Värmlands regementes historia/del 2/Regementets ombildning
|
Befälet → |
VÄRMLANDS REGEMENTE
1903—1910
Regementets ombildning.
Då regementets ombildning enlighet med 1901 års härordning tog sin början med ingången af år 1902, är det för att uppfatta gången af denna ombildning nödvändigt att skärskåda den i ett sammanhang.
Ombildningen omfattade den indelta personalens afskedande, ökning af volontärpersonalen, ändringar med afseende på befälet, ökning af beväringens tjänstgöringstid och ombildning af inskrifningsväsendet äfvensom ändringar i regementets indelning, hvartill ytterligare skulle komma regementets förläggning till Karlstad i kasern och nya förhållanden med afseende på det militära lifvet.
För den indelta personalens afskedande gafs ingen annan bestämmelse än kungliga brefvet af den 14 juni 1901, hvari bestämdes, »dels att från och med år 1902 den rust- och rotehållarne vid de indelta truppförbanden åliggande skyldighet att hålla karl och häst skall i mån af nuvarande manskaps och hästars afgång upphöra, dels att indelningsverket i dess helhet skall från och med år 1904, så fort ske kan, upphöra». I ett kungabref af den 29 nov. samma år, hvari bestämmelser rörande utförandet af nämnda åtgärd gåfvos, bestämdes, att för afgånget manskap vakansafgift skulle erläggas intill ingången af 1904. men att därefter roteringsskyldigheten skulle upphöra för hvarje särskildt nummer efter soldatens afgång. Vid nyss nämnda tidpunkt upphörde äfven alla vakansafgifter från anslagna och indragna rotar.
Den 1 januari 1902 kan man säga, att regementet var fulltaligt, ty de få nummer, som då voro obesatta, fylldes vid påföljande rekryteringsförrättning. De goda tillfällen till arbetsförtjänst, som vid denna tid voro rådande, lockade emellertid många att söka erhålla afsked, hvartill för korpralerna och de dugligare af de obefordrade kom svårigheten att tjänstgöra vid de längre beväringsöfningarna, för hvilken tjänstgöring icke gafs någon särskild ersättning. Denna framtvangs först senare genom påyrkande i tidningar och riksdagens åtgörande. Sålunda sjönk den indelta manskapsstyrkan från 904 man år från år på följande sätt: Den 1 januari 1903 utgjorde den 820 man samt vid samma tid 1904 687 man, 1905 341 man, 1906 434 man, 1907 338 man, 1908 253 man, 1909 211 man, 1910 189 man och 1911 175 man.
Kännbarast var af nyss nämnd orsak afgången bland korpralerna. Till denna medverkade ytterligare förbudet att vidare på stat befordra indelt personal, och då befordran öfver stat endast kunde ske en grad, funno de äldre indelta korpralerna sig snart ställda under yngre volontärkorpraler, hvilket icke kunde vara angenämt. Framställningar att få detta missförhållande ändradt, afvisades snäft, och först genom 1907 års ändringar till tjänstgöringsreglementet medgafs befordran öfver en grad. Olikheten i villkor gjorde, att endast få af den indelta personalen kunde öfvergå till volontäranställning. Antalet indelta korpraler och vicekorpraler, äfven i regementet, utgjorde den 1 januari 1902 92 och samma dag 1904 87, 1906 58, 1908 43 och 1911 39.
Manskapsminskningen skedde ganska olika vid olika kompanier. Sålunda hade den 1 januari 1906 lifkompaniet 68 man, Älfdals kompani 64, Jösse 60, Näs 56 och Alsters 55 man, men Gruns och Nordmarks hvartdera 47 och Gillbergs endast 37 man. Vid samma tid 1911 hade lifkompaniet 28, Alsters och Älfdals hvartdera 25, Grums och Näs 23, Nordmarks 22, Jösse 18 och Gillbergs 11 man.
Afgången fördelade sig ganska jämt på olika åldrar, dock afgingo de flesta, som nått 45 års ålder, sedan pensionsåldern nedflyttats till detta åldersår.
Den om än ringa grad af högtidlighet, med hvilken manskapets afskedande ägde rum vid generalmönstring, minskades 1905, hvilket år denna förrättning verkställdes af regementschefen, och försvann helt och hållet med det följande året, då generalmönstringarna alldeles upphörde — utan att någon annan kontrollförrättning trädde i deras ställe — och afsked fick beviljas af regementschefen när som helst.
