Tre män i en båt/Kap 14
| ← Kapitel XIII |
|
Kapitel XV → |
Kapitel XIV[redigera]
Wargrave. — Vaxkabinett. — Sonning. — Vår stuvning. — Montmorency är sarkastisk. - Slagsmål mellan Montmorency och tekitteln. — Georges banjostudier. — Möter vår brist på uppmuntran. — Svårigheterna som möter amatörmusikern. — Att lära sig spela säckpipa. — Harris känner sig nedstämd efter kvällsmaten. — George och jag tar oss en promenad. - Återvänder hungriga och våta. — Det är något underligt med Harris. — Harris och svanarna, en anmärkningsvärd berättelse. — Harris genomlider en svår natt.
Vi fick vind i seglen efter lunch, vilken förde oss mjukt upp förbi Wargrave och Shiplake. Inbäddad i det sömniga solskenet denna sommareftermiddag utgör Wargrave, där den ligger vilande där floden kröker sig, en gammal, vacker tavla då man passerar den, och den ligger länge kvar på minnets näthinna.
Puben George and Dragon [1] i Wargrave stoltserar med en skylt, på ena sidan bemålad av Leslie, R.A. och på den andra av Hodgson av samma slag. Leslie har avbildat kampen; Hodgson har föreställt sig scenen ”efter striden” — då George, efter väl uträttat värv, njuter av en pint [2] öl.
Day [3], författaren till Sandford and Merton bodde och — till ännu mer heder för platsen — avled i Wargrave. I kyrkan finns en minnestavla över Mrs. Sarah Hill, som donerade ett pund årligen, att fördelas vid påsktid, mellan två gossar och två flickor, som ”aldrig varit olydiga mot sina föräldrar; som aldrig hörts svära eller ljuga, aldrig stulit eller krossat fönsterrutor”. Tänk er att avstå från allt detta för fem shillings per år! Det är det inte värt.
Det ryktas i staden att vid ett tillfälle, för många år sedan, fanns det en gosse som verkligen aldrig gjort sig skyldig till någonting av detta — eller, som i alla händelser, vilket var allt som erfordrades eller kunde förväntas — aldrig ertappats med att göra sig skyldig till dem, som således vann utmärkelsen och äran. Han ställdes under tre veckor därpå ut i stadshuset, i en kista av glas.
Ingen vet vad som blivit av dessa pengar sedan dess. Det sägs att det alltid överräckts till närmaste belägna vaxkabinett.
Shiplake är en vacker by, även om den inte kan ses från floden, eftersom den ligger uppe på en kulle. Tennyson [4] gifte sig i Shiplake Church.
Upp till Sonning vindlar sig floden in och ut mellan många öar och är mycket fridfull, stilla och öde. Inte mycket folk, utom i skymningen, då man kan se ett eller annat par lantliga älskande som vandrar längs flodstränderna. Både ’Arry och Lord Fitznoodle har vi lämnat bakom oss i Henley och det trista, smutsiga Reading ligger ännu framför oss. Det är en del av floden lämpad för att drömma om förgångna dagar, forna former och ansikten och sådant som borde finnas kvar, men inte gör det - förbaskat också.
🙝🙟
Vi klev iland i Sonning och tog en promenad i byn. Det är den allra mest älvalika lilla avkroken längsmed hela floden. Den framstår mer som en by på en teaterscen, än en dylik uppbyggd av tegel och murbruk. Varje hus är inbäddad i rosor och nu, i den tidiga juni, slog de ut i moln av utsökt skönhet. Om ni stannar till i Sonning, besök the Bull, bakom kyrkan. Det är den perfekta bilden av ett gammalt lantligt värdshus, med en fyrkantig allmänning framför, där på sittplatser under träden, de gamla männen samlas på kvällarna, för att dricka sin ale och skvallra om byns händelser; med låga, gammeldags inredda rum och blyinfattade fönsterrutor, besynnerliga trappor och vindlande passager.
