Gossen som skulle tjena tre år utan lön

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Vänner i lif och död
Tolf norska folksagor och äfventyr
av Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe
Översättare: Herman Hörner

Gossen som skulle tjena tre år utan lön
Käringen emot strömmen  →


[ 9 ]

Gossen som skulle tjena tre år utan lön.

Det var en gång en fattig backstugusittare, som hade en enda son, men han var så lat och oduglig, den sonen, att han hvarken ville folka sig eller taga sig till ett Guds skapande grand. Skall jag inte nödgas föda den långa drummeln ända till döddagar, tänkte fadern, så måste jag ha honom så långt bort att ingen känner honom; rymmer han då, så skall det inte falla sig så lätt för honom att hitta hem igen. Ja, mannen tog med sig sonen sin och var både vidt och bredt och bjöd ut honom till tjenstedräng, men det var ingen som ville ha honom. Sent omsider kommo de till en rikeman, som hade det ordet om sig, att han vände på skillingen sju gånger innan han släppte den ifrån sig; han skulle taga pojken till gårdsdräng, och der skulle han tjena tre år utan lön. Men när de tre åren voro förbi, skulle mannen gå till staden två morgnar och köpa det första han mötte, som stod till att få, och den tredje morgonen skulle pojken sjelf, gå till staden och köpa det första han träffade på. Det skulle han få i stället för lön. Ja, pojken tjenade åren ut och skickade sig bättre än någon skulle tänkt. Han var icke af de bästa drängarna, det är nog säkert; men husbonden var icke af bästa slaget han heller, för han lät honom gå hela tiden med de samma [ 10 ]kläderna, som han hade då han kom, så att till sist var der icke annat än skärf vid skärf och lapp på lapp.

Då mannen skulle åstad och köpa, gaf han sig ut i ottan långt före dager. “Dyra varor måste ses vid dagsljus; de ge sig inte i väg till staden så här bittida,“ tänkte han för sig sjelf; “dyrt nog kan det bli ändå, ty det kommer an på ett må-få hvad jag finner.“ Den första han mötte på stadsgatan, var en gammal käring, och hon bar en korg med lock öfver.

“God dag, gamla-mor,“ sade mannen.

“God dag igen, far,“ sade käringen.

“Hvad har du i korgen din?“ sade mannen.

“Skulle du vilja veta det?“ sade käringen.

“Ja men, skulle jag så,“ sade mannen, “ty jag skulle köpa det första jag mötte.“

“Ja, vill du veta det, så köp!“ sade käringen.

“Hvad kostar det då?“ frågade mannen.

Jo, fyra skilling skulle hon ha, sade hon. Det var då icke något opris just, tyckte mannen; han fick väl bli vid det då, sade han och lyfte på locket; det var en hundvalp som låg i korgen.

Då mannen kom hem från stadsresan, stod pojken på trappan och undrade hvad han skulle få till lön för det första året.

“Är du allt hemma igen, husbond’?“ sade pojken.

Ja, han var visst det.

“Hvad köpte du då?“ sade han.

“Det är inte mycket bevändt med det jag köpte,“ sade mannen; “jag vet visst inte om jag skall visa fram det; men jag köpte det första som var att få, och det var en hundvalp,“ sade han.

“Det skall du riktigt ha tack för,“ sade pojken “hundar har jag alltid hyggat,“ sade han.

[ 11 ]Den andra morgonen gick det icke likare, Mannen var ute i ottan igen, och han var knappast kommen in på bygatan, så mötte han åter käringen med korgen.

“God dag, gamla-mor,“ sade mannen.

“God dag igen, far,“ sade käringen.

“Hvad har du i korgen i dag?“ sporde mannen.

“Skulle du vilja veta det, så köp!“ sade käringen.

“Hvad kostar det då?“ sade mannen.

Jo, det var fyra skilling det, hon hade inte mer än ett pris hon. Han fick väl ta det då, sade mannen; det var godt nog han fick något så pass billigt. Han lyfte på locket, så var det en kattunge den gången. Då han kom till by’s, stod pojken på trappan igen och väntade och undrade hvad han skulle få till lön för det andra året.

“Är du allt här nu, husbond’?“ sade pojken.

Ja, han var så.

“Hvad köpte du i dag då?“ sade han.

“Åh, det blef värre och icke bättre,“ sade mannen; “men jag gjorde som vi voro sams om, jag köpte det första jag träffade, och det var ingenting annat än den här kattungen,“ sade han.