Enligt andan i 1901 års regeringsförslag skulle det indelta underbefälet ersättas af volontärerna, det indelta manskapet af det värnpliktiga. Genom riksdagens försämringar i förslaget sattes volontärerna i själfva verket i hela den indelta personalens ställe. Det gällde under sådana förhållanden att sorgfälligt vårda den spröda telningen, men detta blef ingalunda förhållandet. Utan skönjbar plan kastades den än hit, än dit och blef däraf betänkligt lidande. Och under inga förhållanden skulle volontärökningen kunnat uppväga den brådstörtade minskningen af den indelta personalen.
Förut hade volontärrekryterna vid det indelta infanteriet blifvit antagna på våren och genomgått rekrytskolan tillsammans med de indelta rekryterna. Efter regementsmötets slut sändes de till volontärskolan på Karlsborg, hvars korpralskolekurs de genomgingo under tiden intill nästföljande regementsmöte. De, som befunnos därtill skicklige — och detta voro de flesta — genomgingo på samma sätt underofficerskolan och utgingo därifrån såsom väl skickade till underbefäl. Nu rubbades hela denna anordning. Genom kungligt bref af den 27 oktober 1901 gjordes volontärernas ställning liktydig med det värfvade manskapets, bestämdes deras antagningstid till den 1 november, underkastades de i volontärskola först omkring tio månaders rekrytutbildning och genomgingo därefter korprals- och underofficerskola, hvilka minskades till tid och värde. Därjämte ändrades aflöningssättet, i det lönen minskades i jämförelse med dess föregående belopp och lega tillkom, af hvilken dock »rekryteringskostnader» skulle bestridas, något som dock icke på länge blef behöfligt vid regementet.
Ult. Stenström. Ult. Eriksson. Löjtn. Nordensvan.
Löjtn. Lindh. Stip. Benkert. Löjtn. Agell. Löjtn. Zeeh.
Kapt. Nordström. Kapt. Uggla. Major Rhodin. Kapt. Falk. Kapt. Geijer. Löjtn. Kaijser.
I:a bataljonens officerare 1910.
Emellertid ökades antalet korprals- och vicekorpralsbeställningar, i det alla lediga sådana skulle besättas med volontärer, och tillkommo distinktionskorpralsbeställningar, hvilka år för år ökades ända till trettiosex, så att förmånerna voro ingalunda obetydliga.
För året 1902 ökades antalet volontärer från 56 till 66, hvarvid 12 nummer afsågos för officers- och underofficerskandidater; 1903 ökades antalet till 98, och som antagning då fick ske såväl i januari som till 1 november, kunde hela antalet platser besättas.[1] I öfverensstämmelse med det obegripliga sätt, på hvilket volontärökningen sedan skedde,[2] bibehölls vid regementet antalet oförändradt under år 1904. Då afgången var ringa bland de till största delen unga volontärerna, kunde endast få nya antagas på hösten samma år, hvaremot tillstånd utverkades att i januari 1905 antaga ett tjugotal af de 45, som tillkommo på nämnda års stat. För de följande åren, 1906—1911, ökades antalet år för år till 165, 218, 231, 249, 262 och 264 för att till slut nå siffran 279. Oaktadt afgången icke vid något tillfälle varit våldsam utan ett afsevärdt antal ett eller flera år förnyat sina vanligen på tre år, räknadt från 1 november, ingångna kontrakt, har nyss nämnda antal icke kunnat nås. Det visade sig länge omöjligt att erhålla flera än 30—40 volontärer om året. Antalet verkligen befintliga steg därför långsamt, så att det den 1 juli 1905 utgjorde 121 och samma dag 1909 145, i båda talen inberäknadt ett tjugotal officerskandidater, af hvilka de, för hvilka de tolf officersvolontärnumren icke räckte, tidtals hafva fått insättas i vanliga nummer. Det var först på vintern 1909—1910, som det blef fart i volontärrekryteringen. Med tillhjälp af det extra rekryteringsanslag, som utgått sedan hösten 1907, kunde ersättningen för anskaffning af volontärer betydligt höjas utan egentlig minskning af legans belopp, och då härtill kom i allmänhet dåliga tider för industrien, blef däraf följden, att under sagda vinterhalfår icke mindre än 78 volontärer anställdes, hvarigenom hela antalet den 1 juli 1910 uppgick till 210, däri inberäknadt 20 officers- och reservofficerskandidater. Sedan dess har antalet volontärer åtminstone icke sjunkit, om det ock visat svårighet att stiga.
