Unga kvinnor/Kapitel 19

←  Mörka dagar

Unga kvinnor av Louisa May Alcott Översättare: Okänd Amys testamente

Förtroenden  →

NITTONDE KAPITLET.
Amys testamente.

Medan detta hände i det gamla huset, hade Amy svåra dagar hos faster March. Hennes förvisning låg henne tungt på sinnet, och för första gången i sitt liv insåg hon hur mycket man älskade och klemade med henne i hemmet. Faster March skämde aldrig bort någon; det överensstämde ej med hennes grundsatser, men hon var vänlig mot Amy, ty den väluppfostrade lilla flickan behagade henne mycket, och faster March hade i sitt gamla goda hjärta en vrå för sina brorsbarn, fastän hon ej ansåg det lämpligt att låtsa om det. Hon gjorde verkligen vad hon kunde för att Amy skulle trivas hos henne, men hon misstog sig därvid alldeles om sättet. Det finns visst gammalt folk som drager barnahjärtat till sig trots sina skrynklor och grå hår, kunna sympatisera med barnens fröjder och små bekymmer, få dem att trivas hos sig, dölja lärdomarna under roande lekar samt ge och ta emot vänskap på det ömmaste sätt. Men faster March hade ej fått den gåvan, och hon nästan plågade Amy till döds med sina påminnelser och föreskrifter, sitt besynnerliga sätt och sina långa, torra föreläsningar. Då den gamla damen fann att Amy var läraktigare och lätthanterligare än hennes syster, ansåg hon det vara sin plikt att så mycket som möjligt utplåna eller motarbeta verkningarna av den frihet och den efterlåtenhet varmed den yngsta systern vants i hemmet. Därför tog hon Amy om hand och uppfostrade henne på samma sätt som hon själv blivit det för sextio år sedan, en metod, vilken plågade Amy och kom henne att känna sig såsom en fluga i en obarmhärtig spindels nät.

Hon måste diska kopparna varje morgon samt gnida de gammalmodiga skedarna, den stora silvertekannan och glasen tills ej minsta fläck kunde upptäckas på dem. Sedan skulle hon damma rummen, och man kan tänka sig vad det kostade på henne! Icke ett dammkorn undgick faster Marchs falköga, och då alla möblerna hade klofötter och sirater, var det nästan omöjligt att få bort dammet överallt. Sedan skulle hon mata Polly, kamma knämopsen och ett dussin gånger springa i trapporna för att hämta något eller dela ut befallningar, ty den gamla damen var svårt plågad av gikten och lämnade sällan sin stora länstol. Efter dessa ansträngande göromål måste hon läsa över sina läxor, vilket ej heller föll henne särdeles i smaken. Sedan fick hon ledigt på en timme för att ta sig motion eller leka, och vi behöva ej säga att Amy med förtjusning ägnade sig däråt. Laurie besökte henne var dag och ställde sig in hos faster March tills Amy fick gå ut med honom, och då promenerade de eller åkte och roade sig på bästa sätt. Efter middagen skulle hon läsa högt och sitta stilla tills den gamla damen somnade, vilket hon vanligtvis gjorde, efter att ha börjat nicka innan Amy hunnit till slutet av första sidan, varpå hon tog sig en timmes middagslur. Sedan skulle handdukar och annat lagas, och Amy sydde, till det yttre lugn, men inom henne sjöd det. Detta fortgick till skymningen, då hon fick sysselsätta sig med vad hon ville till tedags. Kvällarna voro det värsta av allt, ty faster March brukade då berätta långa historier från sin egen ungdom, vilka voro så outsägligt sömngivande, att Amy var färdig att gå till sängs när som helst för att i ensamheten begråta sitt hårda öde, men vanligtvis somnade hon, innan hon hunnit fälla mer än en eller två tårar.

Amy kände att om hon ej haft Laurie och den gamla Ester, jungfrun, skulle det varit henne omöjligt att uthärda dessa rysliga dagar. Papegojan ensam var nog att göra henne förtvivlad, ty hon märkte snart att Amy ej beundrade henne och hämnades genom att vara så förarglig mot den stackars flickan som möjligt. Så ofta Amy kom i hennes närhet, ryckte hon henne i håret, slog ut mjölken med brödet i för att plåga henne, när hon nyss förut gjort rent i buren, hade mopsen att skälla genom att hugga åt honom, medan den gamla damen, slumrande, gav henne allehanda mindre vackra epitet, då det var främmande, och uppförde sig i alla avseenden såsom en gemen gammal fågel. Vidare kunde Amy ej fördraga den rultande och brutala mopsen, vilken morrade och skällde på henne, då hon klädde sig, och som låg på ryggen med benen i vädret och det mest idiotiska uttryck i ögonen, när han ville ha mat, vilket inträffade ett dussin gånger om dagen. Kocken hade ett odrägligt lynne, den gamle kusken var döv och Ester var den enda som brydde sig om den stackars flickan.

