Upproret i Jönköping/23Jan1856
| ← Den 15 Januari 1856 |
|
Den 2 Februari 1856 → |
Assessorn på gatan träffade och samtalade med tilltalade Skräddarearbetaren Lundberg, hvilken, vid tillfället något rörd af starka drycker och uti ganska upprymd sinnesstämning, dels i form af allmänna betraktelser stortaligt tillkännagaf sitt missnöje deröfver att åtskilliga samhällsklasser vore bättre lottade än andra och att de förre, enligt hvad Lundberg tyckt sig förmärka, med förakt och öfvermod bemötte de sednare, samt dels i slutet af samtalet bland annat, som tycktes utvisa, att Lundberg med nöje emotsåg de väntade oroligheterna, lät undfalla sig följande yttrande: ”så fattig herrarne se mig, förmår jag dock i denna afton allt”. Vidkändt.
289:o Fabrikören Lundström: Efter erhållen underrättelse om de vid Handlanden Lindmans hus föregående aftonen inträffade uppträden, hade vittnet på morgonen den 26 sistlidne September gått in till staden och derunder besökt torget, hvarest vittnet tillfrågade en bonde om priset på af denne torgförd spannmål. Sedan bonden härpå lemnat svar, men tillika yttrat: ”vi få väl snart taga mindre, ty nu begaf sig en skara till Lindmans”, gick vittnet bakgatan framåt till bemälde handlandes hus, samt, då allt här var lugnt, Storgatan åter till tjenstförrättande Borgmästaren Rudlings gård, der vittnet fann församlad en stor mängd af arbetsklassen. Vittnet, som häribland igenkände flera af de häktade, samtalade en stund med Arbetskarlen Nils Jonsson samt begaf sig derpå hem. Vid den tid på aftonen, då de personer, som å Rådhuset hållit sammanträde derifrån aflägsnade sig, besökte vittnet Stora torget samt träffade der en stund senare Arbetskarlen Lars Danielsson, hvilken var öfverlastad samt förhöll sig oroligt och stojande; och då denne på vittnets uppmaning att gå hem väl lofvade att så göra, men dock tycktes hafva undanflykter, åtföljde vittnet honom ned åt hamnen, der han sade sig skola träffa sin hustru. Då vittnet härifrån hörde att en hop folk i stormsteg tågade öfver Jernbron, skiljde vittnet sig från Lars Danielsson, om hvars vidare åtgöranden vittnet alltså ej kunde lemna någon upplysning, samt gensköt berörde hop, för att om möjligt söka igenkänna någon af de deri deltagande. Vid framkomsten tyckte vittnet sig igenkänna en person ibland hopen; och då vittnet för att härutinnan erhålla visshet vände sig åt det håll, der sagde person vid tillfället var, bekom vittnet ett slag i ansigtet af en annan, som vittnet ej kände och om hvilken vittnet ej kunde meddela annan upplysning, än att han var iklädd förskinn. Vittnet, som åter begaf sig fram åt staden, mötte å Vedtorget en annan skara, i spetsen för hvilken Svarfvaren Andersson befann sig såsom anförare, och samtalade derstädes med Arbetskarlen Lind, hvilken stod vid brunnen, och på vittnets uppmaning lofvade att gå hem, men tillika yttrade, att nu mera aflidna Daniel Andersson bedt arbetarne hålla sig tillsamman. Vid Jernbron befann sig Skomakaren Ljungberg, omgifven af en folkhop, för hvilken Ljungberg angående oroligheterna höll lärda tal, hvadan vittnet tog Ljungberg afsides och under samtal om dagens händelser, bad honom, som var en upplyst man, icke missleda arbetarne till något ofog, då Ljungberg, hvars öfrige yttranden vittnet förgätit, slutligen utlät sig: ”dessa oroligheter, som spörjas i vårt lilla samhälle, äro desamme, som genomgått hela Europa och af hvilka äfven vi måste hafva känning”. Sedan under tiden förutnämnde hop samlat sig omkring vittnet och Ljungberg samt Arbetskarlen Johan Larsson, som deri befann sig, i det han påminde vittnet om anledningen till sitt afsked från vittnets fabrik, hotande knutit handen framför vittnets ansigte, hade Ljungberg, med ena handen hållande Johan Larsson tillbaka och utsträckande den andra öfver vittnet, i beskyddande ton yttrat: ”denne fredsälskande man står under mitt beskydd”. Efter det vittnet besökte Rådhuset och fått höra omtalas att orostiftarne tågat ut till Dunkahalla, hade vittnet i ändamål att begifva sig dit gått ut åt vester, men anländt till sin fabrik der qvarstannat. Vidkändt.
