Tre män i en båt/Kap 1

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Tre män i en båt
av Jerome K. Jerome
Kapitel II  →


Kapitel I[redigera]

Tre sjuklingar — Georges och Harris' lidanden. — Ett offer för etthundrasju dödliga sjukdomar — Ett användbart recept — Huskur mot leversjukdomar hos barn — Vi enas om att vi är utarbetade och behöver vila — En vecka på det salta havet? — George föreslår floden — Montmorency inlägger sin reservation — Den ursprungliga motionen antas genom tre fjärdedels majoritet


Vi var fyra — George, William Samuel Harris och jag själv, samt Montmorency. Vi satt på mitt rum och rökte, samt talade om hur eländiga vi var — ur rent medicinsk synpunkt menar jag, naturligtvis.

Vi mådde alla dåligt och var alla oroliga över vår hälsa. Harris sade, att han drabbades av så utomordentligt starka yrselanfall emellanåt, att han knappt visste vad han gjorde; och då sade George att han led av starka yrselanfall, och knappt visste vad han gjorde. Hos mig var det levern som krånglade. Jag visste att det var levern som var problemet, eftersom jag just hade läst en annons om en patentmedicin mot leversjukdomar, i vilken alla förekommande symptom beskrevs i detalj vilka möjliggjorde för en människa att avgöra när hennes lever krånglade. Jag hade alla dessa symptom.

Det är något alldeles utomordentligt underligt, men jag kan aldrig läsa en annons för patentmediciner, utan att genast komma till den slutsatsen att jag lider av just den speciella sjukdomen som annonsen tar upp och det i dess mest våldsamma form. Diagnosen verkar i varje enskilt fall stämma exakt med alla de lidanden jag någonsin har erfarit.

Jag minns hur jag en dag gick till British Museum, för att slå upp behandlingen av någon liten åkomma som jag fått en släng av — hösnuva, tror jag att det var. Jag fick tag på boken och läste det jag hade kommit för att läsa; och så, utan eftertanke, vände jag lättsamt blad och började likgiltigt läsa om sjukdomar i största allmänhet. Jag har glömt vilken som var den första åkomman jag stötte på — något fruktansvärt, förödande plågoris var det i alla fall — och innan jag ens hunnit ögna igenom listan med ”tidiga symptom”, gick det upp för mig, att jag troligen drabbats av den.

Jag satt en stund, slagen av skräck; och så, med en känsla av lamslagen förtvivlan, vände jag åter sida. Jag kom till tyfoidisk feber — läste om symptomen — upptäckte att jag hade tyfoidisk feber, måste ha lidit av det i månader utan att känna till det — undrade över vad jag annars kunde tänkas ha; vände sida till S:t Vitus danssjuka — upptäckte, som förväntat, att jag även led av den — började bli riktigt intresserad av mitt fall, och bestämde mig för att gå till botten med det hela, så jag började om, i bokstavsordning — läste om ague [1] och insåg att jag höll på att insjukna i den och att det akuta stadiet borde inträda om cirka fjorton dagar. Brights sjukdom hade jag, insåg jag lättad, endast i en modifierad form, och kunde, så vitt jag förstod, komma att överleva i åratal. Cholera hade jag också, med allvarliga komplikationer, liksom difteri, vilket verkade vara medfött i mitt fall. Jag plöjde samvetsgrant igenom de 26 kapitlen och den enda åkomma jag inte kunde upptäcka hos mig var skurgumsknän.

Jag kände mig tämligen kränkt av detta till att börja med; det föreföll mig på något sätt något småsint. Varför hade jag inte skurgumsknän? Varför detta förargliga undantag? Efter en stund segrade dock mina mindre giriga känslor. Jag tänkte, att eftersom jag hade varenda annan känd åkomma inom hela läkarvetenskapen, så skulle jag visa mig osjälvisk nog att klara mig utan skurgumsknän. Gikt hade drabbat mig, i sin allra mest allvarliga form, uppenbarligen utan att jag varit medveten om saken; och zymosiska sjukdomar [2] hade jag tydligen lidit av sedan pojkåren. Det fanns inga fler sjukdomar efter de zymosiska, så jag drog den slutsatsen, att i övrigt var jag fullt frisk.