Vi vandrade runt i det vackra Sonning under en timme ungefär och sedan, eftersom det var för sent på dagen för att vi skulle hinna förbi Reading, bestämde vi oss för att återvända till en av Shiplake-öarna, för att slå läger för natten. Klockan var inte mycket då vi kommit i ordning och George sade, att eftersom vi hade gott om tid var detta ett utmärkt tillfälle för oss att prova på ett gott, vällagat kvällsmål. Han sade att han skulle visa oss vad som kunde åstadkommas längs floden ifråga om kokkonst och föreslog att vi, av grönsakerna och återstoden av den kalla biffen, samt lite av varjehanda annat, skulle tillaga en irländsk stuvning.
Det verkade som en fascinerande idé. George samlade ved och gjorde upp eld och Harris och jag började skala potatis. Jag hade aldrig trott att det var ett sådant företag, detta att skala potatis. Arbetet visade sig vara det mest ansträngande jag någonsin varit invecklad i. Vi började vid glatt mod, man kan nästan säga att vi var glättiga, men vårt goda humör var försvunnet redan när den första potatisen var färdigskalad. Ju mer vi skalade, desto mer skal verkade det finnas kvar på potatisen; när vi väl hade fått av allt skal och tagit bort potatisens ögon, fanns det inget kvar av potatisen - åtminstone inte mycket att tala om. George kom förbi och såg på dem — de var ungefär av en jordnöts storlek. Han sade:
”Nej, det där duger inte. Ni förstör dem. Ni måste borsta dem.”
Så vi borstade dem och det var svårare än att skala dem. De har så underliga former, potatisar — bara knölar och bucklor och håligheter. Vi arbetade idogt i fem-och-tjugo minuter och klarade av fyra potatisar. Sedan gav vi upp. Vi sade, att vi behövde resten av kvällen för att borsta oss själva rena.
Jag har aldrig varit med om något värre än att borsta potatis i fråga om att ställa till en karl. Det verkade svårt att föreställa sig, att allt skräp som Harris och jag stod i till knäna, kunde ha kommit från bara fyra potatisar. Där ser man, vad som kan åstadkommas, med lite sparsamhet och omsorg.
George sade, att det var absurt att endast ha fyra potatisar i en irländsk stuvning, så vi tvättade av ett halvdussin eller så till och lade i dem utan att skala dem. Vi lade även ner ett kålhuvud och omkring ett halvt peck [5] ärter. George rörde om alltsammans och sade därpå att det verkade finnas gott om rum, så vi vände ut och in på båda korgarna och plockade fram alla rester och övrigt vi fann och lade dem i vår stuvning. Där fanns en halv fläskpaj och en bit kall, koks bacon kvar, som vi lade ner i grytan. Så fann George en halv burk konserverad lax, som han tömde i grytan, även den.
Han sade, att det var fördelen med irländska stuvningar, detta att man blev av med en sådan mängd rester. Jag fiskade upp ett par ägg som spruckit och lade i dem. George sade, att de skulle komma att göra spadet tjockare.
Jag har glömt de andra ingredienserna, men jag vet att vi inte lät något gå till spillo; och jag minns att, mot slutet, försvann Montmorency, som uppenbarligen fattat intresse för vår kulinariska verksamhet, med uppriktig och tankfull min, för att ett par minuter senare återvända med en död vattensork i munnen, vilken han tydligt ville lämna som sitt bidrag till måltiden; om detta var ett sarkastiskt skämt, eller ett ärligt försök att vara hjälpsam, kan jag inte avgöra.
Vi diskuterade huruvida vi skulle lägga sorken i grytan eller inte. Harris sade, att det borde gå, då den blandades med de andra ingredienserna och att minsta lilla hjälp var välkommen; men George försvarade traditionen. Han sade, att han aldrig hört talas om vattensorkar i irländska stuvningar tidigare och att han föredrog att hålla sig på den säkra sidan och inter experimentera.
Harris sade:
”Om man aldrig prövar något nytt, hur skall man i så fall få reda på hur det smakar? Det är män som du som hindrar utvecklingen i världen. Tänk bara på den man som var den förste att prova på tyska korvar!”
