Upproret i Jönköping/27Nov1855
| ← Den 23 November 1855 |
|
Den 4 December 1855 → |
Den 27 November 1855.
Närvarande:
| Borgmästaren, Herr Assessorn G. F. Asker; | ||
| Rådmannen | Herr | G. Kahnberg; |
| ” | ” | A. G. Rudling; |
| ” | ” | C. Seipel; och |
| ” | ” | A. Elfström. |
Undertecknad förde Protokollet, enligt förordnande.
Till följd af Rådstufvu-Rättens den 23 i denna månad, vid N:o 17 i protokollet för sagde dag antecknade beslut, företogs åter ransakningen, som då sednast förevarit, angående för delaktighet uti de, den 25 och 26 sistl. September, härstädes förefallne upproriska och våldsamma uppträden tilltalade dels häktade arbetskarlarne Carl Gustaf Abrahamsson eller Carlsson, Carl Petersson m. fl. samt dels på fri fot varande f. d. Brandvaktskarlen August Berg, Snickaregesällen J. M. Nyström och åtskillige andre personer.
Härvid inställdes de häktade och tillstädeskommo öfrige tilltalade, i närvaro af Justitiæ-Kanslers-Embetets Ombud Herr Advokatfiskalen A. Svalander och Åklagaren Stadsfiskalen A. F. Strömberg samt Herr Kaptenen O. Löwenadler, hvilken sistnämnde blifvit, enligt nu förevisad skrifvelse, den 25 i denna månad beordrad af Chefen för Jönköpings Kongl. Regemente Herr Öfversten och Riddaren E. W. Nordenfelt, att å Regementets vägnar öfvervara ransakningen, i anledning af åtal emot Furiren Rydelius; hvarförutan kalkbrännaren Svening Nilsson, hvilken Åklagaren sedan sista ransakningstillfället för delaktighet i ofvannämnde brott till Länsfängelset införpassat och nu anklagade, till Rätten upphemtades.
Protokollet för den 6:te i denna månad upplästes; hvarefter tilltalade Muraren Nils Lundahl, i anledning af Muraregesällen Carl Sandbergs deri intagna vittnesmål, uppgaf att Lundahls yttrande till Sandberg om våldsamheterna vid Häradshöfdingen Fricks egendom skulle innefattat en berättelse om hvad han sjelf hört derom att våldsverkarne ”förstört allting hos Frickens så att der ej vore annat att göra än tända eld på allt ihop.”
Vidare upplästes Rådstufvu-Rättens i saken förde protokoll för den 9 och 13 i samma månad.
Härefter hördes och uppgaf på framställda frågor:
64:o Svening Nilsson: att han föddes i äkta säng den 28 Juni 1814 af Hemmansegaren Nils Persson och Sara Svensdotter i Grimsås af Mossebo socken och Kinds härad samt uppfostrades hemma till dess han fyllt tio år, då han sattes i lära hos en skomakare, hvarefter Svening Nilsson i flera år tjenade såsom dräng på åtskilliga ställen och flyttade för 14 år sedan hit till staden, der Svening Nilsson för närvarande jemte sin hustru Stina Lena Abrahamsdotter, som födt honom ett ännu lefvande barn, bor i huset N:o 27 på vestra förstaden. På senare år har Svening Nilsson, hvilken genom arbete lyckats förskaffa sig och de sina en tarflig utkomst samt aldrig tillförene varit för brott lagförd, sysselsatt sig med bränning af kalk i en för sådant ändamål i närheten af lägenheten Limugnen här utanför staden uppförd ugn åt Fabrikören Sahlström m. fl. personer, som derom anmodat Svening Nilsson.