Jag satt och funderade. Jag tänkte på vilket intressant fall jag måste vara ur medicinsk synvinkel, vilken tillgång jag skulle kunna vara i undervisningssammanhang! Studenterna skulle inte behöva ”göra AT-tjänst” på sjukhusen, om de bara hade mig. Jag var ett vandrande sjukhus. Allt de behövde göra var att gå igenom mig, för att därefter kunna ta sina examina.

Så undrade jag över hur länge jag hade kvar att leva. Jag försökte undersöka mig själv. Jag kände efter min puls. Jag kunde till att börja med inte känna någon puls alls. Så, plötsligt, verkade den börja slå. Jag drog fram min klocka och tog tiden. Jag fick min puls till etthundrafyrtiosju slag i minuten. Jag försökte känna mitt hjärta. Jag kunde inte känna mitt hjärta. Det hade slutat slå. Jag har efteråt kommit till den slutsatsen, att det måste ha funnits där och slagit hela tiden, men det är ingenting jag kan redogöra för hur det skulle ha gått till. Jag klappade mig själv över hela framsidan, från vad jag kallar min midja och upp till huvudet, och jag tog några tag längs sidorna och en liten bit upp på ryggen. Men jag kunde inte känna eller höra någonting misstänkt. Jag försökte att examinera min tunga. Jag sträckte ut den så långt jag förmådde, och jag slöt det ena ögat och försökte besiktiga den med det andra. Jag kunde endast se dess spets och det enda jag kunde finna ut genom detta, var att övertyga mig allt starkare om, att jag led av scharlakansfeber.

Jag hade promenerat in i läsesalen som en lycklig, hälsosam man. Jag kröp därifrån som ett sjukligt vrak.

Jag gick till min läkare. Han är en gammal vän till mig, som tar min puls, tittar på min tunga, samt talar om vädret utan extra kostnad, när jag tror att jag är sjuk; så jag tyckte att jag skulle återgälda hans vänlighet genom att besöka honom nu. ”Vad en läkare behöver”, sade jag mig, ”är praktik. Han skall få öva sig på mig. Han kommer att få mer övning på mig än från sjutton hundra av sina vanliga, trivia-la patienter, som endast har en eller ett par sjukdomar var.” Så jag gick raka vägen upp till honom och han sade:

”Nå, vad är det nu som fattas dig?”

Jag sade:

”Jag skall inte ta upp din tid, käre gamle gosse, genom att berätta vad som fattas mig. Livet är kort och du kan komma att avlida innan jag talat färdigt. Men jag skall berätta, vad som inte fattas mig. Jag har inte skurgumsknän. Varför jag inte har skurgumsknän, det vet jag inte; men faktum kvarstår, att jag inte har det. Allt annat, har jag dock.”

Och jag berättade för honom, hur jag kommit underfund med den saken.

Så fick jag gapa och han kikade ner i halsen, och grep tag in min handled och slog mig sedan i bröstet när jag som minst förväntade mig det — riktig fegt, enligt min mening — och lade omedelbart därpå sitt öra mot mitt bröst. Sedan satte han sig ner och skrev ut ett recept, som han vek ihop och gav mig och jag lade det i min ficka och gick därifrån.

Jag tittade aldrig på det. Jag tog med det till närmaste apotek och räckte fram det. Mannen läste det och gav det därpå åter till mig.

Han sade, att han inte lagerförde det jag behövde.

Jag sade:

”Ni är apotekare?”

Han sade:

”Jag är apotekare. Om jag hade varit en kooperativ livsmedelsbutik och familjehotell i en och samma person, så hade jag kanske kunnat hjälpa er. Men att enbart vara apotekare hindrar mig.”

Jag läste receptet. Där stod:

1 pund [3] biffstek, med
1 pint [4] kraftigt öl var sjätte timme.
1 tio-miles [5] promenad varje morgon.
I säng klockan elva prick varje kväll.
Och sluta att fylla ditt huvud med en massa sådant som du inte begriper.

Jag följde dessa råd med det lyckliga resultatet — för min egen del — att jag fick behålla livet och att detsamma fortfar att pågå.

I det nu aktuella fallet, för att återvända till reklambladet för leverpiller, led jag av alla symptom, bortom alla misstag, varvid det viktigaste bland dem var ”en allmän ovilja mot allt slags arbete”.