Volontärernas lön höjdes från år 1907 från 150 till 180 kronor om året för en obefordrad, med 60 kronor eller till 240, 300 och 360 för de olika korpralsgraderna, hvarjämte dagaflöningen för obefordrad ökades från 10 öre till samma belopp som beväringens lägsta »penningetillskott» eller 20 öre; korpralernas bibehölls vid 30, 40 och 50 öre. Tillskott beviljades till legan, så att denna kunnat utgå med ända till 70 kronor till nyantagen, 26 kronor 67 öre för år till den, som förnyat sitt kontrakt.
Regementets volontärer hafva för sin utbildning blifvit sända åt olika håll, först till Gefle, sedan till Stockholm, därefter till Västerås och slutligen från 1909 på hösten till Falun.[3] Ända till sist nämnda år ingingo de i en fördelningens sammanblandade volontärskola, sedermera hafva de bildat ett eller två kompanier för sig. Från de olika skolorna hafva de alltid hemfört omdömet om duglighet och godt uppförande.
Ult. i res. Törnqvist. Fanj. Dahlborg. Löjtn. Fröding.
Löjtn. Herin. Ult. i res. Weiner. Ult. Ronge.
Löjtn. G. Löfgren. Ult. i res. Löfgren. Ult. i res. Lunderqvist.
Löjtn. Söderhjelm. Löjtn. Vogel.
Reg:tsläk. Örn. Kapt. Herin. Löjtn. H. Löfgren. Ult. Bråberg.
Reg:sint. Uggla. Kapt. Holmberg. Öfv. Nordensvan. Major Ahlmark. Kapt. Ågren.
Regementsstabens och II:a bataljonens officerare 1910.
Ändringarna. med afseende på befälet inskränkte sig till nytillkomsten af tre subalternofficersbeställningar, en i hvarje löneklass, och af fem fanjunkarebeställningar, hvaremot antalet sergeanter minskades så, att hela antalet underofficerare blef 38 i stället för 42, hvartill det förut uppgick. Denna minskning utfördes utan svårighet.
Det värnpliktiga manskapets, beväringens, tjänstgöringstid bestämdes för öfvergångsåren 1902—1907 till 112 dagars rekrytskola och två regementsöfningar om 30 dagar, sedermera till 150 dagars rekrytskola och tre regementsöfningar om samma längd, men inkallelsen skedde från år 1908 först året efter inskrifningen, hvarigenom hela utbildningen framflyttades ett år. Något försök att ordna beväringen till verklig trupp i den indeltas ställe gjordes icke.
Genom 1901 års värnpliktslag ombildades inskrifningsväsendet, och den nya organisationen trädde i kraft med 1902 års början. Det för regementets rekrytering afsedda Värmlands inskrifningsområde, hvilket kom att omfatta hela landskapet utom dess östligaste delar, nämligen Kristinehamns stad, Visnums, Ölme och Väse härader utom Alsters socken, Färnebo härad och Filipstad, delades i tre rullföringsområden, nämligen Arvika med nummer 48, Karlstads västra med nummer 49 och Karlstads östra med nummer 50. Arvika område kom att innefatta västra Värmland med Jösse, Nordmarks och Gillbergs härader, Karlstads västra Fryksdalen och Norsälfvens dalgång med Värmlandsnäs, Karlstads östra Klarälfsdalen, Karlstad och trakten öster om Klarälfven. I spetsen för alla tre områdena trädde kaptener i regementets reserv, af hvilka endast en blifvit ombytt under de gångna tio åren.
Regementets liksom öfriga infanteriregementens omdelning i öfverensstämmelse med 1901 års härordning skulle länge dröja att blifva verklighet. Den gamla fredsorganisationen kvarstod oförändrad, men under beväringsrekrytskolan var indelningen på sex kompanier, under regementsöfningarna på tolf. För att bringa stamtruppens indelning i öfverensstämmelse med beväringens omflyttades till regementsöfningarna 1902 kompanierna så, att Lif-, Grums (2.) och Näs (7.) kommo till I. bataljonen, som tilldelades beväring ur Karlstads västra område, Jösse (5.), Nordmarks (6.) och Gillbergs (8.) till II. bataljonen, som fick sitt folk ur Arvika område, Alsters (3.) och Älfdals (4.) till III. bataljonen, som kom att sammanfalla med Karlstads östra område. Näs kompani fick härvid nummer 4, Alsters nammer 9 och Älfdals nummer 11.[4] De felande kompanierna bildades, 3. och 7. genom sammanskott ur vederbörliga bataljoners öfriga kompanier, 10. och 12. genom tudelning af 9. och 11. Från och med år 1905 tilldelades de nya kompanierna under regementsöfningarna icke någon indelt personal. Alla volontärer placerades till en början på Grums kompani, senare äfven på Jösse och Alsters, hvarigenom större reda vanns under öfvergångstiden. Vid truppsammandragning fördelades de efter behofvet på olika kompanier, företrädesvis inom vederbörliga bataljoner.
