Tonys läroår/Kapitel 29

XXIX.

Så upptagen var jag av denna min känsla, att alla andra, mina släktingar, ja till och med Pa, makades ut i periferien. Jag fick inte plats med dem. Kärleken sög till sig mina tankar, mitt blod, mina nerver, liksom det nyvaknade livet under en ung mors hjärta vill ta alla krafter ifrån henne.

Så intensivt levde jag till en början i detta, att alla andra endast skymtade som skuggor i en avlägsen dimma. Det blev på ett obehagligt sätt jag ett ögonblick väcktes upp ur min dröm genom en med Mirjam Meijerhelm förbunden händelse.

Tant Mirjam hade väl först bannat mig litet för vad hon kallade mitt » dumma uppträdande mot Henriette», men så hade hon glömt alltsammans och tagit mig till nåder igen.

En dag bad hon mig gå med henne ut och handla. Jag kunde inte säga nej, fastän jag inte visste något rysligare än att promenera med [ 203 ]tant Mirjam. Hon envisades alltid att hålla mig under armen, och medan vi gingo så där som ett ömt förälskat par, levde hennes behandskade hand sitt eget liv på min arm. Fingrarna trummade, fingrarna lågo slappa, ibland nöpo de mig, så att jag ofrivilligt gav till ett utrop. Då vände tant Mirjam ett par stora, oskyldigt undrande ögon mot mig, medan munnen elakt log.

Denna dag var det likadant. Till sist kände jag mig så nervös, att tårarna stodo mig i ögonen. Kanske såg hon det, men fingrarna fortsatte sin lek. Vi mötte några av tant Mirjams bekanta, då böjde hon graciöst leende huvudet, och samtidigt kände jag det, som om klor trycktes in i milt skinn.

En gång stannade vi. Det var farbror William Ruthven och tant Emilie, som hejdade oss. En stund pratade tant Mirjam med dem. De sågo inte glada ut. Barbara var sjuk, hon var så nedstämd, de visste inte vad de skulle göra.

— Gift bort henne! Hon är gammal nog för det, log tant Mirjam.

Farbror William såg ut, som om han hade haft ett häftigt svar till hands; men han hejdade sig. Alla hejdade sig inför tant Mirjam. Därför fick hon också sällan höra några beska sanningar.

[ 204 ]Vi fortsatte vår promenad. Utanför en juvelerarbutik stannade tant Mirjam. Då märkte jag, att hon darrade i hela kroppen. Handen på min arm skakade. Häpen betraktade jag henne. Med lysande blick synade hon de utställda smyckena. Hela tiden darrade hon.

— Kom, sade hon med andfådd röst. Jag har ett armband till lagning därinne.

Hon seglade in i butiken. Det var juveleraren själv, som expedierade henne. Han bemötte tant Mirjam med utsökt artighet. Jo, för all del, armbandet var färdigt. Med en viss gammaldags sirlighet fäste han det om hennes handled.

— Visa mig något, sade tant Mirjam leende och såg sig omkring.

Genast började juveleraren skjuta ut lådor och öppna glasmontrer. Åter märkte jag, hur hon började skälva. Hon slukade smyckena med ögonen. Jag hade alltid förstått, att hon var passionerat förtjust i juveler; hon brukade ju också alltid hänga på sig så mycket som möjligt. Men hennes glödande iver nu gjorde mig nästan hemsk till mods.

— Det där! Det där! sade hon och pekade som ett barn på än det ena än det andra, som juveleraren höll upp.

Juveleraren själv rycktes ofrivilligt med av [ 205 ]hennes intresse och vände och vred på juvelerna i sin hand, så att de lockande sände förföriska blixtar omkring sig.

Tant Mirjam hade släppt min arm. Men fingrarna fortsatte att leka på disken. Det var då jag såg det. Jag blev iskall i hela kroppen, förlamad av fasa. De vita, litet feta fingrarna drogo långsamt, magnetiskt, åt sig en stor diamantring, som rullat ned bredvid en glasmonter och låg och glänste där i dagern från butiksfönstret. De smekte den, de rullade den, och så försvann den i denna mjuka, vita hand, redan så besatt med dyrbara ringar. Jag kunde inte få fram ett ord, och nu var det min tur att darra.

Tant Mirjam tog adjö, svepte ut genom dörren och lade sin hand, handen som slöt så hårt om sitt byte, på min arm. Nu nöpo inte längre fingrarna i mitt skinn. Handen låg stilla, död mot min arm. Men tant Mirjam själv tycktes ha fått bråttom. Jag hade svårt att följa med henne, då hon skyndade hemåt. Nu skälvde hon inte längre. Hon pratade muntert, litet forcerat. Jag mumlade till svar jag vet inte vad. Mina tankar rörde sig inte. Jag förmådde inte tänka. Det hela måste vara en ohygglig mardröm.

Tant Mirjam tog av sig kappan i tamburen. [ 206 ]Hon bad mig stiga in. Som vanligt slog hon sig ned i salongen. Hon öppnade ett par brev som kommit. Nu kunde hon bestämt inte ha ringen längre. Kanske hon lagt den i kappfickan. Medan tant Mirjam läste ett brev smög jag mig ut. Försiktigt trevade jag på hennes kappa. Inte där! Nej där! Juvelen kylde min hand. Då ringde det på dörren. Fort, innan jungfrun hunnit komma, öppnade jag. Utanför stod den artige juveleraren. Han såg på en gång upprörd och generad ut.

