Tre män i en båt/Kap 13
← Kapitel XII |
|
Kapitel XIV → |
Kapitel XIII
[redigera]Marlow. — Bisham Abbey. — Munkarna i Medmenham. — Montmorency avser att döda en gammal hankatt. — Men beslutar sig till sist för att låta den leva. — Skamligt uppträdande från en foxterriers sida i Stadsförvaltningens lokaler. — Vår avfärd från Marlow. — En imponerande procession. — Ångsluparna, användbara recept för störande av och förhindrande av deras framfart. — Vi vägrar att dricka flodvatten. — En fridfull hund. — Harris’ och en pajs besynnerliga försvinnande.
Marlow är en av de mest trivsamma små städer som jag känner till längs floden. Det är en myllrande, livlig liten stad; inte särdeles pittoresk på det hela taget, det må vara sant, men det finns många gammaldags prång och vrår att utforska där, icke desto mindre - fortfarande upprättstående brovalv i Tidens raserade bro, över vilka vi med fantasins hjälp reser tillbaka till de dagar då Marlow Manor hyste saxaren Algar som sin herre, vilket erövraren Wilhelm [1] stal, för att skänka till sin drottning Matilda, innan det övertogs av Warwick-jarlarna, eller den kloke Lord Paget, rådgivare åt fyra konungar i rad.
Där finns även underbara landsvägar, om man efter att ha åkt båt, känner för en promenad, även om floden visar fram sin bästa sida här. Ner till Cookham, förbi Quarry Woods och ängarna, är en underbar sträcka. Kära gamla Quarry Woods! Med dina smala, slingrande stigar, och små, vindlande gläntor, hur mättade på minnen än i denna dag av soliga sommardagar är du inte! Hur välbesökta av de skuggiga minnena av skrattande ansikten! Hur kan man inte från dina viskande löv höra återklangen av röster från länge sedan!
Från Marlow upp till Sonning är det till och med ännu vackrare. Det storslagna gamla Bisham Abbey, vars stenmurar restes under Tempelriddarnas rop och vilka vid ett tillfälle var Anna av Kleves [2] och drottning Elizabeths hem, passerar man på högra flodbanken endast en halv mile ovanför Marlow Bridge. Bisham Abbey är rik på melodramatisk rekvisita. Där finns en väggbonadsförsedd sängkammare och ett hemligt rum dolt högt uppe bland de tjocka väggarna. Lady Holys vålnad, hon som slog sin lille son till döds, vandrar fortfarande omkring där uppe om nätterna, under det att hon försöker tvätta sina andliga händer rena i ett spöklikt handfat.
Warwick, kungamakaren, vilar här, numera bekymmerslös över sådana trivialiteter som jordiska kungar och jordiska kungadömen; och Salisbury, som gjorde god tjänst vid Poitiers. Strax innan man kommer fram till klostret och mitt på flodstranden, ligger Bisham Church och om några gravar och monument är värda ett besök, gäller det verkligen de i Bisham Church. Det var under det att han flöt omkring i sin båt under bokträden i Bisham som Shelley [3], som då bodde i Marlow (man kan numera bese hans hem på West Street), författade Islams revolt.
Vid Hurley Weir, en aning högre upp, har jag ofta tänkt att jag skulle kunna bo en månad, utan att ha tillräckligt med tid för att insupa sceneriets fulla skönhet. Byn Hurley, fem minuters promenad från slussen, är bland de äldsta platserna som finns kring floden, vars historia går så långt tillbaka att man får citera den åldriga fraseologin från dessa dimhöljda dagar ”från kung Seberts och kung Offas dagar”. Precis bortom dammen (om man färdas uppströms) finns Danes’ Field, där de invaderande danerna en gång slog läger, under marschen till Gloustershire; och ytterligare en bit framåt, inbäddad i en betagande flodfåra, ligger vad som är kvar av Medmenham Abbey.
