Upproret i Jönköping/30Okt1855
| ← Den 26 Oktober 1855 |
|
Den 2 November 1855 → |
Den 30 Oktober 1855.
Närvarande:
| Borgmästaren, Herr Assessorn G. F. Asker; | ||
| Rådmannen: | Herr | G. Kahnberg; |
| ” | ” | A. G. Rudling; |
| ” | ” | C. Seipel; och |
| ” | ” | A. Elfström. |
Undertecknad förordnades föra protokollet.
Enligt beslut den 26 i denna månad, antecknadt under N:o 9 i då förda protokoll, företogs åter den till denna dag uppskjutna ransakning angående Arbetskarlarne Carl Gustaf Abrahamsson eller Carlsson och Carl Petersson från Jönköping m. fl. häktade, samt på fri fot varande förre Brandvaktskarlen August Berg och Snickaregesällen Johan Magnus Nyström m. fl., alla ställde under åtal af Stadsfiskalen A. F. Strömberg för delaktighet uti de under den 25 och 26 sistl. September här i staden förefallne upproriska och våldsamma uppträden.
I närvaro af Kongl. Justitie-Kanslers-Embetets ombud, Herr Advokatfiskalen i Kongl. Götha Hofrätt A. Svalander, samt Åklagaren, inställdes härvid de häktade, med undantag af Hamndrängen Daniel Andersson, som anmäldes ännu vara sjuk, hvaremot öfrige i målet tilltalade personligen tillstädeskommo.
51:o Ynglingen Axel Wilhelm Johansson, hvilken åklagaren till denna dag inkallat att ansvara för delaktighet uti oroligheterna, fick, personligen tillstädes, nu företräda; och berättade Axel Wilhelm Johansson, som sade sig nyss hafva fyllt tretton år, att han var son till här i staden bosatte arbetskarlen Gustaf Johansson och hans hustru Christina Johansson; att ehuru han sedan ett och ett halft år tillbaka, i mån af sin förmåga, under dagarne tillhandagått Fabrikören L. W. Norling med vid tapetfabriken på Limugnen förefallande göromål och för närvarande sedan sista flyttningstiden på enahanda sätt har arbete hos Fabrikören G. Norling här i staden, han dock ännu vistades hemma hos föräldrarne samt att han icke förut varit för någon förbrytelse straffad eller tilltalad. Vidkommande åter de oroligheter, hvarom nu är fråga, förmälde Axel Wilhem Johansson, allvarligen uppmanad att hålla sig vid sanningen: att sedan han fått höra omtalas de uppträden, som Onsdagen den 26 nästlidne September under morgonen och förmiddagen ägt rum, hade han en stund efter skymningen nämnde dag, i sällskap med på tändsticksfabriken anställde ynglingen Otto Lundberg, af nyfikenhet begifvit sig upp åt staden, men stadnat i gränden vid Prosten Filéns bostad, derifrån Axel Wilhelm Johansson något längre åt öster sett samlad en större folkmassa, ibland hvilken han dock ej någon gång uppehållit sig, enär han endast något litet och då smygande utmed ena väggen lemnat den plats, han omnämnt. Efter det Axel Wilhelm Johansson förnummit yttrandet ”nu gå vi till Frickens”, hvilket uttalades så högljudt, att det hördes ända till den plats, han uti berörde gränd intagit, samt förmärkt en folkhop tåga vester ut, hade Axel Wilhelm Johansson af samma bevekelsegrund som förut gått efter. Vid framkomsten till vice Häradshöfdingen Fricks egendom, fann Axel Wilhelm Johansson våldet nära fullbordadt och en stor massa folk intagande gårdsplanen, hvarför han stannade vid hörnet af drängstugan och uppehöll sig der någon stund; Under tiden kom en för honom okänd person och yttrade: ”hjelp till, du ser att det är i nöden”, då Axel Wilhelm Johansson, som fruktade misshandling, om han förhöll sig stilla, från marken upptog och i riktning åt stora byggningen kastade en sten, hvilken, efter hvad han tyckte sig förmärka, träffade knuten af sagde byggning. Sedan Axel Wilhelm Johansson, som för öfrigt ej fästade närmare uppmärksamhet vid den å gården samlade skaran och sålunda deribland icke heller kunde igenkänna någon viss, genast härpå begifvit sig från stället och å ett derinvid varande gärde påträffat Musikanterna Oskar Rydelins och Qvarnström, Smeden Wahlin, Tapettryckaren August Johansson hos Fabrikören Norling, en gesäll hos Sadelmakaren Carlsson och en annan person, om hvars namn eller yrke Axel Wilhelm Johansson ej egde kännedom, hade han uppehållit sig i grannskapet af dem, undet det oväsendet vid v. Häradshöfdingen Fricks hus och i dennes trädgård fortsattes, samt, sedan en stor folkmängd begifvit sig åt staden, i sällskap med förenämnde personer gått efter ända till Handlanden Lindmans hus, hvarest då öfver hundrade personer voro församlade. Jemte ynglingen Johan Krans och en annan minderårig person, den Axel Wilhelm Johansson ej kände, hade han en stund suttit å trappan till Häradshöfdingen Rymans midt emot varande hus och derifrån åsett hurusom tvenne fönster i Lindmans hus inslogos, men derpå i sällskap med lärlingen Osbeck hos Hofslagaren Johansson begifvit sig hem.
