Upproret i Jönköping/02Nov1855
| ← Den 30 Oktober 1855 |
|
Den 6 November 1855 → |
Den 2 November 1855.
Närvarande:
| Borgmästaren Herr Assessorn G. F. Asker; | ||
| Rådmannen | Herr | G. Kahnberg; |
| ” | ” | A. G. Rudling; |
| ” | ” | C. Seipel och |
| ” | ” | A. Elfström. |
Undertecknad förde protokollet, enligt förordnande.
Enligt beslut, antecknadt vid N:o 10 i protokollet för den 30 sistl. Oktober, fortsattes ransakningen angående för delaktighet i de här i staden den 25 och 26 nästförflutne September förefallne oroliga och upproriska uppträden af Stadsfiskalen A. F. Strömberg tilltalade häktade Arbetskarlarne Carl Gustaf Abrahamsson eller Carlsson och Carl Petersson m. fl., samt på fri fot varande f. d. Brandvaktskarlen August Berg och Faktorismeden Sven Ahlin m. fl.
I närvaro af Åklagaren och Justitiæ-Kanslers-Embetets Ombud, Herr Advokatfiskalen A. Svalander, inställde sig de på fri fot varande tilltalade personligen, hvarjemte alla de häktade, med undantag af Daniel Andersson och Nils Jonsson, hvilka anmäldes vara sjuka, från Länshäktet upphemtades och infördes.
Till en början hördes f. d. Fanjunkaren Nils Magnus Rosell, angående det våld, hvarför han den 26 September varit utsatt, samt berättade derom: att han, som sagde dag kl. ungefärligen 11 eller 12 på dagen kom med spanmålsforor till staden, på väg från Vestra Förstaden antastades af omkring 40 eller 50 för Rosell obekanta personer af arbetsklassen, hvilka frågade hvarest han köpt spanmålen och hvart han ernade sig med den, men sedan Rosell underrättat dem att han å marknad i annan stad tillhandlat sig spanmålen, läto de honom fortsätta sin färd. Emedlertid ryckte någon af de personer, som stodo bakom honom, en gång lindrigt i mustacherne under samtalet; men på annat sätt än som nu är sagdt förolämpades icke Rosell vid nämnde tillfälle.
52:o Garfvaregesällen Per August Andersson, hvilken Åklagaren till i dag inkallat med enahanda ansvarspåståenden för delaktighet uti ifrågavarande oroligheter, som i afseende på öfrige tilltalade blifvit framställda, hördes härefter och uppgaf: att han föddes i äkta säng den 5 Maj 1832 af föräldrarne Arrendatorn Johan Andersson och dennes hustru Fredrika Kristina Ågren i Gullbrohult af Nässjö församling, samt vistades hemma i föräldrahuset till dess han på 17:de året gammal sattes i lära hos en garfvare i Ekesjö; hvarefter Andersson, som är ogift och aldrig tillförene varit för brott lagförd, arbetat såsom lärgosse och gesäll hos åtskillige handtverkare af samma yrke, samt har sedan medlet af Augusti månad sistlidet år varit anställd hos Garfvaren Lindqvist den yngre här i staden. Andersson förnekade all delaktighet i det brott, hvarför han nu är under åtal, och redogjorde för sina förhållanden under ifrågavarande dagar på följande sätt: Tisdagen den 25 sistlidne September var Andersson icke ute i staden under hela dagen vidare än vid måltidstimmarne, då han gick till och ifrån Kusken Ekströms bostad på mellanraden, der Andersson har sin mathållning. Under loppet af förmiddagen hade han från verkstaden sett den menniskoskara, som tågade förbi till Handlanden Borgs salubod. Andersson hade för öfrigt icke någon annan kännedom om de uppträden som då ägde rum, än hvad han nästpåföljde dags förmiddag hörde berättas af Garfvaren Lindqvist. Sistnämnde dag uppehöll sig Andersson på verkstaden till arbetstimmans vanliga slut kl. 7, till hvilken tid äfven öfrige arbetarne å nämnde verkstad höllo sig inne, men då utgick Andersson, i sällskap med Kusken Ekström och begaf sig först till torget och vidare till östra delen af staden, der Andersson såg en utanför Handlanden Lindmans hus församlad folkhop, hvilken af flera dervid närvarande herrar uppmanades att åtskiljas, men som för tillfället icke utöfvade några våldsamheter. Åtföljd af Muraren Svensson aflägsnade