Mitt lidande är något som ingen tunga rättvist kan redogöra för. Från min tidigaste spädbarnstid har jag varit en martyr under detsamma. Som pojke lämnade sjukdomen mig så gott som aldrig en enda dag. Mina närmaste visste inte då, att det var min lever som krånglade. Medicinvetenskapen var betydligt mindre utvecklad då än nuförtiden och de brukade kalla det jag led av för lättja.

”Men, din lille latmask”, brukade de säga, ”stig upp och gör rätt för brödfödan nu” — naturligtvis utan att veta att jag var sjuk.

Och de gav mig inte piller; de gav mig örfilar istället. Och hur underligt det än kan förefalla, så bo-tade dessa örfilar mig — för stunden. Jag har upplevt hur en enda örfil haft större effekt på min levers tillstånd, fått mig att vilja stiga upp snabbare, samt göra vad som förväntades av mig, utan vida-re tidsutdräkt, än vad en hel ask piller kan få mig till nuförtiden.

Ni vet, så är det ju ofta — dessa enkla, gammaldags huskurer är mer effektiva ibland, än allt som finns att tillgå på en läkarklinik.

Vi satt där i en halvtimme och beskrev våra åkommor för varandra. Jag förklarade för George och William Harris hur jag mådde då jag klev upp om morgnarna, och William Harris berättade om hur han kände sig då han gick till sängs; och George stod på brasmattan och gav oss en inträngande och kraftfull skildring genom sitt kroppsspråk, av hur han mådde om nätterna.

George tror bara att han är sjuk; men i själva verket är det inga som helst problem med hans hälsa.

🙝🙟

Just då knackade Mrs. Poppets på dörren, för att höra efter om vi var klara att äta kvällsmat. Vi log sorgset mot varandra och sade, att det förmodligen var bäst att vi försökte få i oss en smula mat. Harris sade att en munsbit i magen ofta höll ens sjukdomar i schack; och Mrs. Poppets bar in brickan och vi satte oss till bords och lekte lite med en smula stek med lök, samt något litet rabarbertårta.

Jag måste ha varit mycket svag vid detta tillfälle; eftersom jag minns att efter den första halvtimmen eller så, föreföll jag inte kunna visa något som helst intresse för maten — någonting ovanligt för min del — och ville inte ens ha någon ost.

När dessa plikter var avklarade, fyllde vi åter våra glas, tände våra pipor, samt återupptog diskussionen om våra respektive hälsotillstånd. Vad som egentligen felade oss, kunde ingen av oss vara helt säker på; men vår fullkomligt eniga uppfattning i frågan var, att vad det än var — så var orsaken överansträngning.

”Vad vi behöver, är vila”, sade Harris.

”Vila och fullkomlig omväxling”, sade George. ”Ansträngningen som våra hjärnor utsatts för, har framkallat en allmän depression i samtliga våra kroppssystem. Miljöombyte, samt fullkomlig avhållsamhet från tankearbete torde komma att återställa vår själsliga balans.”

George har en kusin, som vanligen i polisprotokollen beskrivs såsom medicine studerande, så det är därför naturligt för honom att ibland uttrycka sig på detta husläkaraktiga sätt.

Jag instämde i Georges uppfattning, och föreslog att vi skulle uppsöka någon undanskymd och gammaldags plats, långt från den larmande folkhopen och där drömma oss bort under en solig vecka bland sömniga småvägar — i någon halvt bortglömd håla, dold bland älvorna, utom räckhåll för den bullriga världen — något udda ställe som Gud glömt, där 1800-talets bullrande vågor endast märktes i fjärran.

Harris sade att han ansåg att detta lät toppen. Han sade sig känna till det slags ställe som jag talade om; där alla gick och lade sig klockan åtta och man inte kunde få sig ett glas starkt ens för allt smör i Småland och man fick promenera tio miles[6] för att få tag på tobak.

”Nej”, sade Harris, ”om det är vila och miljöombyte vi är ute efter, så finns det ingenting som går upp emot en tur till sjöss.”

Jag invände emot en sjöresa å det starkaste. En sjötur gör nytta om man har ett par månader på sig, men gäller det endast en vecka, så är det bortkastat.