De berömda munkarna i Medmenham, eller ”Hell Fire Club” [4], som de allmänt kallades och bland vilka den ökände Wilkes var medlem, var ett brödraskap vars motto var ”gör som du vill”, och denna inbjudan står fortfarande inskriven över kyrkoruinens portvalv. Många år innan denna falska orden, med sin församling bestående av oförbätterliga skämtare hade grundats, låg på samma plats ett kloster av strängare slag, vars munkar var av ett något annat slag än de festprissar som skulle komma efter dem, femhundra år senare.
Cisterciensermunkarna, vars klosterkyrka stod här på 1200-talet, bar endast kläder av vadmal och åt varken kött, fisk eller ägg. De låg på halm och de steg upp vid midnatt för att gå i mässan. De tillbringade sina dagar under arbete, läsande eller bedjande; och över hela deras liv rådde en tystnad som den hos döden, eftersom ingen av dem talade.
Ett strängt broderskap; de levde ett strängt liv på denna vackra plats, som Gud skapat så ljus! Underligt att inte Naturens röster som omgav dem — vattnets mjuka sång, viskningarna i flodgräset, den framilande vindens egen musik — inte lärde dem en sannare mening med livet än detta. De lyssnade, genom de långa dagarna, under tystnad och väntade sig att höra en röst från Himmelen; och hela dagarna och genom de högtidliga nätterna talade den till dem med en mångfald röster, men de hörde dem inte.
🙝🙟
Från Medmenham till den vackra Hamledon Lock är floden fylld av rofylld skönhet, men efter det att den passerar Greenlands, det föga intressanta ställe där min agent har sitt flodresidens — en tämligen anspråkslös äldre herre, som man ofta stöter på i dessa trakter under sommarmånaderna, roendes omkring i lättsam men kraftfull stil, eller under charmerande konversation med någon gammal slussvakt medan han passerar slussen — fram till eller strax efter Henley, är den tämligen ointressant.
🙝🙟
Vi steg upp tämligen tidigt på måndagsmorgonen i Marlow och gick för att ta oss ett bad före frukost; och på tillbakavägen gjorde Montmorency sig till fruktansvärt åtlöje. Det enda ämne där Montmorencys och mina egna åsikter går vitt isär, är ifråga om katter. Jag tycker om katter; det gör Montmorency inte.
Då jag möter en katt säger jag: ”kiss-kiss, kom då katten!”, böjer mig ner och klappar den på huvudet; och katten sätter upp svansen i vädret på ett styv, gjutjärnslikt vis, kröker på ryggen och stryker sin nos mot mina byxben; och allt är frid och fröjd. Då Montmorency träffar på en katt, får hela gatan reda på det; och han använder lika mycket fula ord under tio sekunder som skulle räcka åt en någorlunda anständig karl under dennes livstid, med råge.
Jag anklagar inte hunden (utan nöjer mig, som regel med att helt enkelt ge honom en hurring över huvudet, eller att kasta stenar på honom), eftersom jag anser att det ligger i hans natur. Foxterrierna föds med omkring fyra gånger så stor odygdighet som andra hundraser, och det tar åratals av tålmodigt arbete från oss kristnas sida för att framkalla någon märkbar förändring ifråga om foxterriernas mer argsinta sidor.
Jag minns en gång då jag var i farstun till butikerna vid Haymarket och runt omkring mig fanns det hundar, som väntade på att deras ägare skulle återvända efter att ha varit inne och handlat. Där fanns en mastiff, en eller två collier och en Sankt Bernard, några retrievers och newfoundländare, en galthund, en pudel med massor av hår på huvudet men tämligen skralt av den varan på kroppen; en bulldogg, några djur av Lowther Arcade av omkring en råttas storlek och några yorkshire-valpar.
Där satt de, tålmodiga, snälla och tankfulla. En högtidlig ro tycktes råda i den farstun. Det rådde både lugn och resignation — en mild sorg härskade i det där rummet.
Då inträdde en söt ung dam som ledde en liten foxterrier av ödmjukt utseende och hon lämnade honom, kopplad där mellan bulldoggen och pudeln. Han satt och såg sig omkring i någon minut. Därefter såg han upp i taket och föreföll, att döma av hans uttryck, att tänka på sin mor. Så gäspade han. Därefter såg han på de andra hundarna, alla tysta, lugna och ärbara.
