Tsarens kurir/Kapitel 13
| ← Kapitel 12 |
|
Kapitel 14 → |
TRETTONDE KAPITLET.
Plikten framför allt.
Nadia hade gissat, att något hemligt skäl ledde alla Mikael Strogoffs handlingar. Hon förstod, att han av någon förfärlig orsak ej tillhörde sig själv, och att han för pliktens skull hade avstått från rättigheten att bestraffa den främmande resandens dödliga förolämpning.
Men hon begärde ingen förklaring av Mikael Strogoff. Den finkänsliga unga flickan ville låta honom behålla sin hemlighet för sig själv, ända till dess han fann för gott att frivilligt uppenbara den. I stället visade hon honom en ännu mera systerlig ömhet än förut.
Emedan postmästaren icke kunde lämna några utvilade hästar förrän på morgonen, måste våra resande stanna över natten på skjutsstationen. Nadia gick till vila i en särskild kammare, men Mikael Strogoff lade sig icke: han kunde icke sova. På det ställe, där den brutala mannens piska träffat honom, tyckte han sig hava ett brännsår.
— För fäderneslandet och för Fadern, mumlade han, då han slutat sin aftonbön.
Han lät kalla till sig postmästaren och frågade honom:
— Känner du den mannen, som tog mina hästar?
— Nej.
— Vem tror du denne man är?
— En herre, som förstår att göra sig åtlydd.
— Skall detta vara en anmärkning mot mig?
— Ja, ty det finnes saker, som ej ens en simpel köpman tar emot utan att ge igen.
— Vilka saker?
— Piskrapp, unge man!
Mikael Strogoff gick fram till postmästaren, lade båda sina händer på hans axlar och sade med en röst, som var lugn men förfärande genom sitt allvar:
— Gå din väg, jag skulle eljest kunna döda dig!
Denna gång hade postmästaren förstått honom.
— Det finns ändå ruter i honom, mumlade han förfärad.
Kl. 8 på morgonen den följande dagen voro tre starka hästar spända för tarantassen, Mikael Strogoff och Nadia togo plats däri, och Ischim hade snart försvunnit bakom en krökning av vägen.
Kl. 4 på eftermiddagen övergick man floden Ischim. Av färjkarlarna fick Mikael Strogoff veta ledsamma nyheter från kriget. Nära staden Omsk håde stått en drabbning, i vilken ryssarna blivit slagna. De hade dragit sig tillbaka, och bönderna hade i massa lämnat provinsen. Man flydde åt alla håll undan Feofar Khans trupper, ty dessa begingo förfärliga våldsamheter, plundring, stöld, brand och mord.
När Mikael Strogoff hörde dessa nyheter, påskyndade han ännu ivrigare sin resa för att om möjligt hinna igenom Omsk, innan Feofar Khans trupper hunno intaga denna stad. Iemschiken uppmuntrades med rikliga drickspengar, och hästarna flögo fram som örnar över steppen.
Nadia kom helt hastigt att tänka på Mikael Strogoffs moder, som hon visste skulle bo i Omsk.
— Hur tror du, det går med din moder, om fienderna storma Omsk? frågade hon sin följeslagare.
— Min mor är en kraftig kvinna, svarade Mikael Strogoff. Hon skall nog veta att skydda sig.
— Gud give det! sade Nadia. Jag skall hälsa på henne, broder. Då du kallar mig syster, vill jag vara hennes dotter.
— Kanske min mor lyckats lämna Omsk, sade Mikael Strogoff.
— Men om hon är kvar, stannar du väl en timme för att hälsa på henne?
— Jag skall icke göra det, Nadia.
— Varför? Ack, min bror, hur kan du handla så?
Mikael Strogoffs bröst hävdes av några våldsamma suckar.
— Fråga icke, Nadia! sade han upprörd. Jag kan nu blott säga dig, att jag icke får, icke kan hälsa på min mor.
— Lugna dig, broder! sade den unga flickan milt. Jag förstår, att något hemlighetsfullt, något förfärligt driver dig framåt, jag skall icke fråga dig mera.
Den 25 juli kl. 4 på eftermiddagen ankom tarantassen till stranden av floden Irtisch, efter att ha tillryggalagt 200 verst från Ischim.