“Du kunde aldrig ha träffat något bättre,“ sade pojken, “ty kattor har jag alltid tyckt lika bra om som om hundar,“ sade han.

“Det kom jag inte så illa ifrån i alla fall, men det blir väl andra tag när han skall i väg sjelf,“ tänkte mannen.

Den tredje morgonen gaf sig pojken å väg, och som han kom in på stadsgatan, mötte han samma gamla käring med korgen på armen.

“God morgon, gamla-mor,“ sade pojken.

“God morgon igen, lillgossen min,“ sade käringen.

“Hvad har du i korgen din?“ sade pojken.

“Skulle du vilja veta det, så köp!“ sade käringen.

[ 12 ]“Vill du sälja då?“ sade pojken.

Ja, det ville hon, och fyra skilling skulle det kosta. Det var godt köp, tyckte pojken, och han måste ha det, ty han skulle köpa det första han träffade som var till salu.

“Nu kan du taga hela subberten,“ sade käringen, “både korgen och det som är uti den; men se inte på det förrän du kommer hem, hör du det,“ sade hon.

Nej, han skulle visst inte se på det, inte, tycker någon det,

Men han gick och undrade och undrade, hvad det kunde vara i korgen, och antingen han ville det eller icke, så kunde han omöjligen låta bli att lyfta litet på locket och titta ned i korgen. Med det samma kilade ut genom titthålet en liten ödla och for bort utefter gatan så fort att det hven efter’t, — något annat fans icke i korgen.

“Nej, bi’ litet och flaxa inte åstad så der, jag har köpt dig jag,“ sade pojken.

“Stick mig i stjerten, stick mig i stjerten!“ ropte ödlan.

Ja, pojken var icke sen att sätta efter henne och hugga fällknifven i stjerten på henne just som hon skulle slinka in i ett hål i muren, och med detsamma blef hon omskapad till en karl, så fin och så fager som den finaste prins, och en prins var det ock.

“Nu har du frälst mig,“ sade han, “ty käringen, som du och husbond’ din ha handlat med, är en trollpacka, och hon har skapat om mig till ödla och syskonen mina till hund och katt,“ sade han.

Det var inte så tokigt, tyckte pojken.

“Ja,“ sade prinsen, “nu var hon på väg och ville kasta oss i sjön och dräpa oss; men kom der någon och ville köpa, så måste hon sälja oss för fyra skilling stycket; så var ödets beslut, och så mycket rådde far min [ 13 ]också. Nu skall du följa med hem till honom och få lön för hvad du gjort,“ sade prinsen.

“Det kan bli vådligt långt det,“ menade pojken,

“Åh, inte så långt heller,“ sade prinsen; “der är det,“ sade han och pekade på ett stort berg bort i fjerran.

De lade i väg det fortaste de kunde; men det var vida längre än det såg ut till, ty de kommo icke fram förr än det led långt på natten. Prinsen till att bulta på.

“Hvem är det som bultar på min dörr och stör min nattro?“ sade det inne i berget; han var så stark i målföret, så jorden skalf.

“Åh, låt upp du, far, det är sonen din, som kommer hem igen,“ sade prinsen.

Ja, han lät upp hastigt och lustigt.

“Jag trodde mest du låg på hafsens botten,“ sade den gamle; “men du är icke ensam,“ sade han.

“Det är denne karlen som har frälst mig,“ sade prinsen; “jag har bedt honom ned hit, så du kan gifva honom lön för det.“

Det skulle nog bli råd med den saken, mente gubben.

“Nu får I komma in,“ sade han; “I kan behöfva hvila.“

Ja, de gingo in och satte sig, och gubben lade på elden ett fång torrved och ett par stora kubbar, så det tog till att lysa och skina som af klaraste dagen i hvarenda vrå, och hvarthän de sågo, så var det präktigare än det präktigaste. Slikt hade pojken aldrig sett förr, och slik mat och dryck, som den gamle satte fram åt dem, hade han heller aldrig smakat; och fat och brickor och stop och bägare voro af baraste silfver och klara guldet allesammans. De voro icke nödbedde, de ungersvennerna; de åto och drucko och mådde godt, och sedan sofvo de till långt fram på den andra dagen. Men pojken var knappt vaken förrän den gamle kom med en [ 14 ]morgongåfva till honom i en guldtumlare. Då han nu hade kastat på sig klädtrasorna sina och fått litet uti sig tog gubben honom med sig och visade honom omkring, så att han skulle kunna välja hvad han ville ha till lön for det han hade räddat sonen hans. Det var mycket att se och mycket att taga utaf, må du tro.