Ult. Adelsohn. Ult. Karlsson.
Löjtn. Folke. Löjtn. Widing. Ult. i res. Leijon.
Ult. i res. Broberg. Löjtn. K. Bratt. Löjtn. i res. Bergsten. Löjtn. Boberg.
Kapt. Broberg. Kapt. Nisbeth. Kapt. Göthlin. Kapt. Nygren.
Öfv.-löjtn. Malmström.
III:e bataljonens officerare 1910.
Den 1 januari 1909 skedde regementets omdelning i tolf kompanier, hvarvid den nu häfdvunna indelningen under regementsöfningarna blef bestående. De indelta kompanierna lämnades orubbade och fingo behålla sina namn, för den tid de skulle innehålla indelt personal. De voro numera Lif-, 2. (Grums), 4. (Näs), 5. (Jösse), 6. (Nordmarks), 8. (Gillbergs), 9. (Alsters) och 11. (Älfdals). 3., 7., 10. och 12. kompanierna nybildades. Volontärpersonalen fördelades lika på alla kompanierna med 21 på hvarje, undantagandes tre kompanier, som fingo endast 20 (efter 1909 års stat[5]). Befälsfördelningen blef något olika på kompanierna, enär antalet i endast få befälsgrader var delbart med tolf.
Regementsstaben ökades med innehafvarne af en del nytillkomna förvaltningsbefattningar, hvarjämte bataljonsstaberna blefvo i viss mån själfständiga. Regementsstaben kom att omfatta regementschefen, regementskvartermästaren, regementspastorn, auditören, regementsläkaren, två bataljonsläkare, regementsväbeln, sjukvårdssergeanten, gevärshandtverkaren, musikfanjunkaren och regementstrumslagaren[6] — alla dessa tillhörande »staben» på staten — samt vapenofficeren, vapenunderofficeren, köksföreståndaren, intendentens biträdande underofficer äfvensom de till intendenturkåren hörande regementsintendenten, förrådsförvaltaren och förrådsvaktmästaren.[7] På hvarje bataljonsstab placerades en öfverstelöjtnant eller major, en regementsadjutant och en bataljonsadjutant, alla tillhörande »staben».
Musiken bildade liksom förut ett kompani. Dess storlek minskades i och med öfvergången till samma ställning som öfrig personal till, förutom musikfanjunkaren och regementstrumslagaren, 9 musiksergeanter och 22 musikvolontärer af olika grader.
Efter generallöjtnanten friherre Stjernstedts afskedstagande i april 1907 trädde regementet med V. arméfördelningen under befäl af generalmajoren O. B. Malm och, när han i januari följande år kallades till konungens rådsbord, under generalmajor Ph. Ch. von Platen. Det har vid större öfningar vanligen tillika med Dalregementet ingått i 10. infanteribrigaden, som hela tiden stått under befäl af regementets chef.
- ↑ Under 1901 förmåddes ett tiotal färdigutbildade volontärer att ingå i indelta nummer, hvarigenom det verkliga antalet volontärer kunde ökas. De insattes sedan i sin tur såsom korpraler på volontärstat.
- ↑ Under år 1903 minskades det till och med vid några regementen för att såväl vid några af dessa som vid andra det följande året ökas med ett hundratal.
- ↑ Vintern 1908S—1909 sändes 10 man till Norrbottens regemente.
- ↑ Tillstånd begärdes att få göra detta nummerombyte, men då svar på begäran härom aldrig erhölls verkställdes den i alla fall och rönte intet ogillande.
- ↑ Detta antal skall småningom ökas till 23, vid tre kompanier till 24.
- ↑ Den redan förut befintliga musikdirektören upptager en musikunderofficers (regementstrumslagarens) plats, och musikfanjunkaren är i själfva verket regementstrumslagare.
- ↑ Förrådsvaktmästarebeställningen indrogs vid innehafvarens afgång med pension 1910, men han upprätthåller fortfarande befattningen, så länge regementet är förlagdt till Trossnäs.