Att i målet vittna hade Åklagaren till denna dag inkallat Tullförvaltaren Johan Jakob Rundberg, Ångbåtsbefälhafvaren Lars Fernström, Stadsfogden E. G. Moberger, vice Häradshöfdingen Edvard Gagner, Sysslomannen Peter Ekberg, Drängen Carl Larsson, Fahnjunkaren Gustaf Adolf Ahlsing, Glasarbetaren Carl Malmberg, Ynglingen Mauritz Lindgren, Skräddaregesällerne Jonas Hallengren, Anton Andersson och Olof Efverberg samt Skräddarelärlingarne Carl August Svensson och Johan Danielsson, hvilka alla voro tillstädes samt fingo, ojäfvige lemnade och befunne, nu företräda och aflägga vittneseden, hvarefter de, påminde om vigten deraf, hvar för sig hördes och berättade:
72:o Tullförvaltaren Rundberg: På aftonen den 26 nästl. September hade vittnet, efter erhållen underrättelse om att våldsamheter förehades vid vice Häradshöfdingen Fricks egendom, begifvit sig ditåt och under vägen träffat vice Häradshöfding Jonsson, i sällskap med hvilken vittnet gick fram till stället och stannade vid hörnet af trädgården. Efter en stunds förlopp kom en för vittnet okänd mansperson. hvilken omtalade, att en del af folkmassan vore i trädgården, och frågade om ej vittnet och dess följeslagare ville gå dit in. Bemälde person gick, under yttrande, att han skulle tillse om någon fara vore för handen, först ensam in, men kom snart tillbaka och uppmanade, under förklarande att det ej vore farligt, vittnet att medfölja. Sedan vittnet återkommit från det härefter i trädgården gjorda besök, derunder vittnet på en af gångarne såg kolfven efter en sönderslagen bössa samt vid lusthuset förmärkte en stor förödelse, hade vittnet iakttagit att en från trädgården kommande folkhop stannade utanför södra stakettet. Förut omnämnde mansperson återkom något derefter, fattade vittnet i armen och bad vittnet akta sig, emedan några af ”förmännen” sagt sig vilja slå vittnet. Folkhopen begaf sig härpå i väg åt staden och vittnet följde efter i sällskap med två arbetskarlar. Vidkändt.
Tilltalade Svarfvaren Anders Andersson tillkännagaf sig hafva varit den af vittnet omnämnda manspersonen, samt att han med ”förmännen” menat Garfvaregesällen Andersson hos Fabrikören Johan Lindqvist och en annan okänd person, dem Anders Andersson så benämnt, emedan de vid tillfället varit högljuddast; och förklarade vittnet, att vittnet på rösten uti Anders Andersson igenkände den person, af hvilken vittnet vid omförmälda tillfälle åtföljdes i trädgården och blef varnad.
73:o Ångbåtsbefälhafvaren Fernström: Sedan vittnet ifrågavarande Onsdags eftermiddag, vid ankomsten från Stockholm, med ångfartyget Tegnér lagt till i hamnen, hade någre personer af arbetsklassen, ibland hvilka vittnet igenkänner tilltalade N:o 23 Fredrik Jacobsson, kommit ombord. Vittnet, som ej ville samtala med dem, anmodade förut afhörda vittnet Åhl, som jemväl var ombord, att gå fram och efterhöra hvad de yttrade; och hade Åhl efteråt för vittnet omnämnt att bemälde Fredrik Jacobsson, under samtal med de öfrige om oroligheterna yttrat: ”den som ställt till detta borde ha premium eller medalj”. Vidkändt.
74:o Stadsfogden Moberger: Den 25 September klockan mellan åtta och nio på aftonen förmärkte vittnet oväsende å gatan samt varseblef, då vittnet i anledning häraf gick ut, tre eller fyra manspersoner arm i arm tåga åt öster. Vittnet, som för tillfället var hindradt att följa efter, begaf sig något senare, sedan vittnet genom bud från Häradshöfdingen Rudling fått underrättelse om oroligheterna, till Handlanden Lindmans hus, hvarest då befann sig en stor folkmassa, deribland vittnet igenkände tilltalade Carl Gustaf Abrahamason eller Carlsson, N:o 2 Carl Petersson, Carl Svensson och Malmberg. Folkhopen, ur hvilken ropen ”ned med Lindman” ofta hördes, uppmanades ehuru fåfängt af Häradshöfdingen Rudling att åtskiljas. Arbetskarlen Malmberg, den vittnet tog afsides och tillsade att gå hem, ville på fråga ej uppgifva sin bostad, dit vittnet i händelse af behof ämnat afföra honom. Ofvanbemälde Carl Gustaf Abrahamsson, hvilken synnerligast utmärkte sig, blef slutligen fasttagen, ehuru sådant ej skedde utan svårighet, enär dels förre Brandvaktskarlen Berg jemte någre gesäller och lärlingar trängde sig emellan polisbetjenterne och Carl Gustaf Abrahamsson, och dels denne sjelf kastade sig på marken och så våldsamt sparkade omkring sig, att någre af polisbetjenterne blefvo omkullslagne; och hörde vittnet, under sina bemödanden att återställa ordningen, någon i hopen yttra: ”det är ej värdt att Moberger gör sig till, ty honom skola vi nog qväsa”. Sedan folkmassan efter en stunds förlopp skingrat sig, hörde vittnet omtalas att en yxa blifvit upphittad samt påträffade å en timmerhög vid Häradshöfdingen Rymans hus, den trädkubb, som, nu i Rättens förvar, uppvisades och af vittnet igenkändes. Vittnet, som påföljde morgon en stund uppehöll sig å Stora Torget, iakttog derunder att åtskillige personer af arbetsklassen, medhafvande tomma säckar, utan att dock göra några uppköp, sins emellan yttrade: ”oväsendet i går afton gjorde verkan, ty i dag finnes här spanmål”. Å torget hade vittnet enskildt träffat tilltalade förre polisbetjenten Wadell, hvilken för vittnet omtalade, att han på