Tre män i en båt/Kap 6

←  Kapitel V

Tre män i en båt av Jerome K. Jerome

Kapitel VII  →

Kapitel VI

Kingston. — Tänkvärda anmärkningar rörande tidig engelsk historia. — Tänkvärda iakttagelser angående skuren ek och livet i allmänhet. — Stivving d. y.:s tragiska lidanden. — Funderingar rörande antikviteter. — Jag glömmer bort att det är jag som styr. — Intressant följd av detta. — Labyrinten i Hampton Court. — Harris som ciceron.

Det var en ljuvlig morgon, senvår eller tidig sommar, hur ni nu vill ha det, när den färska grönskan hos gräs och löv just djupnar till mörkare grönt; och året förefaller likna en vacker ung mö, darrande av förunderliga, vaknande pulsar, på gränsen till att bli kvinna.

De vackra, gammaldags bakgatorna i Kingston, där de leder ner till vattenbrynet, är synnerligen pittoreska i det flödande solljuset, vid den glimrande floden med sina drivande pråmar, den plankbelagda dragarbanan och de prydliga villorna på andra sidan, Harris i en röd och brandgul blazer, grymtande för sig själv vid årorna, de avlägsna glimtarna av ätten Tudors grå gamla palä, utgjorde allt en solig tavla, så ljus men ändå så lugn, så fylld av liv, och ändå så rofylld, att, hur tidigt på dagen det än var, kom jag att drivas in i en drömmande, eftertänksam stämning.

Jag funderade på Kingston, eller ”Kyningestun”, som det en gång kallades, på den tiden då saxiska ”kinges” kröntes här. Den store Caesar ^[1] korsade floden här, och de romerska legionerna kamperade på dess sluttande högland. Caesar, liksom, senare, Elizabeth ^[2], förefaller att ha stannat till överallt: Men han var dock mer respektabel än den goda drottning Bess; han tog inte in på pubar.

Hon var fullkomligt galen i pubar, hon Englands jungfrudrottning. Det finns knappast en enda anständig pub inom tio miles’ ^[3] radie från London, som hon inte verkar ha slunkit in på, eller rastat vid, eller sovit över på, vid ett eller annat tillfälle. Jag undrar just, om man antar att Harris skulle, låt oss säga genomgå en metamorfos och bli till en imponerande och god mänsklig varelse, som en dag utsågs till premiärminister innan han dog, om de skulle sätta upp skyltar utanför alla public-houses vars tjänster han tagit i anspråk: ”Harris drack en pint ^[4] bitter på detta värdshus”; ”Harris fick sig två kylda glas skotsk whisky här, sommaren ’88”; ”Harris kastades ut härifrån i december 1886.”

Men nej, det skulle bli alltför många av dem! Det skulle istället komma att bli de ställen där han aldrig satt sin fot, som blev berömda. ”Det enda etablissemang i södra London där Harris aldrig har druckit en droppe!” Folk skulle gå man ur huse för att se vad det var för fel på ett sådant ställe.

Hur illa måste inte den mildsinte kung Edwy ^[5] ha tyckt om Kyningestun! Kröningsfesten blev för mycket för honom. Kanske galthuvuden fyllda med sockerplommon var alltför svårsmälta för hans del (det skulle det vara för min, det är jag säker på) och han hade fått sig för mycket sekt och mjöd; så han smet iväg från den bullriga festen, för att smyga sig till en stilla timme i månskenet med sin älskade Elgiva.

Kanske stående hand i hand i de franska fönstren, betraktade de det stilla månskenet över floden, under det att de från de avlägsna festsalarna hörde det larmande bullret komma flytande i brutna skurar av otydliga vrål och tumult.

Därpå tvingade sig den brutale Odo ^[6] och Sankt Dunstan ^[7] självsvåldligt in i det tysta rummet och hävde ur sig otillbörliga förolämpningar riktade mot den väna drottningen, samt drog med sig stackars Edwy tillbaka till fyllbultarnas högljudda stoj.

