Tungan (Sehlstedt 1867)

[ 33 ]

Tungan.

Förlåt, mitt herrskap! jag har glömt besjunga
En liten tingest, som vi kalla Tunga.
Hon sitter instängd liksom i en bur,
Som hon med Guds hjelp ej skall komma ur.
Ostadig är hon ända in i roten,
Och derför sitter hon med black om foten.
Och som hon aldrig varit rigtigt snäll,
Så får hon sitta evigt i sin cell.

Hon tiger sällan; hon vill ständigt prata,
Och dumt förstås, och svamligt som en skata.
Men kniper det, så står hon verlden bi
Med guld och gröna skogar i parti.
Som rika källor hennes löften flyta,
Och hjelp och bistånd hör man aldrig tryta;
Fast det är kändt, att hon är mera skral
Att hålla löften, än att hålla tal.

Hon är sig lik i alla verldens riken
Och skräflar oförsynt i politiken.
Kändt är, att tungan ingen styrsel har
Hos gammalt folk, som ej har tänder qvar.

[ 34 ]

Och då de äfven saknas hos de unga,
Så har hon också sällan tand för tunga,
Och hennes ord bli väder som man vet,
I parlament som universitet.

Uppå kalaser och festiviteter,
Der slamrar hon som pukor och trumpeter.
Sin bästa lager-skörd hon likväl tar
På kaffe-rep, som man berättat har.
Ty kommer hon i farten der att tala,
Då är det värre än när rännor sqvala.
Det säkert vore en välsignad sak,
Om menskans öron sutte längre bak.

En mängd med egenskaper hon besitter:
Hon härmar åskans dån och fogelns qvitter.
Och tala kan hon stundom då och då
Med samma tunga, som det vore två.
Hon kan med menskan leka katt och smila,
Hon kan ens rykte hugga som en bila.
Och vill hon visa sitt förakt till slut
Och orden tryta — då räcks tungan ut.

Ett nyhetsmagasin är hela gommen,
Der kry hon sitter in i ålderdomen,
Tillräckligt snäsig, som en Inspektor
I luckan sitter på sitt postkontor.
Inkomster har hon, goda dar hon gör sig,
Och har ett eget sätt att hugga för sig.
Och ofta har hon ojemförligt mer
Inflytande än någon postkamrer.

[ 35 ]

Ett ord ännu, så går jag mina färde:
Vår tids framskridande må ha sitt värde,
Men mången tunga finns, ej bättre nu,
Än fordom hos en Stockholmsk roddarfru.
Och som hon än är lika arg och bitter,
Så är det bäst hon sitter som hon sitter;
Ty skulle alla tungor komma lös,
Blef det en konferens som blef famös.