Tummeliten
| ← Mannen, som skulle sköta hushållet |
|
Väl gjordt och illa lönadt → |
43.
Tummeliten.
Det var en gång en hustru, som hade en enda son,
och han var icke längre än en tumme; derföre kallade de
honom också Tummeliten. Då han var kommen till skäliga
år och ålder, sade modren till honom, att han skulle ut
och fria, för nu tyckte hon, det var på tiden, att han tog
till att tänka på att gifta sig. Då Tummeliten hörde det,
blef han mycket glad. De fingo då åkdonet i ordning och
reste åstad, och modren satte honom på knäet. Så skulle
de resa till en kungsgård, der det fanns en mycket stor
prinsessa; men då de voro komne ett stycke på vägen, blef
Tummeliten borta. Hon letade länge efter honom och
ropade på honom och gret för det han var borta, och hon
inte kunde finna honom igen. ”Pip, pip!” sade Tummeliten;
han hade gömt sig i manen på hästen. Så kom han
fram, och då måste han lofva modren, att han inte skulle
göra det oftare. Då de hade kört ett stycke till, så var
Tummeliten borta igen. Hon letade efter honom och ropade
och gret, men borta var han. ”Pip, pip!” sade Tummeliten, och hon hörde, att han låg och skrattade, men
hon kunde alls icke finna honom igen. ”Pip, pip, här är
jag då!” sade Tummeliten och kom fram ur örat på hästen.
Så måste han lofva, att han inte skulle gömma sig oftare;
men då de hade kört ett stycke, så var han borta igen;
han kunde icke låta bli att gömma sig. Modren, hon
letade och gret och ropade på honom; men han var borta
och blef borta, och för allt hon letade, kunde hon icke
finna honom på något sätt. ”Pip, pip, här är jag då!”
sade Tummeliten. Men hon kunde alls inte finna, hvar
han var, för det hördes så otydligt. Hon letade och han
sade ”Pip, här är jag,” och log och roade sig, för det hon
inte kunde finna honom igen; men rätt som det var, så
nös hästen, och så nös den Tummeliten ut; för han hade
satt sig i den ena näsborren på den. Modren tog honom nu
och stoppade honom i en påse; hon visste icke annan råd,
för hon kunde finna att han icke kunde låta bli att
gömma sig. Då de kommo till kungsgården, så blef det snart
trolofning, för prinsessan tyckte att han var en vacker liten
gosse, och det dröjde icke länge förrän det blef bröllop heller.
Då de skulle spisa om middagen i bröllopsgården, så satt Tummeliten till bords vid sidan af prinsessan; men han var värre än illa deran, för då han skulle till att spisa, kunde han icke nå upp, och hade visst icke fått en bit, om inte prinsessan tagit och hjelpt honom upp på bordet. Nu gick det både godt och väl så länge han kunde spisa af tallricken, men så kom det in ett stort, stort grötfat; det kunde han inte nå opp till; men Tummeliten visste råd, han satte sig på bredden. Men så var det ett smöröga midt uti fatet; det kunde han inte nå, och så måste han sätta sig ute på kanten af smörögat; men rätt som det var, kom prinsessan med en stor sked och skulle doppa en duktig grötbit i smöret, och så kom hon åt Tummeliten, så att han föll ned och drunknade i smörögat.