— Ett misstag måste skett… en förväxling, stammade han.

— Ja, sade jag med ens lättad, min tant fick med sig den här.

Jag höll upp ringen. Han tog den och såg allvarligt på mig.

— Det har hänt ett par gånger förr, sade han. Ja, vi köpmän känna ju grevinnan. Hon lämnar alltid igen. Den där benägenheten är ju för övrigt en sjukdom och vi förstå att göra skillnad. Vi känna till grevinnans ställning… det aktade namnet… Ja, jag hoppas herrskapet inte tar illa upp…

I detsamma kom tant Mirjam.

— Nej, se där! Vad stå ni och parlamentera om?

[ 207 ]— Grevinnan hade av misstag fått med sig… började juveleraren.

Liksom nyss förut i boden vände han ringen mellan fingrarna, så alt den blixtrade. Ett ögonblick såg tant Mirjam förvirrad ut.

— Det är bra så, sade hon därefter kort, vände oss ryggen och gick in i salongen igen. Sedan juveleraren stängt dörren, tog jag mina kläder och sprang ned för trapporna.

När jag skyndade genom Kungsträdgården, hade jag en förnimmelse av att en dimma låg framför mina ögon, så att jag oupphörligt var nära att stöta emot träden. Plötsligt stannade jag. Någon talade till mig. Det var Herbert Holst. Han dök upp alldeles framför mig, utan alt jag kunde förstå, varifrån han kommit.

— Å, Herbert! Herbert! jämrade jag mig utan att tänka på att jag aldrig förut kallat honom vid förnamn. Det kom så självskrivet.

— Vad är det, Tony?

Långsamt började vi gå sida vid sida. Innan jag hunnit tänka mig för, hade jag börjat berätta om det oförklarliga som hänt. Jag visste inle, var vi gingo, jag visste ett ögonblick knappast, vem jag själv var. Jag bara talade i en ström av ord. Slutligen såg jag upp. Hur vi nu gått, hade vi kommit in i Gamla staden. [ 208 ]Husen nästan böjde sig över oss, drypande av fukt och ålder. Det var, som om dagsljuset inte fått plats mellan de höga husväggarna, utan samlat sig högt över våra huvuden till ett ljust moln, från vilket små flingor av dagern försiktigt droppade ned på de förbiilande män- niskorna. Ofta hade jag inte varit där. Stämningen var min egen. Den slöt sig som en trolsk ram kring mina tankar.

— Stackars Tony, sade Herbert med rynkade ögonbryn. Mirjam Meijerhelm är naturligtvis sjuk, men det är en av själens skamliga sjukdomar, som de flesta inte vilja låtsa om. Den skall begravas i tysthet, och blir därför desto mer mystisk.

— Min mor var också sinnessjuk, sade jag tungt.

— Det vet jag, svarade han hastigt.

— Å, jag är rädd, sade jag efter ett ögonblick, det är som en förbannelse över släkten Ruthven. Min mor! Så många andra! Kanske Barbara! Och nu tant Mirjam… Det är en skugga som förföljer oss, som kanske sveper in oss. Det är ingenting att göra. Jag själv — — —

— Du själv? sade han; ty redan sade vi »du» till varandra.

Med en häftighet som aldrig förr brusade [ 209 ]min barndom tillbaka mot mig. Åter stod hon där, den där lilla flickan, som lekte vid sin mors fötter, som aldrig hörde ett ord från dessa slutna läppar, aldrig såg ett leende i detta bleka frånvarande ansikte! Jag försökte berätta om henne för Herbert. Hade jag någonsin talat därom med en annan? Jag tyckte att den där lilla flickan smög sig emellan oss, grep efter våra händer. Och medan jag talade, kände jag med ens att den lilla Tony, som ingen riktigt förstått, fått en vän som lyssnade till henne.

— Jag förstår, sade Herbert lågt ett par gånger.

Tacksamt log jag upp mot honom.

— Är det sant? frågade jag. Riktigt sant? Ingen förstod henne! Hon kunde inte förklara sig, Tony från längesedan. Hon gick ständigt och bar på en tyst ångest, och ängsligt spejade hon upp i de där döda ögonen och fick aldrig, aldrig något svar… När min mor dog, sade jag efter en stund, smög jag mig bort efter begravningen. Jag måste ha kommit i något förvirringstillstånd. Jag minns så litet av det, bara att jag tyckte mig se mors ögon le — äntligen le! Man fann mig sent på natten långt ute på slätten och förde hem mig. Efter ett par tre dagar var jag återställd… Ja, jag minns så litet av det.

[ 210 ]En lång stund gingo vi tysta. Genom en smal gränd kommo vi ner till Skeppsbron. En frisk vind slog emot oss; där var ett rassel och ett liv bland båtar, lårar och tjärlukt. Silltunnor rullades nedför smala bryggor, säckar buros upp. Vitt mjöl blåste omkring i luften. En svart skorsten sände ut ett moln av rök och gav till ett vrål, som om någon varit i sjönöd. Vi vände hemåt igen. Herbert såg på mig ibland från sidan. En gång möttes våra ögon.

— Låt oss ofta tala med varandra, sade han.

— Ja, kunde jag endast svara.

Jag förstod, att den lilla »Tony från längesedan» nu gripit tag i den där långa smala handen.