Tonys läroår/Kapitel 31
| ← Kapitel 30 |
|
Kapitel 32 → |
XXXI.
Men jag hade icke sett fel. Något inträffade en tid efter den där aftonen — något med Barbara.
Om man tycker att några skulle vara olika varandra, så var det väl James och Barbara. Den där unge mannen så sprudlande av liv, så självisk och nyckfull, så frisk och hänsynslös… Och så Barbara! Den främmande! Den alltid overkliga!
På sista tiden hade Pa då och då talat med mig om James. Man hade bekymmer för honom. Han var en ohjälplig slösare, kastade ut pengar till höger och vänster, till dess han måste låna av kamraterna: då bjöd han dem i sitt hjärtas glädje på champagne i mässen för mer än de lånade pengarna.
Men det fanns allvarligare saker. Han spelade. Han kunde inte låta bli det, lika litet som Mirjam kunde stå emot en blixtrande diamantring; och sina spelskulder betalade han icke. Flera gånger hade han redan ställt till skandaler på regementet. Chefen hade varnat honom.
Man sade också, att han icke tålde vin. Efter några glas var han färdig att skrida till storms med dragen sabel. Men när han blott ville och höll sig nykter, var han intagande, älskvärd, vann hjärtan bara genom sitt soliga leende. Kamrater som grälat över honom, trötta på hans ständiga lånande och de med frodig, outtömlig fantasi hopdiktade historier, varmed han dag efter dag snodde sig ifrån fullgörandet av sina förbindelser, föllo till föga inför detta leende. Det var omöjligt att motstå. Kvinnorna blevo förälskade i honom: de anade bakom detta solsken en god själ, ett känsligt sinne. Men han tycktes föga intressera sig för dem tillbaka. Hade han fått nog av dem med sin mor? Jag tror det. Hos henne hade han sett, jämte det starka och strålande, och oupplösligt hopspunnet med detta, en fulltalig samling av en kvinnas dåliga egenskaper, och pliktskyldigast måst tro, att det var de goda. Han var redan övermätt därpå. Och moderns svartsjuka om honom kom honom att förskräckt fly de band en kvinna ovillkorligt vill snärja om den hon älskar.
Så hade inte Mirjam Meijerhelm åstadkommit mycket gott i livet. Förgäves hade hon sökt vinna denne vackre gosse, som hon älskade på sitt vis, ungefär som en katta älskar sin unge, då hon nafsar den i öronen och biter den i nacken. Nu gick han sina egna vägar, och såg han en kvinna, tänkte han misstänksamt:
— Kanske har hon klor — kanske liknar hon min mor!
Och i honom hade Barbara, den drömmande stillsamma flickan, förälskat sig!
Han brydde sig inte om henne mer än om de andra. Han pratade med henne och log mot henne; men det gjorde han mot alla.
Så snart man i släkten fått klart för sig Barbaras olyckliga tycke, började man samla sina ansträngningar för att så småningom söka jaga bort det. Och det kanske var det bästa sättet att få henne att hålla fast vid det. Ständigt hörde hon nu sin älskades namn och alltid i det eller det sammanhanget, som tydde på att man ogillade honom: han var en slarver, en spelare, en odåga som koketterade med sitt vackra utseende. Dessa släktingar, som ju innerst hängde fast vid varandra och höllo av varandra och som ju icke på något allvarligare vis kunde ogilla varandras oarter och besynnerligheter, eftersom dessa voro ett tämligen gemensamt arv för dem alla, gingo nu till överdrift i sina kritiska uttalanden om James, som de egentligen icke hade något emot, endast därför att de allesammans voro upptagna av oro för Barbara. Där var släktspöket igen: rädslan för alt åter en medlem av klanen plötsligt skulle störta ned i det kokande djup, där de sett så många drömmande, lyckoglänsande försvinna.
Och tant Mirjam? Anade hon något av detta? Man trodde det; dock, ingen visste ju egentligen, vart tant Mirjams tankar flögo. Men hon hade ändrat sätt mot Barbara. Förut hade hon varit vänlig mot henne, kanske inte så intresserad som i fråga om mig, men hon hade aldrig visat henne någon elakhet. Nu såg hon inte åt Barbara. Barbara fanns inte till för henne. Hon talade över hennes huvud, som om hon varit luft, och räckte hon henne handen till goddag eller adjö, vände hon sig alltid till någon annan i samma ögonblick, liksom om hon ej hunnit med att tänka på alla.
Jag såg Barbara denna tid, och med ett hugg i bröstet förstod jag, att den smygande aning om olycka jag alltid haft från första stunden jag mött henne nu skulle bekräftas.
Ack, jag börjar känna igen dem nu, mina olyckskamrater i släkten. Vi mötas, räcka varandra handen.
»Du också!» tänka vi tysta.
Intet märke skiljer oss från andra, men ändå veta vi det genast. Vi känna varandra, kanske på blicken, kanske på rösten — det gör detsamma: vi veta ändå. Du också! För oss är icke livet uppmätt i år, men i ögonblick. Nu! Nu! Vägen kan aldrig bli lång för oss. Ett litet stycke skymta vi än. Vi vilja stanna, men kunna icke. Nu! Nyss var det solsken. Nyss sjöngo fåglarna. Nyss fladdrade en fjäril, gungande likt ett lossnat blomblad i luften. Nu sveper mörkret in! Vinande! Rasslande! Som tusen snärjande stålkedjor! Å! Rädslan, det är ingenting! Ångesten, det är ingenting! Den kändes också nyss, när vägen darrade i sol: men vanmakten, slutet, det förkrossande slutet… Och ingen, ingen kan hjälpa…
Och så nådde skuggan Barbara, den skugga som slagit sin ring kring min mors plats i det gamla huset därborta, den skugga som jag fruktade mest av allt på jorden.
Barbara blev sjuk. Länge hade hennes föräldrar sett det nalkas. Det tycktes ha kommit med kärleken, smygande i kärlekens spår. Icke alla tåla kärleken. Luften blir så brännande. I den vita skål, som är en ung själ, stickas plötsligt röda rosor. Icke alla tåla den doften. Krafter, som slumrat under barndomen och de första ungdomsåren, väckas, släppas lösa, svalla fram som lösta vårfloder. Och Barbara! Hon hade ju ingenting sett av livet. För henne voro gränserna så trånga, människorna så få. Denna uppflammande kärlek förde med ens hela livet till henne. Hon behövde icke flytta sig, icke göra en rörelse till bifall eller bön med sina vackra händer. I en storm yrde livet emot henne, drog med sig allt på en gång: bruset från havet, den kvava luften från gränderna, rösterna från många människor. Ett tumult var det, jag förstår det. Liksom en människa, under den andra av de båda största sinnesrörelserna: döden, ibland i en enda minut lär se tusen syner, höra tusen röster, förnimma hela jordelivets jäktande hets innan utslocknandet, så förnam nu Barbara det, och hennes drömmande, stilla väsen föll av henne som en sliten dräkt. Och knappt hade den fallit, förrän en förvriden, gapskrattande, skrikande Barbara hoppade fram.
En dag, en natt — och Barbara Ruthven var icke mer att känna igen. Hon fördes bort — till ett sjukhem, hette det. Den glada, söta tant Emilie stängde in sig med sin sorg.
Somliga sade nu, att Barbara tidvis även förut varit sjuk, ehuru icke på detta stormande sätt, men att familjen sökt hålla det hemligt. Så slöto sig icke de där väggarna, som jag alltid trott voro tjockare än andra väggar, kring det soligt lyckliga hem, som jag hade föreställt mig.