Ester var fransyska och hade varit hos madame, såsom hon kallade faster March, i många år. Hon nästan tyranniserade den gamla damen, vilken tycktes ej kunna leva utan henne. Esters verkliga namn var Estelle, men faster March befallde henne att utbyta det mot ett annat, och hon fogade sig därefter med villkor, att man aldrig skulle ålägga henne att byta om religion. Hon fattade ett visst tycke för mademoiselle, och med sina roliga historier från den tid, då hon var i Frankrike, muntrade hon många gånger upp Amy, när denna satt hos henne och lagade madames spetsar. Ester lät Amy ströva omkring i det stora huset och undersöka de besynnerliga och vackra saker, som voro magasinerade i de stora garderoberna och gamla kistorna, ty faster March hade förstått draga ihop till huset såsom en skata. Amys förtjusning utgjordes av ett indiskt skåp, fullt av besynnerliga draglådor och små duvbon och lönnlådor, i vilka lågo alla slags prydnader, en del dyrbara, andra bara besynnerliga, men allt mer eller mindre antikt. Det roade Amy ofantligt att undersöka och ordna dessa saker, i synnerhet juveletuien, där på sammetsbäddar vilade de prydnader som smyckat faster, då hon var en skönhet för fyrtio år sedan. Där lågo de granater faster March burit, då hon gjorde sitt inträde i sällskapslivet, de pärlor hon fått av fadern på sin förlovningsdag, de diamanter hennes fästman givit henne, sorgringarna och nålarna av agat, de besynnerliga armbanden med porträtt av döda vänner, de barnarmband hennes enda lilla dotter burit, onkel Marchs stora klocka med det röda sigill, som så många barnhänder lekt med, och i en dosa, som stod alldeles för sig själv, låg faster Marchs vigselring, vilken nu var för liten för hennes knubbiga fingrar och därför blivit omsorgsfullt undanlagd såsom den dyrbaraste bland alla hennes klenoder.

— Vad skulle mademoiselle ta, om hon fick välja? frågade Ester, som alltid satt bredvid Amy för att akta och visa henne fasterns dyrbarheter.

— Jag tycker mest om diamanterna, men det finns inte något halsband bland dem. Jag är förtjust i halsband, ty de klä mig så bra. Om jag fick välja, skulle jag ta den här, svarade Amy och betraktade med beundrande blickar en guldkedja med ebenholtskulor, varvid satt ett tungt guldkors.

— Det gjorde jag också, men inte för att begagna den som halsband — ack nej, jag skulle ha den till radband och använda den flitigt som en god katolik, sade Ester och betraktade begärligt den vackra prydnaden.

— Skulle ni begagna det på samma sätt som ni använder det där bandet med välluktande träkulor, som hänger över er spegel? frågade Amy

— Ja, alldeles så, att bedja med. Det skulle vara helgonen en behaglig gärning, om man begagnade ett så vackert radband som det här i stället för att använda det som en tom prydnad.

— Ni tycks hämta mycken tröst i era böner, Ester, och när ni kommer ner från ert rum, ser ni alltid lugn och belåten ut. Jag önskar att jag vore det också.

— Om ni vore katolik, mademoiselle, skulle ni finna verklig tröst, men då nu inte så är, vore det väl bäst att ni varje dag drog er undan i ensamhet för att eftersinna och bedja, såsom den goda matmor gjorde, hos vilken jag tjänade innan jag kom till madame. Hon hade ett litet kapell och fann där tröst i mången nöd.

— Skulle det hjälpa mig, om jag gjorde på samma sätt? frågade Amy, som i sin övergivenhet kände behov av något slags stöd och märkte att hon var på väg att glömma sin lilla bok nu då Betty ej var där och påminde henne.

— Det skulle vara ypperligt — och så förtjusande sen — och jag skall gärna göra i ordning lilla toalettrummet åt er, om ni tycker om det. Säg ingenting åt madame, utan gå, när hon somnat, och sätt er för er själv och tänk goda tankar och bed den gode Guden bevara er syster.

