Vänner i lif och död

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Baggen och grisen, som skulle gå till skogs och bo för sig sjelfva
Tolf norska folksagor och äfventyr
av Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe
Översättare: Herman Hörner

Vänner i lif och död
Gossen som skulle tjena tre år utan lön  →


[ 5 ]

Vänner i lif och död.

Det var en gång två män, som voro så goda vänner, att de svuro hvarandra en ed att icke skiljas hvarken i lif eller död. Den ene blef icke gammal förrn han dog, och någon tid derefter friade den andre till en hemmansegaredotter, fick henne till käresta och skulle gifta sig. När de bjodo till bröllops, gick brudgumen sjelf till kyrkogården, der vännen låg, bultade på grafven och ropade på honom. Nej, han kom icke. Han bultade igen och han ropade igen; men der kom ingen. Tredje gången bultade han hårdare och ropade högre, att han skulle komma så att han fick tala med honom. Sent omsider hörde han hur det prasslade, och ändtligen kom den döde upp ur grafven.

[ 6 ]“Det var väl du kom,“ sade brudgumen, “jag har stått länge här och bultat och ropat på dig.“

“Jag var långt borta härifrån,“ sade den döde, “så jag hörde det inte rätt tydligt förr än sista gången.“

“Ja, si, i dag skall jag stå brudgum,“ sade ungersvennen, “och du minns väl att vi språkade om det förr, att vi skulle följas åt och komma på bröllop till hvarandra.“

“Jag minns nog det,“ sade den döde; “men du får dröja lite, medan jag snyggar mig en smula; jag är inte nog fin till att komma i bröllopsfölje.“

Brudgumen hade smått om tid, för han skulle hem till sällskapet, och de skulle snart till kyrkan, men så finge de väl då ge sig litet till tåls och låta den döde få ett rum för sig sjelf, som han bad om, så han kunde putsa sig och komma i kyrkeskrud som de andra, ty med i kyrkan måste han vara.

Ja, liket följde honom både till kyrkan och från kyrkan, men då det led så långt fram i gästabudet att de hade tagit kronan af bruden, ville han ge sig af. För gammal bekantskaps och vänskaps skull ville brudgumen följa honom tillbaka till grafven. Som de nu gingo till kyrkogården, frågade brudgumen om han hade sett många märkeliga ting eller sådant som kunde vara trefligt att veta.

“Jo, nog har jag det,“ mente den döde; “mångt och mycket har jag skådat,“ sade han.

“Det skulle allt vara roligt att se,“ tyckte brudgumen ; “jag skulle nog ha lust till att följa med dig och se det, jag också,“ sade han.

“Det går väl för sig,“ sade liket, “men det tör komma att dröja om någon stund som du blir borta.“

Ja, det fick gå, menade brudgumen och följde med igenom grafven. Men innan de gingo ned i grafven, tog [ 7 ]den döde och rof upp en grästorfva ur kyrkogården och lade den på ungersvennens hufvud. Det bar af långt bort genom kolande mörker och obanade stigar, tills de kommo till en stor och tung port, som öppnade sig då den döde rörde vid den. Innanför den tog det liksom till att bli litet ljusare, i förstone som månsken, men ju längre de kommo, dess ljusare blef det. Sent omsider kommo de fram någorstädes, der det var sådana gröna kullar med det präktigaste och ymnigaste gräs, och der gick en stor boskap flitigt på och betade; men hur de åto, sågo korna ändå lika fula, tomma och eländiga ut.

“Hvad skall detta vara för något?“ sade ungersvennen som var brudgum; “hur kommer det till att de äro så magra och se så usla ut, fastän de äta som om de hade betalt derför?“

“Det är en bild af dem som aldrig kunna få nog, om de än skrapade samman aldrig så mycket,“ sade den döde.

Så färdades de vidare, långt långt bort till några fjällbeten, der det icke fanns annat än idel stenrösen och berghällar med en och annan liten gräsfläck emellanåt. Här gingo stora boskapsdjur, som voro så vackra och feta och blanka, så det sken af dem.

“Hvad?“ sade brudgumen, “dessa, som ha så klent bete och ändå se så präktiga ut, hvad vill det säga?“

“Det är en bild af dem, som äro förnöjda med det lilla de hafva,“ sade vålnaden.

Så gingo de åter ännu mycket längre, tilldess de kommo till ett stort vatten. Der var det så ljust och så strålande klart, att brudgumen icke tålde vid att se derpå.

“Nu får du sätta dig här du, tills jag kommer igen,“ sade vålnaden; “en stund blir jag nu borta.“

Dermed gick han, och brudgumen satte sig ned, och som han satt der, så kom sömnen öfver honom, och det [ 8 ]var honom som om allting hade försvunnit för honom under hans lugna och djupa sömn.

Efter en stund kom vålnaden tillbaka.

“Det var bra att du sitter qvar, så att jag träffar dig här igen,“ sade han.

Men då brudgumen skulle resa sig, var han öfvervuxen med mossa och buskar, sa att han satt liksom i ett buskesnår. Då han hade befriat sig från detta, vandrade de tillbaka, och vålnaden följde honom samma väg ända till grafven. Der skildes de och sade hvarandra farväl, och då brudgumen kom upp på jorden, gick han raka vägen hem till bröllopsgården. Men då han kom fram dit, der han tyckte det skulle vara, kunde han icke känna igen sig. Han såg sig omkring åt alla håll och frågade alla som han träffade; men han fick hvarken hördt eller spordt om brud eller bröllop eller slägt eller föräldrar, ja han fick icke besked om någon enda som han kände. Alla förundrade de sig öfver denna skepnad, som gick der och såg ut så att han kunde skrämma folk. Då han icke lyckades träffa någon som han kände, begaf han sig till presten och berättade för honom om sina anförvandter, och huru det tillgick den gången han stod brudgum, och huruledes han hade gått bort under bröllopsfesten. Presten visste ingenting om allt detta, men då han hade letat igenom de gamla kyrkböckerna sina, så kom han underfund med att bröllopet hade stått för länge, länge sedan, och att de menniskor han talade om hade lefvat för fyrahundra år tillbaka.

Efter den tiden hade der vuxit upp en stor och tjock ek på prestgården. Då han fick se den, klef han upp i den och ville se sig omkring; men gubben, som hade suttit i himmelriket och sofvit i fyrahundra år och nu kommit lyckligt hem igen, kom icke lika lyckligt ned [ 9 ]ur eken. Han var, kan man väl begripa, styf och stelbent, och då han skulle ned igen, fumlade han så att han föll, bröt af sig halsen och slog ihjäl sig.