sig Andersson derifrån, innan folkhopen satte sig i rörelse samt gick omkring kl. 8 till sitt matställe. Efter intagen aftonmåltid och sedan Andersson en stund vandrat fram och åter i staden, befunno sig Andersson och Kusken Ekström på stora gatan midt för brända tomterna, då folkmassan tågade till Häradshöfdingen Fricks egendom. Andersson hörde sägas bland folkskaran att den ernade sig dit, och såg när våldsverkarne vid förbigåendet inslogo fönster i Handlanden Borgs hus, men kunde i anseende till afståndet icke urskilja hvilka som deltogo i detta våld. Af nyfikenhet följde Andersson med massan och skiljdes emedlertid från Kusken Ekström vid Talavid. Ankommen till Häradshöfdingen Fricks egendom, vandrade Andersson fram och åter bland folkmängden och såg de våldsamheter som föröfvades, men utan att sjelf på något sätt deri deltaga. Bland dem som föröfvade våldsbragderna kände Andersson icke någon, men på stället såg Andersson tilltalade Sjö, som bar en fana samt i grannskapet deraf tilltalade Zetterberg och Carl Hansson bland folkmängden. Under stenkastningen vid mangården träffades Andersson, hvilken sedan han skiljdes från Ekström icke hade någon bekant i sällskap, af en sten och drog sig nedåt en backe, derifrån Andersson såg när upprorsmännen rusade till bränneriet, utan att likväl kunna igenkänna någon bland dem. Andersson återvände på samma gång som folkmassan till staden, der folkhopen på Vedtorget tågade förbi Andersson och denne stadnade efter. Andersson hade sedermera begifvit sig fram till Stora Torget och stod der jemte Garfvaren Nybergs lärgossar och Polisbetjenten Collin, samt hörde på något afstånd larmet då upprorsmännen sökte befria dem, som blifvit insatta i häktet, men återvände snart hem från torget och var icke närvarande vid de oordningar, som föreföllo utanför Lindmans hus, eller gick längre fram åt öster än till Stora Torget, sedan han bevistat uppträdet vid Häradshöfdingen Fricks egendom; dock kunde Andersson icke uppgifva tiden när han kom hem den aftonen.
Härefter påkallade Åklagaren vittnesförhör med i sådant afseende inkallade samt ojäfvige lemnade och befunna Hr Häradshöfdingen Fredrik Lothigius, Handelsbokhållaren Magnus Bleckert Moback, Handlanden Ferdinand Hyltén, Garfvaregesällerne Johannes Andersson, Kristian Berglund, Gustaf Melin, Johan Högberg, Theodor Rundqvist och Anders Johan Ljungberg, Skräddaregesällerne David Klingborg och Johan Peter Lundgren samt Pigan Sara Nilsdotter.
På ed och varning hörde, berättade bemälte till vittnen åberopade personer i hvarandras frånvaro:
86:o Herr Häradshöfdingen Lothigius: Då vittnet, hvars syster och systerbarn under dagens lopp varit hos vittnet på Henriksbo, ungefärligen ⅛ mil från staden, i skymningen följde dessa till allmänna landsvägen, kom en karl, klädd i blå vadmalsrock, från staden samt gaf sig i samspråk med vittnet och yttrade ”det är ett fasligt oväsende i staden, men nu ser Häradshöfdingen och kan vittna att jag går hem”, samt fortsatte derefter sin väg, sedan han på vittnets fråga uppgifvit dels sitt namn, som vittnet förgätit, och dels att han vore Skomakare från Rogberga. Efter en stunds förlopp bemärkte vittnet åter en karl, till klädsel och storlek lik den, med hvilken vittnet nyss förut talat, som gick åt staden till, hvarföre vittnet, som trodde att det var samme person, också yttrade till sin omgifning att karlen ginge tillbaka igen till staden; dock kunde vittnet icke intyga att det var samme person vittnet såg vid båda tillfällena och vittnet har sedermera genom samtal med personer, som mötte karlen, fått anledning förmoda att så icke varit förhållandet. Emedlertid förklarade vittnet, att omvittnade personen icke var någondera af tilltalade Åkerblad eller Pantzar, hvilka båda voro vittnet bekanta. Vidare upplysningar i saken kunde vittnet icke meddela.