Åratal senare, till slagfältets larmande musik, begravdes här saxiska kungar och saxiska adelsmän sida vid sida och Kingstons storhetstid var över för ett tag, för att återuppstå då Hampton Court blev ätterna Tudors och Stuarts palats, och de kungliga sluparna lade till vid flodbankarna och ädlingarna, klädda i ljusa kläder vaggade ner längs trappstegen till floden för att ropa: ”Färja, ohoj! För bövelen, hitåt!”

Många av de gamla husen i trakten vittnar mycket tydligt om de dagar då Kingston var en kunglig by, och ädlingar och hovuppvaktningen bodde där, i sin kungs närhet, och den långa vägen till palatsets grindar hela dagarna fylldes av ljudet av klingande stål och klappret från hästhovar, prasslande siden och sammet och man såg sköna anleten överallt. De stora och rymliga husen, med sina burspråk med spröjsade fönsterrutor, de stora eldstäderna och spetsiga tak, andas av fyrspannens, de pärlbroderade kappornas och de komplicerade sedernas era. De byggdes på den tiden ”då man visste hur ett hus skulle byggas”. Det hårda, röda teglet har endast blivit än starkare genom åren och deras trappor i ekträ knakar och jämrar sig inte, då man försöker smyga tyst nerför dem.

🙝🙟

På tal om trappor i ekträ, påminner det mig om att det finns en magnifik, snidad ektrappa i ett av Kingstons hus. Huset är numera butik vid torget, men det var helt klart tidigare någon betydelsefull persons hem. En av mina vänner, som bor i Kingston, gick in dit en dag för att köpa sig en hatt och i ett obetänksamt ögonblick stoppade han handen i sin ficka och betalade för den, rätt där han stod.

Butiksinnehavaren (som känner min vän) blev naturligtvis förvånad till att börja med; men hämtade sig snabbt och ansåg att något måste göras för att uppmuntra den sortens gärningar. Han frågade därför vår hjälte om denne ville se på vacker, gammal snidad ek. Min vän sade, att det ville han och butiksägaren tog därpå med honom genom butiken och uppför husets trappa. Trappräckena var superba exempel på gott hantverk och väggarna pryddes av ekpaneler från golv till tak, med sniderier som skulle ha hedrat ett slott.

Från trappan gick de in i ett sällskapsrum, ett stort, ljust rum, prytt av något oroliga med dock glada tapeter med blå bakgrund. Det fanns dock inget som helst anmärkningsvärt i detta rum och min vän undrade varför han förts dit. Ägaren gick fram till väggen och knackade på den. Den avgav ett ljud som från massivt trä.

”Ek”, förklarade han. ”Allt är snidad ek, uppifrån och ned, exakt likadan som den ni såg i trappan.”

”Men, i den store Caesars namn, karl!” utbrast min vän; ”ni menar väl inte att ni har täckt över snidad ek med blå tapeter?”

”Jovisst”, blev svaret: ”Det blev inte billigt. Vi tvingades låta spika över den med plank först, naturligtvis. Men rummet ser mycket trevligare ut nu. Det var mycket dystert innan.”

Jag kan inte säga att jag helt fördömer vad denne man hade gjort (vilket tvivelsutan måste vara en stor lättnad för honom). Ur hans synvinkel, vilket torde utgöra den genomsnittlige husägarens, i avsikt att göra livet så glatt som möjligt och inte sett från dessa bevara-allt-gammalt-tokars sätt att se det, finns det rim och reson i vad han gjort. Snidad ek är mycket trevligt att betrakta och att ha en liten smula av, men det är utan tvivel något deprimerande att behöva bo i, för dem vars smak inte är lagd åt det hållet. Det skulle vara som att bosätta sig i en kyrka.

Nej, det som var sorgligt i detta fall, var att han, som inte uppskattade snidad ek, skulle behöva ha sitt sällskapsrum fyllt av det, under det att folk som trivs med det, tvingas betala enorma summor för att komma över det samma. Det verkar vara den regel som gäller här i världen. Var och en har vad han inte vill ha, medan andra människor har vad han själv vill ha.