Irtisch är en stor biflod till Ob. Över de breda sibiriska floderna leda i allmänhet inga broar, utan man färdas om sommaren över dem på stora färjor, som kunna taga både hästar och vagnar om bord. Detta är ofta förenat med stora faror, då strömdraget är alltför starkt. Om vintern däremot, då alla vattendrag ligga tillfrusna, är färden över dem ganska lätt.
Vid denna tid på året hade Irtisch svämmat över sina bräddar, och Mikael Strogoff insåg, att överfarten skulle bli ganska svår. Likväl tvekade han icke ett ögonblick. Efter en halvtimmes ansträngningar lyckades det färgkarlarne att få tarantassen och de tre hästarna om bord. Därpå stego Mikael Strogoff, Nadia och iemschiken i, och man lade ut.
Under de första minuterna gick allt bra. Männen drevo fram färjan med långa båtshakar, vilkas nedersta ändar stötte mot flodens botten, så länge denna icke var alltför djup. Men i samma mån man närmade sig flodens mitt, blev vattnet djupare, och slutligen nådde båtshakarna icke botten.
Färjan blev nu svår att styra. Den snurrade runt i virvlarna och hotade att driva med strömmen. Genom att begagna båtshakarna som åror lyckades dock färjkarlarne att hålla den någorlunda i kursen, och man hade god förhoppning att nå motsatta stranden, om än i något sned riktning.
Man befann sig nu ungefär mitt i floden. Mikael Strogoff hade rest sig upp på färjan för att bättre kunna överblicka ställningen, då han händelsevis kom att kasta blicken uppåt floden.
— Ah! utropade han överraskad och grep Nadia häftigt i handen.
— Vad är det broder? frågade Nadia.
— Se! sade Mikael Strogoff och pekade uppåt floden.
Allas blickar riktades åt samma håll.
— Tartarerna, tartarerna! skrek en av färjkarlarne i förfärad ton.
Det var verkligen ett tjugutal båtar, som voro bemannade med tartariska krigare. De kommo ilande utför Irtisch, framdrivna såväl av den starka strömmen som av kraftiga årtag. Man kunde beräkna, att de inom några minuter skulle hava uppnått färjan.
I sin förskräckelse ville färjkarlarne kasta sig i strömmen för att simmande bege sig i land.
— Mod, mina vänner! utropade Mikael Strogoff. Ni få femtio rubel[1], om vi uppnå högra stranden, innan båtarna hinna hit.
Uppeggade av detta löfte, började färjkarlarne att ro med förtvivlade ansträngningar. Men det synes nästan omöjligt att hinna undan tartarerna.
— Var inte rädd, Nadia, sade Mikael Strogoff, men var beredd på allt!
— Jag är beredd, svarade Nadia.
— Är du villig att göra allt, vad jag säger dig?
— Ja, broder!
— Till och med att kasta dig i floden.
— Jag skall kasta mig i floden, om du säger det.
— Friskt mod då, syster!
De tartariska båtarna voro nu på ett avstånd av blott trettio meter. Färjan hade ännu två båtlängder till stranden. Man fördubblade ansträngningarna. Mikael Strogoff fattade en båtshake och skötte den med övermänskliga krafter. Om man kunde få tarantassen i land och sätta hästarna i galopp, hade man utsikt att undkomma tartarerna, vilka saknade hästar.
I detta ögonblick höjdes ett vilt stridsrop från båtarna, vilka nu voro på blott tjugo stegs avstånd. På samma gång smattrade en gevärssalva, och två av hästarne störtade ned på färjans botten.
Några sekunder därefter stötte båtarna tillsammans med färjan.
— Kom, Nadia! ropade Mikael Strogoff, färdig att kasta sig över bord.
Den unga flickan ämnade följa honom, då i detsamma Mikael Strogoff träffades av en lans och störtade i floden. Strömmen bortförde honom med stark fart. Ett ögonblick höjde sig hans hand över vattenytan, men därefter försvann han i djupet.
Nadia uppgav ett hjärtskärande skri, men innan hon fick tid att kasta sig efter Mikael Strogoff, var hon gripen av tartarerna och lagd på bottnen i en av båtarna.
Ett ögonblick derefter hade färjkarlarne blivit dödade med lansstygn, och färjan drev redlös i land, varemot tartarerna fortsatte sin färd utför Irtisch.
- ↑ En rubel är ett ryskt silvermynt av nära två kronors värde.