Tre män i en båt/Kap 3
| ← Kapitel II |
|
Kapitel IV → |
Kapitel III
[redigera]Vi enas om planerna. — Harris' arbetsmetoder. — Hur en äldre familjeförsörjare sätter upp en tavla. — George kommer med en vettig anmärkning. –Tidiga morgonbads avnjutande. — Åtgärder i händelse av kantring.
Så, den följande aftonen var vi åter församlade, för att diskutera och utveckla våra planer. Harris sade:
”Nu är det första vi behöver avgöra, vad vi skall ta med oss. Hämta nu en bit papper och skriv ner allt, J, och du tar fram livsmedelskatalogen, George och någon av er, ge mig en blyertspenna, så skall jag göra upp listan.”
Det är Harris i ett nötskal — alltid beredd att ta sig an hela bördan själv, för att fördela den på andra människors axlar.
🙝🙟
Han påminner mig alltid om min stackars farbror Podger. Man har aldrig sett så stor oreda i hela huset någonsin, som när min farbror Podger åtog sig att utföra något arbete. Kanske hade en tavla kommit hem från rammakaren och stod i matsalen, i väntan på att hängas upp; och faster Podger frågade kanske vad man skulle göra åt den och farbror Podger sade då:
”Å, låt mig ta hand om den saken. Bry er inte om det, Det tar jag hand om.”
Så tar han av sig sin kavaj och inleder arbetet. Han skickar iväg flickan för att köpa för sex pence spik, och därpå en av pojkarna efter henne, för att tala om vilken storlek hon skall köpa; och så arbetar han sig gradvis igenom hela hushållet och sätter dem i arbete.
”Gå nu och hämta min hammare, Will”, brukar han ropa; ”och du tar hit linjalen, Tom; och jag behöver trappstegen och det är bäst att jag får en köksstol också; och Jim! Spring ner till Mr. Goggles och hälsa från pappa och säg att jag hoppas att hans ben är bättre; och fråga om jag kan få låna hans spritvattenpass. Och gå inte härifrån, Maria, eftersom jag behöver någon som håller lampan åt mig; och när flickan kommer tillbaka, måste hon ut igen efter en bit snöre; och Tom! — var är Tom? — Tom, kom hit; du behövs för att räcka mig tavlan.”
Och så lyfter han upp tavlan och tappar den, och då har den hoppat ur ramen, och så försöker han rädda glaset och skär sig; och så hoppar han runt i rummet, på jakt efter en näsduk. Han finner ingen näsduk, eftersom den finns i fickan på kavajen som han tagit av sig och han vet inte var han lade kavajen och hela hushållet tvingas nu avbryta letandet efter verktyg, för att istället söka efter hans kavaj; under det att han hoppar omkring och hindrar dem.
”Finns det ingen i hela huset som vet var min kavaj är? Jag har väl aldrig råkat ut för en sådan skara mänskor förut i hela mitt liv — så sant jag lever. Ni är sex stycken — och ni kan inte finna en kavaj som jag lade ifrån mig för mindre än fem minuter sedan! Va, av alla…”
Så reser han sig och upptäcker att han har suttit på den, och ropar:
”Åh, ni kan sluta leta! Jag har funnit den själv. Skulle lika gärna kunna be katten hitta något, som att förvänta mig att ni mänskor ska klara av den saken.”
Och, då en halvtimme ägnats åt att förbinda hans finger, ett nytt glas skaffats fram och verktygen, stegen, stolen, och ljuset har plockats fram, gör han ett nytt försök, medan hela familjen, inklusive flickan och städerskan, står runt omkring honom i en halvcirkel, beredda att rycka in. Två personer måste hålla i stolen och en tredje hjälper honom upp på den och håller i honom, och den fjärde räcker honom en spik, och en femte räcker honom hammaren, och han tar tag i spiken och tappar den.
”Så där ja!” säger han med ett sårat tonfall, ”nu har spiken försvunnit också.”
Och så måste vi alla falla på knä och leta efter den, under det att han står på stolen och muttrar och vill veta om han skall stå där hela kvällen.
Till sist återfinns spiken, men vid det laget har han förlagt hammaren.