morgonen varit kallad till Handlanden Lindman och af denne erhållit förebråelser, eller som Wadell uttryckte sig ”frukost”, för det han, enligt Lindmans förmenande, varit den, som tillvägabragt de föregående aftonen timade oroligheter; och hade Wadell, som visade sig mycket förbittrad mot Lindman, under samtalet, hvilket derefter fortsattes i närvaro af under tiden tillkomne Sysslomannen Ekberg, dels yttrat: ”i går lofvades rågen hos Lindman för sexton Riksdaler, men i dag begär han sjutton. Modet har stigit hos honom i dag, men det faller väl”, samt dels beskärmat sig deröfver att Lindman, ehuru han hade så mycket spanmål på sitt magasin, att bjelkarne svigtade och stöttor måst sättas under öfra våningen, likväl en gång å Wadells egen gård gått Wadell i förköp, då han af en bonde velat tillhandla sig ett för tillfället erforderligt parti råg. Omkring kl. 8 såg vittnet en stor hop af arbetsklassen, med ofvanbemälde Carl Gustaf Abrahamsson, Carl Petersson, Carl Svensson och Malmberg i spetsen, tåga af åt öster och hörde sägas det de fyra namngifne arbetarne blifvit kallade till Häradshöfding Rudling, i anledning af föregående aftonens oroligheter. Vittnet underrättade Åklagaren, som anträffades å torget, om förhållandet och gick i något ärende hem, så att då vittnet åter kom ut, hopen redan kommit fram till Lindmans hus, dit vittnet äfven begaf sig. Jemte förut omnämnde fyra arbetskarlar, samt tilltalade Nils Jonsson, Gran och Anders Petersson, hade vittnet här varseblifvit förre Hållkarlen Carl Johansson och Sven Israelsson, hvilka talade med vittnet om svårigheterna att erhålla spanmål samt Faktorismederne Blomqvist och Lönnegren, af hvilka dels båda klagade öfver Lindmans åtgärd att upptinga dylik vara och dels Lönnegren, på erhållen uppmaning att gå sin väg, yttrade, det ej någon kunde förmena honom att qvarstanna på gatan. Folkmassan, som gjorde flere försök att intränga på Lindmans gård, men derifrån hindrades af Häradshöfdingen Rudling, hvilken tagit plats i porten, ropade allt som oftast ”ut med Lindman”; och då denne, som förut icke varit hemma, efter en stunds förlopp anlände till stället, hade på uppmaning af Häradshöfdingen Rudling flere personer ställt sig omkring Lindman, medan han tillfrågade hopen hvad den ville honom. Härunder iakttog vittnet, att förut omnämnde Carl Gustaf Abrahamsson eller Carlsson trotsigt tillsade Lindman, att han ej finge uppköpa spanmål, samt att Arbetskarlen Svening Nilsson sammanslog händerna framför Lindman, skrek och under ovanliga åtbörder yttrade jemte flere andra: ”sådane läsare böra åt helvete”. Då efter af Lindman erhållet löfte att hos honom få köpa råg för 17 Rdr tunnan, och att han ej vidare skulle befatta sig med uppköp af spanmål, hopen började dela sig, hade utanför Häradshöfdingen Rymans midt emot varande hus, på trappan af hvilket Herr Hof-Rätts-Assessorn von Feilitzen stod, en mängd folk samlat sig och ander hotelser och oqväden tilltalat bemälde Herr Assessor; och förmärkte vittnet derunder att ofvanbemälde Svening Nilsson förde oljud och på förutnämnt sätt slog tillsammans händerna, denna gång framför åklagaren, samt att tilltalade Nils Jonsson mot Herr Assessorn yttrade oqvädet: ”gröngöling”. Nils Jonsson tycktes föröfrigt utöfva inflytande på massan, ty sedan han några gånger gifvit tecken med en tumstock, som han bar i handen, och ropat ”kom gossar, nu gå vi”, aflägsnade sig större delen af hopen i riktning åt vester; och då vittnet något senare begaf sig åt samma håll, hade vid Assessorn Wickboms gård en folksamling, deri äfven Svening Nilsson, Sven Israelsson och förre Brandvaktskarlen Gustafsson deltogo, skockat sig omkring vice Häradshöfdingen Frick och häftig samtalat med denne, som, enligt hvad vittnet af andra hörde berättas, skulle hafva lofvat att ej förhöja priset på förmalning af säd vid sin qvarn och ej heller uppköpa potatis för högre belopp än 3 Rdr tunnan. Vittnet, som ej hade tid att afvakta hopens skingring, begaf sig i något ärende hem, men en stund derefter åter ut åt torget, der vittnet mötte förenämnde Nils Jonsson, hvilken i förbigåendet yttrade: ”nu är allt tyst”. En stund efteråt hörde vittnet omtalas, att oroligheter voro å bane vid Handlanden Sjöbergs salubod samt skyndade i anledning deraf dit. För att komma till boden måste vittnet bana sig väg genom en derutanför samlad stor mängd af arbetare, ibland hvilka vittnet påminner sig Stenroddaren Johannes Petersson och Carl Gustaf Abrahamsson hafva varit närvarande. Då vittnet ändtligen kommit fram till boddörren, hade Handlanden Sjöberg mycket hastigt och nästan som om han blifvit skuffad utkommit ur boden, som var uppfylld med folk, och för vittnet omtalat att arbetarne voro uppretade mot honom, dels för det han ägde ett bränneri och dels derföre att han sagt det arbetarne borde häktas. Vittnet hade, efter några egna men fåfänga försök, först uppmanat ofvanbemälde Johannes Petersson att aflägsna arbetarne, och sedan då icke heller han förmådde något, med enahanda begäran vändt sig till Carl Gustaf Abrahamsson, hvilken, under utrop: ”nu är det slut, kom så gå vi”, satte sig i spetsen för hopen, som då följde med. Under