Tsarens kurir/Kapitel 26
| ← Kapitel 25 |
|
Kapitel 27 → |
TJUGUSJÄTTE KAPITLET.
På steppen.
Våra unga vänner voro alltså ännu en gång fria. Men huru bedrövlig var icke ändå deras belägenhet. De stodo på landsvägen i ett ödsligt land, utan fortskaffningsmedel, utan föda och utan utsikter att kunna skaffa sig någon i trakten. Och ännu hade de fyra hundra verst kvar till Irkutsk.
Vad beträffar Nikolas Pigassoff, denne trogne och hängivne vän, som Gud givit dem i deras nöd, så var han säkerligen för alltid förlorad.
Mikael Strogoff hade satt sig ned på sluttningen vid vägen. Nadia stod tyst bredvid. Klockan var 10 på aftonen. Ej ett hus, ej en hydda fanns inom synhåll.
De sista tartarerna försvunno i fjärran. Mikael Strogoff och Nadia voro alldeles ensamma.
— Arme Nikolas! utbrast den unga flickan. Vad skola de göra med vår stackars vän?
Mikael Strogoff suckade blott.
— Mikael, återtog Nadia, han har delat allt med oss, hjälpt och försvarat oss, och nu i natt har han vågat sitt liv för mig.
— Ja, sade Mikael Strogoff. Må Gud i sin himmel belöna honom därför!
— Vart skall jag föra dig, Mikael?
— Till Irkutsk.
— På stora landsvägen?
— Ja, Nadia.
Den följande dagens morgon, den 12 september, gjorde de en kort rast vid en liten köping, som liksom alla andra var öde och till hälften bränd. De voro alldeles utmattade av hunger, ty tartarerna hade icke gett dem något att äta. I ett av de kvarvarande husen lyckades Nadia finna ett litet förråd brödkakor och torkat kött. Mikael Strogoff och den unga flickan togo med sig så mycket de orkade bära och hade sålunda livsmedel för några dagar.
Efter en timmes vila fortsatte de vandringen. Mikael Strogoff gick med raska steg, och Nadia ansträngde sig att följa med. Hennes följeslagare kunde icke se, hur utmattad hon var, men han kände det dock.
— När du inte orkar gå längre, skall jag bära dig, Nadia.
— Tack, Mikael!
Sålunda vandrade de oavbrutet vidare, hållande varandra i handen och talande föga. Två gånger om dagen rastade de. I några övergivna hyddor fann Nadia ytterligare litet av detta torkade fårkött, som är så vanligt i de asiatiska stepptrakterna.
— Spåren efter de mot Irkutsk framtågande tartarerna hade ännu icke upphört. Här låg en död häst, där en övergiven kärra. Liken av dödade sibirier betecknade också vägen, isynnerhet då man kom i närheten av byarna. Med rysning mönstrade Nadia de fallne, men hon kunde inte i någon av dem igenkänna liket av Nikolas Pigasoff.
Efter tre dagars oavbruten vandring kände sig Nadia så utmattad, att hon blott med yttersta svårighet kunde släpa sig fram. Hennes värkande fötter kunde knappt bära henne. Men hon ansträngde sig, hon kämpade med tröttheten, och hennes enda tanke var denna:
— Jag måste hjälpa Mikael att komma fram, och jag skall gå, ända tills jag stupar.
Så gick det ytterligare tre dagar. Då nedföll Nadia plötsligt avsvimmad på vägen.
Mikael Strogoff gav henne litet vatten och lät henne sova på gräset några timmar. Då Nadia vaknade, sade hon:
— Jag är nu starkare, broder. Låtom oss fortsätta!
— Ja, sade Mikael Strogoff. Men du får icke gå längre. Jag skall bära dig.
Därpå tog den starke mannen flickan i sina armar och med orden: »mera till höger» eller »mera till vänster» styrde hon hans steg, och han vandrade med sin börda stadigt framåt.
Så förflöto ytterligare några dagar, och våra resande fortsatte alltjämt sin mödosamma färd.
Den 18 september klockan 10 på aftonen varseblev Nadia från toppen av en kulle den lilla floden Dinka, som korsar vägen till Irkutsk.
Plötsligt stannade Mikael Strogoff och Nadia på en gång och lyssnade. En hund skällde på steppen. Därefter följde ett klagorop, ett förtvivlans skri, liknande den sista kallelsen från en döende människa.
— Nikolas, Nikolas! utbrast Nadia gripen av en hemsk aning. Kom, Mikael, kom!
Och den unga flickan, vilken ögonblicket förut knappt kunnat släpa sig fram, återfick plötsligt sina krafter, då hon trodde sig höra rösten av deras vän.
De skyndade fram åt det håll, varifrån ropet hade hörts. Efter ett par minuter hade de icke mer än en halv verst till Dinkas strand.
Än en gång skällde hunden, men ehuru det denna gång ljöd svagare, var det dock närmare. Nadia stannade.
— Hör! sade hon.
