Tonys läroår/Kapitel 74

LXXIV.

Våren var där igen.

Jag mindes den föregående vårens lyckorus, då naturen synts mig ny och underbar. Nu såg jag bara, att den smutsiga snön smält bort och att gräsmattor och rabatter åter spirade och grönskade. Men när den ljumma luften kom och den blå skymningen gungade fram, som om den blå himlen därovanför träden lossat litet på sin spända duk och låtit flikar och hörn fladdra ut, då blev min likgiltighet genast till stickande smärta, och jag önskade att jag [ 388 ]kunnat bränna hela våren på en väldig Valborgsmässoeld, eftersom den ändå ej kunde skänka mig någon glädje.

Herbert föreföll heller icke fullt återställd efter sin operation. Något av hans forna livlighet var försvunnen. Ibland undrade jag inom mig med ett styng av samvetsförebråelser, om han någonsin riktigt hämtat sig efter den chock han måste fått den där höstnatten, då jag blev sjuk. Hade jag i själva verket någonsin kommit honom att känna sig lycklig? Hade jag väl gjort något för honom, som visade att jag älskade honom? Men då kom en annan fråga smygande. Älskade jag honom? Älskade vi varandra? Och den frågan dröjde jag med att besvara.

Kerstins förlovning hade eklaterats, då hon var hemma över påsken. Faster Gunilla riktigt levde upp i Kerstins lycka. Här var äntligen en flicka, en nutidsflicka, som intresserade sig för sitt blivande hem. Jag fick även se den märkvärdige Artur i verkligheten. Han skilde sig ej en tum från Artur på porträttet. Till och med nålen i halsduken hade han på sig. I hans sällskap tystnade Kerstins snabba tunga, och hennes vackra ögon stodo fulla av beundran.

[ 389 ]— Kerstin är lycklig, sade Herbert till mig, och det kom något vemodigt i hans röst.

Han skämtade icke över Artur. Kanske hade han samma känsla, då han såg de där två tillsammans, som jag haft, då jag läst stycken ur Arturs kärleksbrev till Kerstin.

Och våren slog ut alltmer. Den började dofta och bölja. Gräsmattornas späda gröna fjun förvandlades till tjocka strån, och från rabatterna höjde sig blommorna i brokig mångfald. Om kvällarna steg en ljusgul måne fram, även den lik en stor blomma, en näckros, som fästat sina gyllene rötter i samma djupa sjö, där de taggiga stjärnorna evigt summo.

Hemma bos Pa började jag redan känna mig, som man gör, då ett uppbrott är nära. Pa hänsyftade också ständigt därpå.

— Snart har jag inte min Tony här. Tänk, i höst flyttar du till en annan!

Jag såg på honom och undrade, om han kanske ändå i tysthet gladde sig åt den större frihet han skulle få, när jag var borta. Han var så ung! Först hade han varit bunden vid en själssjuk kvinna, sedan vid en halvvuxen hysterisk flicka.

Men inne i mitt lilla flickrum kunde jag bli sittande långa stunder och se från sak till sak. [ 390 ]Möbeln skulle följa mig in i det andra hemmet. Jag tyckte redan, att flyttkarlarna väntade utanför porten eller otåligt stampade i trappan. Och jag tog med smekande händer om mitt skrivbord, som om jag hade velat hålla det kvar.