loppet af förmiddagen hade vittnet varit uppe å Rådhuset, der sammanträde hölls af magistraten och upprorslagen af Häradshöfdingen Rudling upplästes för tillkallade arbetarne Carl Johansson, Svening Nilsson, Malmberg och Anders Petersson; och hade en af desse, enligt hvad vittnet vill påminna sig Carl Johansson, dervid yttrat, att det vore bättre att sitta på fästning än att gå här och svälta. Sedan vittnet, som under loppet af eftermiddagen haft åtskilligt att bestyra, i skymningen gått ut åt staden, hade vittnet å torget varseblifvit tilltalade Faktorismederne Lundström och Lönnegren tala med Rådmannen Elfström och flere andre personer, samt en stund derefter samtidigt med den frivilligt bildade patrullen begifvit sig till Lindmans hus, hvarest då fanns samlad en stor mängd arbetskarlar, gesäller och lärlingar, hvilka med hurrarop och oljud afbröto Herr Borgmästarens till dem i lagens och Konungens namn framställde uppmaningar att skiljas och gå hvar och en hem till sig; och hade vittnet, som uppehållit sig inne i hopen, vid detta uppträde iakttagit, att sedan på omförmäldt sätt uppmaning skett till skingring, hade dels Faktorismeden Lundström yttrat till Herr Borgmästaren: ”det kan väl vara att herrarne uträttat sitt, men vi ha mycket ogjordt än”, och dels tilltalade Pantzar, hvilken stod inbegripen i samtal med någon af Herrar Hof-Rätts-Råden, instämt i Lundströms yttrande; att Sven Johannesson eller den så kallade ”Bockasven” sparkat omkring sig i hopen; att arbetskarlen Gran, på uppmaning af vittnet att gå hem, sagt att han ej gjort något ondt och endast ville att uppköpen af spanmål skulle inställas, samt att denne och Anders Petersson, den vittnet jemväl igenkände, lofvat att aflägsna sig. Under det folkhopen, som härefter begaf sig åt vester, uppehållit sig på gatan emellan Assessorn Wickboms hus och kyrkan, iakttog vittnet, att en mängd personer, hvilka sågo ut att vara gesäller och lärlingar, flere gånger arm i arm våldsamt genomträngde patrullen, samt hörde sägas att Muraren Jacobsson, hvilken då han fick se vittnet smög sig undan, utanför Direktören Lundströms hus skulle utdelat örfilar. Medan under tiden Herr Borgmästaren talade med Hållkarlen Berg, som på eftermiddagen vägrat att underhålla de soldater, hvilka hos honom skulle komma att inqvarteras, hade vittnet, som stod bredvid, iakttagit att sedan en mängd pojkar tågat förbi, häktade Himmelman kommit efter, och i anledning deraf yttrat till Herr Borgmästaren: ”jag tror att Himmelman är bland pojkarne”. Någon stund derefter hade Himmelman, som icke visade sig i någon mån upprörd eller hotande, först utanför Bergsfogden Bratts hus till vittnet yttrade några ord om de höga spanmålspriserna och sedermera, jemte Smederne Dahlström och Lindström, samtalat med någondera af Herrar Hof-Rätts-Råden Darin eller von Sydow, men före Dahlström och Lindström aflägsnat sig. Då emellertid folkhopen minskades och delvis drog sig åt vester, gick vittnet från stället samt besökte, efter erhållen underrättelse att våldsamheter föröfvades i vestra delen af staden, till Handlanden Borgs hus, der fönstren befunnos vara inslagne. Efter att på återvägen derifrån hafva mött flere herremän, hvilka sade sig skola ut till vice Häradshöfdingen Fricks egendom och söka afstyra der å bane varande våldsbragder, hade vittnet, som af sitt åliggande att förbereda inqvarteringen af de väntade soldaterne qvarhållits i staden, begifvit sig hem, men efter någon stunds förlopp åter ut i riktning åt öster och derunder sammanträffat med häktade Carl Jonsson, hvilken dels på fråga af vittnet om han varit vid v. Häradshöfdingen Fricks egendom yttrade: ”ingen af arbetarne har varit der, ty vår mening är icke att tillvägabringa några våldsamheter, men det ligger mycket spanmål på kronomagasinet och den skall ej komma ur hamnen”, samt dels berättade, att han redan föregående Fredag erhållit uppmaning att infinna sig hos Lindman på Tisdags afton, men af anledning att han trodde det ej något skulle blifva af, underlåtit att hörsamma kallelsen. I staden hade under tiden allt varit stilla tills omkring kl. 11, då, under det vittnet uppehöll sig på torget, en hop lärlingar, försedde med stakar, under stojande och oväsende kommo tågande från vestra delen af staden. och begåfvo sig åt öster. Vittnet, som, sedan hopen gått förbi, följde efter i sällskap med Bokhållaren Ekelund och Polisbetjenten Ekvall, träffade under vägen Fabrikören Nyström och fann vid framkomsten till Lindmans hus ofvanbemälde lärlingar sysselsatte att med stenar slå in fönstren, hvarföre vittnet, som fann sitt sällskap för fåtaligt för att våga inlåta sig med våldsverkarne, skickade bud om förhållandet till Rådhuset, derifrån patrull snart anlände, då våldsverkarne skingrade sig åt alla håll. Påföljde Thorsdags morgon, medan vittnet var sysselsatt med inqvartering i vestra stadsdelen, såg vittnet utanför Skräddaren Sjölins hus tilltalade N:o 9 Johannes Petersson, Nils Jonsson och Åkerblad samtala med Herr Hof-Rätts-Rådet Darin och Handlanden Salander, samt lemnade på förfrågan af Herr Hof-Rätts-Rådet om vittnet kände Johannes Petersson upplysning om dennes namn. Vidkändt.