87:o Bokhållaren Moback: vittnet var icke ute i staden hvarken den 25 eller 26 sistlidne September och kände derföre icke till något annat, än hvad vittnet af andra derom försport. Om Onsdags aftonen såg vittnet en person ungefärligen vid den tiden, då massan kom från Häradshöfdingen Fricks egendom, gå förbi Handlanden Malmstens salubod, der vittnet är anställd; och tyckte vittnet att bemälte person, som kom från vester och hade en annan person i sällskap, var tilltalade Skräddaren Lundberg, men som vittnet såg honom genom fönstret kunde vittnet icke med säkerhet igenkänna honom; tilläggande vittnet, på fråga, om Smeden Palmqvist från Husqvarna köpt något stångjern i Handlanden Malmstens bod samma afton, att jernförsäljningen verkställdes af Bokhållaren Sjöberg och icke af vittnet, som således icke kunde lemna någon upplysning angående berörde omständighet.
88:o Handlanden Hyltén: då vittnet Tisdags aftonen den 25 sistl. September, i sällskap med Landtbrukaren Blad och Landskanslisten Ståhlberg gick till östra delen af staden, träffades utanför Handlanden Lindmans gård en stor folksamling, som t. f. Borgmästaren vice Häradshöfdingen Rudling förgäfves uppmanade att skiljas och förhålla sig stilla. Blad, såsom känd bränneriegare, blef omringad af några bland upprorsmännen, hvilka dock på föreställningar af Ståhlberg till en början lemnade Blad fred, men snart antastades han ånyo med hotelser af fem eller sex personer, hvilka vittnet icke kunde igenkänna. Vittnet lyckades likväl freda Blad, samt gick åtföljd af denne åt vester, för att tillkalla ordningsälskande män och genom deras medverkan söka afstyra det våld, vittnet förmodade att den uppretade och bullersamma folkhopen hade för afsigt att utöfva mot Handlanden Lindman eller hans hus, men då vittnet återkom dit var uppträdet slutadt och vittnet saknade således erfarenhet af hvad som dervid i öfrigt sig tilldragit, men såg de derstädes utanför porten till Lindmans hus nedlagda verktyg blocket och yxan, om hvilken senare Arbetskarlen Ottosson vid något tillfälle sedermera yttrat till vittnet, att den skulle tillhöra tilltalade Daniel Andersson. När vittnet åter vände hem fann vittnet en massa, bestående af omkring 20 personer, församlad utanför det af Spanmålshandlaren Goldkuhl då bebodda hus, som nu äges af Hållkarlen Borg. Goldkuhl var icke hemma och några våldsamheter utöfvades icke. Bland folkmassan fann vittnet f. d. Polisbetjenten Wadell, hvilken då ännu var tjenstgörande. Han yttrade till vittnet, under samtal angående folksamlingarne och oroligheterna: ”detta ha vi för uppköpen”, samt berättade derjemte enskildt för vittnet att Handlanden Lindman vid något tilltälle på Wadells gård skulle hafva köpt spanmål, som Wadells hustru varit i begrepp att tillhandla sig. Onsdags morgonen såg vittnet en mängd arbetskarlar och deribland flere af dem, som äro anställda hos tilltalade Daniel Andersson vid Postiljonen Blomqvists bygge, när desse begåfvo sig till dåvarande tjenstförrättande Borgmästaren Rudling och sednare på förmiddagen erfor vittnet hurusom folkhoparne tågade till Handlanderne Borgs samt Ahlén & Sjöbergs salubodar, hvarvid massan i pockande ton och under hotelser kallade Borg att medfölja till Kronomagazinet och visa huru mycket spanmål der förvarades, samt tillhöll Sjöberg att redogöra för ett yttrande, som han skulle hafva fällt derom, att orostiftarne borde häktas. Bland folkhopen igenkände vittnet likväl icke, såvidt vittnet nu kunde påminna sig, flere än tilltalade Malmberg, Sjöberg, Carlsson, Gran och N:o 9 Stenroddaren Johannes Petersson. Efter folkskockningen