290:o Löjtnanten Broberg: På eftermiddagen den 26 sistl. September, innan något oväsende ännu börjat, sammanträffade vittnet två gånger med häktade Lönnegren och en gång med tilltalade Ahlin, hvilka vittnet uppmanade att bege sig ur staden. Lönnegren, som vid båda tillfällena var något rörd af starka drycker, förmenade sig hafva rättighet att såväl som andra qvarstanna å gatan, yttrade missnöje öfver de höga spannmålspriserna, men lofvade att ej deltaga i några oroligheter. Ahlin deremot förklarade sig villig att genast gå hem, men vittnet känner ej om han höll detta löfte; och tillkännagaf vittnet på fråga att vittnet icke kunde påminna sig hafva, på sätt Lönnegren omtalat, lemnat honom underrättelse om den i Handlanden Borgs hus verkställda fönsterinslagning. Vidkändt.
291:o Bokhållaren Ekelund: Lika med denna attest:
”Vittnesberättelse. Angående upproret den 25 och 26 sistl. September har jag ingenting vidare att upplysa, än att jag på Tisdags aftonen vid Handlanden Goldkuhls hemvist såg en folkhop församlad, uti hvilken jag igenkände Stenroddaren Carlsson. På Onsdags förmiddagen såg jag en hop arbetare tåga förbi åt öster. Sedermera på eftermiddagen såg jag en mängd folk församlade öster i staden, de der uppförde sig oskickligt, medelst hurrarop m. m. Der jag hörde Herr Prosten Modigh tillsäga Stenroddaren Carlsson att han skulle gå hem och taga de andre med sig, hvilket Carlsson äfven lofvade, under tillkännagifvande att han eller de andre arbetarne ej ville herrarne något ondt. Senare på qvällen träffade jag Stadsfogden Moberger, med hvilken jag, sedan lärpojkar jemte åtskilliga andra för mig okända personer kommit från Fricks egendom, hvilka försedde med stakar, tågade åt öster. Då jag och Moberger hunno längre ner åt öster anträffade vi Polisen Ekvall, dervid Moberger gick före mig, då vi båda kommo närmare inpå folkhopen utanför Handlanden Lindmans hus der de voro församlade, kom då de fingo se oss en stör kastade emot oss; då uppmanade Moberger mig att genast skynda till Rådhuset för att begära hjelp af den frivilliga patrullen, för att sedermera med dennes tillhjelp skingra de upproriske. Då herrarne kom, sprängdes genast folkhopen och jag såg då att 2:ne stycken blifvit fasttagna, deribland en lång smedpojke, men den andre såg jag ej hvem det var. Någonting vidare har jag ej att upplysa.
Jönköping den 22 Januari 1856. A. W. Ekelund”.
som upplästes, hvarefter vittnet tillkännagaf, att den ene af dem, som vid det i attesten sist omnämnda tillfället blef gripen, varit häktade Fägersten. Vidkändt.
292:o Kopparslagaren Norin: Vid hamnen, der vittnet på förmiddagen den 26 September besökt Kaptenen Rossman å dennes förande fartyg, blef vittnet i återvägen till sitt hem omringadt af en hop arbetskarlar, hvilka under hotande åtbörder förbjödo vittnet att befatta sig med uppköp af spannmål och smör. Uti denna hop igenkände vittnet arbetskarlen Sjö, hvilken var den förste, som ofredade vittnet, knöt händerna och utöste otidigheter, samt Stenroddaren Carlsson, som yttrade: ”i dag är det jag, som sätter ordning och låt derför bli att uppköpa spannmål för de fattige”. Emellertid hade förbittringen nått en sådan höjd, att vittnet förmodar att, om icke Arbetskarlen Johan Levander mellankommit och lemnat vittnet undsättning, den uppretade hopen kastat vittnet i den närbelägna insjön. På eftermiddagen samma dag omkring kl. 3 inkom till vittnet Sämskmakaren Nyman, den vittnet, enär han, iklädt sig en besynnerlig hufvudbonad eller en så kallad ”sydvest”, ansåg misstänkt och derför genast utkastades. Vidkändt.