75:o Vice Häradshöfdingen Gagner: Sedan vittnet omkring kl. 8 på morgonen den 26 nästlidne September från fönstren i sin bostad varseblifvit en stor hop arbetskarlar tåga åt öster, hade vittnet omkring en half timma sednare gått ut och begifvit sig åt samma håll. Vid Handlanden Lindmans hus var då samlad en högst betydlig folkmassa, ur hvilken vittnet förnam yttranden, hvilka antydde en hög grad af förbittring mot Lindman för dennes åtgärd att uppköpa spanmål; och utmärkte sig i hopen genom högljudt tal och häftiga åtbörder synnerligast tilltalade Carl Gustaf Abrahamsson, Carl Svensson, Sjö och Svarfvaren Andersson, hvilken sistnämnde uppgaf det första hurrarop vittnet hörde. Under loppet af förmiddagen såg vittnet på åtskilliga ställen i staden folksamlingar, hos hvilka tycktes råda stort missnöje, och ibland hvilka alltid ofvanbemälde Carl Gustaf Abrahamsson, Andersson och Carl Svensson, jemte tilltalade Arbetskarlen Gran befunno sig; och hade vittnet vid middagstiden sett Carl Gustaf Abrahamsson begifva sig till sitt i förstaden belägna hemvist. Sedan på eftermiddagen patrull bildats och denna, i hvilken vittnet jemväl deltog, begifvit sig åt öster, hade i den då utanför Lindmans hus samlade folkhop några vändt sig mot patrullen, och Carl Gustaf Abrahamsson i spetsen för dessa och under svängningar med armarne yttrat: ”jaså! skall det nu blifva något utaf, så är det icke mig emot.” Bland de här församlade hade vittnet fästat uppmärksamheten dervid att en lång karl, med mörkt stripigt hår och iklädd mössa, äfven visade sig verksam dymedelst, att, då hopen emellanåt var tyst, han ofta upphäfde hurrarop, i hvilka de öfrige genast instämde; och trodde vittnet sig i denne igenkänna häktade Dyberg, hvilken har samma vext och utseende, men kunde ej bestämdt på sin ed intyga detta förhållande. Sedan patrullen och massan dragit sig åt vester, hade en hop arbetare, som sades vara från Husqvarna, kommit in genom östra tullen och tillstött folkhopen, hvilken under skrik och oväsende fortsatte sin väg, dervid Svarfvaren Dahlgren, som jemväl ropade och hurrade, befunnit sig i spetsen. Under det hopen var samlad på gatan mellan Assessorn Wickboms hus och gränden vid kyrkan, iakttog vittnet att patrullen flere gånger genomsprängdes af upprorsmännen. Tillika med omkring tjugo andra personer hade vittnet, vid pass kl. 9 på aftonen, efter erhållen underrättelse att våldsamheter föröfvades vid vice Häradshöfdingen Fricks egendom, i ändamål att afstyra dessa, begifvit sig å väg ditåt, men vid Tändsticksfabriken mött några personer, hvilka omtalade det en sådan mängd stenar kastades vid sagde egendom, att vistandet der vore förenadt med stor fara och allt motstånd utan ändamål. De öfriga hade då vändt om och vittnet, åtföljdt endast af Herr Hofrätts-Assessorn Granfeldt, gått fram till stället, men stadnat vid trädgården, hvarest vittnet såg våldsamheter föröfvas å lusthuset, deromkring en stor hop var samlad. Sedan vittnet jemväl iakttagit, att flere gossar, ibland hvilka afhörda vittnet Frans Jonsson sade sig igenkänna några, å ett invid trädgården varande gärde voro sysselsatte med att samla stenar, hade vittnet, i sällskap med fem eller sex under tiden tillkomne personer, återvändt till staden och gått upp på Rådhuset, der vittnet uppehöll sig, till dess patrullen, efter erhållen underrättelse om fönsterinslagningen hos Lindmans, begaf sig ut, då vittnet jemväl medföljde. I gränden midt emot Lindmans hus, i hvilket en mängd fönster blifvit inslagne, befunno sig flere med stakar försedde personer, af hvilka några sprungo åt öster, men andre midt emot patrullen, dervid en som var svärtad i ansigtet blindt rusade emot vittnet, greps och befanns vara tilltalade Almgren. Vidkändt.
76:o Sysslomannen Ekberg: Klockan emellan åtta och nio på aftonen den 25 sistl. September hade vittnet utanför Handlanden Lindmans hus påträffat en stor folkmassa, deribland vittnet igenkände dels tilltalade Carl Gustaf Abrahamsson, Carl Svenson och Malmberg, hvilken sistnämnde, den vittnet uppmanade att gå hem, ropade att de skulle taga ut Lindman, samt dels Strumpväfvaren Malmgren, som vid Stadsfogden Mobergers försök att återställa ordningen, yttrade, ”att Moberger nog skulle qväsas”; och hade vittnet vid detta tillfälle jemväl sett ifrågavarande trädkubb, som nu uppvisades och af vittnet igenkändes. Om morgonen påföljde dag träffade vittnet å Stora Torget f. d. Polisbetjenten Wadell i samtal med bemälde Moberger och hörde derunder Wadell dels yttra: ”i går lofvades rågen hos Lindman för sexton Riksdaler, men i dag begär han sjutton. Modet har stigit betydligt hos honom, men det sjunker väl framdeles”, samt dels i ordalag, som vittnet Moberger omnämnt, beskärma sig öfver Lindmans åtgärd att träda Wadell i förköp. En stund derefter såg vittnet en hop arbetskarlar, hvaribland befunno sig ofvanbemälde Carl Gustaf Abrahamsson, Carl Svensson och Malmberg jemte tilltalade Carl Petersson, tåga åt öster och hörde sägas, att de skulle gå till Häradshöfdingen Rudling. Vittnet, som hade göromål på torget, sammanträffade sedan först utanför Lindmans hus med massan samt fästade dervid uppmärksamheten å tilltalade Sjöberg, Sven Israelsson, Carl Gustaf Abrahamsson, Malmberg, Jacobsson och Svarfvaren Andersson, hvilka voro synnerligen verksamma och af hvilka den sistnämnde under svängningar med armarne talade mycket, utan att vittnet kunde uppfatta hvad som sades. Omkring kl. 11 på aftonen hade vittnet, som förut i sällskap med Källarmästaren Strandberg varit något utanför vestra Förstaden på väg till v. Häradshöfdingen Fricks egendom, men vändt om, efter det vittnet fått höra omtalas fönsterinslagningen hos Lindmans, begifvit sig dit, men funnit fönstren redan inslagne och en mängd pojkar flyende åt alla håll, dervid vittnet och Fabrikören Nyström fasttogo Smedlärlingen Fägersten, som då ej innehade någon stake och hvilken af Nyström förebråddes för det han förut ej lydt Nyströms förut meddelade tillsägelse att bege sig hem. Då kort härpå bud kommit med underrättelse, att folk skockat sig utanför Rådhuset, för att uttaga de häktade, skyndade vittnet dit och såg tilltalade Öberg komma utur porten; och hade vittnet antingen vid detta tillfälle eller då vittnet förut begaf sig åt öster sammanträffat med Svarfvaren Dahlgren och uppmanat denne att gå hem. Vidkändt.