Man börjar på måndagen, med föresatsen att man skall njuta i fulla drag. Man tar ett salt farväl av pojkarna på stranden, tänder sin största pipa, och vaggar över däck som vore man Kapten Cook, Sir Francis Drake och Christoffer Columbus i en och samma person. På tisdagen önskar man, att man aldrig givit sig in på det hela. På onsdag, torsdag och fredag önskar man att man vore död. På lördagen lyckas man svälja en aning biffstek vid tedags och att sitta en stund uppe på däck, samt svara med ett svagt, vackert leende då vänligt sinnade mänskor frågar en hur man mår för tillfället. På söndagen kan man åter gå omkring och lyckas inta sina måltider. Och på måndag morgon, då man med sin väska och sitt paraply i händerna, står vid landgången, i väntan på att gå iland, då börjar man att på allvar att trivas.

Jag minns att min svåger en gång gav sig ut på en kortare sjöresa, för befrämjande av sin hälsa. Han köpte en tur-och-returbiljett från London till Liverpool; och när han var framme i Liverpool, var det enda han ville, att få sälja returbiljetten.

Den utbjöds över hela staden, till ett synnerligen nedsatt pris, har det berättats mig; och såldes slutligen för 18 pence till en ung man med sjukligt utseende, som just blivit rådd av sin läkare att resa till kusten och att motionera.

”Kusten!” sade min svåger, i det han tillgivet tryckte biljetten i hans hand; ”ni kommer att se tillräckligt av den varan, för att det skall räcka i hela ert liv; och vad gäller motion! Nåja, ni kommer att få mer motion genom att sitta på det där fartyget, än ni någonsin hade fått genom att slå frivolter på torra land.”

För egen del återvände min svåger med tåg. Han sade att the North-Western Railway var tillräckligt hälsosamt för hans del.

En annan man som jag kände, åkte iväg på en veckas kryssning utmed kusten och innan båten avgick, kom stewarden fram till honom och frågade, om han ville betala för vart och ett av de måltider han intog, eller köpa alla måltider på förhand.

Stewarden rekommenderade det sistnämnda alternativet, eftersom det skulle bli mycket billigare. Han sade att på det sättet skulle hela veckans måltider endast gå lös på två pund och fem shilling. Han sade att till frukost skulle serveras fisk, följt av grillat kött. Lunch serverades klockan ett och bestod av fyra rätter. Kvällsmat klockan sex — soppa, fisk, förrätt, kokt kött, hönsfågel, sallad, bakelser, ost och dessert. Och därpå en lättare måltid vid tiotiden.

Min vän slog till på två-pund-fem-erbjudandet, eftersom han trodde sig kunna gå med vinst på det sättet (han har mycket god aptit).

Lunchen serverades just som de passerade Sheerness. Han var inte så hungrig som han trodde att han skulle vara, så han nöjde sig med en bit kokt kött och lite jordgubbar med grädde. Han funderade en hel del under eftermiddagen och vid ett tillfälle föreföll det honom som om han levt enbart av kokt kött i flera veckor och vid andra tillfällen som om han endast ätit jordgubbar med grädde i åratal.

Inte heller köttet eller jordgubbarna med grädde verkade trivas inom honom — de föreföll synnerligen missnöjda.

Klockan sex kom man och sade åt honom, att kvällsmaten var färdig. Detta tillkännagivande väckte ingen entusiasm hos honom, utan han kände det som en plikt att avverka något av de där två punden och fem shillingarna, och han höll i sig i rep och diverse föremål och gick ned under däck. En ljuvlig doft av lök och varm skinka, blandad med friterad fisk och grönsaker hälsade honom vid trappans fot; och så kom stewarden fram med ett oljigt leende, och sade:

”Vad kan jag göra för er, min herre?”

”Tag mig härifrån”, blev det matta svaret.

Och så förde man honom snabbt upp på däck igen, ställde ifrån sig honom i lä och lämnade honom där.

Under de följande fyra dagarna förde han en enkel och oskyldig livsföring på tunna kaptenskex (jag menar, det var alltså kexen som var tunna, inte kaptenerna) och sodavatten; men, framemot lördag kände han sig bättre och fick ner svagt te och torrt, rostat bröd; och på måndagen slog han på stort med kycklingbuljong. Han gick i land på tisdagen och då fartyget ångade iväg från hamnen, betraktade han det sorgset.

”Där far hon”, sade han, ”där far hon sin väg med mat för två pund ombord som tillhör mig och som jag inte ätit upp.”

Han sade, att om de endast hade givit honom en dag till så hade han kunnat ställa detta till rätta.

