Värmlands regementes historia/del 2/Befälet

[ 10 ]

Befälet.

Den långsamma befordran inom officerskåren under senare delen af 1800-talet måste nödtvunget följas af en hastig uppryckning. Under det sålunda under de tjugo åren 1881—1900 endast 14 löjtnanter ryckte upp i kaptensgraden, utgjorde motsvarande antal under de tio åren 1901—1910 icke mindre än 16. Följden häraf blef, att kaptensgraden under de sista af här nämnda år nåddes vid 12 eller 13 tjänsteår såsom officer, i stället för 20—23, som förut varit det vanliga. Subalternofficersgraderna tunnade under samma tio år ut genom öfvergång till annan trupp af en, till intendenturkåren af fyra, genom afskedstagande af tre och genom en ung kamrats dödsfall.

[ 11 ]I spetsen för regementet kvarstod öfverste Nordensvan under hela årtiondet, men snart är väl hans saga all. Öfverstelöjtnantsplatsen öfvergick i december 1903 från Cassel till majoren vid regementet Tisell, hvilken efter erhållet afsked i oktober 1907 efterträddes af majoren vid Kalmar regemente Malmström. Majorsplatserna hafva innehafts af regementets barn Edgren (1900—1906), Svanström (1904—1906), Ahlmark (från 1906) och Rhodin (från 1909), hvarjämte den i flera krig pröfvade, från generalstaben komna Wester innehade majorsplats åren 1905—1909.

Inom underofficersgraderna har afgången på grund at afsked med pension — ett dödsfall är dock att anteckna — knappast varit mindre [ 12 ]liflig. Fanjunkaregraden ökades med fem platser, och i densamma hafva under åren 1901—1910 uppryckt icke mindre än 26. Oaktadt antalet underofficerare minskades med fyra, hafva under ifrågavarande tio år icke mindre än 22 distinktionskorpraler ryckt upp i sergeantsgraden.

Regementets reserv af icke pensionerade officerare inneslöt vid århundradets början tre löjtnanter, som vid unga år öfvergått dit, och som sedermera under tjänstgöring vid en eller flera regementsöfningar förskaffat sig rätt till befordran till kapten samt jämväl nått denna grad. Tillgången på unga män, som önskade utbilda sig till reservofficerare, var vid nyss nämnda tid liksom öfverallt ringa, så länge af dem fordrades samma underbefälsutbildning som för aktiva officerare, under det tjänstgöringen för beväringen var helt kort. Under åren 1896—1903 tillfördes regementet endast fem sådana reservofficerare, af hvilka två sedermera afgått. Så snart utbildningstiden minskades, ökades antalet hastigt, så att under åren 1904—1908 tillkommo icke mindre än 19, hvartill ytterligare må läggas en förut aktiv officer, som lät sig inflyttas från ett annat regemente. Under åren 1909—1910 hafva tillkommit ytterligare 5. Sedan kungl. maj:t nu funnit på att inskränka antalet reservofficerare, åtminstone på vissa håll, är endast svag ökning att ytterligare motse.

Icke mindre än sex reservofficerskandidater hafva under de sista fem åren, om hvilka här är fråga, funnit med sin fördel öfverensstämmande att icke genomgå kursen vid krigsskolan utan hafva i stället ingått såsom sergeanter i reserven.

Ganska många af regementets korpraler på volontärstat hafva vid afgången låtit sig införas i regementets reserv. Den 1 april 1909 utgjorde detta antal femtio, till största delen distinktionskorpraler, det största antal något regemente hade att uppvisa. Vid utgången af år 1910 nådde det sextiofyra. Flera af de unga män, som vid regementet utbildats till reservunderbefäl, hafva kvarstannat såsom vicekorpraler i reserven.

Med afseende på aflöningen för officerare och underofficerare har ingen annan förändring inträffat efter 1903, än att, sedan alla små aflöningsposter för underofficerarne försvunnit, under de senaste åren för dem tillkommit ersättning för värme och lyse med 130 kronor om året för fanjunkare, 100 kronor för sergeanter.