På framställd fråga, i anledning af vittnets berättelse, förklarade Stadsfogden Moberger, det han ej kunde påminna sig om tilltalade Malmgren varit den, som å Tisdags aftonen mot Moberger fällt den af vittnet omnämnda hotelse.
77:o Drängen Carl Larsson: Vid ett besök på en kortare stund, som vittnet gjorde vid östra tullen ifrågavarande Tisdags afton, såg vittnet utanför Lindmans hus församlad en betydlig folkmassa, deri vittnet igenkände häktade Arbetskarlarne Malmberg, Carl Gustaf Abrahamsson, Carl Svensson och Sjö, hvilka isynnerhet förde oväsende; och iakttog vittnet, som höll sig på något afstånd, att flere herremän uppmanade folket att åtskiljas samt att ropet ”ned med Lindman” ur massan ofta upphäfdes. Omkring frukosttiden påföljde dag, då vittnet i något ärende var ute i staden, iakttog vittnet, att ofvannämnde arbetare jemte en myckenhet folk voro inne på Häradshöfdingen Rudlings gård och med denne på ett opassande sätt samtalade om det betryck de ledo i följd af det stegrade priset på spanmål. På aftonen omkring kl. 9 mötte vittnet på bakgatan förre Polisbetjenten Wadell och åklagaren, af hvilka den förre under samtal om oroligheterna yttrade: ”efter herrarne så ställt till, må de gerna ha det”. Med afhörda vittnet Frans Jonsson, som härpå träffades, öfverenskom vittnet att i sällskap gå till vice Häradshöfdingen Fricks egendom, hvarest våldsamheter sades vara å bane, samt upphann under vägen Handlanden Ekeroth och Handlanden Björklund, hvilka vittnet och Frans Jonsson derefter åtföljde. Sedan vittnet och bemälde personer en stund uppehållit sig på stället, börjades en så häftig stenkastning, att vittnet, Ekeroth och Björklund funno sig föranlåtne att gå undan till ett bredvid gården varande gärde, hvaremot Frans Jonsson sprang upp åt trädgården, derifrån stenregnet kom. På gärdet befunno sig förut några personer, hvilka sågo ut såsom landtboar och af hvilka en begaf sig åt trädgården. Efter det vittnet här afhört en del af de våldsamheter, som föröfvades vid lusthuset, återvände vittnet till staden och skyndade, sedan underrättelse erhållits om de förnyade uppträdena i östra stadsdelen, till Lindmans hus, der vittnet fann en mängd fönsterrutor vara inslagne. Vidkändt.
78:o Fanjunkaren Alsing: Under ett besök, som vittnet på eftermiddagen Onsdagen den 26 sistlidne September gjorde i staden, mötte vittnet häktade Arbetskarlen Carl Jonsson, hvilken, utan att tilltalas, yttrade till vittnet i hotande ton: ”i afton komma vi och helsa på er”; och då vittnet i anledning häraf frågade, hvilka han menade, utlät sig Jonsson: ”jo vi alle som i morgse voro hos Lindmans, skola besöka er, emedan J köper upp spanmål åt Goldkuhl.” Vidkändt.
79:o Glasarbetaren Malmberg: Vid folkhopens besök hos Häradshöfdingen Rudling på morgonen den 26 September, dervid vittnet var närvarande hade en person, hvilken enligt hvad vittnet ville påminna sig varit tilltalade Malmberg, till de kringstående yttrat, ”att fattighuset vore för litet och folkmängden för stor samt att om spanmåls-uppköpen finge fortgå, komme de fattigare att svälta ihjel”. Vittnet, som på afstånd följde massan, då den gick till Lindmans hus, men före den begaf sig åt vester, befann sig utanför Assessor Wickboms hus i närheten, under det vice Häradshöfdingen Frick der antastades, samt iakttog dervid att en person, som, bärande en ny bössa på armen, var iklädd en rock af ljust tyg och hvilkens anletsdrag hade stor likhet med tilltalade Lönnegrens, ehuru vittnet i Lönnegren, som nu ej har sådane kläder, icke med visshet kan igenkänna den ifrågavarande, häftigt yttrade till bemälde Häradshöfding: ”hvarje potatis, som du ämnar bränna upp, skulle doppas i ditt blod”; och hade vittnet, som sedan hållit sig hemma ända till aftonen, då vittnet åter gick ut, ungefär klockan åtta, i närbeten af Sadelmakaren Carlssons hus, hört tilltalade Carl Gustaf Abrahamsson, under förklarande att han samtalat med Prosten Modigh och i anledning deraf skulle gå hem, uppmana någre krigstående arbetare att göra så med. Vidkändt.
Tilltalade Lönnegren, hörd i anledning af vittnets berättelse, medgaf väl, att han på Onsdags förmiddagen innehaft flere bössor, dem han ämnade försälja, men påstod, att han varit iklädd samma af mörkare tyg förfärdigade rock, som han nu har på sig; och ehuru vittnena Åhl och Moberger på aflagda vittneseden sammanstämmande intygade, att den rock Lönnegren sagde förmiddag begagnat varit ljus till färgen, vidblef Lönnegren, som jemväl förnekade att hafva fällt det af vittnet omnämnda yttrande, enständigt sin uppgift.