Ester var djupt religiös och menade uppriktigt med sitt råd, ty hon hade ett kärleksfullt hjärta och hyste ett varmt deltagande för de bedrövade systrarna. Hennes råd behagade Amy, och i förhoppning att det skulle skänka hennes sjuka hjärta tröst gav den lilla flickan henne tillåtelse att ordna om det till hennes rum gränsande lilla ljusa kabinettet till ett litet bönkapell.

— Det skulle vara bra roligt att veta vart alla de här vackra sakerna ta vägen, när faster March dör en gång, sade Amy, medan hon långsamt lade tillbaka den glänsande guldkedjan och stängde det ena juveletuiet efter det andra.

— Till er och era systrar. Jag vet det, ty madame har sagt mig det i förtroende. Jag har sett hennes testamente och där står det så, svarade Ester viskande och småleende.

— Så roligt! Men jag skulle vilja att hon gav oss dem nu. Det är inte bra att skjuta upp något till morgondagen, anmärkte Amy och kastade en avskedsblick på diamanterna.

— Det är för tidigt ännu för de unga fröknarna att begagna sådana saker. Den som först blir förlovad får pärlorna — det har madame sagt; och jag har fått i mitt huvud att ni får den lilla turkosringen, när det blir er tur, ty madame tycker om ert goda uppförande och fina sätt.

— Tror ni det? Ack, jag skall vara from som ett lamm, om jag bara kan få den vackra ringen. Den är mycket, mycket vackrare än Kitty Bryants. När allt kommer omkring, så tror jag nästan att jag tycker om faster March.

Med dessa ord provade Amy den blå ringen, varunder förtjusning målade sig i hennes ansikte, och hon fattade det fasta beslutet att göra sig värdig densamma.

Från denna stund var hon ett mönster av lydnad, och den gamla damen beundrade förnöjd det lyckliga resultatet av sin uppfostringsmetod.

Ester flyttade in ett litet bord i kabinettet, satte en bönpall framför och hängde däröver en tavla, som hon hämtat ur ett av de avstängda rummen. Hon trodde att målningen ej var av något synnerligt värde, men då den passade bra för ändamålet, lånade hon den, väl vetande att madame aldrig skulle få veta det och, även ifall hon finge reda därpå, ej bry sig om det. Tavlan var emellertid en mycket värdefull kopia av en bland målarkonstens pärlor, och Amys för allt skönt öppna ögon tröttnade aldrig att blicka upp i gudamoderns ljuva ansikte medan hennes hjärta var uppfyllt av ömma tankar på hennes egen. På bordet lade hon sin lilla bibel och psalmbok, hade alltid där en vas, full med de vackraste av de blommor Laurie gav henne, och infann sig här varje dag för att i ensamheten »tänka goda tankar och bedja den gode Guden att bevara hennes syster». Ester hade givit henne ett radband med svarta kulor och ett silverkors, men Amy hängde upp det och begagnade det icke, ty hon kände sig tvivelaktig om dess lämplighet för en bedjande protestant.

Den lilla flickan leddes i allt detta av en oskrymtad fromhet, ty lämnad ensam utom det trygga hemmet, kände hon ett så stort behov av någon vänlig hand att stödja sig vid, att hon instinktlikt vände sig till den starke och ömme vän, som med den innerligaste faderskärlek omfattar sina små barn. Hon saknade modern, som kunde hjälpa henne att förstå och styra sig själv, men då man lärt henne vart hon borde rikta blicken, gjorde hon sitt bästa att finna vägen och förtröstansfullt vandra den. Men Amy var en ung pilgrim, och just nu föreföll bördan henne mycket tung. Hon försökte glömma sig själv, hålla sig vid gott mod och känna sig belåten med att göra det rätta, fastän ingen såg det eller berömde henne därför. I sin första iver att vara mycket, mycket snäll beslöt hon att sätta upp sitt testamente såsom faster March gjort, så att, i händelse hon insjuknade och dog, hennes tillhörigheter skulle bli rättvist fördelade bland dem som voro henne kära. Tanken på att skiljas från sina små skatter, vilka i hennes ögon voro lika dyrbara som den gamla damens juveler, smärtade henne icke så litet.