Den var en stor framgång, denna irländska stuvning. Jag tror aldrig att jag njutit av en måltid som av denna. Det fanns något så fräscht och pikant över den. Ens gom blir så blasé av alla vardagliga smaker: här var en rätt med en ny smak, med en smak som ingenting annat på denna jord. Och den var även närande. Som George sade, var det mycket nyttigt vi lagt i den. Ärterna och potatisarna kunde kanske ha varit en smula mjukare, men vi hade alla bra tänder, så det gjorde inte så mycket; och när det gäller spadet, var det som en saga — en smula för starkt kanske för en ömtålig mage, men mättande.
🙝🙟
Vi avslutade måltiden med te och körsbärstårta. Montmorency slogs med tekitteln under det att vi drack te och det slutade med att han kom på en ynklig andraplats.
Under hela resan hade han visat stor nyfikenhet då det gällde tekitteln. Han satt och bevakade den medan den kokade upp, med en förbryllad min och försökte reta upp den då och då, genom att morra åt den. Då den började puttra och avge ånga, tog han detta som en utmaning och ville slåss med den, men i exakt samma sekund brukade någon av oss rusa fram oh bära iväg med den, innan han hunnit komma åt den.
Idag hade han dock bestämt sig för att överlista oss. Vid första ljudet från tekitteln, reste han sig morrande och avancerade emot den på ett hotfullt sätt. Det var endast en liten tekittel, men det var gott gry i den, så den hoppade upp och spottade emot honom.
”Åh, du din…!” morrade Montmorency och visade tänderna; ”jag ska lära dig att retas med en hårt arbetande, respektabel hund, du din usla, långnästa, fula skurk där. Kom an bara!”
Och han rusade fram mot den stackars lilla tekitteln och grep tag i den i pipen.
Och så, genom kvällens ro, bröt ett blodisande rop då Montmorency lämnade båten, för ett lopp tre varv kring ön i trettiofem miles per timmes [6] fart, endast stannande till ibland, för att begrava sin nos i litet kall gyttja.
Från den dagen betraktade Montmorency tekitteln med en blandning av vördnad, misstänksamhet och avsky. Närhelst han fick syn på den, morrade han och backade snabbt, med svansen mellan benen och i samma stund som vi satte den på spisen, steg han omedelbart ur båten och satte sig på stranden, tills tedrickandet var överstökat.
🙝🙟
. George plockade fram sin banjo efter kvällsmaten och ville spela på den, men Harris invände: Han sade att han hade huvudvärk och inte kände sig stark nog för att uthärda det. George ansåg att lite musik skulle vara bra för honom — sade att musik ofta var en lisa för nerverna och fick huvudvärken att försvinna; och han slog an två eller tre toner, för att visa Harris hur det lät.
Harris sade, att han hellre hade huvudvärk.
George har inte än i denna dag lärt sig spela banjo. Han har mött alltför hårdnackat motstånd från sin omgivning. Han prövade två eller tre kvällar under vår utfärd längs floden, att få lite övning, men han rönte aldrig någon framgång. Harris’ språkbruk brukade vara tillräckligt för att avskräcka varje man; till vilket Montmorency brukade sätta igång och yla oavbrutet under hans föreställningar. George fick helt enkelt inte en ärlig chans.
”Vad håller han på att ylar på det där sättet för när jag spelar?” utbrast George upprört, medan han siktade på hunden med en stövel.
”Vad menar du med att spela så där när det får honom att yla?” svarade Harris och fångade stöveln. ”Lämna honom ifred. Han kan inte hjälpa att han ylar. Han är musikalisk och ditt spelande tvingar honom att yla.”
Så George bestämde sig för att uppskjuta sina banjostudier tills han kom hem. Men han fick inte mycket tillfälle där heller. Mrs. P. brukade komma upp och säga, att hon var mycket ledsen för egen del — eftersom hon tyckte om att höra honom spela — men damen en trappa upp var i ett mycket känsligt tillstånd och doktorn var orolig att ljudet skulle påverka hennes barn.
