Tsarens kurir/Kapitel 12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 11
Tsarens kurir
av Jules Verne
Översättare: Alfred Smedberg

Tolfte kapitlet. Mannen i postdiligensen.
Kapitel 13  →


[ 67 ]

TOLFTE KAPITLET.
Mannen i postdiligensen.

Klockan var ungefär 5 på eftermiddagen, då Mikael Strogoff framför sig på vägen varseblev ett åkdon. Detta hade säkert icke passerat. Novo Saimsk utan på någon sidoväg kommit in på stora vägen till Ischim. Det var varken en tarantass eller en telega, utan en av damm betäckt postdiligens, som tycktes hava gjort en lång resa. Postiljonen sparade icke på piskan och höll spannet jämt i galopp, med okvädingsord och pisksmällar. Likväl kom icke diligensen så fort framåt som de båda tarantasserna, emedan hästarne syntes vara tröttkörda.

Då Mikael Strogoff varseblev postdiligensen, fick han genast den tanken att köra förbi densamma, vilket heller inte borde bli synnerligen svårt, då hans hästar voro raskare. Han beräknade nämligen, att om diligensen kom före honom till Ischim, skulle den okände resanden säkerligen där betinga sig de mest utvilade hästarne. Han finge då själv nöja sig med de sämre eller kanske till och med nödgas stanna flera timmar, vartill han alls icke hade någon

[ 68 ]
»Inom ett par minuter voro hans hästar i jämnbrädd med postdiligensens spann.»

[ 69 ]lust. Han ropade några ord till iemschiken, denne satte hästarne i ursinnigt trav, och inom ett par minuter voro hans hästar i jämnbredd med postdiligensens spann.

I detta ögonblick syntes ett huvud i postdiligensens dörrfönster. Mikael Strogoff hann knappt uppfånga en skymt därav. Så fort han än passerade förbi, hörde han emellertid mycket tydligt ett ord, uttalat med befallande stämma, och riktat till honom:

— Stanna!

Man stannade icke. Tvärtom bibehöllos hästarne vid sin hastiga fart, och snart befann sig postdiligensen ett gott stycke efter de två tarantasserna.

Nu började en våldsam kappkörning. De tre vagnarne ilade fram i ett moln av damm. Ur dessa ljusa moln hördes såsom en gevärseld pisksmällar, blandade med uppmuntringsrop, smeknamn och skymford.

Mikael Strogoff och hans reskamrater behöllo emellertid försprånget, och en halv timme senare syntes postdiligensen långt bakom dem såsom en kiappt märkbar punkt vid synranden.

Kl. 8 på aftonen hunno de två tarantasserna fram till Ischim. Mikael Strogoff sade genast till om tre hästar åt sig och Nadia.

Det var en lycklig idé av dem att köra om postdiligensen. Endast tre hästar funnos, som genast kunde spännas för. De andra hade hemkommit uttröttade.

De båda korrespondenterna skulle stanna över natten i Ischim, varför de icke behövde tänka på att genast förskaffa sig skjuts. De läto därför sätta in sin tarantass i vagnsskjulet.

Tio minuter efter sedan Mikael Strogoff ankommit till skjutsstationen, underrättade man honom om, att hästarne voro förspända.

— Bra! svarade han.

Därefter vände han sig till de båda korrespondenterna och sade:

— Mina herrar, nu är ögonblicket kommet för oss att skiljas.

[ 70 ]— Vad, herr Korpanoff! sade Alcide Jolivet. Stannar ni inte ens en timme i Ischim?

— Nej, min herre. Jag önskar vara härifrån, innan postdiligensen hinner hit.

— Fruktar ni då, att den där resanden söker taga skjutshästarna från er?

— Ja, det är inte alls omöjligt, och jag vill framför allt undvika gräl.

— I så fall, herr Korpanoff, sade Alcide Jolivet, tacka vi er ännu en gång för den tjänst, ni gjort oss och för nöjet att ha fått rest tillsammans med er.

— Om några dagar träffas vi kanske i Omsk, tillade Harry Blount.

— Det är möjligt, svarade Mikael Strogoff, ty jag reser direkt dit.

— Nåväl, lycklig resa, herr Korpanoff! sade Alcide Jolivet, och må Gud bevara er för telegor!

De båda korrespondenterna räckte Mikael Strogoff handen och tryckte den på det hjärtligaste, då i detsamma bullret av en vagn hördes utanför.

Det var den resande i postdiligensen.

Han hade en militärisk hållning, var omkring fyrtio år gammal, stor, kraftig och bredaxlad, och tjocka mustascher sammanföllo med hans röda polisonger. Han bar uniform, men inga utmärkelsetecken. En kavallerisabel släpade efter honom, och i handen höll han en piska med kort skaft.

— Hästar! kommenderade han med dén myndiga uppsynen hos en man, som är van att befalla.

— Jag har inga hästar lediga nu, svarade postmästaren, bugande sig.

— Jag måste ha sådana på ögonblicket!

— Det är omöjligt!