Han betraktade bulldoggen, som sov drömlöst på hans högra sida. Han såg på pudeln, högrest och högtidlig, till vänster om sig. Så, utan ett enda ord till varning, utan skuggan till provokation, bet han tag i pudelns närmaste framben och ett vrål av smärta genljöd genom lobbyns lugna skuggor.
Resultatet av detta hans första experiment föreföll tilltala honom och han bestämde sig för att fortsätta att liva upp stället. Han hoppade över pudeln och gav sig djärvt på den ena collien, som vaknade och omedelbart inledde en vild och bullrig strid med pudeln. Så återvände Foxey till sin egen plats och fångade in bulldoggens öra och försökte kasta iväg honom; och bulldoggen, ett förunderligt objektivt sinnat djur, sökte strid med vem helst han fick tag på, inklusive hallvakten, vilket gav den lille, älskvärde terriern tillfälle att njuta av en stunds ostört slagsmål på egen hand, med en i lika grad villig yorkshirevalp.
Var och en som känner hundarnas natur behöver knappast upplysas om att, vid det här laget, slogs alla de andra hundarna som om deras liv och lem stod på spel. De stora hundarna slogs sinsemellan utan åtskillnad; och de små hundarna kämpade inbördes, och passade på att på lediga stunder bita benen av de stora.
Hela farstun var nu ett enda kackalorum, och oljudet var fruktansvärt. En folkhop samlades utanför på Haymarket och de undrade om det var ett sakristiemöte som pågick, eller i annat fall, om någon höll på att bli mördad, och i så fall varför då? Karlar kom dit med pålar och rep, för att försöka sära på hundarna och man skickade efter polisen.
Och mitt i denna röra kom den söta unga damen tillbaka och fångade upp sin söta lilla hund (han hade nu oskadliggjort valpen för en månads tid framåt och därpå iklätt sig uttrycket hos ett nyfött lamm) i sina armar, kysste honom och frågade om han blivit dödad, samt vad dessa grymma sällar till hundar hade gjort med honom; och han kröp intill henne och kikade upp i hennes ansikte, med ett uttryck som ville han säga: ”O, jag är så glad att du kommer för att ta mig ifrån denna skamliga scen.”
Hon sade, att människorna i saluhallarna inte hade någon rätt att tillåta, att så stora, grymma bestar som dessa andra hundar tilläts bindas tillsammans med anständigt folks hundar, samt att hon hade god lust att stämma någon.
Sådan är foxterriernas sanna natur; och därför säger jag inget om Montmorency och hans tendenser att vilja slåss med katter; men denna morgon önskade han, att han inte hade givit efter för denna lust.
Vi befann oss, som jag sade, på återtåg från ett morgondopp och halvvägs uppför High Street störtade en katt fram från ett av husen framför oss och började trava nerför gatan. Montmorency utstötte ett glädjetjut — vrålet hos en stolt krigare som ser sin fiende i vitögat — det slags skri som Cromwell mycket väl kan ha upphävt då han såg skottarna komma nerför kullen — och flög iväg efter sitt byte.
Hans offer var en stor, svart hankatt. Jag har aldrig sett en större katt, inte heller en katt som såg mer illa beryktad ut än denna. Den hade förlorat halva sin svans, ena örat och en tämligen stor del av sin nos. Det var ett mycket långt och senigt exemplar. Det vilade ett självmedvetet lugn över den.
Montmorency satte efter den stackars katten med en fart av tjugo miles per timme [5]; men katten skyndade inte på sina steg — tycktes inte ens ha fattat misstanken att dess liv var i fara. Den travade på i lugn och ro, till dess den potentielle mördaren befann sig ungefär en yard [6] ifrån den, och då vände den sig om, satte sig mitt i gatan och betraktade Montmorency med en vänligt frågande blick, som sade:
”Jaha? Ville ni mig något?”