Så försökte sig George på att ta banjon med sig ut sent om nätterna, för att öva på torget. Men invånarna klagade hos polisen och man gillrade en fälla en natt och han åkte fast. Bevisläget mot honom var glasklart och han tvingades lova att inte bryta friden mer på sex månader.
Efter det verkade han tappa intresset för banjon. Han gjorde ett eller annat halvhjärtat försök att ta upp arbetet igen, då de sex månaderna hade passerat, men möttes alltid av samma känslokyla — samma brist på sympati från sin omgivning; och efter ett tag, gav han upp saken och annonserade ut instrumentet till ett billigt pris, ”emedan ägaren icke längre har något bruk för detsamma” och gick in för att lära sig kortkonster istället.
Jag kände en gång en ung man som lärde sig spela säckpipa och ni skulle bli förvånade av den stora mängd motstånd han fick stå ut med. Ja, inte ens från medlemmar av sin egen familj möttes han av vad man kallar aktiv uppmuntran. Hans far var helt emot hela saken från första början och talade mycket nedlåtande om ämnet.
Min vän brukade stiga upp tidigt om morgnarna för att öva, men fick ge upp de planerna, till följd av sin syster. Hon var något religiöst lagd och hon sade att det var ett fruktansvärt sätt att behöva inleda sin dag på.
Så han stannade uppe om kvällarna istället och spelade då familjen hade gått till sängs, men det dög inte heller, eftersom det gav huset ett så dåligt rykte. Folk, som var på väg hem sent, stannade utanför för att lyssna och spred därpå ut över hela staden följande morgon, att ett rysligt mord hade begåtts hemma hos familjen Jefferson föregående natt; och de brukade beskriva hur de hört offrets skrin och de allra mest grymma eder och förbannelser från mördaren, följt av böner om nåd, samt likets sista rosslingar då det dog.
Så de tillät honom att öva på dagtid, i grovköket, med alla dörrar stängda; men hans mera framgångsrika passager kunde i allmänhet höras i vardagsrummet, trots alla vidtagna åtgärder, vilken nästan drev hans mor till tårar.
Hon sade, att det påminde henne om hennes stackars far (som slukats av en haj, stackars karl, då han badade vid Nya Guineas kust — var sambandet fanns, det kunde hon inte förklara).
Så gjorde de i ordning ett litet ställe åt honom längst ner i trädgården, omkring en kvarts mile [7] från huset, samt fick honom till att ta med sig mackapären dit ner då han ville spela på det; och ibland kom en besökare till huset, som ingenting visste om vad det var frågan om och de glömde bort att berätta för honom och att varna denne, och han gick ner i trädgården för att promenera och plötsligt kom han inom hörhåll för denna säckpipa, utan att vara beredd, eller att veta vad det var fråga om. Ifall det rörde sig om en man stark till själ och ande, gav det honom endast rysningar; men en person av blott genomsnittligt intellekt drev det till vansinnets rand.
Det vilar, måste man erkänna, något mycket sorgligt över nybörjarsäckpipeblåsarens ansträngningar. Jag har känt det för egen del, då jag lyssnat till min unge vän. Det verkar vara ett mycket svårt instrument att spela. Man måste få ihop tillräckligt mycket luft för att det skall räcka hela stycket igenom, innan man börjar — åtminstone efter vad jag förstod då jag iakttog Jefferson.
Han brukade börja i stor stil med en vildsint, rik ”låtom-oss-gå-till-anfall”-slags ton, som påverkade en starkt. Men därpå blev det alltmer piano vartefter han fortsatte och den sista versen kollapsade i allmänhet mitt i, med en suck och ett väsande.
Man måste vara i god kondition för att spela säckpipa.
