Upproret i Jönköping/30Sep1855
| ← Den 29 September 1855 |
|
Den 1 Oktober 1855 → |
Protokoll, hållet vid Rådhus-Rättens i Jönköping sammanträde i Hamndrängen, Timmermannen Daniel Anderssons hemvist, gården N:o 26 i Jönköpings Vestra förstad, den 30 September 1855.
Närvarande:
| Borgmästaren, Assessorn G. F. Asker, | ||
| Rådmannen | Herr | A. G. Rudling, som äfven förde Protokollet, samt |
| ” | ” | C. Seipel. |
Sedan Stadsfiskalen A. F. Strömberg anmält sig vilja emot Hamndrängen, Timmermannen Daniel Andersson anställa åtal för delaktighet i upproret här i staden den 25 och 26 i månaden, samt anmälan jemväl skett, att bemälde Daniel Andersson nästlidne gårdag intagit skedvatten och deraf vore lifsfarligt sjuk, hade Rådhus-Rätten beslutat att nu anställa förhör med Daniel Andersson i hans hemvist.
Daniel Andersson, som befanns sängliggande men hade full sinnesredighet, underrättades om ändamålet med Rättens sammanträde och uppmanades att afgifva en sannfärdig bekännelse om sin delaktighet uti ifrågavarande brott, samt om allt hvad han i afseende å detsamma hade sig bekant.
De upplysningar han derefter lemnade och de svar på framställde frågor han afgaf, innefattas uti följande berättelse:
En längre tid, redan under sistlidne sommar och sedan, hade Andersson sport att mycken ovilja varit rådande emot åtskillige personer, hvilka här i staden och i orten uppköpt spanmål till utskeppning, men, Andersson veterligen, hade nämnde ovilja icke föranledt beslut om vidtagande af någon åtgärd till förhindrande eller minskning af uppköpen förr än Lördagen den 22 i månaden, då priset på råg betydligt stigit och tillförseln deraf på stadens torg varit otillräcklig för dem som velat göra små uppköp för eget behof. Andersson, som var föreståndare för trähusbyggnaden på Postiljonen Blomqvists tomt, äfvensom för andra byggnads-arbeten dels hos Jernhandlaren Söderblom, dels hos Skräddaren Wahlberg, dels hos Bryggaren Krönlein och dels hos Handlanden Sven Lundberg och hade under sitt befäl 42 Timmerkarlar, af hvilka 34 arbetade hos Blomqvist, hade sistnämnde dag vid middagsrasten samtalat i ämnet med dessa timmerkarlar och med dem öfverenskommit, att, såvida icke påföljande torgdag, Onsdagen den 26, priset på säd blefve billigare och tillförseln ymnigare, så skulle de berörde dag besöka Handlanderne Lindman och Borg jemte Goldkuhl, hvilka i parti uppköpte spanmål till skeppning och tillsäga dem att de icke måtte, på sätt som skett, uppköpa spanmål och förorsaka dyr tid. Denna öfverenskommelse hade skett under det dessa arbetare befunnos å Blomqvistska byggnaden, hvarpå de arbetade. Andra hade icke tillstädesvarit och Andersson hade icke heller annorstädes delgifvit andra förutnämnde öfverenskommelsen, men han förmodade, att en af hans biträdande timmermän, Johan Malmberg, för Stenroddarne Carl Svensson, Carlsson och Petersson, m. fl. omtalat timmerkarlarnes nämnde beslut; dock hade icke Andersson derom närmare kännedom, och han hade icke eller bedt Malmberg eller någon annan yppa öfverenskommelsen. Om upploppet Tisdagen den 25 hade Andersson icke haft kunskap förr än påföljande morgon, och han förmodade att åtminstone icke Malmberg då skolat deltaga i detsamma, såvida han icke varit drucken. Då Andersson sport, att Malmberg jemte Stenroddarne Carlsson och Carl Svensson blifvit kallade, att Onsdagen den 26 på morgonen infinna sig hos Rådmannen vice Häradshöfdingen Rudling, som i Herr Borgmästaren Assessorn Askers frånvaro förrättade hans