Montmorency saknar inte mod; men det fanns något hos denna katt, som skulle ha kylt kämpaglöden hos den allra modigaste hund. Han stannade plötsligt och såg på hankatten.
Ingen av dem talade; men man kunde tydligt föreställa sig, hur följande konversation utspann sig:
Katten: Kan jag hjälpa er med något?
Montmorency: Nej — nej tack.
Katten: Låt mig bara få veta, om det är någonting ni vill, är ni snäll!
Montmorency: [Backar ner längs High Street] Å nej — ingenting alls — verkligen — inget besvär för min skull. Jag — jag är rädd att jag begick ett misstag. Jag trodde att ni var någon jag kände. Ursäkta att jag störde er.
Katten: Inte alls — det var bara trevligt. Är ni säker på, att det inte var något ni ville?
Montmorency: [fortsätter att backa] Inte alls, tack — inte alls — mycket vänligt av er. God morgon!
Katten: God morgon.
Så reste sig katten och fortsatte sin promenad; och Montmorency, passande med vad han kallar sin svans mellan benen, återvände till oss och föll in bakom oss.
Ännu i denna dag, när man säger ordet ”katt!” till Montmorency, kryper han synbart ihop och ser bedjande upp på en, som ville han säga:
”Å, var snäll och gör inte sådär!”
🙝🙟
Vi gjorde våra uppköp efter frukost, för att fylla på våra förråd för ytterligare tre dagar. George sade, att vi borde köpa grönsaker — att det inte var hälsosamt att avstå från dem. Han sade, att de var enkla att tillaga och att han skulle ta hand om den saken; så vi köpte tio pund [7] potatis, en bushel [8] ärter, och några kålhuvuden. Vi köpte vidare en biffstekspaj, ett par krusbärspajer och en fårfiol från hotellet; och frukt, kakor, bröd, smör, sylt, bacon, ägg och några andra saker som vi fann i staden.
Vår avfärd från Marlow anser jag vara en av våra största framgångar någonsin. Den var ärofull och imponerande, utan att vara skrytsam. Vi hade insisterat på i alla butiker vi besökt, att våra varor skulle skickas med oss med en gång. Inget av det där ”javisst, herrn. Jag skickar iväg dem med en gång: gossen kommer att vara där innan ni själva är framme, herrn”; för att man därefter ska behöva vänta på bryggan, och därpå två gånger behöva återvända till butiken för att skälla ut dem. Vi väntade medan korgen packades och tog pojken med oss.
Vi gick i åtskilliga butiker och använde denna princip vart vi kom; och följden blev den att, då vi var klara hade vi en utsökt samling pojkar med korgar i kölvattnet; och vår slutliga gåsmarsch ner längs High Street, till floden, måste ha varit det mest uppseendeväckande spektakel som Marlow skådat på mången god dag.
Processionens ordning var som följer:
- Montmorency, bärande en käpp.
- Två hundrackor av tvivelaktigt utseende; Montmorencys vänner.
- George, bärande filtar och rockar, rökande en kort pipa.
- Harris, försökande att gå med lätt elegans, under det att han bär en utbuktande Gladstone-väska i ena handen och en flaska citrussaft i den andra.
- Grönsakshandlarens och bagarens pojkar, med korgar.
- Bäraren från hotellet, bärande vår korg.
- Konditorns pojke, med korg.
- Specerihandlarens pojke, med korg.
- En långhårig hund.
- Osthandlarens pojke, med korg.
- En udda figur, bärande en korg.
- Den udda figurens kollega, med händerna i fickorna och rökande en kort lerpipa.
- Frukthandlarens pojke, med korg.
- Jag själv, bärande tre hattar och ett par skor och låtsandes som om det regnade.
- Sex små gossar och fyra gathundar.
Då vi kom ner till bryggan, sade båtsmannen:
”Ge mig si, herrn; var eran båt en ångslup eller en husbåt?”
Då vi upplyste honom om att den var en eka med två par åror, såg han mycket förvånad ut.