Så jag motsatte mig alltså en sjöresa. Inte, som jag förklarade, på grund av mig själv. Jag blir aldrig sjösjuk. Men jag oroade mig för George. George sade att han nog skulle klara sig och snarast skulle komma att trivas, men han rekommenderade dock Harris och mig att avstå, eftersom han var övertygad om att vi båda skulle komma att insjukna. Harris sade, att för hans del hade det alltid varit ett mysterium, detta hur folk lyckades bli sjösjuka — han sade sig tro, att folk måste göra det med vett och vilja — han sade sig ofta ha velat bli sjösjuk, men aldrig lyckats.

Så berättade han diverse skrönor om hur han seglat över kanalen när det rått så hårt väder, att man tvingats binda fast passagerarna i deras kojer; samt hur han och kaptenen var de enda två levande varelserna ombord som inte insjuknade. Ibland var det han och andrestyrman som inte blev sjösjuka; men det var i allmänhet han själv och ytterligare någon annan. Om det inte var han och en annan till person så var det Harris ensam.

🙝🙟

Det är ett underligt faktum, men ingen blir någonsin sjösjuk — på land. Till sjöss stöter man på åtskilliga verkligt drabbade mänskor, hela båtlaster; men jag har ännu aldrig träffat någon, på land, som någon gång ens vetat någonting sjösjuka. Var dessa sjutusen sjösjuka sjömän som översvämmar varje skepp gömmer sig då de befinner sig på land, är ett mysterium.

Om de flesta karlar vore som den man jag såg på Yarmouth-båten en gång, så skulle jag enkelt kunna redogöra för gåtans lösning. Det var strax bortom Southend-piren minns jag, och han lutade sig ut genom en av ventilerna i en verkligt farlig vinkel. Jag gick fram till honom och försökte rädda honom.

”Hallå där, luta er inte så långt ut”, sade jag och skakade hans axlar. ”Ni kan falla överbord!”

”Å Herre min Skapare, det önskar jag att jag gjorde”, var det enda svar jag fick; och så var jag tvungen att lämna honom ifred.

Tre veckor senare, mötte jag honom i kafferummet på ett hotell i Bath, där han talade om sina resor och förklarade entusiastiskt, hur mycket han älskade att vara till sjöss.

”Om jag är en duktig sjöman!” svarade han en avundsjuk ung mans ödmjuka förfrågan; ”nja, jag kände mig en smula underlig vid ett tillfälle, det erkänner jag. Det var vid Kap Horn. Fartyget gick till botten följande morgon.”

Jag sade:

”Var ni inte en smula omskakad vid Southend Pier häromveckan och önskade bli kastad överbord?”

”Southend Pier!” svarade han, med ett förvånat uttryck.

”Ja, på resan ner till Yarmouth, i fredags för tre veckor sedan.”

”Å, javisst ja...” svarade han och sken upp; ”nu minns jag. Jag hade en gräslig huvudvärk den eftermiddagen. Det berodde på den syltade löken, förstår ni. De serverade den mest gräsliga syltade lök jag någonsin smakat på en i övrigt anständig båt. Åt ni också av den?”

För egen del har jag upptäckt ett utmärkt motmedel emot sjösjuka; att balansera. Man ställer sig mitt på däcket och allteftersom skeppet lutar eller häver sig, flyttar man på kroppsvikten, så att man alltid håller sig upprätt. När fartygets för stiger, lutar man sig framåt, till dess att däcket nästan vidrör ens näsa; och när aktern reser sig, lutar man sig bakåt. Det där går mycket bra under någon timme eller två, men man kan inte stå och väga sådär i en vecka.

🙝🙟

George sade:

”Låt oss segla uppför floden.”

Han sade att vi skulle få frisk luft, motion och tystnad; det ständiga miljöombytet skulle sysselsätta våra sinnen (inklusive vad än Harris besatt av den varan); och att det hårda arbetet skulle ge oss god aptit och få oss att sova gott.

Harris sade, att han inte ansåg att George borde ägna sig åt någonting som gjorde honom mer sömnig än han var i vanliga fall, eftersom det kunde vara farligt.

Han sade att han inte kunde förstå hur George skulle kunna sova bort mer tid än han redan gjorde, eftersom dygnet endast hade 24 timmar, sommar som vinter; han ansåg vidare att om han verkligen sov mer, så skulle han lika gärna kunna vara död och därvid inbespara sig kostnaden för kost och logi.