“Hvad vill du nu ha?“ sade kungen. “Du kan få hvad du vill, och du ser att här fins tillräckligt att taga af,“ sade han.

Han fick då tänka litet på saken och tala med prinsen först, tyckte pojken. Ja, det skulle han få.

“Nu har du väl sett många rara saker?“ sade prinsen.

“Må tro det,“ sade gossen; “men säg mig hvad jag skall taga af all den der herrligheten, du,“ sade han. “Far din säger att jag får välja ut hvad jag vill.“

“Du skall inte taga något af allt hvad du har sett, du,“ sade prinsen; “men han har en liten ring på fingret sitt, den skall du bedja om.“

Ja, han gjorde så, han bad om den lilla ringen som satt på fingret hans.

“Det är det käraste jag eger, det,“ sade kungen, “men så är då väl sonen min mig fullt lika kär; du får väl ha den då. Vet du nu hvad den duger till?“ sade han.

Nej, det visste han icke.

“När du har denna på fingret, kan du få allt hvad du önskar dig,“ sade kungen.

Så tackade gossen för all välfägnad, och kungen och prinsen önskade honom lycka på resan och bådo honom passa väl på ringen.

Han var icke kommen långt på vägen förr än han tänkte att han väl fick pröfva på hvad ringen dugde till, och så önskade han sig nya kläder fullt upp; knappt hade han önskat det förr än de sutto på honom. Och han var så fin och så blank som en nyslagen tjugufemöring. [ 15 ]Så tänkte han: det kunde vara lustigt nog att spela far min ett puts; han var nu inte gå öfver sig beskedlig, han heller, den tiden jag var hemma. Och så önskade han att han skulle stå utanför dörren hos far sin i samma paltor som han hade haft nyss förut, och med detsamma så stod han der.

“God dag, far, och tack för sist,“ sade pojken.

Men då fadren fick se att han kom hem igen ännu mera usel och eländig än han reste, började han jämra och beskärma sig: “Det är ingen råd med dig, när du inte har förtjent så mycket som kläderna på kroppen hela den tid du varit borta,“ sade han.

“Åh, låt lagom illa, du, far,“ sade pojken; “du skall inte skåda hunden efter håren; nu skall du vara min böneman och gå till kungens gård och fria till dotter hans för mig,“ sade pojken.

“Åh fy, åh fy, det är ju bara gyckel och spektakel!“ sade far hans; men pojken mente tro på det var rena allvaret: han tog en björkpåk och jagade far sin ända in genom dörren i kungsgården. Och der kom han in hufvudstupa rakt fram till kungen med gråtande tårar.

“Nå, nå, hvad är på färde med dig, min gubbe?“ sade kungen; “har du lidit orätt, så får jag väl se till att jag kan skaffa dig rätt,“ sade han.

Nej, det hade han inte, mente han; men han hade en son som han hade mycken sorg af, ty inte kunde han få folk af honom, och nu kunde han inte tro annat än att han hade mist den lilla smula vett han egt förut, sade han; “ty nu följde han mig ända till dörren här i kungens gård med en stor björkpåk och tvang mig att begära kungens dotter åt honom,“ sade mannen.

“Gif dig till tåls, du, min gubbe,“ sade kungen, “och bed honom komma in till mig, så få vi se hur vi kunna komma öfverens,“ sade han.

[ 16 ]Pojken stöfvade in till kungen så trasorna flaggade om honom.

“Får jag dotter din?“ sade han.

“Det var nu det vi skulle talas vid om,“ sade kungen; “kanske du inte kan vara tjent med henne, och kanske hon inte kan vara tjent med dig heller,“ sade han.

Ingen fara med det, mente pojken.

Så var det nyligen kommet ett stort skepp från utlandet, och det kunde de se från fönstret i kungsgården.

“Det är detsamma,“ sade kungen; “är du god till att göra ett skepp på en timme eller par, som är maken till det som ligger der nere på fjorden och skiner så grannt, så skall du kanske få henne,“ sade han.

“Inte värre än det?“ sade pojken.