Gifta karlar har hustrur och verkar inte vilja ha dem; och unga, ensamstående karlar jämrar sig över att de inte kan få tag på kvinnor. Fattigt folk, som knappt kan försörja sig själva har åtta barn. Rika gamlingar, som saknar arvingar, dör barnlösa.

Så finns det flickor som har kavaljerer. Flickorna med kavaljerer vill aldrig veta av dem. De säger att de lika gärna kunde slippa se dem, att de besvärar dem, och varför försvinner de inte för att uppvakta fröken Smith eller fröken Brown, som är alldagliga och äldre och som saknar beundrare? De å andra sidan vill inga kavaljerer ha. De tänker då aldrig gifta sig.

Det båtar föga att tänka för länge på slika ting; det gör en så sorgsen.

🙝🙟

Det fanns en pojke i min skola. Vi brukade kalla honom ”Sandford and Merton” ^[8]. Hans verkliga namn var Stivvings. Han var den underligaste kurre som jag någonsin stött på. Jag tror verkligen att han tyckte om att studera. Han brukade få veritabla utskällningar för att han låg i sängen och läste grekiska; och vad gällde franska oregelbundna verb fanns det helt enkelt inte ett enda sätt att hålla honom borta från dem. Han var fylld av konstiga och onaturliga åsikter om att göra sina föräldrar heder och att göra sitt bästa i skolan; och hans önskan var att vinna priser, och växa upp och bli en studerad karl och andra svagsinta idéer av det slaget. Jag har aldrig någonsin träffat en så konstig kropp, men ändå renhjärtad och oskuldsfull, lägg det på minnet, som ett nyfött spädbarn.

Nå, den gossen brukade insjukna omkring två gånger per vecka, så att han inte kunde gå till skolan. Det har aldrig funnits en pojke som kunnat insjukna som denne Sandford and Merton. Om det fanns någon känd sjukdom inom tio miles ^[9] avstånd från honom, så drabbade den honom och det med besked. Han kunde få bronkit mitt i högsommaren och hösnuva kring jul. Efter sex veckors torka, drabbades han av reumatisk feber; och han kunde gå ut i novemberdimman för att komma hem med solsting.

De behandlade honom med lustgas ett år, stackars pojke och drog ut alla hans tänder för att ersätta dem med lösgommar, eftersom han led så av så fruktansvärd tandvärk; som sedan övergick till neuralgia och öroninflammation. Han var aldrig fri från förkylning, utom under de nio veckorna då han hade scharlakansfeber; och han hade ständigt frostblåsor. Under den stora koleraskräcken år 1871, var vårt grannskap helt fritt från kolera. Det förekom endast ett känt fall i hela församlingen; och det fallet var unge Stivvings.

Han var tvungen att stanna till sängs då han var sjuk, samt äta kyckling med gräddsås och druvor; och han låg där och grät, eftersom de inte lät honom göra sin latinläxa, samt tog ifrån honom hans tyska grammatikbok.

Och alla vi andra gossar, som skulle ha givit tio terminer av vår skoltid för en enda dags sjukfrånvaro och inte hade någon som helst lust att ge våra föräldrar minsta skäl att envisas med oss, drabbades inte ens av minsta lilla nackstyvhet. Vi satt i drag och det gjorde oss endast gott och friskade upp oss; och vi åt saker för att bli sjuka, och det gjorde oss feta och gav oss god aptit. Inget vi kunde komma på att göra, fick oss att insjukna, förrän skollovet var inne. Då, på skolavslutningen blev vi förkylda och började hackhosta, och drabbades av alla slags åkommor, vilka höll i sig till dess att skolan åter började; då vi, oavsett vad vi tog oss före, plötsligt åter tillfrisknade, och blev friskare än någonsin.

Sådant är livet; och vi är endast löv som följer vinden, varthän den blåser.

