Tre Citroner

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Den sjunde far i huset
Tolf norska folksagor och äfventyr
av Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe
Översättare: Herman Hörner

Tre Citroner
Fästmannen i skogen  →


[ 26 ]

Tre Citroner.

Det var en gång tre bröder som hade mistat föräldrarna sina, och som det icke fans något efter dem, som de kunde ha att lefva af, så måste de ut i verlden och fresta lyckan. De två äldste rustade ut sig så godt de kunde, men den yngste — honom kallade de Fackel-Hans, derför att han alltid satt i spiseln och höll torrveds-facklan — honom ville de icke ha med sig. De reste i gryningen på morgonen; men hur de gingo eller icke gingo, så var Fackel-Hans lika tidigt i kungsgården som de. Då de kommit dit, bådo de om tjenst. Kungen sade att han icke hade någonting att låta dem göra, men efter de voro så angelägna, så fick han väl skaffa dem något, det kunde då alltid vara något att göra på en så stor gård; de kunde slå spikar i väggen, och när de hade gjort ifrån sig det, så kunde de taga ut dem igen. Då de voro färdiga med det, skulle de bära ved och vatten åt köksan. Fackel-Hans var den flinkaste [ 27 ]att slå spikar i väggen och taga ut dem igen, och deri flinkaste var han att bära ved och vatten också. Derföre blefvo bröderna afundsjuka på honom och sade att han hade sagt sig vara god att skaffa kungen den vackraste prinsessa, som fans i tolf kungariken, ty kungen hade mist hustrun sin och var blefven enkeman. Då kungen fick höra det, sade han till Fackel-Hans, att han skulle göra det som han hade sagt, eljest skulle de lägga honom på huggkubben och slå hufvudet af honom.

Fackel-Hans svarade, att han hvarken hade sagt det eller tänkt det; men då kungen var så sträng, finge han väl pröfva på. Så fick han ett matsäcksknyte på ryggen och gaf sig åstad. Men han hade icke kommit långt in i skogen, så blef han hungrig och ville smaka på matsäcken, som de hade gifvit honom med ifrån kungsgården. Då han väl hade satt sig i ro och mak under en gran vid sidan af vägen, kom en gammal käring linkande och frågade hvad han hade i knytet sitt. “Kött och fläsk,“ sade gossen: “är du hungrig, så kom och få dig en bit med, gamlemor.“ Ja, hon tackade och åt och sade, hon skulle nog göra honom en väntjenst tillbaka, och så linkade hon bort genom skogen. Då Fackel-Hans var mätt och belåten, tog han knytet på ryggen och gaf sig i väg igen; men han hade icke kommit långt, så hittade han en hvisselpipa. Den tyckte han kunde vara rolig att ha och blåsa i på vägen, och det töfvade icke länge, så fick han ljud i den, må tro. Men då hvimlade det omkring honom med småtroll, och de sporde alla med en mun: Hvad har min herre att befalla? Hvad har min herre att befalla?“

Fackel-Hans sade, att han ingenting visste om den saken, att han var någon herre öfver dem, men skulle han befalla, så ville han att de skulle skaffa honom den vackraste prinsessa som fans i tolf kungariken. Ja, [ 28 ]det var en smal sak, det, mente småtrollen; de visste mycket godt hvar hon fans, och vägen kunde de visa honom, så han kunde gå bort och taga henne sjelf, ty de hade ingen makt till att röra henne. De visade honom vägen, och han kom fram lyckligt och väl; det var ingen som lade två strån i kors för honom en gång. Det var ett trollslott, och der sutto tre lika fagra prinsessor; men då Packel-Hans kom in, blefvo de så rent ifrån sig, att de rände omkring hvarandra som förskrämda lamungar, och rätt som det var, så förvandlades de till tre citroner, som lågo i fönstret. Fackel-Hans blef så illa vid sig och så rent handfallen häröfver, att han icke visste sig någon lefvande råd. Men då han hade besinnat sig litet, tog han och stoppade citronerna i fickan; han tänkte, de kunde vara goda att ha, ifall han blefve törstig på resan, ty han hade hört att citroner skulle vara sura.

Då han kom ett stycke på vägen, blef han varm och törstig; vatten fanns ingenstädes att få, och han visste icke hvad han skulle få att läska sig med. Så kom han att tänka på citronerna och tog upp en af dem och bet en bit derur. Men inuti den satt prinsessan och skrek: “Vatten, vatten!“ — fick hon icke vatten, så måste hon dö, sade hon. Ja, gossen sprang omkring och letade efter vatten för brinnande lifvet; men något vatten fans icke, och rätt som det var, så var hon död.

Då han hade gått ett stycke till, blef han ännu varmare och törstigare, och då han icke fann något att läska sig med, tog han fram den andra citronen och bet i den. Inuti den satt också en prinsessa, och hon var ännu dejligare än den första. Hon skrek på vatten och sade, att om hon icke fick vatten, så dog hon på minuten. Fackel-Hans rände omkring och letade under både sten och stubbe, men något vatten fann han icke, och så dog den prinsessan också.