embetsgöromål, hade Andersson tillsagt sina arbetare att de kunde medfölja dit, och då Timmermannen Nils Jonsson, som är föreståndare för en trähusbyggnad i Garfvaren Kjellbergs gård och har under sig 25 timmermän, kommit och frågat om också hans nämnde arbetare skulle medfölja, hade Andersson svarat ”ja”. Hos v. Häradshöfdingen Rudling skulle arbetarne andraga sina klagomål emot spanmålshandlarne och desse skulle sedan besökas i ändamål som förut blifvit beslutadt. Andersson hade dock anmanat folket att icke begå någon våldsamhet. Af Anderssons arbetare hade någre varit Brandvakter, och desse hade af Andersson fått tillsägelse, att icke deltaga i de beslutade åtgärderna innan de fått afsked ifrån sin nämnde tjenst, hvarjemte Andersson sagt dem att de kunde begära afsked, hvarom de också varit ense; och hade de för Brandvakts-korporalen Ryd, som, efter anmodan, tillstädeskommit, anmält sitt nämnde beslut. Timmermannen Malmberg samt Stenroddarne Carlsson och Carl Svensson hade blifvit utsedde till talmän för öfrige arbetarne, derför att de blifvit kallade till förhör hos v. Häradshöfdingen Rudling och således i allt fall skulle infinna sig hos honom. Andersson sjelf hade icke medföljt hvarken till v. Häradshöfdingen Rudling eller till spanmålshandlarne, utan qvarblifvit på Postiljonen Blomqvists tomt, der han förehade sitt timmerarbete. Egentliga anledningen, hvarföre han sjelf icke medföljde de andre hade varit, att han förväntat att v. Häradshöfdingen då skolat erinra honom, att Andersson befann sig i goda vilkor och icke hade någon kännbar olägenhet af stegringen i spanmålspriset. Frampå förmiddagen hade han varit på Smedjegatan, hvarest hopar af arbetsfolk och andra då befunnits. Flere af stadens Borgare bland handtverksklassen, som dervid tillstädesvarit, hade i afseende å arbetefolkets förehafvande yttrat, att ”det var rättvist, som de gjorde” samt att ”det rätt väl behöfdes att efterhålla spanmålshandlarne”. Garfvaren Kjellberg, Guldsmeden Lindblom och Målaren Björkman, med flere, hvilka Andersson nu icke erinrade sig att namngifva, hade haft sådane utlåtelser. Vid middagstiden hade Andersson tillsagt sina arbetare att de skulle återvända till sitt arbete, hvarpå arbetarne svarat, ”det är icke lönt”, och arbetet hade således blifvit instäldt äfven på eftermiddagen. Vid middagstiden hade Andersson på Vedtorget bemärkt en okänd person, som syntes vara Faktori-smed från Husqvarna, enär han hade ett par nya bössor att bära, och denne hade yttrat till en annan okänd person, att på aftonen skulle 400 Husqvarnaboer komma till staden, för att äfven helsa på spanmålshandlarne, i anledning hvaraf Andersson yttrat till talaren att arbetsfolket här redan fått sådane löften af spanmålshandlarne att Husqvarnaboarnes besök vore onödigt. Eljest hade Andersson icke sport att Husqvarnaboer ämnade förena sig om arbetsfolkets rörelser och honom veterligen hade de icke eller blifvit dertill uppmanade. En af Anderssons arbetare, Svensson, som förr tjenat hos Herr Prosten Filén, är gift med en qvinna från Husqvarna, men Andersson hade sig icke bekant, att någon af hans öfrige arbetare närmare kände folket i Husqvarna. Deremot skall omkring hälften af Nils Jonssons arbetare hafva sitt hemvist på landet; dock visste icke Andersson huruvida någon af desse satt sig i förbindelse med folk från Husqvarna eller andra trakter i Stadens grannskap. Ifrån middagen till eftermiddagen kl. emellan 5 och 6 hade Andersson biträdt Herr Kaptenen