Tonys läroår/Kapitel 30
| ← Kapitel 29 |
|
Kapitel 31 → |
XXX.
Det blev jul.
Kerstin reste till sitt hem. Även Bo och Herbert lämnade staden. Jag blev ensam. Julen var icke längre densamma som förr, då vi på julaftonen samlats hos moster Amelie. Jag saknade Kerstin och Bo, men mest av alla Herbert.
Pa köpte hela fång av blommor med sig hem. Han märkte att jag var nedstämd och sökte därför bereda mig än den ena, än den andra glada överraskningen. Själva julaftonen sutto vi ensamma. Sedan kommo julbjudningarna: hos faster Gunilla, hos Mirjam Meijerhelm, hos Ruthvens. Själva hade vi också middag. Var jag än befann mig, såg jag bara ett brunhyat gossansikte, ett blixtrande leende. Melker Hastfehr försökte återinföra den gamla tonen i sitt sätt mot mig. Men jag besvarade den icke. För länge sedan hade han för mig mistat allt intresse.
Men vid dessa bjudningar lade jag märke till något annat. Det var Barbara. Hon hade blivit ännu mera stilla än förut. Men hennes drömmande blå ögon hade fått ett nytt uttryck. Hon hörde ofta inte på, när en fråga riktades till henne. Ibland log hon för sig själv, utan orsak, tyckte man.
En kväll hos tant Mirjam såg jag plötsligt hennes ögon riktade på någon bestämd. Hela hennes ansikte syutes upplyst som av ett vitt sken. Jag följde hennes blick. Den stannade på James. Han satt och spelade schack med hennes far. Det vackra huvudet var nedlutat över schackpjäserna, den smidiga sträckningen av hans figur framträdde i den svarta sällskapsdräkten. James! Ibland tittade han upp och mötte Barbaras ögon. Då nickade han glatt och såg genast åter ned.
Länge satt Barbara på samma sätt. Jag iakttog henne tyst. Alla de andra pratade och skämtade som vanligt. Den rosiga Beth var mitt i kretsen. Såg hon ingenting?
— Barbara! ropade hennes mor plötsligt tvärsöver salongen.
Barbara ryckte till som väckt ur en dröm. Långsamt gick hon fram till sin mor.
Som om dottern åter varit ett litet barn, började tant Emilie nu plocka på hennes klänning, rätta på en brosch, släta hennes krage. Hon gjorde det med ömma brådskande fingrar, medan hon ängsligt såg in i det drömmande ansiktet. I det ögonblicket då dessa händer så där ivrigt och skyggt rörde vid Barbara, tror jag att mor och dotter voro många mil borta från varandra. Den ena frågade tyst med en moders ängsliga hjärta, men den andras hjärta gav icke mera dotterns svar. I den stunden utspelades denna tysta tragedi, som är alla mödrars bittra upplevelse sedan tidernas begynnelse: då modern, vars egoism darrar, söker igenkänna sitt barn från de forna dagarna, men finner att hon nu fattar om en avskild människa, en helt annan, en obekant ny varelse, som börjat leva sitt eget lönnliga, okända liv.
Jag uppfattade det blixtsnabbt, men ingenting mera hände under kvällen, och inom mig undrade jag sedan, om jag sett fel.