[ 29 ]Fackel-Hans tyckte att detta blef allt värre och värre, och det blef det också, ty ju längre han gick, dess hetare blef det. Marken var så torr och bränd, att det icke fans en vattendroppe, och det var icke långt ifrån att han nästan var halfdöd af törst. Han prutade länge emot att bita i den citronen som han hade qvar, men till slut blef det ingen annan råd. Då han hade bitit i den, satt der en prinsessa inuti den också, och hon var den dejligaste i tolf kungariken, och hon skrek, att fick hon inte vatten, så dog hon på fläcken. Fackel-Hans sprang och skulle hemta vatten, och denna gången mötte han kungens mjölnare; denne viste honom vägen till qvarndammen. Då han kom till dammen med henne och hade gifvit henne vatten, steg hon ut ur citronen och var spritt naken. Fackel-Hans måste låta henne få det plagget han hade och kasta öfver sig, och så gömde hon sig i ett träd, medan han gick upp till kungsgården och skaffade henne kläder och talte om för kungen att han hade fått henne och huru det hade gått till alltsammans.

Medan detta pågick, kom köksan ned till qvarndammen och skulle hemta vatten. Då hon fick se det fagra ansigtet, som speglade sig i dammen, trodde hon det var hennes eget, och blef så glad att hon tog sig till att hoppa och dansa för det att hon hade blifvit så vacker.

“Nu må hin och inte du bära vatten, när du är så vacker!“ sade hon och kastade ifrån sig vattenämbaren. Men strax derpå märkte hon att ansigtet i dammen tillhörde prinsessan som satt i trädet. Då blef hon så arg, att hon ryckte henne ned ur trädet och kastade ut henne i dammen. Men sjelf kastade hon Fackel-Hans rock öfver sig och kröp upp i trädet. Då nu kungen kom och fick se den fula svarta kökspigan, blef han både röd och blek, men då han hörde dem säga att hon var den dejligaste i tolf kungariken, så tyckte han att han väl icke [ 30 ]kunde tro annat än att det måtte vara så, och synd tyckte han också det var om Fackel-Hans, som hade haft så mycket att genomgå innan han fick henne. Hon blir väl kanske bättre med tiden, tänkte han också, när hon blir uppklädd och putsad, och så tog han henne med sig hem. Der skickades bud efter perukmakare och symamseller, och hon blef putsad och fin som en prinsessa, men hur de tvättade och hur de putsade henne, så var och förblef hon ändå lika svart och ful. Om en stund skulle den nya köksan gå till dammen efter vatten, och så fick hon en stor silfverfisk i ämbaret sitt. Hon bar hem den och visade den för kungen, och han tyckte den var vacker och präktig; men den stygga prinsessan sade, att det var något hexeri med den och att de skulle bränna upp den, ty hon begrep strax hur det hängde ihop. Ja, fisken brändes upp, och andra morgonen funno de en silfverklump i askan. Det kom köksan upp och talade om för kungen, och han tyckte det var underligt; men prinsessan sade att det var bara trolleri och att de skulle gräfva ned den i gödselstacken. Kungen ville ogerna, men hon lemnade honom hvarken rast eller ro, och så sade han till slut att de finge göra det. Men andra dagen stod en stor vacker lind på det ställe der de hade gräft ned silfverklumpen, och den linden hade blad, och de glänste som silfver. Då de omtalade detta för kungen, tyckte han att det var underligt; men prinsessan sade att det icke var annat än trolleri, och linden skulle de hugga ned genast. Kungen ville det ogerna, men prinsessan plågade honom så länge, att till slut måste han ge med sig i den saken också. Då töserna skulle ut och taga stickorna efter linden för att bränna dem i spiseln, så var det bara rena silfret. “Det är inte värdt att säga något om det till kungen eller prinsessan igen,“ sade en af dem, “ty då ska väl dessa också brännas och [ 31 ]smältas. Det är bättre vi gömma dem i dragkistlådorna våra. Det kan vara godt att ha, när det en gång kommer ett manfolk och vi ska gifta oss.“ Ja, det blefvo de ense om; men då de hade burit på det en stund, blef det så förfärligt tungt. Då de skulle se efter hvad detta kunde komma sig utaf, så hade stickorna förvandlat sig till ett barn, och det töfvade icke länge, förrän det var den dejligaste prinsessa någon kunde se. Töserna kunde nog begripa, att detta icke stod rätt till; de skaffade henne kläder och skyndade bort och fingo fatt på Fackel-Hans, som skulle hemta den skönaste prinsessa som fans i tolf kungariken, och omtalade saken för honom. Och då Fackel-Hans kom, berättade prinsessan för honom huru allt hade tillgått, att köksan hade kastat ned henne i dammen och att hon hade varit både silfverfisken och silfverklumpen och linden och stickorna, och att hon var den rätta. Det var icke så lätt att få fatt på kungen, ty den fula svarta köksan hängde öfver honom både bittida och sent; men till slut hittade de på att säga, att det hade kommit krigsbud från grannkungen; så fingo de honom ut, och när han fick se den fagra prinsessan, blef han så betagen i henne, att han tvärt ville fira bröllop, och då han fick höra huru illa den fula svarta köksan hade betett sig emot henne, så sade han till, att henne skulle de taga och rulla i en spiktunna. Så firade de bröllop, så det hördes och spordes öfver tolf kungariken.