🙝🙟
Vi hade haft en hel del bekymmer med ångslupar den morgonen. Detta var alldeles innan the Henley Week [9] och de var på väg upp längs floden i stort antal; en del ensamma, andra bogserande husbåtar. Jag avskyr verkligen ångslupar: Det antar jag gäller för varje roddare. Jag kan aldrig se en ångslup utan att få lust att lura iväg den till någon avskild sträcka längs floden, för att där, i lugn och ro kunna strypa den.
Det vilar något uppenbart pompöst skrytsamt över ångslupar, som kan väcka varje ondskefull önskan i min natur och få mig att längta tillbaka till den gamla, goda tiden, då man kunde tala om för folk vad man tyckte om dem med stridsyxa eller pil och båge. Ansiktsuttrycket hos de män som, med händerna i fickorna, står i aktern, rökande en cigarr, är tillräckligt för en krigsförklaring; och den svagsint befallande visslingen för att man skall flytta sig ur vägen för dem skulle, det är min övertygelse, räcka för att rättfärdiga mord, förutsatt att jurymedlemmarna var roddare.
De brukade vara tvungna att tuta på oss, för att få oss att väja. Om det tillåts mig att säga så utan att framstå som skrytsam, tror jag att jag ärligt kan säga av vår lilla båt, under den där veckan, framkallade mer irritation, förseningar och uppståndelse för ångsluparna vi mötte, än alla andra farkoster på floden tillsammans.
”Ångslup på ingående!” ropade en av oss, vid första åsynen av fienden i fjärran och på ögonblicket var allt i ordning för att gå till anfall. Jag tog rodret och Harris och George satte sig bredvid mig, alla med ryggen mot slupen och så lät vi båten driva ut mitt i strömfåran.
Så kom då ångslupen ikapp oss, visslande, och vi fortsatte, drivande. Då de var ungefär 100 yards [10] ifrån oss, brukade den börja yla som besatt och folket ombord brukade luta sig ut över relingen och skrika åt oss; men vi hörde dem inte! Harris brukade berätta en anekdot om sin mor och George och jag ville inte missa ett enda ord av den.
Så avgav slupen ett slutligt skri från ångvisslan, som nästan spräckte dess ångpanna och man slog back i maskinen och släppte ut ånga, innan man girade och tog sig runt; alla ombord rusade till fören, där de skrek åt oss och folket på kanalbanken brukade stå och skrika åt oss och alla förbipasserande båtar stannade till för att förena sig med dem, till dess att hela floden flera miles upp- och nedströms var ett enda skrikande inferno. Och då avbröt sig Harris i den mest intressanta delen av sin berättelse, såg sig om med mild förvåning och sade till George:
”Men, George, så förbaske mig om där inte är en ångslup!”
Varvid George svarade:
”Tja, där ser man, jag tyckte allt att jag hörde någonting.”
Varvid vi blev nervösa och förvirrade och inte visste hur vi skulle få vår båt ur vägen och folket ombord på slupen ställde sig och skrek instruktioner åt oss:
”Dra i högeråran — nej, idiot! Bakåt med vänstern. Nej, nej inte ni — den andre karlen — låt bli roderlinorna! — Nu så, båda på en gång. Inte åt det hållet. Åh, vilka…!”
Därpå brukade de sjösätta en jolle och komma oss till hjälp; och efter en kvarts timmes ansträngning fick de oss ur vägen, så att de kunde fortsätta; och vi brukade tacka dem hjärtligt och be dem ta oss på släp. Det gjorde de dock aldrig.
Ett annat bra sätt som vi upptäckte irriterade den aristokratiska sortens ångbåtar, var att missta dem för en nykterhetsloge och fråga dem om de var Messrs. Cubits sällskap, eller Godtemplarna från Bermondsey och om de kunde låna oss en kastrull.