— Ja, svarade Mikael Strogoff, det är Serko, som skäller. Han har följt sin husbonde.
— Nikolas! ropade Nadia.
Hennes kallelse förblev obesvarad. Endast några rovfåglar försvunno i rymden.
Mikael Strogoff lyssnade.
Nu höjdes åter en röst, vilken denna gång klagande viskade:
— Mikael!
Därefter framrusade till Nadia en blödande hund. Det var Serko.
Nikolas Pigassoff kunde icke vara långt borta. Endast han hade kunnat framviska namnet Mikael.
Krypande på marken kände Mikael Strogoff sig för med handen.
Plötsligt skällde Serko åter till och störtade sig över en jättestor fågel, vilken strök utefter marken.
Det var en gam.
Nu rusade Serko mot fågeln, vilken åter höjde sig men strax åter slog ned och sårade hunden. Denne gjorde ännu ett språng mot gamen, vilken åter gav honom ett förfärligt hugg i huvudet. Denna gång föll Serko livlös till marken.
I detsamma uppgav Nadia ett fasans skri.
— Där, där! sade hon.
Ett huvud stack upp ur mullen. Hon skulle ha stött emot det med foten, om icke en blixt i det samma klart upplyst steppen.
Nadia föll på knä bredvid detta huvud.
Enligt det gräsliga bruket hos tartarerna hade Nikolas Pigasoff blivit ända till halsen begraven i jorden, varefter man lämnat honom att dö av hunger och törst, söndersliten av vargars tänder eller rovfåglars näbb. Armarne hade blivit tätt tryckta intill kroppen och jorden så hårt tilltrampad vid halsen, att det var honom alldeles omöjligt att göra en enda rörelse.
Här hade tartarerna för tre dagar sedan nedgrävt sin fånge. Här hade Nikolas i tre dagar väntat på hjälpen, som nu kom, men kom för sent.
Gamarna hade varseblivit detta över marken uppstickande huvud, och under tre dagar hade den trogna hunden försvarat sin herre mot de glupska rovfåglarna. Utmattad av hunger och blodförlust hade han dock slutligen dukat under just i det ögonblick, då Mikael och Nadia kommo fram.
Mikael Strogoff kastade upp mullen med sin kniv för att hjälpa den ännu levande Nikolas ur hans grav.
Nikolas' ögon, som först varit slutna, öppnades nu åter, och han igenkände Mikael Strogoff och Nadia.
Därefter viskade han:
— Farväl, mina vänner! Jag är nöjd att ha återsett er. Bedjen för mig.
Dessa ord voro hans sista.
Mikael Strogoff fortfor att kasta upp mullen, och omsider lyckades han draga upp den olycklige.
Han lyssnade, om hjärtat ännu klappade. Det slog icke längre. Nikolas Pigassoff, den redlige unge mannen, den trofaste, ädle vännen var död.
Mikael Strogoff och Nadia knäppte sina händer och bådo en varm bön för hans själ.
Med kniven utvidgade nu Mikael Strogoff hålet, vari Nikolas legat, och begrov honom där. Den trogne Serko fick ligga bredvid sin herre.
I detta ögonblick hördes starkt buller på vägen, dit man hade på sin höjd en halv verst. Mikael Strogoff lyssnade. Av bullret fann han, att en ryttartrupp närmade sig Dinka.
— Nadia, viskade han, tartarerna komma. De skola dock icke hindra mig från att begrava vår vän.
Och han fortsatte sitt arbete.
Tartarerna tågade förbi utan att märka något. Det var emirens förtrupper, som nu äntligen hunnit upp våra resande på sitt tåg mot Irkutsk.
Sedan Mikael Strogoff och Nadia fyllt igen graven, knäföllo de och bådo ännu en gång för den gode Nikolas, vilken med sitt liv fått betala sin vänskap för dem.
— Och nu, sade Mikael Strogoff, skola steppens vargar inte kunna sluka honom.
Därpå sade han:
— Framåt, Nadia.
Om våra två vänner nu blott kunnat följa raka vägen till Irkutsk, hade de icke haft lång väg kvar. Men denna väg var nu upptagen av tartarerna. De måste därför söka uppnå sydvästra ändan av Bajkalsjön för att där möjligen kunna få en båt till Irkutsk. Men till Bajkalsjön hade de över två hundra verst.
Huru gick det till, att de i detta sitt övergivna tillstånd ändock kommo fram dit? Huru kunde de livnära sig under vägen? Genom vilka övermänskliga ansträngningar lyckades de passera de branta avsatserna av Sayanska bergen?
Varken Mikael Strogoff eller Nadia skulle efteråt kunna säga det. Om man frågat dem, skulle de blott ha kunnat svara:
— Gud har hjälpt oss.
Tolv dagar räckte denna färd. Den 2 oktober klockan 6 på eftermiddagen utbredde sig en ofantlig vattenyta nedanför våra vandrares fötter.
Det var Bajkal-sjön.