🙝🙟

För att återgå till frågan om den snidade eken så måste de ha haft mycket sofistikerade tankar kring konst och skönhet, våra farfarsfarsfäder. För alla dessa konstskatter av idag är endast de framgrävda alldagligheterna från tre- eller fyrahundra år sedan. Jag undrar om det finns någon verklig intrikat skönhet hos de sopptallrikar, ölstånkor och ljussläckare som vi numera värdesätter så högt, eller om det endast är ålderns patina som omger dem som gör dem så värdefulla i våra ögon. Det ”gammelblå” som vi idag pryder våra väggar med som smycken, var vardagliga, triviala husgeråd för några århundraden sedan; och de skära herdar och gula herdinnor som vi nu räcker runt bland alla våra vänner, för att imponera på dem, och få dem att låtsas förstå sig på, var billiga prydnader på spiselhyllan, som mödrarna under 1700-talet gav sina spädbarn att suga på då de grät.

Kommer samma sak att ske i framtiden? Kommer morgondagens högt skattade konstföremål alltid att utgöras av gårdagens billiga krimskrams? Kommer våra dagars middagstallrikar med vidjemönster att radas upp på spiselkransen hos de rika år 2000 och framåt? Kommer de vita kopparna med förgylld kant och vackra gyllene blommor inuti (blommornas art okänd), som Sarah Jane nu slår sönder av rent lättsinne, att lagas omsorgsfullt och ställas upp på finhyllan och endast dammas av husets fru?

Tag den lilla porslinshund som pryder sovrummet i min möblerade våning. Det är en vit hund. Den har blå ögon. Dess nos är känsligt röd, med prickar. Dess huvud är ytterst upprätt, och dess ansikte uttrycker en vänlighet som gränsar till imbecillitet. Jag beundrar den inte för egen del. Som konstverk betraktad kan jag säga, att den irriterar mig. Tanklösa vänner gör sig lustiga över den och inte ens min hyresvärdinna hyser särskilt höga tankar om den, utan ursäktar dess närvaro genom den omständigheten, att hennes moster givit henne den.

Men, om tvåhundra år, är det mer än sannolikt att denna lilla hund kommer att grävas fram från ett eller annat ställe, minus dess ben och med svansen avbruten, samt att den kommer att säljas såsom varande antikt porslin och ställas i ett vitrinskåp. Och folk kommer att låta den gå från hand till hand och beundra den. De kommer att slås av det oerhörda djupet hos färgen på nosen och spekulera över, hur underbar den biten av svansen som nu saknas måste ha varit.

Vi som lever idag, ser inte skönheten hos denna hund. Den är oss alltför välbekant. Det är som med solnedgången och med stjärnorna; vi inser inte deras ljuvlighet, eftersom vi ser dem så ofta. Så är det även med den lilla hunden. År 2288 kommer folk att beundra den. Konsten att göra dylika hundar kommer att ha gått förlorad. Våra sentida efterföljare kommer att undra över hur vi gjorde dem och påpeka hur skickliga vi var. De kommer att kalla oss ”dessa storartade konstnärer, vars arbete frodades under 1800-talet, som kunde åstadkomma dessa hundar av porslin”.

Den ”märkduk” som äldsta dottern gjorde i skolan kommer att omtalas som ”broderi från den viktorianska eran” och vara så gott som ovärderlig. De blå-vita muggarna från dagens utvärdshus kommer att letas fram, alla spruckna och kantstötta och säljas för sin vikt i guld och rika mänskor kommer att dricka slottsviner ur dem; och besökare från Japan kommer att köpa upp alla dessa ”Välkommen till Ramsgate” och ”Souvenir från Margate” som undgått förstörelsen och ta dem med sig tillbaka till Jedo såsom varande antik, engelsk kuriosa.

🙝🙟

Vid det laget kastade Harris ifrån sig årorna, ställde sig upp och lämnade sin toft, satte sig på ändan och sträckte benen i vädret. Montmorency ylade och gjorde en kullerbytta och den översta korgen hoppade upp och dess innehåll flög ur den.

Jag blev något förvånad, men jag förlorade inte humöret. Jag sade, i ett trevligt tonfall:

”Hallå där, vad håller du på med?”