utanför Handlanden Sjöbergs bod, träffade vittnet ungefärligen vid middagstiden tilltalade Daniel Andersson vid Lilla Torget och gjorde honom uppmärksam derpå, att Andersson i egenskap af Hamndräng och således anställd i stadens tjenst, vore i högre grad än de öfriga arbetarne skyldig att afhålla sig från delaktighet i oordningar och söka afstyra sådane lagöfverträdelser, helst Andersson äfven borde ansvara för sine vid Blomqvists bygge anställda arbetare. Andersson lät förstå att han ej serdeles värderade sin tjenst, men lofvade likväl att icke deltaga i oroligheterna och yttrade derjemte, att han ansvarade för att arbetarne ej skulle föröfva något våld mot person eller egendom, enär deras mening vore att, som Andersson uttryckte sig, ”endast demonstrera” mot spanmålsuppköparne. Då vittnet uppmanade Andersson att visa prof på uppriktigheten af nämnde löfte, genom att sjelf biträda vid då beslutad vakthållning i staden på aftonen, förebar Andersson till en början att han vore förhindrad af sine tjenståligganden vid fyrhållningen, men på invändning af vittnet att berörde åligganden kunde genom annan person fullgöras, förklarade Andersson det han om aftonen skulle hjelpa till att afstyra de fruktade oordningarne. Vid sammanträdet på Rådstufvan indelades vittnet på patrullen och tågade med den till östra delen af staden, der vittnet såg första folkskockningen, som samma afton egde rum utanför Lindmans bod och hvad derstädes då föreföll, samt iakttog huruledes Herr Borgmästaren Asker, som emedlertid anländt till staden, förgäfves uppmanade folket att åtskiljas och förhålla sig stilla samt att hans anmaningar bemöttes med trots och hurrarop. Pantzar och Lönnegren deltogo deri serdeles högljudt, äfvensom tilltalande Carlsson och Malmberg vid tillfället befunnos närvarande i upprorshopen. En mindre person, hvars namn vittnet icke kände, men om hvilken vittnet hade sig bekant att han dagen derpå var hos Handlanderne Ahlén & Sjöberg på arbete, förhöll sig särdeles oroligt, hvarföre vittnet grep honom, men han lyckades snart göra sig lös. Carlsson och Malmberg uppmanades af Herr Prosten Modigh och andra ordningsälskande män under uppträdet att aflägsna sig och vittnet förmodade att sistbemälde tilltalade åtlydde tillsägelsen, emedan vittnet sedermera icke såg hvarken Carlsson eller Malmberg bland massan. När folkhopen, som först begaf sig åt vester, bröt igenom patrullen drog sig vittnet för den häftigt påträngande massan undan bland dem af de patrullerande, hvilka qvarstannade till sist och steg upp på trappan till Bergsfogden Bratts hus samt betraktade derifrån nämnde uppträde, hvilket egde rum vid uppehållet utanför Herr Assessorn Wickboms hus, men hvilka som vållade genombrytningen hade vittnet, i anseende till den fart, hvarmed massan framryckte, icke kunnat urskilja. Sedermera återvände de patrullerande till Rådstufvan och fördelade sig der, sedan underrättelser snart inlupit att folkhopar aftågat till Häradshöfdingen Fricks egendom, men vittnet var icke bland den afdelning, som följde efter dit, utan stannade qvar i staden och gick slutligen till sitt hemvist. Derifrån såg vittnet genom ett fönster å andra våningen af sitt hus när flere flockar af upproriska under buller och oväsende upptogo hela gatans bredd och i marchtakt kommo gående från vester till öster på återväg från nämnde egendom. Alla som tågade i ena flocken voro försedda med störar. Af denna hop kastades stenar mot väggarne till vittnets hus. Vittnet var dock sedermera icke ute, samt iakttog icke hvad som derefter föreföll vid Lindmans gård och Rådhuset.