I anledning af vittnesmålet förmälde Carlsson, att han funne uppgiften derom att Johan Levander lemnat vittnet hjelp högst besynnerligt, då, enligt hvad Carlsson iakttog, Levander just varit den vid omvittnade tillfället mest verksamme.
293:o Anders Lundberg: Vittnet hade under den 26 sistlidne September väl varit på arbete hos Häradshöfdingen Frick, men icke iakttagit någon omständighet, som kunde leda till upplysning i saken. Vidkändt.
294:o Anders Carlsson: En gesäll hos Smeden Mollberg i Husqvarna vid namn Johan August Andersson anmodade, på eftermiddagen den 26 September, vittnet att gå in på tilltalade Lönnegrens verkstad och tillsäga der anställde arbetare att gå till staden och snart laga sig i ordning, emedan de, som voro nere i byn genast skulle bege sig å väg; och hade vittnet förut hört omtalas att förbiresande bönder medfört bud till Husqvarna, med anmodan till faktoriarbetarne att inkomma till staden. Vidkändt.
295:o Lundqvist: Vittnet, som en kort tid före ifrågavarande uppträde anländt till staden från fjerran ort, kunde ej meddela någon upplysning om de i ofoget deltagande personer, men var på sätt 93 vittnet Högberg berättat en stund på aftonen i sällskap med denne. Vidkändt.
296:o Wahlström: Sedan vittnet åsett de anlopp, som i närheten af Fabrikören Carlssons hus skedde mot ordningsvakten, utan att dervid kunna igenkänna någon af upprorsmännen, begaf sig vittnet åt vester och sammanträffade i närheten af Jernbron med 92 vittnet Gustaf Melin, hvars berättelse angående de sedermera inträffade händelser vittnet, utom i hvad de rörde Carl Hansson, till alla delar vitsordade. Vidkändt.
55:o Friberg: Vittnet vidhöll sin förra berättelse med tillägg: att medan folkhopen uppehöll sig utanför Handlanderne Ahlén & Sjöbergs salubod, anlände till stället Smeden Nyström, hvilken i anledning af Gårdsegaren Åhls yttrande: ”det var fasligt hvad de här lefva”, utlät sig: ”det är bra”; dock tilltror vittnet sig ej att förklara hvad Nyström härmed egentligen menade. Vidkändt.
297:o Johannes Andersson: Någon till upplysning i målet ledande omständighet hade vittnet sig icke bekant. Vidkändt.
298:o Berglund: Lika med förra vittnet. Vidkändt.
299:o Roberg: Vittnet egde ej kännedom om någon mellan tilltalade Dyberg och afhörda vittnet Frans Jonsson rådande ovänskap. Vidkändt.
300:o Åkerberg: Lika med förra vittnet. Vidkändt.
301:o Eckerberg: Lika med Roberg. Vidkändt.
Tilltalade Dyberg förmälde nu, att ändamålet med de trenne sist afhörde vittnenas inkallande varit att få upplyst det Frans Jonsson under sitt vistande i Husqvarna en gång olofligen tillgripit ett ur och i följd deraf icke vore af den frejd, att vitsord kunde tilläggas hans uppgifter; och då Dyberg, ehuru han underrättades att vittnesmål härom inför denna Domstol icke kunde tillåtas, likväl envist påyrkade sådant och förhöll sig oskickligt, derför han af Rättens Ordförande tillrättavisades, uppreste sig häktade N:o 9 Johannes Petersson och utlät sig först i lägre ton: ”är Herr Assessorn ond”? samt upprepade, på Ordförandens fråga om hvad han sade, med högre röst sitt berörda yttrande, under tillägg: ”vi ha tyckt oss finna att Herr Assessorn, då de tilltalade hafva något att andraga, understundom blir ond och yrkar derföre ansvar å Assessorn och Rätten”.