— Vems äro då hästarna, som stå spända för tarantassen, jag såg utanför porten?

— De tillhöra denne resande, svarade postmästaren och visade på Mikael Strogoff.

— Låt spänna från dem! röt den resande i en ton, som icke tillät någon invändning.

[ 71 ]Mikael Strogoff tog nu ett steg framåt.

— Dessa hästar äro beställda av mig, sade han.

— Vad angår det mig? Jag måste ha dem. Fort! Jag har ingen tid att förlora!

— Inte jag heller, svarade Mikael Strogoff, som ville förbli lugn, fast han blott med möda kunde styra sin vrede.

Nadia stod bredvid honom, hon också lugn men inom sig orolig, att något ledsamt nu skulle följa, som det var bäst att undvika.

— Nog! upprepade den resande.

Därefter vände han sig till postmästaren och skrek med en hotande åtbörd:

— Låt spänna hästarna från den där tarantassen och ställ dem för mitt åkdon!

Den högst förlägne postmästaren visste icke, vem han skulle lyda, och blickade frågande än på den oförskämde resanden, än på Mikael Strogoff.

Denne senare tvekade ett ögonblick. Han ville icke framvisa sin podaroschna, som gav honom rättighet att taga de hästar han behövde, ty då skulle han ha förrått, vem han var. Icke heller ville han fördröja sin resa, och allra minst ville han börja en strid, alldenstund hans liv under denna resa icke tillhörde honom själv utan tsaren.

De två korrespondenterna betraktade kuriren, färdiga att bistå honom, om han påkallade deras hjälp.

— Hästarna stanna kvar framför min vagn, sade Mikael Strogoff lugnt och bestämt.

Den resande gick nu fram till honom, lade handen våldsamt på hans axel och sade:

— Jaså, du vill inte lämna hästarna?

— Nej, svarade Mikael Strogoff.

— Nåväl, då skola vi slåss om dem. Försvara dig, ty jag skall inte skona dig!

Med dessa ord drog den resande sabeln ur baljan och ställde sig beredd till strid.

Nadia kastade sig framför sin ädle beskyddare. Harry Blount och Alcide Jolivet närmade sig honom.

[ 72 ]
»Nadia kastade sig framför sin ädle beskyddare.»

[ 73 ]— Jag slåss inte, svarade Mikael Strogoff kort och lade armarna i kors över bröstet.

— Slåss du inte?

— Nej!

— Inte en gång nu? utropade den resande och gav Mikael Strogoff med piskskaftet ett slag över axeln.

Vid denna förolämpning blev Mikael Strogoff förfärligt blek. Hans händer lyftes, som om de ville krossa den oförsynte resanden. Men genom en ytterlig ansträngning lyckades han behärska sig.

— Nå, vill du slåss nu, fege usling! upprepade den resande grovt och rått.

— Nej, svarade Mikael Strogoff, vilken icke rörde sig ur stället, men oavvänt såg den resande in i ögonen.

— Hästarna, men genast! sade nu denne.

Med dessa ord lämnade han rummet.

Postmästaren följde honom, sedan han dock kastat på Mikael Strogoff en föraktlig blick.

De två korrespondenterna hade med största förvåning bevittnat detta uppträde. Om Mikael Strogoff blott hade velat slåss med den främmande uslingen, skulle de med största nöje ha hjälpt honom. Men då han själv avstod därifrån, brydde de sig inte om att blanda sig i saken. De visste icke, att tsarens oförskräckta kurir, som aldrig fruktade döden, var skyldig att icke sätta sitt liv i någon fara, så länge han bar det dyrbara brevet på sig. De ansågo därför Mikael Strogoffs medgörlighet bero på rädsla och visade öppet sin avsky därför.

— Fy! sade Alcide Jolivet till Harry Blount. Att en man, som så bra sprättar upp Uralbergens björnar, kan vara så feg! Det hade jag aldrig kunnat tro honom om.

Ett ögonblick därefter tillkännagåvo pisksmällar och rasslandet av hjul, att den resande i postdiligensen lämnade skjutshållet med Mikael Strogoffs hästar.

Nadia och Mikael kvarstodo i rummet, den förra orörlig, den senare skälvande av vrede.

Med händerna alltjämt korslagda över bröstet hade tsarens kurir satt sig. Han liknade en staty. Emellertid [ 74 ]hade en rodnad, som dock ej kunde vara skammens, efterträtt blekheten i det manliga ansiktet.

Med den fina instinkt, som utmärker alla ädla kvinnor, begrep Nadia, att Mikael Strogoff blott av några förfärliga, hemliga skäl hade tvingat sig till att icke strida med den orättfärdiga resanden. Det fordrades sannerligen en övermänsklig kraft att kunna smälta en sådan förödmjukelse.

Därför närmade hon sig honom och sade med mild stämma:

— Din hand, broder!

Och på samma gång avtorkade hennes fingrar med nästan moderlig ömhet en tår, som sipprade fram ur hennes beskyddares öga.