80:o Ynglingen Mauritz Lindgren: På aftonen den 25 September hade vittnet, hvars bostad är belägen i grannskapet af Handlanden Lindmans hus, utanför det sednare sett församlad en stor folkmängd, deribland vittnet varseblef häktade Carl Svensson, Sjö, en af Peterssönerne och Malmberg, hvilken sistnämnde var högljuddast och ropade: ”ned med Lindman”. I skymningen påföljde afton samlades åter utanför Lindmans hus en bullrande och stojande folkhop, men tågade efter en stunds förlopp åt vester. Vittnet, som i vanlig tid gick till sängs, uppväcktes omkring klockan elfva af oväsende och ljud, som antydde att fönster inslogos någonstädes i grannskapet; och då vittnet i anledning häraf gick ut, fann vittnet utanför Lindmans hus ånyo församlad en ej synnerligen stor folkhop, hvilken, till en del bestående af pojkar, sysselsatte sig med att slå in fönstren i sagde hus. Uti hopen, den vittnet ej närmade sig, igenkände vittnet endast tilltalade Herman Dyberg, som jemte några minderårige ynglingar tycktes uppsöka stenar vid Snickaren Gullbergs midt emot varande hus, samt tilltalade Arbetskarlen Carl Jonsson, med hvilken vittnet på något afstånd från stället samtalade, dervid, efter det vittnet yttrat, att om de varit några flere, de skulle bortjaga pojkarne, Jonsson utlät sig: ”det är inte värdt att herrn säger så, ty då kunde de komma åt honom”. Några Husqvarnaboar, som uppehöllo sig mera åt öster, yttrade sig emellan, att det vore rådligast bege sig hem samt aflägsnade sig; och iakttog vittnet att fem eller sex personer, som förut uppehållit sig vid bemälde Gullbergs hus, då Stadsfogden Moberger anlände till stället, gingo derifrån. Vidkändt.
81:o Skräddaregesällen Hallengren: Under loppet af eftermiddagen den 26 sistl. September hade tilltalade Skräddaregesällen Lundberg varit inne på Skräddaren Sjöholms verkstad, der vittnet arbetar, och efterskickat bränvin, deraf han bjöd såväl vittnet som der äfven anställde gesällerne Andersson och Efverberg. Lundberg lät derunder undfalla sig åtskillige yttranden, såsom: ”det blir luft i afton” och ”ve den arbetare, som ej försvarar sine rättigheter”; hvarjemte Lundberg uppvisade omkring 34 Rdr Rgs, dem han sade, att ”knölarne” skulle supa upp om qvällen. I skymningen gick vittnet ut i sällskap med en annan samma dag från Stockholm anländ gesäll vid namn Sandberg och befann sig, då fönstren inslogos hos Lindman, i östra delen af staden, men ej så nära, att vittnet, som dessutom endast en kort tid vistats här, kunnat igenkänna någon af de personer, som vid Lindmans varit församlade; och hade vittnet å hemvägen vid teaterhuset mött Lundberg, gående arm i arm med två andra för vittnet obekante personer, samt vid återkomsten till Sjöholms verkstad hört gesällen Zetterlund omtala, att han varit vid vice Häradshöfdingen Fricks egendom och under vägen dit vid början af Dunkahalla backar af en person, som innehade en kagge, blifvit bjuden på bränvin. Vidkändt.
82:o Skräddaregesällen Anton Andersson: I afseende å hvad som tilldrog sig under Lundbergs besök å Skräddaren Sjöholms verkstad, lika med vittnet Hallengren; och hade vittnet vid detta tillfälle jemväl hört Lundberg fråga gesällerne å verkstaden om de ej skulle gå ut på aftonen, utan att på sin fråga erhålla något bestämdt svar. Sedan Lundberg aflägsnat sig, gick vittnet i skymningen ut åt östra delen af staden, och efter det vittnet der träffat gesällerne Hallengren och Sandberg, i sällskap med dessa åt vester, derunder Lundberg möttes i grannskapet af teaterhuset. Vittnet begaf sig sedermera ensamt hem, men något senare åter ut och å väg till vice Häradshöfdingen Fricks egendom. Anländ till Lazarettet sammanträffade vittnet med flere personer och gick i sällskap med dem till berörde egendom, hvarest våldsamheter då utöfvades, samt vittnet och dess följeslagare af flere för vittnet okände personer tillfrågades, ”om de ej ville vara med”. Sedan vittnet här träffat Skräddaregesällen Lundgren, aflägsnade sig vittnet, i sällskap med denne, från stället samt iakttog, att en hop menniskor, försedde med störar, kommo efter. Då vittnet stannade i porten till Sjöholms hus, hade hopen gått förbi och vittnet, sedan det berättats att den tågat till Lindmans hus, en stund senare begifvit sig efter, men anländ till stället funnit våldet redan fullbordadt. Vidkändt.
83:o Skräddaregesällen Olof Efverberg: De uppträden, som ägt rum vid Handlanden Lindmans hus på aftonen den 25 September, hade vittnet, i sällskap med Skräddaregesällen Lundgren, väl åsett, men kunde ej lemna någon upplysning om de deri deltagande personer, enär desse varit för vittnet okände. Med tilltalade Skräddaregesällen Lundberg, hvilken under det han på eftermiddagen följande Onsdag uppehöll sig på Sjöholms verkstad dels bjöd på bränvin, som efterskickades, dels frågade gesällerne om de ämnade sig ut på aftonen och dels uppvisade omkring 34 Rdr Rgs, dem han sade att ”knölarne” på qvällen skulle supa upp, hade vittnet begifvit sig till stadshuset, der vittnet af Lundberg blef bjuden på en toddy, och efter förtärandet häraf åtföljt Lundberg ut, men på torget skiljt sig ifrån honom. Vittnet gick sedan helt allena åt östra stadsdelen och stannade en stund vid kyrkan, öster om hvilken vittnet såg mycket folk samladt. Vittnet, som deribland ej kunde igenkänna någon, återvände snart hem och uppehöll sig der, till dess vittnet senare på aftonen åter begaf sig ut. Vid ett besök, som vittnet gjorde i den mellan hamnen och Förstaden belägna promenadplatsen, der vittnet träffade Skräddare-gesällen Lundgren, såg vittnet en mängd personer, beväpnade med störar, under skrik och oväsende, tåga öfver jernbron i riktning åt öster. En stund derefter gick vittnet hem och träffade der gesällen Zetterlund, hvilken omtalade, att han bevistat uppträdena vid vice Häradshöfdingen Fricks egendom och att fönstren i Handlanden Lindmans hus blivit inslagne. Vidkändt.