Förnekande all delaktighet uti ifrågakomne oroligheter, redogjorde Svening Nilsson för sine förehafvanden under de dagar oroligheterna egde rum på följande sätt. Hela Tisdagen uppehöll han sig vid Limugnen och brände kalk. Onsdags morgonen eller rättare förmiddagen kom han händelsevis att gå förbi Postiljonen Blomqvists nybyggnad och träffade der föreståndaren för nämnde bygge numera aflidne tilltalade Hamndrängen Daniel Andersson, som berättade att alla hans arbetare gått till Handlanden Lindman, för att förbjuda uppköp af spannmål och potatis och frågade i förebrående ordalag hvarför Svening Nilsson icke gjort öfriga arbetarne sällskap? samt tillade ”om du ej går, får du plikta 3 Rdr 16 sk. och dessutom har du dem alla på ryggen på dig”. Svening Nilsson åtlydde den sålunda i hotande ordalag framställda uppmaningen, sammanträffade utanför Handlanden Lindmans hus med Daniel Anderssons arbetare och var ibland dem, hvilka på återvägen från Lindmans samtalade med Häradshöfdingen Frick i närheten af Assessorn Wickboms hus. Svening Nilsson bad Häradshöfdingen Frick, att ej genom uppköp stegra priset å potatis och Häradehöfdingen utfäste sig godvilligt att ej tillhandla sig sådan vara mot högre betalning än 3 Rdr Rgs för tunnan. Efter slutadt samtal med Häradshöfdingen Frick, som aflägsnade sig, utan att dervid hafva blifvit hvarken med ord eller gerningar förolämpad, skiljde sig Svening Nilsson och en annan arbetare från folkhopen, men sedan Svening Nilsson vid Postiljonen Blomqvists bygge ånyo träffat Daniel Andersson och blifvit underrättad att timmerlaget gått till Handlanderne Ahlén & Sjöberg, gick Svening Nilsson och förenade sig med massan just som den aflägsnat sig från bemälte Handlanders hus, hvarifrån Svening Nilsson sedermera var hopen följaktig vid dess besök hos Handlanden Borg och på kronomagazinet. Från Kronomagazinet gick Svening Nilsson till sin kalkugn och var icke närvarande vid de uppträden eller såg då förre Fanjunkaren Rosell och Hr Kaptenen Löwenhielm på Vedtorget öfverföllos, när folket redan skingrats, då Svening Nilsson återkom från kalkugnen. På uppmaning af Affischören Andersson var Svening Nilsson derefter tilltalade Arbetskarlarne Johan Malmberg, Carl Johansson och Anders Petersson följaktig till Rådhuset och inför Magistraten, der de framställningar gjordes, som omförmälas i Rådstufvu-Rättens protokoll för den 26 sistl. September. Från Magistratens sammanträde gick Svening Nilsson till sitt hemvist och vistades den öfriga delen af dagen dels der och dels vid kalkugnen, hvilket förhållande Svening Nilsson trodde sig kunna leda i bevis, genom intyg af Traktören Carl Lundberg och flera bland de personer, hvilka bo i samma hus som Svening Nilsson; hvarförutan Svening Nilsson, som försäkrade att han varnat de flere personer han sagde dag träffat för oordningars begående, erkände att han, på sätt Ångfartygsbefälhafvaren Rossman förut vittnat, fjorton dagar före oroligheternas utbrott varit i gräl med Styrmannen på Ångfartyget Småland, samt fått handgriplig tillrättavisning af Rossman, men förnekade i öfrigt hvad Kaptenen Rossman om Svening Nilssons uppförande och utlåtelser vid omvittnade tillfället berättat.
Efter anteckning häraf tillkännagaf Åklagaren, att han för att vittna i saken till i dag inkallat Orgelnisten, Direktören Gustaf Wilhelm Heintze, Bokhållaren Bernhard Hay, Musikanten Johan Qvarnström, Skrifvaren Gustaf Olander, Sadelmakare-arbetaren Thure Frans Björkman, Barberare-lärlingen Johan Wilhelm Rohdin och Snickare-lärlingen Carl Peter Carlsten.
Mot den sistnämnde anförde tilltalade Sven Petersson såsom jäf, att han, Carlsten, deltagit i oroligheterna och således borde anses jäfvig att i målet vittna; men som Carlsten bestred nämnde förhållande, hvarom Sven Petersson icke erbjöd någon bevisning, blef jäfsanmärkningen, såsom obestyrkt, ogillad. Enär jäf emot ofvanuppräknade i vittnesegenskap inkallade personer föröfrigt ej anfördes och ej heller utletas kunde, fingo de aflägga sanningsed, om hvars vigt de erinrades, hördes hvar för sig och berättade:
142:o Direktören Gustaf Wilhelm Heintze: Vittnet, som då massan på förmiddagen, den 26 sistl. September, ankom till Handlanden Lindmans gård, befann sig i ett närbeläget hus, för att meddela undervisning i musik, gick ut ibland folkhopen och samtalade med Orgeltramparen Almqvist. Denne yttrade till vittnet, som frågade honom, hvarföre han befann sig bland orostiftarne, att han blifvit hotad med stryk och derföre måst följa hopen, men att han icke ernade förnärma hvarken Lindman eller någon annan. Derjemte varseblef vittnet Herr Hof-Rätts-Assessorn von Feilitzen stående på en trappa, omgifven af en del af folkhopen, som stod nedanför och högljudt samtalade med bemälte Herr Assessor; men vittnet kunde icke urskilja hvad som sades, iakttog att tilltalade Nils Jonsson var ibland dem, hvilka trängt sig närmast intill trappan. Sedan tilltalade Stenroddaren Carlsson, den ende af folkhopen som vittnet i öfrigt kände, ropat ”kom nu så gå vi”, aflägsnade sig massan med Carlsson i spetsen.