Unge Jefferson lärde sig endast att spela en enda sång på sin säckpipa; men jag har aldrig hört någon klaga angående det otillräckliga i hans repertoar — aldrig någonsin. Sången han lärde sig var ”The Campbells are Coming, Hooray — Hooray!”, efter vad han sade, även om hans far alltid ansåg att det var ”The Blue Bells of Scotland”. Ingen verkade helt säker på vad det faktiskt var han spelade, men alla höll med om, att det lät som någonting skotskt. Främlingar tilläts tre gissningar och de flesta av dem gissade på olika sånger varje gång.
🙝🙟
Harris var på dåligt humör efter kvällsmaten — jag tror att det måste ha varit stuvningen som fått honom sådan: Han är inte van vid att äta gott — så George och jag lämnade honom i båten och beslöt oss att ta en tur kring Henley. Han sade att han skulle ta sig ett glas whisky och en pipa, innan han gjorde sig i ordning för natten. Vi skulle ropa på honom då vi återvände, så skulle han ro över från ön och hämta oss.
”Somna inte bara, gamle gosse”, sade vi, då vi gick iväg.
”Inte stor risk för den saken, med den här stuvningen i magen”, grymtade han, då han rodde tillbaka till ön.
Henley höll på att göra sig i ordning inför regattan och där rådde liv och rörelse. Vi träffade på ett stort antal män som vi kände i staden, och i deras trivsamma sällskap gick tiden tämligen fort; så klockan hann bli nära elva innan vi gav oss av på vår fyra miles [8] långa promenad hemåt — som vi lärt oss att kalla vår lilla farkost vid det här laget.
Det var en dyster natt, kylslagen, med ett milt duggregn; och alltefter vi trängde fram över de mörka, tysta fälten, tyst samtalande med varandra och undrade om vi var på rätt väg eller inte, tänkte vi på den hemtrevliga båten, med det starka ljuset strålande ut genom det tätt tillslutna kapellet; på Harris och Montmorency, på whiskyn och önskade att vi befann oss där.
Vi målade upp bilden inför våra inre ögon, trötta och en smula hungriga; av den dystra floden och de formlösa träden; och, som en gigantisk lysmask under dem, vår kära gamla båt, så varm och trygg och glättig. Vi kunde se oss äta kvällsmat där, huggande in på kallskuret och räckande varandra brödbitar; vi kunde höra våra knivars glada klapprande, våra skrattande röster som fyllde hela kapellet och strömmade ut i natten. Och vi skyndade på stegen, för att kunna förverkliga denna vår vision.
Vi stötte på dragarstigen till sist och det gladde oss; eftersom vi innan dess inte varit säkra på om vi var på väg mot floden eller bort från densamma och då man är trött och önskar att gå och lägga sig, oroas man av denna sorts osäkerhet. Vi passerade Skiplake då klockan slog kvartsslaget före midnatt; och då sade George, tankfullt:
”Du råkar inte komma ihåg vilken ö det var, eller…?”
”Nej”, svarade jag, och började även jag bli tveksam, ”det vet jag inte. Hur många finns det?”
”Bara fyra stycken”, svarade George. ”Det är ingen fara, bara han är vaken.”
”Och om inte?” undrade jag; men vi lämnade den tanken därhän.
Vi ropade då vi kom mittemot den första ön, men fick inget svar; så vi gick till den andra och försökte där, med samma resultat.
”Åh, nu minns jag”, sade George; ”Det var den tredje ön.”
Och vi sprang, fyllda av hopp till den tredje och ropade ”hallå!”.
Inget svar!
Nu började det bli allvarligt. Klockan var nu över midnatt. Hotellen i Skiplake och Henley var fullbelagda; och vi kunde inte gå omkring och väcka torpägare och odalmän mitt i natten för att ta reda på om de kunde hysa oss! George föreslog att vi skulle återvända till Henley och ge oss på en poliskonstapel, för att kunna tillbringa natten i arresten. Men så slog oss tanken: Tänk om han endast slår tillbaka och vägrar att låsa in oss!
Vi kunde ju inte fördriva hela natten med att slåss med poliser. Dessutom ville vi inte gå till överdrift för att därpå dömas till sex månaders fängelse.