Äldre damer, som inte är vana vid att färdas på floden, är alltid mycket nervösa inför ångsluparna. Jag minns en gång då jag var på väg upp från Staines till Windsor — en sträcka synnerligen rik på dessa mekaniska monster — tillsammans med ett sällskap innehållande tre damer vilka stämde in på denna beskrivning. Det var mycket spännande. Vid första anblicken av en ångslup, krävde de att vi skulle gå iland och sätta oss på kanalbanken, tills den åter var utom synhåll. De sade sig vara mycket ledsna, men de hade lovat sina familjer att inte utsätta sig för några onödiga risker.
🙝🙟
Vi upptäckte att vi hade slut på vattnet vid Hambledon-slussen; så vi tog vårt vattenkärl och gick upp till slussvaktarens hus, för att be om litet.
George var vår talesman. Han anlade ett vinnande leende, talade och sade:
”Ursäkta, men skulle vi kunna få lite vatten?”
”Jovisst”, svarade den gamle hedersmannen. ”Ta för er så mycket ni vill och lämna kvar det ni inte behöver.”
”Tack så mycket”, mumlade George och såg sig omkring. ”Var — var förvarar ni det?”
”Det finns alltid på ett och samma ställe, min gosse”, var hans svar, ”precis bakom er.”
”Jag ser det inte”, sade George och vände sig om.
”Nämen, gusseförbarme, var har ni era ögon?” kommenterade mannen, då han vände George helt om och pekade uppför och nedför strömmen. ”Det där borde ni väl se, eller hur?”
”Åh!” utropade George då bitarna föll på plats; ”men vi kan inte dricka flodvatten, vet ni.”
”Nej, inte allt flodvatten, men en del av det”, svarade den gamle mannen. ”Det är vad jag har druckit under de senaste femton åren.”
George sade, att mannens utseende, efter denna tidsrymd, inte föreföll honom vara tillräckligt god sägen för varans kvalitet; och att han föredrog vatten som kom ur en pump.
Vi fick litet vatten från en stuga en bit längre upp. Jag vågar påstå att även det var vanligt flodvatten, men det visste vi inte om, så det gick bra ändå. Vad ögat inte ser, mår magen inte illa av.
Vi försökte oss på flodvatten en gång, senare under säsongen, men det var ingen större succé. Vi kom uppströms ifrån och hade lagt till för att dricka te i en vik nära Windsor. Vårt vattenkrus var tomt och valet stod emellan att klara oss utan te, eller att ta vatten från floden. Harris var för att vi gjorde ett försök. Han sade, att det inte var någon fara, eftersom vi kokade vattnet. Han ansåg, att de bakterier som kunde göra oss sjuka, skulle dö vid kokningen. Så vi fyllde vår tekittel med vatten från Themsen och kokade det; och mycket noggrant såg vi till, att det verkligen kokade.
Vi gjorde i ordning vårt te och satte oss tillrätta för att dricka det, då George, med koppen halvvägs till sina läppar, avbröt sig och utbrast:
”Vad var det?”
”Vad var vad då?” frågade Harris och jag.
”Men — det där!” sade George och såg västerut.
Harris och jag följde hans blickar och såg, kommande mot oss med den lätta strömmen, en hund. Det var en av de tystaste och mest fridfulla hundar jag någonsin sett. Jag har aldrig mött en hund som förefallit mer tillfredsställd — mer lätt till sinnes. Den flöt liksom drömmande på rygg, med sina fyra ben rakt upp i luften. Det var vad jag vill kalla en fullvuxen hund, med väl utvecklad bringa. Den kom närmare, rofyllt och stilla, tills att den låg långskepps med vår båt, bland vassen, där den lade till och lade sig tillrätta inför natten.
George sade, att han inte ville ha något te och tömde sin kopp i vattnet. Harris sade sig inte vara törstig han heller och följde Georges exempel. Jag hade redan druckit halva min kopp, men önskade att så inte hade varit fallet.
Jag frågade George, om han trodde att den kanske bar på tyfussmitta.
Han sade ”åh nej”, han trodde nog att jag hade god chans att undkomma det. I vilket fall så skulle jag få veta inom en fjortondagarsperiod, om jag fått det eller inte.