143:o Bokhållaren Hay: Onsdags förmiddagen varsnade vittnet på Vedtorget en folkmassa, som Fabrikören Sahlström förgäfves sökte lugna och om hvilken vittnet hörde berättas att den nyss förut öfverfallit Herr Kaptenen Löwenhielm. Samma folkhop, bland hvilken vittnet icke igenkände någon, antastade i vittnets närvaro Handlanden Viktor Berglund, under förmenande att han dref spannmålshandel, hvarför Berglund fick uppbära förebråelser, men sedan folket blifvit öfvertygadt om sitt misstag i nämnde hänseende, lemnades Berglund i fred. Vid ett tillfälle senare på dagen, då det lyckats Fabrikören Carl Lundström att förmå tilltalade Carlsson skilja sig från en orolig folkhop på torget och äfven att i någon mån lugna de öfriga bland hopen, hörde vittnet Metallfabrikören Nordström tillkännagifva missnöje deröfver, under yttrande, som orden föllo angående arbetarne: ”det är alltid så; de kunna börja, men sen vilja de icke hålla i”. Efter erhållen kunskap att massan aftågat mot vester, skyndade vittnet och dess kamrat, förut afhörda vittnet Bokhållaren Björkman efter åt samma håll, för att afvärja oordningar vid Tändsticksfabriken, der vittnet och Björkman äro anställda. Snart fingo de se en folkhop, från hvilken en person, som gick dem till mötes, yttrade: ”äro Bokhållarne också ute i qväll” samt tillade: ”som Bokhållarne ej vilja vara med oss, så göra de bäst i att vända om.” Under fortsatt vandring träffades Herr Hof-Rätts-Rådet och Riddaren von Sydow m. fl., som voro ute för att afstyra och förekomma oordningar, samt vidare Polisbetjenten Hök. Denne anmodades att kalla ordningsvakten från staden till Häradshöfdingen Fricks egendom, men förebar trötthet och vägrade fördenskull att hörsamma uppmaningen, hvarföre vittnet fullgjorde nämnde uppdrag och fick en hop patrullerande personer med sig från staden. Vid Talavid, hvarest berättades att ”allting” var förstördt vid Häradshöfdingen Fricks egendom, möttes en folkmassa af ungefärligen 150 eller 160 personer, kommande från Dunkahalla och hvilka väl lemnade halfva vägen åt vittnet och dess följeslagare, men när dessa väl kommit förbi anföllo dem med stenkastning. Då vittnet och öfriga ordningsvakten ankommo till Häradshöfdingen Fricks egendom träffades der förutvarande soldater och ordningsmän, hvilka berättade att de nyss förut lyckats fördrifva våldsverkarne, men snart samlades dessa ånyo och började stenkastning mot qvarnen, dit vittnet och vakten ingått, hvarföre beslut fattades att vakten skulle kringgå upprorshopen och anfalla densamma från ett annat håll. Vid verkställigheten af nämnde plan och medan vice Häradshöfdingen Asplund då och då sköt lösa skott med en bössa, för att injaga skräck hos upprorshopen, sårades Häradshöfdingen Asplund, träffad af en sten, samt måste lemna ifrån sig bössan, som af vice Häradshöfdingen Söderblom ställdes vid ett stakett, hvarefter vittnet och Söderblom förband Asplunds sår och ledsagade honom till staden. Bland våldsverkarne och upprorshopen vid Häradshöfdingen Fricks egendom kunde vittnet icke namngifva någon men tyckte sig igenkänna bland de närvarande tilltalade Skräddaren Lundberg, såsom den der befunnit sig i nämnde hop, men Lundberg förnekade nu sagde förhållande, försäkrande att han icke besökt Häradshöfdingen Fricks egendom den dagen.
Tilltalade Smedlärlingen Hörnsten, hvilken vid sista rättegångstillfället den 23 i denna månad, i anledning af Bokhållaren Björkmans i protokollet för samma dag intagna vittnesmål erkänt, att det var han, Hörnsten, som tillsagt Björkman och vittnet Hay att vända om, när de voro på väg till Häradshöfdingen Fricks egendom, nekade nu att det var han, som velat förmå dem att återvända och uppgaf att det varit Smeden Dahlströms son Carl, hvilken i Hörnstens närvaro uttalat berörde uppmaning.
