Vårsolen
| ← Blomsterfesten |
|
Vårfantasi → |
Hur du framgår skön, i gyllne kläder,
Firmamentets drottning! blomstrens moder,
Färgornas och ljusets höga ursprung!
Ack hur skön du är, när du förmäler
Dig med blomsterguden Maj på ängen,
Och när skogens sångarskaror alla
På grön qvist det sköna bröllopp sjunga,
Till hvars firande de blifvit bjudne
Fjerran ifrån Söderns myrtenskogar.
Edra späda döttrar, ljufva blomstren,
Rifva gröna bindeln från sitt öga
För att se, hur jord och himmel fröjdas
Och uti hvar åder lifvet spritter,
Och då gråta blommorna af tjusning.
Också jag, en högre blomma, delar
Mina yngre syskons fröjd om våren,
Och när deras blick, i ljuf förtrollning,
Offrar perlor åt den sköna Solen,
Stiger känslan opp uti mitt hjerta
Och sig sätter i dess fenster, ögat,
Och ser ut i all Naturens vårfröjd.
Enslingen med sina tårar öker
Daggen i den blomsterrika lunden.
Fastän, är jag ensam, när allt lefver?
Träd och blommor — Och de klara floder
Sjunga, vandrande för ros och lilja,
Som stå, undrande, på deras stränder
Och sin skönhet se i deras spegel,
Hur den milda Solen dem förlossat,
Och försatt uti sin gamla frihet.
Djupet bryr ej deras raska vågor,
Öfverdådigt de från klippan hoppa,
Och som yra barn utöfver fälten
Springa de i kapp och kyssa blomstren,
Men ha icke tid att hos dem dröja, —
Hvarje andedrag; som in jag andas,
Ljuft är, som en kyss af den jag älskar.
Allt omkring mig lefver, blommar, sjunger,
Som uti min egen blomsterålder.
Allting älskar mig; ur purpurkalken
Gjuter blomman ut åt mig sitt rökverk.
Mellan himlen blå och gröna jorden
Sväfvar lärkan tvekande och vet ej,
Hvar det skönast är, hvart hon skall flyga,
Och mig helsar vänligen toner.
Och Zefyren kommer och besvarar
Hvarje bön, som fromt jag bedt om kärlek,
Och han kysser mig så varmt på kinden,
Och han gjuter ut sin friska anda
I mitt bröst, och helsan spiller åter
Sina färgor på den bleka kinden.
Engel! som så ljuft och vänligt spelar
På mitt hjerta, fromma Æols-harpan,
Du, som fröjd och harmoni och kärlek
I min själ med nektarkyssar gjuter,
Engel! säg, hvi anlet emot anlet
Jag ej dig får se och dö af skönhet?
Och nu vill jag glädjas, hjertligt glädjas,
Då Naturen fröjdar sig och älskar,
Och med tusen, tusen blomsterhjertan
Andas upp mot himmelen sin kärlek,
Och med tusen, tusen blomsterögon
Ser ur tjusningstårar upp mot himlen.
Härlig är du dock Natur, min moder!
Derför med ett hjerta, varmt som Solen,
Jag mig sluter till ditt moders hjerta.
Moder! se din Son och du o Fader!
Höga himlafader, se din Son.
Sol i andeverlden! du ej speglar
Majestätet af din Gudapanna
Uti oceanens vida spegel.
Dess omätlighet är dig för liten;
Men det fröjdar dig att stilla blicka
Ned i fromma, rena menskohjertan,
Och der älskar du att se din bild.
Låt också min själ din spegel vara
Och låt snart mig hem till dig få komma,
Der en evig vår är kring dig, Fader!
Och de sköna former, evigt unga.