🙝🙟
Vi färdades uppför bakvattnet till Wargrave. Det är en genväg som leder fram till den högra banken, omkring en halv mile [11] ovanför Marsh-slussen och det är väl värt att ta den, eftersom det är en vacker, skuggig liten strömsträcka, som dessutom sparar in nästan en halv miles sträcka.
Naturligtvis är inloppet belamrat med pålar och kedjor, samt omgivet av skyltar vilka hotar med all tänkbar slags tortyr, fängsligt förvar och döden för var och en som vågar sticka sina åror i dess vatten — jag undrar ibland varför dessa girigbukar inte även hävdar äganderätten till luften och hotar envar med fyrtio shillings böter om man inandas den — men pålarna och kedjorna kan man undvika med en aning skicklighet och skyltarna kan man, om man har fem minuter till övers och ingen ser på, riva ner en eller ett par av dem och slänga dem i floden.
Halvvägs upp längs bakvattnet steg vi iland och åt lunch; och det var under denna lunch som George och jag utsattes för en tämligen ansträngande chock.
Harris utsattes även han för en chock, men jag tror inte att Harris’ chock kan ha varit lika illa som den som George och jag drabbades av tillfölje denna händelse.
Ni förstår, det var så här det gick till: Vi satt på en äng, omkring tio yards [12] från vattenbrynet, och vi hade just satt oss tillrätta för att äta. Harris hade biffstekspajen mellan sina knän och skar upp den, och George och jag väntade med våra tallrikar beredda.
”Har ni en sked tillhands?” säger Harris; ”jag behöver en sked för att servera fyllningen.”
Korgen stod strax bakom oss och George och jag vände oss båda om för att ta fram en sked. Det tog oss inte fem sekunder. Då vi åter vände oss om, hade Harris och pajen försvunnit!
Det var ett stort, öppet gärde. Där fanns varken något träd eller en häckstump på hundratals yards. Han kunde inte ha drumlat i floden, eftersom vi två satt mot vattnet och han hade behövt klättra över oss för att lyckas med det.
George och jag spanade oss omkring. Så stirrade vi på varandra.
”Har han månne tagits upp till Himmelen?” sporde jag.
”De skulle väl knappast ha tagit pajen också, i så fall”, sade George.
Det var ett argument med tyngd och vi avfärdade därför Himlafararteorin.
”Jag antar att sanningen i denna fråga måste vara”, framkastade George och återförde oss till det vardagliga och praktiska, ”att det måste ha varit jordbävning.”
Och så tillade han, med ett stänk vemod i rösten: ”Jag önskar bara, att han inte hade haft hand om pajen.”
Med en suck vände vi åter blickarna mot den plats, där Harris och pajen senast setts på jorden; och där, samtidigt som vårt blod frös i ådrorna och håret reste sig på våra huvuden, såg vi Harris’ huvud — och ingenting utom hans huvud — uppstickande bland det långa gräset, rött i ansiktet och med ett uttryck av största indignation.
George var den förste som hämtade sig.
”Tala!” utropade han, ”och säg oss om du är död eller levande — och var resten av dig är.”
”Åh, var inte en sådan åsna!” sade Harris’ huvud. ”Jag tror nog att ni gjorde det med flit.”
”Gjorde vadå?” utbrast George och jag.
”Vadå? Lät mig sätta mig just där — sabla fånigt infall! Här, ta emot pajen.”
Och från jordens innandöme, som det verkade för oss, steg pajen upp, synnerligen kringrörd och skadad; och efter följde Harris, lerig och våt.
Han hade, utan att veta om det, satt sig på kanten till en liten jordhåla som doldes av det långa gräset; och då han lutade sig en aning bakåt, hade han fallit ner i den, med paj och allt.
Han sade att han aldrig blivit så överraskad i hela sitt liv, som då han kände hur han föll, utan att på minsta sätt kunna förstå vad det var som hade hänt. Han trodde till att börja med, att tidpunkten för jordens undergång var inne.
Harris tror än i denna dag, att George och jag hade planerat detta på förhand. Sålunda förföljer alltid misstankarna även de allra mest oskyldiga varelser, eftersom, som poeten uttrycker det, ”vem kan undkomma falska och elaka anklagelser?”