Under en av sina ledighetstimmar uppsatte hon det viktiga dokumentet så gott hon kunde med någon hjälp av Ester beträffande vissa juridiska termer, och när den beskedliga fransyskan undertecknat sitt namn, kände sig Amy betydligt lättad till sinnes och lade undan dokumentet, vilket hon ämnade visa för Laurie, som ville bli det andra vittnet. En dag, då det regnade, gick hon upp i övre våningen för att roa sig själv i ett av de stora rummen och tog Polly med som sällskap. I detta rum fanns en garderob, där några gammalmodiga kläder voro upphängda, med vilka Ester givit henne tillåtelse att leka, och det var hennes största nöje att styra ut sig i de urblekta brokadklänningarna samt gå upp och ned framför den höga spegeln, under sirliga hälsningar till höger och vänster och med förtjusning lyssnande till fraset av det långa släpet. Denna gång var Amy så upptagen härav, att hon varken hörde Laurie ringa eller märkte hur han tittade in genom dörren, medan hon promenerade fram och tillbaka, koketterande med en solfjäder och kråmande sig med huvudet, på vilket hon bar en stor röd turban, som bildade en skärande kontrast mot hennes blå brokadklänning och stickade gula underkjol. Hon var tvungen att gå försiktigt, ty hon hade högklackade skor, och det var, som Laurie sedan berättade för Hanna, en komisk syn att se henne pösa i denna kostliga toalett, med Polly tätt i hälarna, kråmande sig och härmande henne så gott hon kunde och litet emellanåt stannande för att skratta eller utropa: Ä vi int fina? Gå bort, otäcka! Håll mun! Kyss mig, lilla du! Ha, ha!

Endast med svårighet tillbakahållande ett gapskratt, som skulle förnärmat Amys majestät, knackade Laurie på dörren och blev mottagen mycket nådigt.

— Sitt ned och vila er litet, medan jag tager av mig det här; sedan skall jag fråga er till råds angående en mycket viktig sak, sade Amy, sedan) hon låtit Laurie beundra sig i all sin glans och kört in Polly i ett hörn.

— Den där fågeln har jag fått för mina synder, fortfor hon, avlyftande det röda berget från sitt huvud, medan Laurie satte sig gränsle över en stol. Under det faster tog sig en lur igår och jag försökte vara så stilla som en råtta, började Polly skrika och flaxa i sin bur. Jag gick och släppte ut henne och såg då en stor spindel i buren. Jag petade ut den och då kilade den in under bokskåpet. Polly marscherade rakt efter den, böjde sig ned kikande in under skåpet och skrek på sitt löjliga vis: Kom fram och tag en promenad, lilla vännen! Jag kunde inte låta bli att skratta, vilket gjorde att Polly tog illa vid sig och i detsamma vaknade faster och grälade upp oss båda två.

— Antog inte spindeln den gamla otäckans anbud? frågade Laurie gäspande

— Jo, den kom fram, och nu rusade den förskräckta Polly bort och flaxade upp på fasters stol skrikande: Tag fast’en! Tag fast’en! då jag anställde jakt efter spindeln.

— Inte sant! skrek papegojan, hackande på Lauries stövlar.

— Om jag rådde om dig, skulle jag vrida nacken av dig, din gamla plågoande! utropade Laurie och hötte åt fågeln, som satte huvudet på sned och högtidligt kraxade: Aha, tack ska du ha, min vän!

— Nu är det färdigt, sade Amy, stängande igen garderobsdörren och tagande upp ett papper ur fickan. Var snäll och läs det här och säg mig, om det är som det skall vara. Jag har känt på mig att jag måste göra det, för man vet inte hur länge man kan leva och jag vill inte att någon skall stå missbelåten vid min grav.

Laurie bet sig i läppen, och vändande sig litet bort från den högtidligt stämda Amy, läste han med ett allvar, som förtjänade det högsta erkännande, följande dokument:

»Min sista vilja och testimente.

Jag, Amy March, som har mina sinnens bruk, giver och testimenterar hela min timliga förmögenhet, nämligen:

Åt min fader mina bästa tavlor, ritningar, kartor och konstverk, inklusive ramarna. Dessutom mina hundra dollars, att användas såsom honom för gott synes.

Åt min moder alla mina kläder, utom det blå förklädet med fickorna; dessutom mitt porträtt, min medalj och mycken kärlek.

Åt min älskade syster Margret giver jag min turkosring — om jag får den — även min gröna ask med duvorna på, likaså min hela spetsbit att ha om halsen och mitt utkast av henne såsom ett minne av hennes ’lilla flicka’.