89:o Garfvaregesällen Andersson: Vittnet var icke ute hvarken Tisdagen den 25 sistl. September eller påföljde dags förmiddag, men om aftonen sistnämnde dag var vittnet i sällskap med sine kamrater, till vittne åberopade gesällerne Melin och Berglund, på stora gatan vid prestgården och såg huruledes upproriska folkmassor derutanför sprungo fram och åter under hurrarop samt slutligen drogo sig åt vestra förstaden och vidare åt det håll, der Häradshöfdingen Fricks egendom är belägen. Vittnet och dess sällskap följde efter, dock på betydligt afstånd, och gingo icke längre än till yttersta huset på Förstaden, der vittnet och dess följeslagare vände om och gingo tillbaka, samt mötte då vid jernbron en annan åt samma håll som den förra massan gående folkhop, hvaribland vittnet igenkände tilltalade Carl Hansson, Skräddaren Lindgren, Vagnmakaren Wetterlund, som bor på Bierhalle och hans gesäll. Åtskillige bland den förra hopen uppmanade vittnet och hans sällskap att skynda till qvarnarne och från den sednare hopen framställdes vid förbigåendet af de namngifna personerna uppmaningar till vittnet och dess följeslagare att skynda ”utåt”; dock hörsammades icke uppmaningarne, utan både vittnet och dess kamrater, hvilka två gånger voro så långt åt vester som vid Långholmen, vände åter till staden. När de för andra gången återvändt kommo flockar vester ifrån och tågade till öster, och medan vittnet och dess kamrater uppehöllo sig på torget, dit de följt en af de från vester kommande folkhopar, spordes att oroligheter föreföllo utanför Handlanden Lindmans hus, hvarföre vittnet med sine följeslagare begåfvo sig deråt, men vände om när de kommo till Herr Kamrer Svans hus, efter erhållne underrättelser att tumultet vid Lindmans hus redan var slutadt, samt gingo åter till stora torget. Der var då en folkmassa samlad, som åsyftade att befria dem bland upprorsmännen som blifvit häktade, och då sådant dem förvägrades ropade på stormning. Bland dem som ropade var Guldsmedslärlingen Abrahamsson. En af de folkhopar, som kommo från Häradshöfdingen Fricks egendom, kastade vid förbigåendet två stenar på Handlanden Hylténs hus och i samma hop var en liten pojke, som hade en stör i handen; vittnet frågade denne hvad han kunde uträtta, som var så liten? hvartill gossen frimodigt genmälte, att ”om alla skulle tänka så, blefve det icke något af”; hvarjemte vittnet tillade att Fabrikör Sahlströms Öfverskärare Petersson, hvilken vittnet på förstaden träffade i en folksamling utanför Bryggaren Hultqvists hus, yttrade något derom, att folkskaran skulle begifva sig till Handlanden Goldkuhl, som troddes uppehålla sig vid Stattut. Sedan vittnet åskådat omvittnade uppträdet vid Stora Torget gingo vittnet och hans följeslagare hem och vittnet hade icke hört några uppmaningar å den verkstad, der vittnet är anställd, till delaktighet i oroligheterna.
90:o Gesällen Kristian Berglund: lika med förut afhörda vittnet Garfvaregesällen Andersson, med den skillnad att vittnet Berglund ej kunde namngifva någon af de personer Carl Hansson hade i sitt sällskap, när vittnet mötte honom vid jernbron och att vittnet ej kände Vagnmakaren Wetterlund eller hans gesäll. Vittnet Berglund, som stod på något afstånd från sina kamrater vid folksamlingen utanför Bryggaren Hultqvists gård på förstaden, kände ej flere deribland än Öfverskäraren Petersson hos Fabrikör Sahlström, som sade, att det var mycket orätt att de gingo der, och uppmanade dem att begifva sig derifrån, men vittnet hörde ej talas om Goldkuhl eller något besök hos denne, samt uppfattade Peterssons yttrande ofullständigt. Bland den klunga, som sedermera sökte befria fångarne ur Rådhus-häktet och ropade på stormning, igenkände Berglund icke allenast Guldsmedslärlingen Abrahamsson, som instämde i samma rop, utan äfven i dag tilltalade Garfvaregesällen Andersson, hvilken vittnet såg stiga eller räcka sig upp, för att kunna se in genom fönstret till det vaktrum, der fångarne vanligen förvaras.
91:o Garfvaregesällen Anders Johan Ljungberg: Vittnet, som icke var ute Tisdagen den 25 sistl. September och icke heller nästpåföljde dag förr än efter intagen aftonmåltid, gick på Vedtorget i sällskap med sina kamrater, Andersson, Berglund och Melin, när en massa kom från öster, men deribland igenkände vittnet icke flere än tilltalade Carl Hansson, hvilken frågade vittnet och dess sällskap om de ville följa med ”utåt”, dock kunde vittnet icke upplysa om Vagnmakaren Wetterlund var med i folkhopen, emedan vittnet icke var bekant med Wetterlund. Vittnet och hans kamrater följde efter massan, men icke längre än till slutet af förstaden. Vid Bryggaren Hultqvists gård derstädes var också en folkhop, i hvilken någon yttrade att man borde gå till Goldkuhl, men vittnet, som icke kände någon i denna massa, visste ej heller hvem som fällde berörde yttrande. Då vittnet och dess följeslagare derefter på återväg till staden voro utanför Handlanden Borgs hus, der de uppehöllo sig, till dess en folkhop kom tågande från Häradshöfdingen Fricks egendom, såg vittnet huruledes denna folkhop vid förbigåendet kastade stenar på Handlanden Hylténs hus. Angående hvad som derefter af vittnet och dess kamrater iakttogs, berättade vittnet öfverensstämmande med gesällen Berglund, som förut i dag blifvit hörd såsom vittne, med tillägg, att tilltalade Garfvaregesällen Andersson äfven ropade ”stormning” vid uppträdet utanför Rådhuset, men att vittnet icke bemärkte att Andersson såg in genom vaktrummets fönster.