von Essen att hemta och uppacka flyttsaker. Sedan han slutat nämnde göromål hade han på jernbron anträffat Handlanden Hyltén, som är Ledamot i Hamn-Direktionen. Bemälde Handlande hade anmodat Andersson att biträda till afstyrandet af de oordningar arbetsfolket anstiftat och hvilka, enligt hotelser, skulle fortsättas på aftonen. Då Andersson svarat, att han ämnade sig till fyrtornet för att tända hamnfyren, hade Handlanden Hyltén erbjudit sig att anskaffa en annan person till nämnde arbete, men Andersson hade dock sjelf begifvit sig bort och tändt i fyrtornet. Sedan hade han infunnit sig i Handlanden Hylténs gård, men icke anträffat bemälde Handlande, enär denne då gått till Rådhuset. Andersson hade begifvit sig hem och spisat aftonvard, samt derefter ytterligare sökt Handlanden Hyltén, som han dock icke träffat, ehuru han en stund uppehållit sig på stället. Ifrån Handlanden Hylténs gård hade Andersson återvändt till fyrtornet, hvarest han sedan vistats hela natten och till kl. 5 påföljande morgon, Thorsdagen den 27 i månaden. En af hans arbetare, Almqvist, som också är Slagtare och Orgeltrampare, hade jemte Andersson äfven hela natten varit i fyrtornet. Klockan 2 på natten hade någon kommit och bankat på dörren till fyrtornet, men Andersson hade icke öppnat. Oväsendet vid v. Häradshöfdingen Fricks qvarn hade Andersson hört då han varit i fyrtornet, men han kunde icke upplysa hvilka personer som deltagit eller ämnat deltaga i detsamma eller uti fönsterinslagningarne i staden.
Andersson, som förklarade att han icke hade att meddela någon vidare upplysning rörande ifrågavarande våld och oordningar, tillkännagaf, att hans närvarande sjuklighet vore förorsakad deraf, att han genom misstag förtärt skedvatten. Nästlidne gårdag på morgonen hade han kännt sig illamående, vilket fortfarit en stund, och kl. vid pass ½ till 11, då han begifvit sig hem, hade han velat intaga så kallade nervdroppar. Ur en flaska, som han trott innehålla sådane droppar, hade han intagit ett halft spetsglas af en liknande vätska, som han dock genast efter intagandet funnit vara skedvatten. Detta hade hans hustru haft hemma för att begagna vid färgning af garn, och Andersson, bestört öfver sitt misstag, hade genast skrikit, hvarpå först enkan Holm kommit in och gifvit Andersson mjölk att dricka, samt derefter Smeden Winblad, Anderssons värd, infunnit sig. Det utkomna ryktet, att Andersson uppsåtligen intagit skedvatten vore således ogrundadt. Andersson ville icke förneka, att han ett par dagar förut varit nedstämd till lynnet och ledsen öfver sin delaktighet i yttringarne af missnöjet mot spanmålshandlarne, samt att hans kamrat Hamndrängen Johannes Andersson, i anledning deraf varnat honom att icke företaga något som kunde förkorta hans lif; och förklarade Andersson vidare, att hvarken han eller hans arbetare eller, honom veterligen, annat arbetsfolk i Staden hyst någon ovilja eller anstiftat något våld emot Herr v. Häradshöfdingen Frick. Herr Häradshöfdingen hade begagnat många arbetare och alltid behandlat dem väl, samt gjort sig allmänt känd för godhet emot sitt folk och välgörenhet emot nödlidande, hvarför han ock hade rättmätiga anspråk på deras erkänsla.
Andersson kunde icke ur minnet namngifva alla sina arbetare, men uppgift på dem kunde erhållas hos Postiljonen Blomqvist, till hvilken Andersson lemnat dagsverkslistorna.
Förestående berättelse upprepades för Andersson och erkändes af honom vara rätt uppfattad.
Ut Supra.
In fidem
A. G. Rudling.