Härefter fortsattes förhöret med
144:o Musikanten Johan Qvarnström: Sedan tilltänkt sångöfning, hvari jemte vittnet Skräddare-Gesällen Lundahl och Furiren Rydelius m. fl. skulle deltaga å skolhuset blifvit inställd, begåfvo sig bemälde personer, utan att vid nämnde tillfälle hafva varsnat några upproriska folkhopar på gatorna, kl. ½ 9 på Onsdags aftonen, den 26 sistl. September, till Häradshöfdingen Fricks egendom, i hvars grannskap de stannade vid en korsväg, för att betrakta hvad som der kunde förefalla och hvarest vittnet dröjde ungefärligen en timmas tid. Emedlertid ankom till vittnet, som understundom var skiljd från både Rydelius och Lundahl, en Smedlärling och berättade att han blifvit öfverfallen af en soldat, men berömde sig tillika att hafva gifvit ”soldaten så godt igen”, hvarjemte flere af upprorshopen, bland hvilken vittnet icke igenkände någon, under de fasansfulla och bullersamma uppträden, som under tiden föreföllo, uppmanade vittnet att biträda dem i deras förehafvanden, men vittnet ansåg sig icke böra lemna något biträde samt förmärkte icke heller att Rydelius eller Lundahl deltogo i oordningarne eller att de på något sätt uttryckte belåtenhet med tilldragelserna. Vittnet gick hem före slutet af tumultet, tillsammans med Rydelius och Lundahl, och kunde icke meddela vidare upplysning i saken, samt förklarade på framställda frågor att såvidt vittnet hade sig bekant ej flere musikanter än vittnet och Rydelius varit närvarande vid nämnde uppträde och att ingendera af dem medhade någon gitarr.
145:o Skrifvaren Gustaf Olander: Vittnet, som Tisdagen den 25 sistl. September varseblef en folkhop församlad utanför det af Herr Kammarjunkaren Gyllenhöök förr egda hus, men icke försporde några oordningar eller egnade hopen vidare uppmärksamhet, begaf sig jemte sin hustru samt till vittne åberopade Sadelmakare-arbetaren Björkman och dennes hustru nästpåföljde dags afton till närheten af Häradshöfdingen Fricks egendom, och kom under vägen dit i närheten af Assessor Wickboms gård äfven i sällskap med Musikanten Rydelius, Skräddaregesällen Lundahl och Lärlingen Lindroth m. fl. Vittnet, som hörde våldsamheter förefalla vid nämnde egendom, men ej kunde igenkänna någon af våldsverkarne, skiljde sig snart från sällskapet, hvarefter vittnet och dess hustru aflägsnade sig och gingo hem, utan att hafva gjort några till upplysning i målet tjenande iakttagelser.
146:o Sadelmakare-arbetaren Thure Frans Björkman: lika med förut afhörda vittnet Olander.
147:o Barberare-lärlingen Johan Wilhelm Rohdin: Straxt på eftermiddagen den 26 sistl. September såg vittnet och Garfvaren Malmberg fyra okända karlar inställa sig på Fabrikören Sahlströms afbrända tomt och fråntaga dervarande arbetare jernspetten, som de begagnade vid sitt arbete. En af de fyra nämnde karlarne var lång och mager samt klädd i kort tröja och ”slokig” mössa. Efter middagen samma dag sammanträffade vittnet hos Skräddaremästeren Lundberg med tilltalade Clasén, som framställde förnyade uppmaningar till vittnet att göra Clasén sällskap till Häradshöfdingen Fricks egendom, under förklarande att Clasén sjelf vore fast besluten att gå dit.
148:o Snickare-lärlingen Carl Peter Carlsten: Under det vittnet tillika med Lärlingarne Asp och Rafstedt, hvilka förut vittnat i saken, lyssnade till de oordentligheter och våldsbragder, som föröfvades vid Häradshöfdingen Fricks egendom, kom tilltalade Smedlärlingen Sven Petersson derifrån och beklagade sig att han arbetat så mycket att han vore ganska varm; hvarefter Sven Petersson uppmanade vittnet och vittnets följeslagare att ”gå med”, aflägsnade sig åt samma håll hvarifrån han kom. Vidare upplysning i målet kunde vittnet icke meddela.
Berättelserna upplästes för och vidhöllos af vittnena; hvarefter tilltalade Skräddaren Lundberg ingaf en skrift, deri han af anförda skäl yrkade att tills vidare få vistas på fri fot.
Efter föredragning af berörde skrift anhöllo tilltalade Skomakaren Åkerblad och Arbetskarlen Malmberg, den förre att han måtte blifva ur häktet lösgifven och den senare att varda från målet skiljd.
Sedan Åklagaren bestridt ofvanomförmälde framställningar skedde enskild öfverläggning till följande offentligen afkunnade
Beslut.
Rådstufvu-Rätten, som för närvarande ej finner skäl att bifalla tilltalade Lundbergs och Åkerblads begäran att blifva ur häktet lösgifna, eller Malmbergs anhållan att varda från målet skiljd, uppskjuter ransakningen till Tisdagen den 4 nästkommande December, då de häktade böra genom Åklagarens försorg och i hans närvaro för Rätten inställas samt öfriga parterne, vid förut stadgade äfventyr, skola sig infinna.
De häktade återfördes till Länsfängelset. Som ofvan.
In fidem
Fr. Öqvist.