Tonys läroår/Kapitel 73

LXXIII.

Dagarna gingo med besök hos tant Mirjam, promenader med Kerstin och sömnad. Ja, jag sydde en hel del på lakan och servetter till min utstyrsel. Gamla Lova intresserade sig mycket för detta. Med knotiga fingrar knep hon i dräll och damast, förtjust mysande, som om alltsammans vore menat åt henne själv. Hon hade den riktiga kvinnans instinkt av att det var i linneskåpet och köket hon hörde hemma. Den litet fuktiga lukten av rent linne, ångorna som stego upp från heta grytor och kastruller: det var livsluften, där kunde man andas ut, där rymdes inga blå drömmar och dumma fantasier — de kvävdes i matlukten och syddes till fasthet i fållar och sömmar.

Men själv kände jag ingen rysning av välbehag, då jag lade ihop en färdig servett eller glättade på en damastduk. Jag längtade icke längre efter ett eget litet hem. Duken jag höll [ 384 ]i mitt knä, medan jag kastade dess fållar, tyngde mig, föreföll mig bara bra besvärlig. Den band mig till något, fastslog att jag snart skulle räknas med i det borgerliga samhället, sitta i soffan på bjudningar och se till att fönstren i min våning voro putsade och blanka, så att var och en kunde kika in. Så var då mitt liv tillrättalagt — utstakat och färdigt redan. Jag såg det lilla hemmets port öppnas för mig och Herbert och slutas igen, och sedan kunde jag inte se längre. Det kändes så trångt. Ofta återkom väl tanken på ett blivande barn, men den skänkte mig ej heller längre någon glädje. Jag kände mig obevekligt föras hän mot den där öppnade porten, och hemligt önskade jag, att en vindil skulle smälla igen den, innan jag hann fram.

I mars kom Herbert upp till Stockholm. Han hade nu mycket att göra med att ta igen vad han förlorat i studier, och därför träffades vi ej så ofta. På det hela taget var detta en ganska lugn tid. Ibland tittade han upp om aftnarna, och då var han förtjust att se mig vid mitt handarbete; det påminde honom om hans mor, sade han.

Han talade mycket om det blivande hemmet, tog fram papper och penna, ritade upp möbler [ 385 ]och planerade, hur vi skulle ha det. Märkte han, att jag icke riktigt intresserade mig därför? Ibland trodde jag det. Hans ögon kunde plötsligt mörkna, och han kramade ihop papperslapparna till en boll och kastade dem i papperskorgen. Vi talade icke lika förtroligt som förr med varandra. Ofta längtade jag tillbaka till tiden, innan vi förlovade oss. Vi hade varit gladare, när vi då varit tillsammans. Nu kände vi varandra! Jag väntade mig inga överraskningar. Den första förälskelsens förundran, frågor, aningar voro borta. Då Herbert spelade för mig i skymningen, kunde visserligen allt detta gamla komma tillbaka igen; men blott som minnen, som något redan upplevat — vilket dock likafullt för en stund skänkte sinnet en ljuv ro.

Herberts mor hade redan skrivit till en hushållsskola på landet. Jag skulle börja där i mitten av sommaren. Det var en kurs på flera månader. Man skulle lära sig laga mat, väva, skura golv, stoppa korv, baka, allt sådant som hör till ett stort lanthushåll och som en fru i ett litet stadshem med jungfru aldrig sysslar med. Jag tror att det var Herberts hopp, att denna hushållsskola skulle riktigt rycka upp mig. Jag fasade för den. Jag hade hört, att där [ 386 ]var plats för trettio flickor. Trettio okända flickor! Ohyggligt! Den erfarenhet jag haft av flickorna på dansklubben hade fått mig att misstänka, att så snart unga flickor samlas i en klump, bli de odrägliga. De liksom icke tåla lukten av varandra: det retar upp alla deras dåliga instinkter, medan de var och en för sig kunna vara förtjusande och på alla vis utmärkta. Längre fram på hösten skulle vi gifta oss. I april begynte Herbert redan höra sig för på uthyrningsbyråerna. Denna tid under kriget hade det börjat bli alltmera ont om lägenheter i staden — och ändå tyckte jag, att det fanns alldeles för många, när vi nu började springa omkring och se på dem. Var och en som gått och sett på våningar vet vad det vill säga. Man tränger sig in i andras hem: man har ju rätt till det. Dörrar, som annars hållas väl stängda för obehöriga, slås nu upp på vid gavel. I matsalen sitter herrskapet vid bordet, barnen stirra på de inträngande med förvånade, nyfikna ögon, sängkammarens helgedom blottas, möbler och överdrag, som i nattlampans sken fått ett trolskt skimmer, visa vid dager fläckar och rispor, en otömd hink står vid lavoaren med en ring av smutsvatten omkring sig. Allt utandas trivial intimitet och det borgerliga livets olust.

[ 387 ]Ju mer jag såg av dessa interiörer, ju nedstämdare blev jag. Kanske skulle vårt hem en gång se ut som det där eller det där: möbler nötta av åratals begagnande, skönheten förflyktigad i vardagarnas slentrian. Jag glömde de vackra hem jag sett och mindes endast dem, som gåvo mig avsmak för familjeliv och äktenskap. Och för att få nöjet att flytta in i en av dessa våningar skulle jag ändå till på köpet först avlägga examen och visa upp betyg: att jag kunde laga mat, skura golv, väva, stoppa korv — — — Men Herbert varsnade icke mina upproriska tankar.