Vi prövade förtvivlat vad som i mörkret verkade vara den fjärde ön, utan större framgång. Regnet hade nu ökat i styrka och skulle, efter vad det verkade, hålla i sig. Vi var våta in på bara skinnet, kalla och på eländigt humör. Vi började undra, om det verkligen endast fanns fyra öar eller om de var fler, eller om vi alls var i närheten av öarna eller inte, eller om vi var ens en mile i närheten av var vi borde vara, eller vid helt fel del av floden; allt verkade så främmande och annorlunda i mörkret. Vi började nu begripa the Babes in the Wood [9] lidanden. Just som vi hade låtit allt hopp fara — ja, jag vet att det alltid i romaner och sagor är då som allt reder ut sig; men det rår jag inte för. Jag beslöt mig för, då jag började skriva denna bok, att jag skulle hålla mig strikt till sanningen in i minsta detalj; och det kommer jag att göra, även om jag tvingas ta till klichéartade uttryck för att nå mitt mål.
Det inträffade just som vi låtit allt hopp fara, och jag tvingas därför använda detta uttryck. Just som vi hade låtit allt hopp fara, fick jag plötsligt syn på, en bit nedanför oss, ett underligt, flimrande ljussken kring träden på andra sidan floden. För ett ögonblick trodde jag att det rörde sig om spöken: Det var ett så skuggrikt, mysteriöst ljussken. I nästa ögonblick gick det upp för mig, att det var vår båt och jag upphävde ett sådant högt skrik över vattnet, att det nästan väckte natten ur sin sömn.
Vi väntade andlöst i någon minut och så - åh, den mest gudomliga musik i nattens mörker! Vi hörde Montmorencys skall som svar. Vi ropade tillbaka, tillräckligt högt för att väcka sjusovarna — jag har aldrig förstått för egen del, varför det skulle krävas mer oväsen för att väcka sju sovande personer än en enda — och, efter vad som föreföll vara en timmes väntan, men i själva verket var, antar jag, fem minuter, såg vi den upplysta båten komma emot oss i mörkret och hörde Harris¨sömniga röst fråga oss var vi var.
Det vilade något svårbeskrivligt svårmodigt över Harris. Det var någonting mer än enbart vanlig trötthet. Han rodde båten emot en del av stranden varifrån det var helt omöjligt för oss att kliva i den och föll därpå omedelbart i sömn. Det krävdes en oerhörd mängd skrikande och vrålande från vår sida för att åter väcka honom och få honom att uppträda förnuftigt; men vi lyckades till sist och kom ombord.
Harris¨ ansiktsuttryck var sorgset, lade vi märke till, då vi steg i båten. Han gav oss intrycket av en man som gått igenom stora svårigheter. Vi frågade honom om något hade hänt honom, och han sade:
”Svanar!”
Det verkade som om vi lagt till nära ett svanbo och strax efter det att George och jag givit oss av, kom svanhonan tillbaka och ställde till mycket oväsen om denna detalj. Harris hade schasat iväg henne och hon hade givit sig av, för att hämta sin äkta make. Harris sade, att han hade slagits tappert med dessa svanar; till slut hade hans mod och skicklighet belönats, och han hade besegrat dem.
En halvtimme senare återvände de, tillsammans med arton andra svanar! Det måste ha varit en fruktansvärd batalj, om vi förstod Harris’ redogörelse för den rätt. Svanarna hade försökt dra honom och Montmorency ur båten för att dränka dem; och han hade försvarat sitt liv som en sann hjälte i fyra timmar, dödat allihop och de hade simmat iväg därifrån för att dö.
”Hur många svanar sade du att det var?” frågade George.
”Trettiotvå”, svarade Harris sömnigt.
”Du sade arton alldeles nyss”, sade George.
”Nej, det gjorde jag inte”, grymtade Harris; ”jag sade tolv. Tror du inte att jag kan räkna, va?” Den verkliga sanningen kring dessa svanar fick vi aldrig fram. Vi frågade ut Harris följande morgon, och han sade: ”Vilka svanar?” och tycktes anse, att George och jag hade drömt ihop allting.