302:o Wetterlund, som jemte Snickaren Jönsson blifvit inkallad på begäran af Carl Hansson: att denne i vittnets hemvist tillbringade aftonen den 26 nästlidne September ända till klockan 9, då vittnet, Jönsson och Hansson begåfvo sig vester ut till Jernbron, der Hansson skiljde sig från sällskapet och på uppmaning af några längre fram stående personer begaf sig åt det håll der dessa uppehöllo sig, samt att Hansson under tiden ej yttrade något med afseende å de oroligheter, som voro å bane. Vidkändt.
303:o Jönsson: Lika med vittnet Wetterlund. Vidkändt.
Förut afhörda vittnet Faktorismeden Laurin företrädde och gjorde till sin förut aflagda berättelse det tillägg: att medan vittnet Onsdagen den 26 sistl. September ännu uppehöll sig å Husqvarna, inkom å verkstaden Lärlingen Anders Carlsson, hvilken, utan att uppgifva af hvem han blifvit skickad, frågade om icke vittnet skulle gå till staden, samt att efter ankomsten dit vittnet dels iakttog att någon person, på hvilken vittnet ej närmare gaf akt utanför Lindmans hus, uppmanade folket att skiljas, dels ock hörde tilltalade Lundström svara någon, som bad honom gå hem: ”jag har ännu ett ärende igen och det är kanske många, som hafva flere”. Vidkändt.
Åklagaren tillkännagaf, att afhörda vittnena Johannes Andersson och Berglund blifvit, efter uppgift af förut i dylik egenskap hörda Gesällen Linder inkallade för att styrka dennes angående tilltalade Handskmakaren Carling afgifna berättelse, samt inlemnade till stöd härför följande anmälan:
”Anhålles ödmjukast att till vittnen i upprorsmålet få uppkallade f. d. Brandvaktskarlen Johannes Andersson och Tornväktaren Berglund. J. F. Linder”.
som upplästes och till riktigheten af vid Rätten nu närvarande Gesällen Linder vitsordades.
I anledning häraf yrkade bemälde Carling att Linder, enär han sålunda mot Carling uppträdt såsom angifvare, borde förklaras för återgångsvittne och något afseende å hans berättelse icke fästas; hvarjemte Carling anhöll få i protokollet intagne två så lydande handbref:
”Herr Kaling om til. vil tita till mig i afton kan iag uplysa någon ting som är af högsta vekt för til. att veta Rörande rättegån till fredag.
Jönköping den 18/12 1855
Vänligen
P. Barkman
”Herr Kaling i går när folket jek från rådhusrätten var ett par bekantar till gesällen Linder hos honom och de sade till honom att alla tror att han har vetnatt falst emedan händelsen han beräta skulle skett på torget ibland många personer men Ej något vetni mer förekommit, då svarade han att det är tre arbets karar som skal upp och vetna, då svara de att det är snart för sent det för kommer Ej mer än Ett par gånger till, nu tänker Linder anmäla dem i morgon kl. 8 för att de skal komma up på fredag iag tycker mig bör Låta til. veta detta för att skälf förmå honom Låta bli det —
Vänligen
P,, Barkman”
efter hvilkas uppläsande Carling tillkännagaf, att det senare honom tillhandakommit den 16 i denna månad kl. ½ 9 e. m.
Sedan härefter protokollet för den 28 nästl. December blifvit uppläst och lemnadt utan anmärkning, så
Afsades.
Ransakningen utställes till förnyadt företagande å Lördagen den 2 instundande Februari, då de häktade skola för Rätten inställas och öfrige svaranderne, vid redan stadgad påföljd, sig infinna, jemte Åklagaren, som bör vara försedd med tillgänglig bevisning; och vill Rådhus-Rätten i sammanhang med hufvudsaken yttra sig om tilltalade Carlings mot afhörda vittnet Linder framställda anmärkning.
De häktade återfördes till Länsfängelset. Ut supra.
In fidem
C. Forssell.