”Vad jag håller på med? Du din…”

Nej, vid närmare eftertanke vill jag inte upprepa vad Harris sade. Skulden kan ha varit min, det skall jag erkänna; men ingenting ursäktar rått och ovårdat språk, i synnerhet hos en man som fått en god uppfostran, vilket jag vet att Harris fått. Jag hade suttit i andra tankar, och glömt bort, vilket man lätt kan förstå, att det var jag som styrde, och följden blev, att vi kommit en bra bit upp på dragarstigen bredvid kanalen. Det var svårt att avgöra för ögonblicket, vad som var vi och vad som var Middlesex’ flodbankar; men det redde vi ut efter en stund och skiljdes åt.

Harris sade dock, att han rott tillräckligt nu för ett tag, och föreslog att jag skulle ta en törn; så då vi ändå var iland steg jag ur och tog bogserlinan och drog båten förbi Hampton Court. Vilken kär gammal mur som löper utmed floden där! Jag kan aldrig passera den utan att reagera starkt inför dess åsyn. En sådan, mild, ljus, vacker gammal mur; vilken vacker tavla, med lavar krypande här och mossor växande där, en och annan ung, blyg vinranka tittar upp över dess krön, för att se vad som pågår på den livfulla floden, och på den nyktra gamla murgrönan som klänger en bit längre bort på muren! Den har femtio olika skuggningar och nyanser för var tionde yard ^[10], den gamla muren. Om jag endast kunde teckna och visste hur man målade, skulle jag ha kunnat åstadkomma en ljuvlig skiss av den gamla muren, det är jag säker på. Jag har ofta tänkt, att jag skulle trivas med att bo i Hampton Court. Det verkar så fridfullt och så lugnt och det är en så angenäm trakt att traska runt i under tidiga morgontimmar, då inte så mycket folk är i farten.

Men å andra sidan tror jag inte att jag verkligen skulle trivas, om jag omsatte tanken till praktisk handling. Det skulle bli så outhärdligt tråkigt och deprimerande om kvällarna, när ens lampa kastar skrämmande skuggor på de panelklädda väggarna och ekot av avlägsna fötter ekade genom de kyliga stenkorridorerna, än kom närmare och än dog ut och allt var dödslik tystnad, bortsett från slagen från ens eget hjärta.

Vi är Solens barn, vi män och kvinnor. Vi älskar ljus, liv och rörelse. Det är därför vi församlar oss i städerna och landsbygden avfolkas alltmer för vart år. I solljuset — på dagarna, då Naturen lever och stimmar omkring överallt, då trivs vi på de öppna bergssluttningarna och även i skogarnas djup; men om natten, då Moder Jord har gått till vila, och lämnat oss vakande, åh! Då förefaller vår värld oss så tom och övergiven, och vi blir rädda, som barn i ett tyst hus. Då sitter vi och snyftar, och längtar till gasupplysta gator, till ljudet av människoröster och de trygga ljuden av mänsklig aktivitet. Vi känner oss så hjälplösa och små i den stora tystnaden, när de mörka träden rasslar i nattens vind. Det finns så många spöken omkring oss och deras stilla suckar gör att vi blir sorgsna. Låtom oss samlas i stora städer, och tända stora bål av millioner gasljus, skrika och sjunga tillsammans och känna oss modiga.

🙝🙟

Harris frågade mig, om jag någonsin besökt labyrinten vid Hampton Court. Han sade, att han gått in där en gång, för att visa någon annan vägen. Han hade studerat den på en karta och det såg så enkelt ut, att det verkade vara rena barnleken — knappt ens värt de två pence man tog i inträde. Harris sade, att han trodde att kartan måste ha skapats som ett elakt skämt, eftersom den inte stämde ett dugg med labyrinten, utan endast var missvisande. Det var en kusin från landet som Harris tagit med sig. Han sade:

”Nå, vi går in här, så att du kan säga att du har varit här, men den är faktiskt mycket enkel. Det är absurt att kalla det labyrint ens. Man tar bara av till höger hela tiden. Vi går runt i tio minuter och sedan äter vi lunch.”