”Var är hammaren? Var gjorde jag av hammaren? Milda himlar! Ni är sju stycken, som står här omkring och gapar och ingen vet var jag gjorde av hammaren!”
Vi hittar hammaren åt honom och då har han förlorat det märke han gjorde i väggen ur sikte, där han skulle slå in spiken och vi tvingas alla upp på stolen bredvid honom, för att se om vi kan finna det och vi hittar det alla på olika ställen och han kallar oss alla åsnor, den ena efter den andra och säger åt oss att stiga ner. Och så tar han linjalen och mäter en gång till och finner att det skall vara hälften av trettioen och tre åttondelars [1] tum från hörnet och försöker räkna ut det i huvudet och blir vansinnig.
Och så försöker vi alla att räkna ut det i huvudet och vi kommer alla till olika resultat och fnyser åt varandra. Och i det allmänna bråket glömmer alla bort det ursprungliga talet och farbror Podger tvingas att mäta upp det igen.
Denna gång använder han en bit snöre, och vid det kritiska tillfälle när den gamle dåren lutar sig i en vinkel på fyrtiofem grader från stolen, för att försöka nå ett ställe som ligger tre tum [2] längre bort än vad det är möjligt för honom att nå, slinter snöret och han glider ner på pianot; en verkligt vacker musikalisk effekt uppstår genom plötsligheten med vilken hans huvud och kropp slår an alla tangenter på en gång.
Och faster Maria säger, att hon inte tillåter att barnen står runt omkring och lyssnar på uttryck av det slaget.
Till sist hittar farbror Podger återigen rätt ställe och sätter spikspetsen på detta med vänster hand och tar hammaren i sin högra. Och, vid första slaget, slår han sig på tummen och tappar hammaren med ett skrik, på någons fot.
Faster Maria anmärker då milt, att nästa gång farbror Podger skall slå in en spik i en vägg, hoppas hon att han låter henne veta det i god tid, så hon kan förbereda sig för att åka och besöka sin mor en vecka, under tiden arbetet pågår.
”Å, ni kvinnor gör så stort väsen av allt”, svarar farbror Podger, under det att han samlar sig. ”Men jag, jag trivs med den här sortens småjobb.”
Och så gör han ett nytt försök, och vid andra slaget åker spiken rakt genom gipset och halva hammaren följer efter och farbror Podger sitter som limmad mot väggen, med en kraft som nästan är tillräcklig för att platta till hans näsa.
Och så måste vi åter leta reda på linjalen och repet igen och ett nytt hål åstadkoms och omkring midnatt är tavlan uppsatt — inte alls rakt och mycket ostadigt och väggen ser flera yards [3] omkring den ut som om den jämnats till med en kratta, och alla är utmattade och ilskna — utom farbror Podger.
”Där ser ni”, säger han och stiger tungt ner från stolen på städgummans liktorn, beskådande den röra han ställt till med, med uppenbar stolthet. ”En hel del mänskor skulle ha anlitat någon för en struntsak som detta!”
🙝🙟
Harris kommer att bli precis den sortens man när han växer upp, det vet jag och det har jag även sagt till honom. Jag sade, att jag inte kunde tillåta att han tog på sig en så tung arbetsbörda för egen del. Jag sade:
”Nej, du hämtar papper och en blyerts och katalogerna, och George skriver, så gör jag allt arbete.”
Den första lista som vi åstadkom fick vi kassera. Det stod klart att de övre delarna av Themsen inte skulle tillåta navigation med en båt tillräckligt stor för att medföra allt det vi skrivit ner såsom varande oumbärligt; så vi rev sönder den listan och såg på varandra!
George sade;
”Vet ni, vi är helt fel ute. Vi får inte tänka på vad vi tror oss behöva, utan endast ta med oss sådant vi inte klarar oss utan.”
George kan vara verkligt vettig emellanåt. Man blir förvånad. Jag kallar detta för verklig vishet, inte endast med hänsyftning till det aktuella fallet, utan gällande allas vår resa uppför livets flod, i allmänhet. Hur många mänskor lastar inte, på den resan, ner sina båtar till dess att de lider stor risk att kappsejsa tillsammans med en hel butik av fåfängliga ting som de anser väsentliga för sitt nöje och sin komfort på livets resa, men vilka i själva verket endast är oanvändbart krimskrams.