I sanning — vem!
Fotnoter
[redigera]- ↑ Wilhelm av Normandie (fr. Guillaume de Normandie), även kallad Wilhelm Erövraren eller Wilhelm Bastarden, f c:a 1028, d. 9 sept. 1087; Hertig av Normandie 1035-87 (Wilhelm II) och kung av England 1066-87 (Wilhelm I). Invaderade England och segrade vid Slaget vid Hastings 1066 och undertryckte revolterna från engelsmännen, i vad som kommit att kallas den Normanska erövringen. Kusin till Edward Bekännaren. Gift med Matilda av Flandern (f. c:a 1031, d. 2 nov. 1083). Wilhelm dog vid 59 års ålder och är begravd i S:t Stephen-kyrkan i Caen, Normandie. Han efterföljdes på tronen av sin son Wilhelm Rufus.
- ↑ Anna av Kleve, (eng. Anne of Cleve), f. 22 sep. 1515 i Düsseldorf, d. 16 juli 1557; engelsk drottning, Henrik VIII:s fjärde hustru 1540. Efter Jane Seymores död 1537 övertalades Henrik VIII av Thomas Cromwell att denna gång gifta sig av politiska skäl, för att få en allierad utomlands. Slutligen föll valet på den då 24-åriga Anna av Kleve. Anna kom till England nyårsdagen 1540. Henrik VIII var dock inte behagad av hennes utseende, utan kallade henne ”den flanderska märren”. De gifte sig den 6 jan 1540, men Henrik beklagade att han ”inte kom över den vämjelse han kände i hennes sällskap”. Den 10 juni 1540 lät han arrestera Thomas Cromwell, anklagad för högförräderi. Han avrättades. Parlamentet upplöste äktenskapet genom lag. Anna accepterade skilsmässan. Hon fick ett stort årligt underhåll och stannade i England resten av sitt liv.
- ↑ Percy Bysshe Shelley, f. 4 aug. 1792, d. 8 juli 1822; en av de främsta engelska romantiska poeterna och allmänt ansedd som bland de bästa lyriska poeter som skrivit på engelska. Han var gift med den berömda romanförfattarinnan Mary Shelley, som bl.a. skrev Frankensteins monster.
- ↑ Hellfire Club; en exklusiv engelsk klubb, som sammanträdde vid oregelbundna tillfällen mellan 1746 och omkr. 1763, instiftad av Sir Francis Dashwood. Enligt sägnerna höll de ökända, orgiastiska och satanistiska seanser i Medmenham Abbey vid Themsen. Namnet Hellfire Club användes från 1750. Benjamin Franklin lär ha deltagit i vissa av klubbens möten, även om han inte var medlem. Bland bemärkta medlemmar kan nämnas John Wilkes och John Montagu, 4:e Earlen av Sandwich. De kallade sig själva bl. a. the Brotherhood of St. Francis Wycombe och the Order of Knights of Wycombe. Deras ritualer var inte i verklig mening satansdyrkan, utan snarare en kult ägnad Baccus och Venus. Klubbens motto var ”Fay ce que vouldras” eller på eng. ”Do what thou wilt”
- ↑ 32,18 kilometer per timme.
- ↑ 91 centimeter.
- ↑ 4,53 kilogram.
- ↑ 36,37 liter.
- ↑ Henley Royal Regatta; en årlig roddtävling på floden Themsen vid staden Henley-on-Thames. Den varar i fem dagar (onsdag till söndag) kring den första helgen i juli. Man tävlar alla mot alla på en sträcka om 1 mile och 550 yards (2 112 meter). Regattan ägde första gången rum 1839 och sedan 1851, då prins Albert blev dess förste kunglige beskyddare, har alltid den sittande brittiska monarken varit tävlingens beskyddare. Tävlingen är en viktig händelse i den engelska överklassens sociala liv.
- ↑ 91 meter.
- ↑ 804 meter.
- ↑ 9,1 meter.