Så gick han ned till stranden och satte sig i en sandhög, och då han hade suttit der lagom länge, önskade han att der skulle ligga ett skepp på fjorden, fullt färdigt med master och segel och allt tillbehör, och som var maken till det som låg der förut. Rätt som det var så låg det der, och då kungen såg att det var två skepp i stället för ett, så kom han ned till stranden och skulle taga reda på hur detta hängde ihop; der såg han pojken stå ute i en båt, liksom sysselsatt med att lägga en sista hand vid arbetet; men då han fick se kungen vände han sig om till honom och skrek: “Nu är skeppet färdigt, får jag dotter din nu?“

“Det var nu det,“ sade kungen; “du får väl fresta på en gång till först. Kan du bygga ett slott, maken till slottet mitt, på en timme eller par, så få vi se,“ sade kungen.

“Inte värre?“ ropte pojken och gaf sig å väg. Då han hade drifvit omkring så länge, att det led mot slutet på tiden, så önskade han att der skulle stå ett slott, maken till det som stod der förut. Det töfvade icke länge förr [ 17 ]än det stod der, må ni tro, och det töfvade icke heller länge förr än kungen kom både med drottningen och prinsessan och skulle se sig om i det nya slottet. Pojken stod der och sysslade igen, han.

“Här står slottet fix och färdigt, får jag henne nu?“ skrek pojken.

“Det var nu det,“ sade kungen ; “du får komma in, så vi kunna talas vid om saken,“ sade han, ty han märkte att pojken kunde något mer än folket mest, och så gick han och grubblade på huru han skulle kunna bli af med honom. Ja, kungen gick då förut, och så drottningen, och så kom prinsessan närmast foro ungersvennen. Bäst som han gick, så önskade denne att han skulle vara den vackraste i hela verlden, och med detsamma så var han det. Då prinsessan fick se hur vacker han hade blifvit med ens, vinkade hon åt drottningen, och drottningen åter åt kungen, och då de hade skådat sig mätta, så kunde de granneligen se, att han vore mera än han såg ut för, då han kom dit som en trashank. Så beslöto de att prinsessan skulle hålla fint i, tills hon fick utrönt hur det förhöll sig med honom. Ja, prinsessan gjorde sig nu så mör och mjuk som en smörask och tisslade och tasslade med honom; hon kunde då icke vara honom förutan hvarken dag eller natt. Då det led ett stycke fram på den första qvällen, sade hon: “Då vi nu ändå ska’ ha hvarandra, du och jag, så har du väl inte något att dölja för mig, och du döljer väl ej för mig huru du har burit dig åt för att göra alla de der präktiga storverken heller?“

“Åh ja,“ sade gossen, “det skall du nog få veta sedan; låt oss bli man och hustru först; förr låter det sig inte göra,“ sade han.

Den andra qvällen var prinsessan icke rätt vid humör. Hon kunde nog märka, mente hon, att han icke brydde [ 18 ]sig mycket om kärestan sin, då han icke ville säga henne det hon bad om; och då han icke ville göra henne till viljes i en så ringa småsak, så fick det heldre vara med hela fästmöskapet. Nu tog gossen illa vid sig, och för att det skulle bli godt och väl igen, så sade han henne alltsammans. Hon var icke sen att bära fram det till kungen och drottningen; så grubblade de på huru hon skulle få ringen ifrån honom, och sedan, mente de, skulle det väl vara en simpel sak att bli honom qvitt.

På qvällen kom prinsessan med en sömndryck och sade att hon ville bjuda älsklingen sin en kärleksdryck, ty hon tyckte icke att han höll nog af henne, sade hon. Ja, han anade ingenting ondt, han, och så drack han ur drycken, och med detsamma sof han så hårdt, att de gerna kunnat rifva ner taket öfver hufvudet på honom. Så tog prinsessan ringen af fingret hans, satte den på sitt eget finger och önskade att ungersvennen skulle ligga i smutsen ute på gatan lika trasig och ful som han var då han kom dit, och i hans ställe ville hon ha den vackraste prins i verlden. Det skedde så äfven med detsamma. Hur det led, så vaknade ungersvennen slutligen i smutsen på gatan; först trodde han bara att det var en dröm, men då han kände att ringen var borta, så begrep han huru det hade gått till, och då blef han så rent ifrån sig, att han satte i väg och ville springa rakt i sjön och dränka sig.

Med detsamma mötte han katten, som husbonden hans hade köpt åt honom.

“Hvart skall du hän?“ sade katten.

“I sjön och dränka mig,“ sade pojken.

“Bry dig inte om det,“ sade katten; “du skall nog få ringen igen,“ mente hon.

“Ja, får jag det, så . . .“ sade pojken.