Hur lastar de inte ner sina små flytetyg upp till masttoppen med vackra kläder och stora hus; med värdelösa tjänare och en skara förnäma vänner som inte bryr sig om dem för två pence en gång och som de inte bryr sig om för tre halvpence för egen del; med dyrbara nöjen som ingen finner nöje i, med formaliteter och moden, med skrymteri och prålande med rikedom, samt med — å, den tyngsta och mest dåraktiga formen av skräp! — fasan för vad grannarna ska säga, med lyx som endast smickrar, med nöjen som tråkar ut, med tom förställning som endast, liksom forna tiders brottslingars järnkrona, får det ömma och värkande huvudet som bär den att blöda!
Det är skräp, människa — endast skräp! Kasta det överbord. Det gör båten så tungrodd, att du nästan svimmar vid årorna. Det gör den så besvärlig och farlig att hantera, att du aldrig kommer att få en enda stund utan oro och bekymmer, aldrig få en enda stunds ro för drömmande lättja, ingen tid att iaktta de lätta skuggorna över de glimmande djupen, eller de glittrande solstrålarna som kilar fram och åter över vågorna, eller de stora träden längs kanalen som ser ner på sina egen spegelbilder, eller skogarna, i grönt och guld, eller liljorna som står vita och gula, eller de stilla gungande buskarna, eller sälgen, eller orkidéerna, eller de blå förgätmigejerna.
Kasta bort skräpet, människa! Låt ditt livs båt bli lätt, ta endast med dig det du behöver — ett angenämt hem och enkla nöjen, en eller ett par vänner värda namnet, någon att älska och som älskar dig, en katt, en hund och en pipa eller två, tillräckligt med mat och tillräckligt med kläder, och en aning mer än tillräckligt att dricka; eftersom törst är en allvarlig sak.
Du kommer att upptäcka att båten blir mycket lättare att ro och inte så lätt kappsejsar; och om den ändå skulle välta, gör detta inte så mycket, eftersom goda, enkla varor tål vatten. Du kommer att få tid både till att tänka och att arbeta. Tid över för att ta in livets solsken — tid över att lyssna till den eoliska musiken som Guds vindar låter ljuda ur de mänskliga hjärtesträngarna runt om oss — tid till att…
Jag ber verkligen om ursäkt. Jag glömde fullkomligt bort mig.
Nåja, vi lämnade listan till George och han påbörjade den.
”Vi tar inte med oss något tält”, föreslog George; ”vi skall ha en båt med kapell. Det gör allt så mycket enklare och bekvämare.”
Det föreföll vara en god idé och vi antog den. Jag vet inte om ni någonsin sett en sådan båt som jag talar om här. Man sätter upp järnstöttor över båten, sträcker en presenning över dem och fäster den hela vägen runt, från för till akter, och det gör om båten till ett slags litet hus och det är mycket trevligt, om än en smula kvavt; men å andra sidan, allting har sina för- och nackdelar, som mannen sade när hans svärmor dog och de skickade räkningen för begravningen till honom.
George sade, att i så fall måste vi ta med oss en filt var, en lampa, lite tvål, kam och borste (att dela på), en tandborste (en var!), en balja, tandkräm, rakknivar (uppräkningen låter som en språkövning i franska, eller hur?) och ett par badlakan om vi skulle vilja bada. Jag har lagt märke till, att folk alltid vidtar omfattande förberedelser för badning när de beger sig i närheten av vatten, men de badar inte särskilt mycket när de väl kommer fram.
Det är samma sak när man åker till kusten. Jag beslutar mig alltid för — när jag tänker över saken hemma i London — att jag skall gå upp tidigt varje morgon och ta mig ett dopp före frukost och därför packar jag troget ner ett par badbyxor och badhandduk. Jag har alltid röd baddräkt. Jag trivs med mig själv i röd baddräkt. Det går så väl ihop med min hud. Men när jag kommer fram till havet, känner jag på något sätt att jag inte önskar ta det där morgondoppet på långa vägar lika mycket som jag ville det när jag var i London.