Harris sade dock, att floden skulle passa honom som ett ”T”. Jag vet inte vad ”T” avser (utom det man får för sex pence, inklusive smör och bröd och småkakor, vilket är billigt, om man inte ätit någon middag). Det verkar dock passa de flesta människor dock, vilket är dess stora fördel.

Det passade mig som ett ”T” också, och Harris och jag sade att det var en god idé från Georges sida; och vi sade det med ett tonfall som verkade på något sätt antyda att det förvånade oss att George hade kommit på något så vettigt.

Den ende bland oss som inte var entusiastisk över detta förslag var Montmorency. Han hyste inga höga tankar om floden, den gode Montmorency.

”Det är nog gott och väl för er, kamrater”, säger han; ”ni trivs med det, men det gör inte jag. Där finns inget för mig att göra. Att betrakta utsikten är ingenting för mig, och jag röker inte. Om jag får syn på en råtta, vägrar ni att stanna; och om jag somnar, så gör ni bort er ifråga om båtens navigering och jag kanar överbord. Om ni frågar mig, så skulle jag vilja kalla det hela för rena tokskapsdillerier-na.”

Men omröstningen utföll tre mot en dock, så förslaget bifölls.

Fotnoter[redigera]

  1. En sorts malaria.
  2. Sjukdomar relaterade till kroppens enzymer
  3. 453 gram.
  4. 58 centiliter.
  5. 16 kilometer.
  6. 16 kilometer
Tre män i en båt av Jerome K. Jerome
Kapitel I Tre sjuklingar — Georges och Harris' lidanden — Ett offer för etthundrasju dödliga sjukdomar — Ett användbart recept — Huskur mot leversjukdomar hos barn — Vi enas om att vi är utarbetade och behöver vila — En vecka på det salta havet? — George föreslår floden — Montmorency inlägger sin reservation — Den ursprungliga motionen antas genom tre fjärdedels majoritet
Kapitel II Planen diskuteras — Nöjet i att tälta under vackra nätter — Dito regniga nätter — Vi beslutar oss för en kompromiss — Montmorency, första intrycket av — Oron över att han är för god för denna världen, en oro som därpå avfärdas såsom varande grundlös — Mötet avslutas
Kapitel III Vi enas om planerna — Harris' arbetsmetoder — Hur en äldre familjeförsörjare sätter upp en tavla — George kommer med en vettig anmärkning — Tidiga morgonbads avnjutande — Åtgärder i händelse av kantring
Kapitel IV Proviantfrågan — Invändningar mot fotogen som atmosfär betraktad — Fördelarna med att resa tillsammans med en ost — En gift kvinna överger sitt hem — Vidare förberedelser i händelse av kantring — Jag packar — Tandborstars lömskhet — George och Harris packar — Montmorencys avskyvärda uppträdande — Vi går till sängs
Kapitel V Mrs. P. väcker oss — George, den uslingen — Bedrägeriet kring "väderprognoser" — Vårt bagage — Gossars lastbara uppträdande — Folket samlas kring oss — Vi ger oss av i stor stil och ankommer till Waterloo — Oskulden hos tjänstemännen vid South Western rörande sådana världsliga ämnen såsom tåg — Vi kastar loss, kastar loss i en öppen båt
Kapitel VI Kingston — Tänkvärda anmärkningar rörande tidig engelsk historia — Tänkvärda iakttagelser angående skuren ek och livet i allmänhet — Stivving d.y.:s tragiska lidanden — Funderingar rörande antikviteter — Jag glömmer bort att det är jag som styr — Intressant följd av detta — Labyrinten i Hampton Court — Harris som ciceron
Kapitel VII Floden i söndagskläder — Hur man klär sig på floden — Ett ypperligt tillfälle för männen — Harris' brist på god smak — Georges kavaj — En dag tillsammans med modemedvetna unga damer — Mrs. Thomas' grav — Mannen som inte älskade gravar, kistor eller dödskallar — Harris' galenskap — Hans åsikter om George, banker och lemonad — Han utför diverse konster
Kapitel VIII Utpressning — De rätta motåtgärderna — Egoistisk tölpaktighet hos markägare längs floden — "Skyltar" — Harris' okristliga känslor — Hur Harris sjunger kupletter — En fest av yppersta klass — Två ouppfostrade unga mäns skamliga uppträdande — Diverse värdelösa upplysningar — George köper en banjo