92:o Garfvaregesällen Gustaf Melin: Efter att hafva hållit sig hemma hela Tisdagen den 25 sistl. September, gick vittnet med sina kamrater Andersson, Berglund och Ljungberg ut åt staden kl. omkring half nio påföljde dags afton, samt mötte nära jernbron Carl Hansson i en folkhop, som dervid ropade: ”här komma garfvarne” och bad vittnet, som icke kände någon af de öfriga bland hopen, och vittnets kamrater att följa med ”utåt”, samt fortsatte derefter vägen åt vester till Häradshöfdingen Fricks egendom. Vittnet tillika med Ynglingen Janne Wahlström och Gesällen Lundvall hos Enkan Wahlström följde efter massan, men stannade vid backen ofvanför Bäckalyckan samt såg derifrån huruledes folket sprang fram och åter om hvarandra vid Häradshöfdingen Fricks åbyggnader, allt under buller och oväsende. Vittnet, som icke kunde urskilja någon bekant person bland våldsverkarne, återvände jemte Lundvall och Janne Wahlström efter några minuters förlopp till staden, der vittnet först dröjde en stund i porten till sitt hemvist, men sedermera gick till östra delen af staden och tog jemte flera för vittnet obekanta personer, i närheten af men vester om Handlanden Lindmans gård, plats på en stentrappa till ett hus vid den sida af gatan, hvarest vittnet då förmärkte en folkhop, som kastade sten mot Lindmans hus, men vittnet kunde icke igenkänna någon bland fridsstörarne. Snart anlände en ordningsvakt, som lyckades fasttaga ett par af lagbrytarne, hvarefter vittnet aflägsnade sig och gick hem.
93:o Garfvaregesällen Johan Högberg: Vittnet, som bor i fru Ros’s gård, såg när en mängd folk af arbetsklassen middagstiden eller något tidigare skockade sig utanför Handlanden Borgs samt Ahlén & Sjöbergs salubodar. Bland nämnde folkhop befunnos Arbetskarlarne tilltalade Carlsson, Malmberg, N:o 9 Johannes Petersson, Johan Andersson, Carl Svensson och Carl Petersson. — Johan Andersson, som stod på trappan till Sjöbergs hus och samtalade med Sjöberg angående spanmålens utskeppning och verkningarne deraf, föreställdes af Sjöberg hurusom penningetillgången i landet ökades, i följd af nämnde varas försäljning i utlandet, men dertill genmälde Johan Andersson att arbetarne ej kunde äta penningar och följaktligen ej hade någon nytta af dem spanmålshandlarne införskaffade. Vittnet var icke närvarande vid de oordningar, som på aftonen föreföllo vid Handlanden Lindmans hus eller Häradshöfdingen Fricks egendom, men medan vittnet omkring kl. 8 vandrade i sällskap med sine kamrater, förut afhörda vittnena Garfvaregesällerne Melin och Ljungberg m. fl., såg vittnet flere eller åtminstone tre särskilda gånger flockar af upprorsmän på torget, der de hurrade och förde oljud. Den sista flocken aftågade åt vester och vittnet samt dess kamrater gingo efter och sågo då att fönster voro utslagna i Handlanden Borgs hus samt frågade Polisbetjenten Ekvall, som träffades, hvem som föröfvat nämnde dåd, utan att af Ekvall derom kunna erhålla någon upplysning. En stund efter det massan gått förbi vittnet samt redan hunnit långt ut på förstaden, kom Skräddare-arbetaren Lundberg från öster och styrde kosan åt vestra förstaden. Han var rörd af starka drycker och yttrade vid sammanträffandet med vittnet och vittnets kamrater: ”kom gossar så skola vi gå upp” samt fortsatte derefter sin väg, utan att vittnet tog kännedom om hvart han begaf sig. I närheten af jernbron sammanträffade vittnet och dess sällskap med en mängd menniskor, kommande från öster, och af hvilka vittnet icke igenkände flere än Carl Hansson och Carl Svensson, hvilka båda dock voro i olika flockar. Carl Hansson, till hvilkens sällskap blott några personer syntes höra, uppmanade dem han träffade att följa med ”utåt”, samt gick sedermera vester ut, men Carl Svensson genmälte: ”jag har varit åstad förut i dag, men J kunnen gå”, hvilket sednare yttrande Carl Svensson ställde till det omgifvande folket. Sedan vittnet derefter för andra gången jemte sina kamrater gått till Långholmen eller yttersta huset på förstaden, och på återvägen derifrån af flere mötande folkhopar erhållit uppmaningar att gå med till qvarnarne eller Häradshöfdingen Fricks egendom, stadnade vittnet utanför Handlanden Borgs hus och samtalade en stund med hans Bokhållare samt bemärkte under samtalet, att en flock med störar försedda personer kommo från vester och gingo förbi åt öster, dit vittnet efter en stund tillika med Garfvaregesällen Lundqvist, men sednare än sine öfriga kamrater, begaf sig samma väg. Då vittnet ankom till Handlanden Lindmans hus var uppträdet derstädes redan slutadt.