Tvärtom känner jag att jag vill stanna kvar i sängen så länge som möjligt, för att därpå gå ner och äta frukost. Vid ett eller två tillfällen har dygden vunnit och jag har stigit upp klockan halv sju — klätt mig och tagit min baddräkt och min handduk och dystert travat iväg. Men jag har aldrig njutit av det. Det verkar som om de håller sig med en särskild östlig vind som tränger in i märgen, väntande på mig, när jag går ner mot badplatsen tidigt om morgnarna; och de väljer ut alla trekantiga stenar och lägger dem på marken, och de slipar klipporna och döljer kanterna med en smula sand, så att jag inte skall upptäcka dem och så flyttar de ut havet två miles [4] från var stranden brukar vara, så att jag tvingas omfamnande mig själv, huttrande vada genom sex tum [5] högt vatten. Och när jag väl når havet, är det vilt och oförskämt.
En enorm våg fångar mig och puttar mig till sittande ställning, så hårt den någonsin kan, ner på en sten som har placerats där just för min skull. Och innan jag ens hunnit säga ”Oj, aj!” och funderat ut vad som hänt, kommer vågen tillbaka och drar med sig mig halvvägs ut i oceanen. Jag börjar simma frenetiskt för att åter nå stranden, och undrar om jag någonsin skall få se mitt hem och mina vänner igen, och jag önskar att jag hade varit snällare mot min lillasyster som pojke (när jag var pojke, menar jag). Just som jag har givit upp allt hopp, drar sig vågen tillbaka och lämnar mig, sprattlande som en sjöstjärna i sanden, och jag reser mig upp och ser bakom mig, att jag simmat för livet i vatten som är två fot [6] djupt. Jag hoppar tillbaka till land, krälar hem, där jag tvingas låtsas att jag njutit av det hela.
I den för handen varande situationen, lät det dock på oss alla som om vi skulle ta oss en lång simtur varje morgon.
George sade, att det var så angenämt att vakna i båten en vacker morgon, för att hoppa ner i den klara flodens vatten. Harris sade att det inte fanns något som en simtur före frukost för att väcka aptiten. Han sade, att han alltid fick så god aptit av det. George sade, att om det skulle få Harris att äta mer än Harris vanligtvis äter, så inlade han sitt veto emot att Harris alls badade.
Han sade att det skulle bli ansträngande nog att frakta med sig erforderliga mängder föda åt Harris uppför floden redan som det var.
Jag påpekade för George hur mycket trevligare det skulle vara att ha Harris ren och fräsch i båten, även om det innebar att vi fick ta med oss ytterligare ett par hundredweight [7] mer provision; och fick honom att se saken ur mitt perspektiv och återtog han sin invändning mot Harris’ badande.
Till slut enades vi om att borde ta med tre badhanddukar, för att slippa vänta på varandra.
Angående kläder sade George, att det räckte om vi tog med oss två flanellkostymer, eftersom vi själva kunde tvätta dem i floden, då de blev smutsiga. Vi frågade honom om han någonsin försökt sig på att tvätta flanell i floden, och han svarade: Nej inte precis han själv; men han kände några karlar som hade gjort det, och det var inga problem; och Harris och jag var själssvaga nog att tro på att han visste vad han talade om och att tre respektabla unga män, utan ställning eller inflytande och utan all erfarenhet av tvättning, verkligen skulle kunna tvätta sina egna skjortor och byxor i floden Themsen, med hjälp av en bit tvål.
Vi skulle få lära oss under de kommande dagarna, när det var alltför sent, att George var en usel bedragare, som uppenbarligen inte känt till det minsta om saken. Ni skulle se våra kläder efter… Men, som författarna av pigromaner uttrycker sig, låt oss inte gå händelserna i förväg.
George imponerade på oss genom att ta med ombyte av underkläder och många par sockor, för den händelse att vi kantrade och ville byta; även många näsdukar, eftersom de kunde användas till att torka av saker med, och ett par läderskor förutom våra båtskor, eftersom vi behövde dem om vi kantrade.