Tonys läroår/Kapitel 42

XLII.

En eftermiddag gick jag upp i Franks rum. Jag hade inte varit där förut. Han satt vid skrivbordet, när jag steg in, och bara vände litet på huvudet och nickade på sitt allvar[ 270 ]samma sätt, som om han väntat mig. Det var Constance, som hade skickat upp mig i ett ärende, men det glömde jag genast. Frank svepte med handen över en stol, så att papper och böcker föllo i golvet, och bjöd mig sitta ned. Sedan fortsatte han efter en lätt ursäkt att skriva på sitt brev.

Jag betraktade det nedböjda huvudet med den vackra profilen. Han såg nästan sträng ut just nu. Jag var glad att han inte talade. Från honom gick min blick till skrivbordet. Alldeles vid hans hand stod ett amatörfotografi av ett kvinnohuvud med mörkt, svallande hår. Jag stirrade fascinerad på det. Kanske var det till den där damen han skrev? Var jag svartsjuk? Nej, jag var inte svartsjuk. Hon levde någonstädes, kanske på andra sidan haven, men jag var ju här, så nära honom att jag hörde hans andetag. Som om han läst mina tankar, såg han i detta ögonblick upp.

— Hon är vacker, sade han med en blick på fotografiet.

— Ja, mycket!

Men jag frågade inte, vem hon var. Det förflutna rymdes lika litet som framtiden i detta skälvande nu, som förde den svaga pusten av hans andedräkt mot mig.

[ 271 ]— Jag skall fara nu, sade han plötsligt. Jag måste till Göteborg, och i höst skall jag väl tillbaka till England.

Göteborg. England. Namn som endast snuddade förbi mig.

— I morgon? frågade jag utan att ens säga mig själv vad detta »i morgon» betydde, och när han nu nickade jakande, såg jag endast läpparnas krökning, ögonens uttryck.

Jag var honom nära då, närmare än jag förut varit någon människa. Han sög in min själ i sina glänsande ögon, och det tog lång tid, innan jag fick den tillbaka igen, innan jag åter igenkände den som min egen. »Han måste på något sätt varit fästad vid mig, eljes skulle han aldrig kunnat väcka en sådan storm av känslor hos mig.» Så sade jag till mig själv ibland under månader och år efteråt. Men nu tänker jag, att hur det förhöll sig i den punkten var rätt likgiltigt och att jag blott levde i det ropande bruset av mitt eget blod, som omsider fullt medvetet hade vaknat.

— Se här, han drog ut en skrivbordslåda. Jag har några fotografier hemifrån.

Han sköt tillbaka stolen, och jag gled fram mot skrivbordet. Jag kom att stå mellan honom och bordet, och jag tittade på fotografierna [ 272 ]utan att se dem. Dimfigurer! Dansande prickar! Men strax bakom mig, så nära att hans knän snuddade vid min kjol, satt Frank. Jag hade bara behövt stiga ett steg tillbaka för att vara i hans famn. Men jag stod orörlig. Den där famnen bakom mig lockade och drog. Å, att trycka sig in mot den tätt, tätt, så att mina lemmar skulle omslutas av de där andra, starka, att inandas den fräna cigarrettdoften från rockuppslaget och veta, att den där älskade, underbara munnen log mot mitt hår…

Jag vände mig om. Ingen av oss rörde sig på ett ögonblick, och så steg jag åt sidan och gick mot dörren.

— Jag glömde mitt ärende, sade jag litet svävande. Constance ville visst — — —

Långsamt reste han sig:

— Det är väl bäst vi gå ned då.

I dörren vände han sig mot mig.

— Älskling! sade han plötsligt på sitt egendomliga sätt. Älskling!

Och det var, som om det där enda ordet brutit fram över hans läppar mot hans egen vilja.

Sedan blev det ingenting mer.