94:o Garfvaregesällen Theodor Rundqvist kände ingenting, som innefattade upplysning i saken.
95:o Skräddaregesällen David Klingberg hos Skräddaren Sjöholm: Skräddaregesällen Lundberg var Tisdags aftonen den 25 sistl. September på Sjöholms verkstad, men var då nykter och talade icke om några tilltänkta oroligheter; och som vittnet den dagen icke var ute i staden kunde vittnet icke meddela några upplysningar om hvad som då tilldrog sig. Onsdagen var vittnet sysselsatt på sin mästares skärkammare hela dagen samt besökte icke den egentliga verkstaden förr än kl. emellan 8 och 9 på aftonen och då voro alla Sjöholms öfrige arbetare, med undantag af ett par lärgossar, hvilka redan begifvit sig till hvila, utgångna. Vittnet, som också gick ut vid den tiden, begaf sig först åt öster och förnam i grannskapet af Assessorn Wickboms hus, der vittnet stannade, att oroligheter föreföllo längre fram i öster, dock utan att vittnet på detta afstånd kunde igenkänna våldsverkarne eller iakttaga hvad som förehades. Derefter tog vittnet sin väg i riktning åt vester och framgick ända till en lada i närheten af Häradshöfdingen Fricks egendom, der vittnet en stund lyssnade till det buller och oväsende, som der egde rum, samt hörde jemväl när det ropades till ”anfall på bränneriet”, men då aflägsnade sig vittnet skyndsamt, enär bullret närmade sig samt vittnet fruktade att bland våldsverkarne igenkänna någon af sina bekanta äfvensom att blifva misstänkt för delaktighet i uppträdena, derest vittnet möjligen komme i sällskap med våldsverkarne och dervid blefve bemärkt af ordningsmännen. Vittnet hade vid nämnde tillfälle i sitt sällskap Rudin, som är biträde hos Barberaren Granström, samt en Markör eller Kypare hos Konditorn van der Hagen. Flere flockar, bland hvilka vittnet icke igenkände någon menniska, tågade emedlertid förbi vittnet på vägen, då vittnet återvände till staden och sedan vittnet gått fram till Stora Torget, der allt var lugnt och endast få personer syntes, begaf sig vittnet hem till Sjöholms verkstad, hvarest då icke någon annan af Sjöholms arbetare var hemma än Hallengren. Klockan var då ¼ till 11 på aftonen; tilläggande vittnet att vittnets kamrat, Gesällen Zetterlund, berättat för vittnet att han nämnde afton, medan uppträdet vid Häradshöfdingen Fricks egendom fortgick, derstädes blifvit bjuden på bränvin af en person, hvars namn Zetterlund icke uppgifvit.