Katten i väg. Rätt som det var så mötte han en råtta.

[ 19 ]“Nu tar jag dig,“ sade katten.

“Åh, bry dig inte om det,“ sade råttan, “så skall du nog få ringen igen.“

“Ja, får jag det, så . . .“ sade katten.

Då de hade lagt sig i kungsgården, sprang råttan omkring och nosade och luktade der prinsen och prinsessan lågo; slutligen träffade hon på ett litet hål, som hon kilade in genom. Så hörde hon hur de pratade, och hon kunde märka att prinsen hade ringen på fingret sitt, ty prinsessan sade:

“Du aktar väl ringen, min vän?“ sade hon.

“Bah! det kommer väl ingen hit in genom murar och väggar efter ringen heller,“ sade prinsen; “men tror du icke den är i säkerhet på fingret, så kan jag taga den i munnen,“ sade han.

Om en stund lade han sig på ryggen och skulle till att sofva; med detsamma ville ringen fara ner i halsen på honom, och så hostade han, så den spratt ut och trillade utefter golfvet. Vips — tog råttan och kilade ut med den till katten, som satt och lurade vid råtthålet.

Men emellertid hade kungen fått tag i pojken och satt in honom i ett stort torn och dömt honom till att aflifvas, derföre att han hade drifvit spott och spe med honom och med dotter hans, sade han, och i tornet skulle han sitta till den dagen han skulle afrättas. Medan katten höll på att smyga omkring för att försöka lura sig in i tornet till gossen med ringen, kom en örn och slog sina klor i katten och for ut öfver sjön med honom; rätt som det var kom der en falk och kastade sig på örnen, så att den släppte katten i sjön; men då katten kände det våta vattnet, blef han så rädd att han släppte ringen och simmade i land. Han hade knappt skakat vattnet af sig och gjort sig fin igen, förrän han mötte hunden som pojkens husbonde hade köpt åt honom.

[ 20 ]“Nej se, hvart skall det bära i väg nu, om man får fråga?“ sade katten och grät och beskärmade sig; “nu är ringen borta, och gossen vilja de ta lifvet af,“ sade hon.

“Ingen råd vet jag,“ sade hunden, “men det vet jag att det rifver och sliter i buken på mig, så det kunde inte vara värre om den tänkte vända sig ut och in,“ tyckte han.

“Du skall få se att du har förätit dig på hårdsmält mat,“ sade katten.

“Jag äter aldrig mera än jag orkar,“ sade hunden, “och nu har jag icke ätit annat än en död fisk, som låg och flöt på vattnet,“ sade han.

“Kanske fisken hade sväljt ringen!“ sade katten; “och nu håller du väl på att sätta lifvet till, du också, för att du inte kan smälta guld,“ sade hon.

“Kan hända det,“ sade hunden; “då vore det bäst att taga lifvet så godt först som sist; “kanske gossen kunde komma ur klämman då,“ tyckte hunden.

“Åh, det behöfs inte,“ sade råttan — hon var också med — “det vill inte stort gap till för att jag kan komma in, och är ringen bara der, så nog skall jag fiska upp den,“ sade hon.

Ja, råttan kröp in i hunden, och det töfvade icke länge förrän hon kom ut igen med ringen. Så lade katten i väg till tornet och krafsade sig upp tills den fann ett hål, som den kunde få in tassen igenom, och gaf så ringen tillbaka åt pojken.

Han hade knappt fått den på fingret förrän han önskade att tornet skulle remna, och med detsamma stod han midt i dörren och utfor emot kungen, drottningen och kungadottern såsom varande ett riktigt skojarfölje. Kungen var icke sen att ropa tillsamman krigsmakten sin och tillsade den att omringa tornet och bemäktiga sig pojken, lika godt om de finge honom död eller [ 21 ]lefvande. Men pojken önskade bara, att hela krigsmakten skulle sitta till upp under armarna i det stora gungflyet uppåt fjellet till, så hade de göra nog med att kafva sig upp igen, de som icke stannade qvar. Så tog han vid der han slutade emot kungen och husfolket hans, och sedan han mätit dem skäppan full med alla de glåpord han visste och ville, så önskade han, att de måtte sitta alla sina lifsdagar i tornet der de hade satt honom. Då de väl voro sittande der, tog han land och rike efter kungen; så blef hunden förvandlad till prins och katten till prinsessa igen; henne tog han och gifte sig med, och så höllo de bröllop och firade det både länge och väl.