De träffade några människor strax efter att de hade kommit in, som sade sig ha befunnit sig därinne i tre kvarts timme och som hade fått nog av det hela. Harris sade till dem, att de kunde följa med honom om de ville; han skulle bara in och därpå strax gå ut igen. De sade, att det var mycket vänligt, slöt upp efter honom och följde med.

De plockade upp en del andra personer som ville komma därifrån, allteftersom de fortsatte gå, tills de hade samlat alla människor som befann sig i labyrinten. Folk som givit upp allt hopp om att vare sig komma in eller ut, eller någonsin mer få se vänner eller hem igen, samlade mod då de fick se Harris och hans sällskap, förenade sig med processionen och välsignade honom. Harris sade sig uppskatta att det måste ha rört sig om tjugotalet personer sammanlagt, som följde honom; och en kvinna med ett spädbarn, som vistats därinne sedan morgonen, insisterade på att få ta hans arm, av rädsla att förlora honom ur sikte.

Harris fortsatte att svänga åt höger, men vägen föreföll lång, och hans kusin sade, att han antog att labyrinten var mycket stor.

”Å, en av de största i Europa”, sade Harris.

”Ja, det måste den vara”, svarade kusinen, ”eftersom vi redan gått gott och väl två miles ^[11].”

Harris begynte att tycka att det var tämligen underligt även han, men han fortsatte tills de slutligen passerade en halväten en-pennysbulle på marken, som Harris’ kusin svor på att han lagt märke till på samma plats för sju minuter sedan. Harris sade: ”Åh, det är omöjligt!” men kvinnan med barnet sade: ”Inte alls”, eftersom hon själv hade tagit ifrån sitt barn den och slängt den där på marken, strax innan hon träffat Harris. Hon tillade även, att hon önskade att hon aldrig träffat Harris och uttryckte den uppfattningen att han var en bedragare. Detta gjorde Harris ilsken, och han tog fram sin karta, och förklarade sin teori.

”Kartan är nog som den ska”, sade en i sällskapet, ”om man bara vet var man befinner sig just nu.”

Det visste inte Harris och föreslog att det bästa de kunde göra var att gå tillbaka till ingången och börja om från början. Den delen som handlade om att börja om från början väckte ingens entusiasm; men vad gällde att återvända till ingången var man fullkomligt eniga och så vände de om och följde återigen efter Harris, i motsatt riktning. Omkring tio minuter gick och så fann de sig stående i labyrintens mitt.

Harris tänkte till att börja med låtsas att det var exakt det som varit hans avsikt; men folkhopen såg farlig ut, så han beslutade sig för att behandla det skedda som ett olyckligt sammanträffande.

Nå, nu hade de dock en utgångspunkt. De visste var de befann sig och man rådfrågade kartan en gång till och hela saken föreföll enklare än någonsin och så gav de sig av för tredje gången.

Och tre minuter senare befann de sig åter i mitten.

Efter det kunde de helt enkelt inte komma någon annanstans. Var de än svängde, så förde det dem tillbaka till mitten. Till slut var det några i skaran som stannade kvar, väntande medan de andra vandrade iväg, för att återvända till dem. Haris tog återigen fram sin karta, efter ett tag, men blotta åsynen av den retade endast upp mobben och de sade åt honom att använda den som papiljotter i håret. Harris sade, att han inte kunde hjälpa att i någon utsträckning känna, att hans popularitet var i dalande.

Till sist blev de alla som tokiga och ropade på parkvakten, och han kom och klättrade upp på en stege utanför och ropade ut instruktioner till dem. Men alla var vid det laget så snurriga i huvudet, att de var oförmögna att förstå någonting alls, så karlen sade åt dem att stå kvar där de befann sig, så skulle han komma in och hämta ut dem. De samlade sig i en klunga och väntade; och han klättrade ner och begav sig in.