O, så trevligt det var att åter vara i säkerhet i båten igen, efter dessa svåra prövningar! Vi åt ett stadigt nattmål, George och jag och vi ville ta oss en toddy efter den, om vi endast hade hittat whiskyn, men det gjorde vi inte. Vi frågade Harris var han hade gjort av den; men han verkade inte förstå vad vi menade med ordet ”whisky”, eller alls vad vi talade om. Montmorency såg ut som han visste något i frågan, men han sade ingenting.
Jag sov gott den natten och skulle ha sovit till och med bättre, om det inte hade varit för Harris’ skull. Jag har en vag hågkomst av att ha blivit väckt åtminstone ett dussin gånger under natten, av Harris som vandrade omkring i båten med lyktan, i jakt på sina byxor. Han föreföll oroa sig för sina kläder hela natten.
Två gånger väckte han George och mig för att kontrollera om vi låg på hans byxor. George blev tämligen upprörd andra gången.
”Vad i Himmelens namn skall du med dina byxor till, mitt i natten?” frågade han ilsket. ”Varför lägger du dig inte ner och sover?”
Jag upptäckte hans bekymmer nästa gång jag vaknade, eftersom han inte kunde finna sina strumpor; och mitt sista, suddiga minne är att jag rullades åt sidan och att jag hörde Harris muttra någonting om det förunderliga i att han inte visste vart hans paraply tagit vägen.
Fotnoter[redigera]
- ↑ Jämför ”Sankt Göran och draken”. Tämligen vanligt pubnamn i Storbritannien, eftersom St. George är Englands skyddshelgon.
- ↑ 0,58 liter
- ↑ Thomas Day, f. 22 juni 1748, d. 28 sept. 1789; brittisk författare. Hans ihågkoms främst för Sandford and Merton (1783-89), en barnbok vilken, även om den numera framstår som gammaldags överpedagogisk och till och med pekoral, på sin tid ansågs ha mycket högt pedagogiskt värde för inpräntande av manliga och självständiga dygder. Day var Rousseauan och anslöt sig till Rousseaus teser om den ideala naturens lagar. Han uppfostrade två hittebarn, med vilka han med tiden hoppades kunna gifta sig med den ena av dem. De uppfostrades efter de strängaste principer, men ingen av dem utvecklade den stoicism som han hade hoppats. Efter flertalet avvisade frierier till andra damer, gifte han sig med en arvtagerska, beredd att dela hans asketiska livsstil. Han bosatte sig slutligen i Ottershaw i Surrey, där han upprättade ett lantbruk efter filantropiska principer. Han hade många underliga och opraktiska teorier, som att alla djur kunde tämjas med hjälp av vänligt bemötande. Då han höll på att rida in en unghäst kastades han av nära Wargrave och dog av sina skador. Han var en pionjär för antislaverirörelsen och sympatiserade starkt med amerikanerna under amerikanska frihetskriget.
- ↑ Alfred Lord Tennyson, First Baron Tennyson, f. 6 aug. 1809, d. 6 okt. 1892; brittisk poet och från 1850 hovpoet (Poet Laureate). Ansedd som en av de mest betydande poeterna på engelska språket. I Sverige är han mest känd för dikten Nyårsklockan. Begravd i Westminster Abbey, London.
- ↑ 1 Imperial peck = 8 dry quarts = 16 dry pints = 9,09218 liter. ½ Imp. peck = 4,54 liter.
- ↑ 56,32 kilometer per timme.
- ↑ ¼ Mile = 402,33 meter. Uppenbarligen en mycket stor trädgård.
- ↑ 6,43 kilometer.
- ↑ Traditionell saga för barn (hänförd till en Mor Gås-ramsa, men först utgiven som en visa av Thomas Millington år 1595). Den handlar om två barn som överges i en skog, där de dör och täcks över med löv av rödhakar. Används ofta som ämne för pantomimer, men även i överförd betydelse för oskyldiga människor som hamnar i farliga situationer.
| Tre män i en båt av Jerome K. Jerome | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|