84:o Skräddarelärlingen Carl August Svensson: vittnet som jemte Johan Danielsson är i lära hos Skräddaren Sjöholm, iakttog, under Lundbergs å verkstaden på Onsdags eftermiddagen aflagda besök, att denne lät hemta bränvin, hvarmed han undfägnade gesällerne, och, i det han uppvisade penningar, med dem samtalade om hvarjehanda, som vittnet ej kunde uppfatta. Omkring kl. 8 på aftonen gick vittnet ut och uppehöll sig en stund vid kyrkan, men vände snart om och begaf sig, sedan vittnet träffat ofvanbemälde Danielsson, i sällskap med denne till det vester om staden belägna Lazarettet, derifrån vittnet, efter att hafva besökt Sjukvaktaren Magnus Malm, omkring kl. 9, åtföljdt af Danielsson, återvände till staden. Under det vittnet en stund senare jemte flere andre personer uppehöll sig i porten till det hus Skräddaren Sjöholm bebor, hade en hop med stakar försedde manspersoner tågat förbi och fortsatt vägen åt öster; och hade vittnet, som sedan ej varit längre än vid torget, kort derefter gått upp på verkstaden och lagt sig. Vidkändt.
85:o Skräddarelärlingen Johan Danielsson: Angående hvad som tilldrog sig under det Lundberg, på sätt förre vittnena omnämnt, besökte Skräddaren Sjöholms verkstad, kunde vittnet, som af göromål på annat håll hindrades att ständigt vara närvarande, icke meddela annan upplysning, än att Lundberg, som tycktes vara drucken och uppförde sig bullersamt, uppvisade penningar och lät hemta bränvin, som å verkstaden förtärdes, samt att Lundberg, under samtal om de på förmiddagen förelupne oroligheter, yttrade ”här blir luft i afton”. Kl. omkring 7 gick vittnet ut och uppehöll sig något å Stora Torget, der vittnet såg Lundberg i ett alldeles öfverlastadt tillstånd. Ifrån torget medföljde vittnet en mängd obekante personer åt öster, men stannade vid den i närheten af kyrkan belägna prostgården, samt iakttog härifrån, att en folkmassa, deribland vittnet ej kände någon, ett stycke längre fram våldsamt rusade emot en annan, som stod still. Sedan efter en stunds förlopp en hop folk tågat förbi vittnet åt vester, hade vittnet begifvit sig efter, på torget sammanträffat med vittnet Svensson och jemte denne besökt Lazarettet; och då hopen, på sätt sagda vittne berättat, drog förbi porten till Sjöholms hus, der vittnet jemväl stod, följde vittnet och Svensson med, ehuru på afstånd, samt skiljdes från hvarandra på torget, derifrån vittnet sedermera åtföljde säkerhetsvakten till Lindmans hus. Sedan vittnet här en stund betraktat verkningarne af våldet, begaf sig vittnet hemåt och iakttog under vägen att en mängd för vittnet obekanta personer samlat sig utanför Rådhuset. Vidkändt.
Hörd i anledning af vittnenas berättelser, tillkännagaf tilltalade Lundberg, under förklarande tillika, det han ifrågavarande eftermiddag varit så rusig, att han ej kunde minnas, hvad han sagt eller företagit, att Lundberg visserligen innehaft de af vittnena omnämnde penningar, af hvilka han erhållit 25 Rdr Rgs i betalning för att taga ut kläde till en rock åt Svensson på Lindhult och på en räkning uppburit återstoden af Anders Åkerlund i Tufvebo, men förnekade deremot alldeles att af berörde penningar den aftonen hafva användt mera till förtäring, än det som åtgått för hans egen räkning och den toddy, hvarpå han bjöd vittnet Svensson.
Åklagaren ingaf följande läkarebetyg:
”Den 26 sistlidne September kl. mellan 11 och 12 på natten intogos på Lazarettet nedanskrifne Soldater, nemligen:
Johan Skön från Bankeryd, som hade 2:ne blodsår i ansigtet; det ena gående från högra örat ned till hakan, det andra på venstra kinden nära örat, hvilka sår syntes hafva tillkommit genom ett skärande instrument.
Lars Rinaldo från Jerstorp hade ett blodsår, nära en tum långt under venstra ögat, och ett skrubbsår vid näsan, nära öfre läppen på samma sida.
Anders Waldo från Bankeryd hade ett blodsår på högra sidan af hufvudet i svålen, ungefär ett tum långt.
Johan Bo från Bankeryd hade ett blodsår på venstra sidan af pannan.
Anders Spjut från Bankeryd hade öfra delen af venstra örat sönderkrossadt, så att ett mindre stycke måste borttagas.
Att ofvan beskrifne blodsår tillkommit genom yttre våld intygas ej allenast på förut aflagd embetsed, utan ock genom denna min edliga förpligtelse: så sannt mig Gud hjelpe till lif och själ.
Jönköping den 29 Oktober 1855.
Lazaretts-Läkare.”
som upplästes; och då härefter något vidare ej förekom, så
Afsades.
Ransakningen uppskjutes till Fredagen den 2 nästkommande November kl. 11 f. m., då de häktade böra för Rätten inställas och öfrige i målet tilltalade, vid hemtningsäfventyr, skola sig infinna; hvarjemte Åklagaren förelägges att så fort sig göra låter ej mindre infordra och till Rätten ingifva uppgift från målsegarne å de förluster, dessa blifvit tillskyndade, än äfven från vederbörande anskaffa Prestbevis om samtlige de tilltalade.
De häktade återfördes till Länsfängelset. Ut supra.
In fidem
C. Forssell.