Kapitel IX George sätts i arbete — Bogserlinors hedniska tendenser — Det otacksamma uppförandet hos en båt för två roddare — Dragare och bogserade — Nyupptäckt användningsområde för förälskade par — En äldre dams mystiska försvinnande — Mycket jäkt, mycket fart — Att bogseras av flickor — En spännande upplevelse — Den försvunna slussen eller Flodmysteriet — Musik — Räddade!
Kapitel X Vår första natt — I segeldukens våld — En vädjan om hjälp — Tekittlars vrånghet; hur man övervinner den — Kvällsmat — Huru vi känner oss ädelmodiga — Önskas: En bekväm, väldränerad öde ö, helst i trakterna av södra Stilla havet — En lustig sak som hände Georges far — En orolig natt
Kapitel XI Hurusom George vid ett tillfälle kom att stiga upp tidigt om morgonen — George, Harris och Montmorency tycker inte om det kalla vattnets utseende — Hjältemod och beslutsamhet från J:s sida — George och hans skjorta: En historia med sensmoral — Harris som kock — Historisk återblick, särskilt infogad för skolbruk
Kapitel XII Henrik VIII och Anne Boleyn — Nackdelarna med att dela hus med älskande par — En svår stund för den engelska nationen — Ett nattligt sökande efter det pittoreska — Hemlösa och husvilla — Harris bereder sig att dö — En ängel griper in — Plötslig glädjes inverkan på Harris — Någonting till kvällsmat — Lunch — Dyrköpt senap — En fruktansvärd batalj — Maidenhead — Att segla — Tre fiskare — Vi blir förbannade
Kapitel XIII Marlow — Bisham Abbey — Munkarna i Medmenham — Montmorency avser att döda en gammal hankatt — Men beslutar sig till sist för att låta den leva — Skamligt uppträdande från en foxterriers sida i Stadsförvaltningens lokaler — Vår avfärd från Marlow — En imponerande procession — Ångsluparna; användbara recept för störande av och förhindrande av deras framfart — Vi vägrar dricka flodvatten — En fridfull hund — Harris' och en pajs besynnerliga försvinnande
Kapitel XIV Wargrave — Vaxkabinett — Sonning — Vår stuvning — Montmorency är sarkastisk — Slagsmål mellan Montmorency och tekitteln — Georges banjostudier — Möter vår brist på uppmuntran — Svårigheterna som möter amatörmusikern — Att lära sig spela säckpipa — Harris känner sig nedstämd efter kvällsmaten — George och jag tar oss en promenad — Återvänder hungriga och våta — Det är någonting underligt med Harris — Harris och svanarna; en anmärkningsvärd berättelse — Harris genomlider en svår natt
Kapitel XV Hushållsarbete — Min kärlek till arbete — Den gamle flodräven, vad han gör och vad han säger att han har gjort — Den unga generationens skepticism — Tidiga minnen från båtfärder — Flottfarande — George klarar sig galant — Den gamle båtsmannen, hans metoder — Så lugnt, så fridsamt — Nybörjaren — Att punta — En tråkig olyckshändelse — Vänskapens välsignelser — Segling, min första erfarenhet — Möjliga skäl till att vi inte drunknade
Kapitel XVI Reading — Vi blir bogserade av en ångslup — Små båtars irriterande egenskaper — Hur de är i vägen för ångslupar — George och Harris smiter åter från sina arbetsuppgifter — En gammal, vanlig historia — Streatley och Goring
Kapitel XVII Tvättdag — Fisk och fiskare — Konsten att meta — den samvetsgranne flugfiskaren — En fiskarhistoria
Kapitel XVIII Slussar — George och jag blir fotograferade — Wallingford — Dorchester — Abdington — En familjeman — Ett bra ställe att drunkna på — En svår sträcka längs floden — Flodluftens demoraliserande verkan
Kapitel XIX Oxford — Montmorencys uppfattning om Himmelriket — Hyrbåtar uppströms, deras användbarhet och fördelar — "Themsens stolthet" — Förändringar i väderleken — Floden under olika förhållanden — Inte en glad afton — Längtan efter det ouppnåeliga — Glada samtal — George underhåller oss på banjo — En sorgsen melodi — Ytterligare en våt dag — Flykten — En liten supé och en skål