96:o Skräddaregesällen Johan Peter Lundgren: Tisdags aftonen den 25 sistlidne September var vittnet visserligen ute vid Handlanden Lindmans gård, men oroligheterna derstädes voro för den aftonen redan slutade och af de få personer, som då ännu voro qvar, kände vittnet icke någon enda. Nästpåföljde dag fortgick arbetet på Skräddare Sjöholms verkstad i vanlig tid och ordning, men då vittnet, efter arbetstimmans slut ernade gå ut, kom tilltalade Skräddaren Lundberg upp på verkstaden samt bjöd vittnet och dess kamrater på bränvin, som efterskickades på hans bekostnad. Lundberg, som var öfverlastad, talade om allehanda, hvaraf vittnet, som under tiden gick ut och in i verkstaden, icke hörde allt hvad som sades, men emedlertid yttrade Lundberg vid något tillfälle ”ve den handtverkare som ej går ut i qväll”. Vittnet gick ut förr än Lundberg aflägsnade sig och såg Lundberg sedermera på Stora Torget i sällskap med en af vittnets kamrater. Lundberg uppgaf då att han ernade sig till Operakällaren. Medan vittnet något sednare vandrade fram och åter en stund i parken utmed hamnen, kom en flock oroliga sällar med störar i händerna under skrän och hurrarop från vestra förstaden framtågande åt öster. Vittnet följde efter denna hop, men besökte i förbigåendet sitt hem, der vittnet träffade Gesällen Zetterlund, samt gick efter en stunds förlopp tillika med Zetterlund åt östra delen af staden till Handlanden Lindmans hus, men som oroligheterna derstädes redan upphört, återvände vittnet och Zetterlund samt ankommo hem kl. 11 på aftonen, utan att hafva varseblifvit det uppträde som samma afton föreföll på Stora Torget utanför Rådhuset.
97:o Pigan Sara Nilsdotter: Vittnet, som tjenade såsom uppasserska på Bergens krog vid ifrågakomne tid, erinrade sig icke att någon hvarken Tisdagen eller Onsdagen bjöd frikostigare än vanligt på bränvin eller andra drycker, dock var särdeles på Onsdagen idkeligen folk inne och söp bränvin. Då tilltalade Carl Petersson i sällskap med en annan, för vittnet okänd person besökte krogen på Tisdags aftonen och begärde en sup nekades honom mera bränvin, emedan han fått flera supar förut och var temligen välplägad. Carl Petersson var emedlertid envis och förnyade sin begäran; tilläggande ”det gör ingenting om vi få en sup till, vi skola sedan gå till Lindmans”. Onsdagen voro vittnet Carlsson och Polisbetjenten Hök inne på krogen och förmanade folket att icke supa för mycket, utan förhålla sig ordentligt, dock söps sedermera lika ifrigt som förut. Bland den dagens kunder erinrade sig vittnet endast tilltalade N:o 9 Johannes Petersson. Då denne beklagade sig att han aftonen förut måst lemna sin yxa vid Blomqvists bygge, lofvade Daniel Andersson, som äfven var tillstädes, att han skulle taga vara på densamma.
Berättelserna upplästes för och vidhöllos af vittnena, hvarefter häktade Vagnmakaren Himmelman ingaf en skrift, deri Himmelman anhöll, att som han icke ägde andra tillgångar, än dem han kunde genom sitt arbete förtjena, honom alltså måtte utan lösen tillhandahållas ett utskrifvet exemplar af Rådstufvurättens protokoll och beslut i saken; och åtföljdes skriften af ett utaf Herr Prosten C. G. Modigh den 30 sistl. Oktober utgifvet intyg: att Himmelman och hans hustru ej ägde någon fastighet eller några andra tillgångar än de kunde genom sitt arbete förvärfva.
Efter föredragning af berörde handlingar yrkade Åklagaren att på grund af den bevisning om delaktighet, som under ransakningen förekommit emot förre Slottsknekten Sjöberg och till i dag inkallade och tilltalade Garfvaregesällen Per August Andersson, hvilken dessutom numera vore ledig från sin hos Garfvaren Lindqvist innehafda befattning, Sjöberg och bemälde Andersson måtte förklaras skyldiga att genast träda i häkte; hvilket yrkande bemälte tilltalade bestridde.
I parternas frånvaro öfverlade Rådstufvu-Rätten till följande för dem, åter inkallade, afsagda
Beslut.
Rådstufvu-Rätten, som för närvarande icke kan bifalla Åklagarens förenämnde yrkande mot förre Slottsknekten Sjöberg, men deremot förklarar tilltalade Garfvaregesällen Per August Andersson, på grund af de mot honom under målets handläggning förekomne omständigheter, skyldig att genast träda i häkte, uppskjuter ransakningen till nästkommande Tisdag den 6 i denna månad kl. 10 f. m. då de häktade skola för Rätten åter inställas och på fri fot varande parter vid hemtningspåföljd böra tillstädesvara; hvarjemte Rådstufvu-Rätten lemnar Himmelmans yrkande, att utan lösen få ett utskrifvet exemplar af Rådstufvu-Rättens protokoll och beslut i saken, utan vidare afseende.
De häktade återförpassades till Länsfängelset. År och dag som ofvan.
In fidem
Fr. Öqvist.