Vår-oro

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Nöje i enslighet
Vår-oro
av Hedvig Charlotta Nordenflycht
Ett pressadt hjertas klagan  →
Ur Svenska parnassen, band II s. 39–40 av Ernst Meyer från 1889.


[ 39 ]

Vår-oro.

Nu åter syns tiden förbyta
Sitt kalla och ängsliga lopp,
Naturen på fältenas yta
Har lifvat det gladaste hopp;
För mig blifver tiden dock lika:
Min födelses stjerna är satt
Der molnen ej hinna bortvika,
Som ombytt dess dag uti natt.

Hvi räknar jag stunder och dagar
I väntan, att ödet engång,
Med tidernas skiftande lagar,
Mig löser ur plågor och tvång.
Allt hinner båd’ vissna och knoppas,
Och blommorna vissna igen;
Men glädjen, hvars sommar jag hoppas,
Syns fjermare visa sig än.

Förgäfves af foglarnas qvitter
Jag manas att stämma min röst:
En fläkt i den skugga jag sitter
Ej hinner att svalka mitt bröst.

[ 40 ]

Hvad båtar mitt ljufliga läger,
Som våren med blomster beströr,
När hjertat den stillhet ej äger,
Som nöjena smakliga gör.