Han var en ung parkvakt, vilket var lyckosamt och ny på sin befattning; och då han kom in kunde han inte hitta dem och han vandrade runt i hopp om att nå dem och så råkade även han vilse. De fick syn på honom då och då, där han sprang på andra sidan häcken och han såg även dem och sprang emot dem och så väntade de i ungefär fem minuter och så dök han upp igen på exakt samma ställe och frågade dem vart de tagit vägen.

De fick vänta tills en av de äldre parkvakterna kom tillbaka från sin matrast, innan de kom ut.

Harris sade, att han ansåg det vara en utmärkt labyrint, för så vitt han kunde bedöma; och vi enades om att försöka lura in George i den, på vår väg tillbaka.

Fotnoter

1. Gaius (eller även Caius) Julius Caesar (född den 12 juli 100 f. Kr.; mördad den.15 mars 44 f. Kr); romersk militär och politisk ledare, som spelade en viktig roll i omvandlingen av den romerska republiken till det romerska kejsardömet. Hans erövrande av Gallien utvidgade det romerska riket ända till Atlantens kust i och med den första romerska ockupationen av Britannien år 55 f. Kr. Han anses allmänt vara ett av historiens största militära genier, liksom en storslaget skicklig politiker, samt en av antikens starkaste ledare.
2. Elizabeth I, född den 7 september 1533, död den 24 mars 1603); drottning av England, Frankrike (det senare dock endast till namnet) och Irland från den 17 november 1558 till sin död. Kallades för ”jungfrudrottningen” (eftersom hon aldrig gifte sig), Glosiana eller ”Good Queen Bess”. Elizabeth var den femte och sista monarken i dynastin Tudor. Hon regerade under en period då Englands styrka och inflytande över världen växte och då stor religiös oro rådde inom Englands gränser.
3. 10 miles = 16,09 kilometer.
4. 0,58 liter.
5. Edwy All-Fair, eller Eadwig, f. 941?, d. 1 okt. 959; kung i England från 955 till sin död. Hans regeringstid präglades av ständiga konflikter med sin familj (Thanes) och i synnerhet med kyrkan, under ledning av S:t Dunstan och ärkebiskop Odo.
6. Odo the Severe (ung. den stränge); Oda eller Odo, d. 959; biskop av Ramsury från 927 till 942 och deltog tills. m. kung Æethelstan i slaget vid Brunanburh år 937. År 942 efterträdde han Wulfhelm som ärkebiskop i Canterbury.
7. Dunstan, f. 909, d. 19 maj 988; ärkebiskop av Canterbury 961 – 988. Blev efter sin död kanoniserad till helgon. Han rönte berömmelse för de många historierna om sin skicklighet i att bekämpa djävulen. Han är guldsmedernas skyddshelgon och var själv verksam som smed, målare och juvelerare.
8. Sandford och Merton; förorter till London utmed floden Themsen. Även titeln på en engelsk barnbok från 1789 av Thomas Day, född den 22 juni 1748, död den.28 september 1789; brittisk författare. Sandford and Merton (författad 1783-89), framstår numera som gammaldags överpedagogisk och till och med pekoral, men på sin tid bedömdes den ha mycket högt pedagogiskt värde för inpräntande av manliga och självständiga dygder. Day var Rousseauan och anslöt sig till Rousseaus teser om den ideala naturens lagar. Han uppfostrade två hittebarn, med vilka han med tiden hoppades kunna gifta sig med den ena av dem. De uppfostrades efter de strängaste principer, men ingen av dem utvecklade den stoicism som han hade hoppats. Efter flertalet avvisade frierier till andra damer, gifte han sig med en arvtagerska, beredd att dela hans asketiska livsstil. Han bosatte sig slutligen i Ottershaw i Surrey, där han upprättade ett lantbruk efter filantropiska principer. Han hade många underliga och opraktiska teorier, som att alla djur kunde tämjas med hjälp av vänligt bemötande. Då han höll på att rida in en unghäst kastades han av nära Wargrave och dog av sina skador. Han var en pionjär för antislaverirörelsen och sympatiserade starkt med amerikanerna under amerikanska frihetskriget.
9. 16,09 kilometer.
10. 10 yards = 9,1 meter.
11. 3,2 kilometer.