Åt Hanna lämnar jag mina två bröstnålar, den ena lagad med lack, likaså mitt bläckhorn av brons, vartill locket kommit bort, och min allra bästa gipskanin, därför att det smärtar mig att jag brände upp hennes novell.

Åt Betty — om hon överlever mig — ger jag mina dockor och den lilla byrån, min solfjäder, mina linnekragar och mina nya kängor, om hon kan ha dem. Jag betygar henne härmed även min ledsnad över att jag ibland varit elak mot hennes kattungar.

Åt min vän och granne Teodor Laurence testimenterar jag min pappersportfölj, min lermodell till en häst, fastän han påstått den icke har någon hals; vidare, som ersättning för hans stora vänlighet under sorgens dagar, något av mina artistiska arbeten som han tycker bäst om. Noter Dame är det bästa.

Åt vår vördnadsvärde välgörare herr Laurence lämnar jag min röda ask med spegel i locket, vilken kommer att passa bra åt honom att lägga sina pennor i och skall erinra honom om den bortgångna flickan, som tackar honom för allt vad han gjort för hennes familj, isynnerhet för Betty.

Min goda väninna och lekkamrat Kitty Bryant får det blå sidenförklädet och min förgyllda ring jämte en kyss.

Åt Elsa giver jag pappasken, hon önskat sig och alla mina lappsaker, i förhoppning att hon skall ihågkomma mig när hon ser dem.

Och nu, sedan jag förordnat om min mest redbara egendom, hoppas jag att alla skola bli nöjda och ej tadla den döda. Jag giver var och en min förlåtelse och förtröstar på att vi alla skola mötas en gång, när dombasunen ljuder.

Detta mitt testimente undertecknar jag med egen hand, som skedde den 20:e dagen i november anni domino 1861.

Amy March.

Vittnen:
Estelle Valnor.		Teodor Laurence.»

Det sista namnet var skrivet med blyertspenna, varför Amy förklarade att Laurie skulle fylla i det med bläck, varpå testamentet borde av honom förseglas i hennes närvaro.

— Hur har ni kommit på den tanken? Har någon sagt er att Betty tänker ge bort sina saker? frågade Laurie allvarsamt, då Amy satte fram åt honom ett ljus och ett bläckhorn och bredvid lade en bit rött linneband och lack.

Amy upplyste honom härom och frågade därefter ängsligt:

— Hur är det med Betty?

— Det är orätt av mig att fråga er om ni visste det, men efter jag nu gjort det, så vill jag säga er allt. En dag kände sig Betty må så illa, att hon anförtrodde Hanna sin fruktan för att hon inte skulle leva länge och därför ville hon ge sitt piano åt Margret, sin fågel åt er och den stackars gamla dockan åt Hanna, som säkert skulle älska den för hennes skull. Hon var ledsen över att hon hade så litet att giva och gav hårlockar åt oss andra och sin bästa kärlek åt farfar. Hon tänkte aldrig på något testamente.

Laurie undertecknade och förseglade dokumentet medan han talade och såg ej upp förrän en stor tår föll ned på papperet. I Amys ansikte lästes endast sorg, men hon sade blott:

— Brukar man inte ibland göra ett postskriptum i testamenten?

— Jo, det kallas en kodicill.

— Skriv då ett i mitt — att jag vill att man skall klippa av alla mina lockar och utdela dem bland mina vänner. jag glömde alldeles bort det; men det är min vilja att så skall ske, fastän det kommer att förstöra mitt utseende.

Laurie gjorde tillägget, småleende åt Amys sista och största uppoffring. Sedan lekte han med henne en timme och åhörde med livligt intresse berättelsen om alla hennes prövningar. Men när Laurie skulle gå, höll Amy honom tillbaka och frågade viskande med darrande läppar:

— Är det någon verklig fara med Betty?

— Jag fruktar det, men vi böra hoppas det bästa, och gråt därför inte, snälla Amy, svarade Laurie och slog sin arm omkring Amy med broderlig ömhet, vilket mycket tröstade henne.

Sedan Laurie gått, gick Amy till sitt lilla kapell, där hon satte sig i skymningen och bad för Betty under ymnigt flödande tårar och med svidande hjärta, ty hon kände att en million turkosringar ej skulle kunna trösta henne över förlusten av sin milda lilla syster.