Vallfart och vandringsår/Ett stenat land
| ← Damaskus |
|
Ensamhetens tankar → |
Ett stenat land.
I Jerusalems utkant reser sig över Mogrebinerkvarterets eländiga lerkojor en tornshög, av oerhörda jätteblock sammanfogad mur — en återstod av forna byggnadsverk. Där är judarnas klagoplats. Trasiga och i mörka kaftaner knäböja de under högljudd gråt och kyssa den skrovliga muren, kyssa den ömt som husvilla och utblottade barn skulle kyssa tröskeln till sitt brända föräldrahem.
Uppe på Moria, det gamla tempelberget, susar vildtisteln runt Kubbet es-Sachra, fajansmoskén, som lyser mitt bland förödelsen, skiftande i alla färger som en fläkta av påfågelsfjädrar. De tunga bronsportarna öppnar du med samma egendomliga känsla som du öppnar pärmarna till Talmud eller Kabbala. Djupt inne i moskéns blåaktiga skymning stiger den gamla tempelklippan i dagen, naken och grå som ett dammigt kläde, utbrett över det fördrivna Israels tempelkärl.
Men bortrövade äro tempelkärlen. Strängaspelet har tystnat och förbrända äro de ädla stenarna. Vart ögat ser är Judéen vederstygglig förstörelse, som fyller sinnet med ångest och med längtan att återse glada levande land. Var åker, var vingård, var väg är överfull av stenar. Judéen liknar de hemska korsvägar, på vilka i avlägsna bygder varje förbigående kastar en sten.
Om du tilltalar den bleka juden, som trasigt klädd och med en hårlock vid vardera tinningen sitter hopkrupen vid klagoplatsens mur, skall han först icke svara dig. Har han slutat sin bön, skall han i stället helt långsamt hämta ett glöd från närmsta koja för att tyst tända sin stora vattenpipa. Frågar du, om det icke finns något heligt utom det förflutna, skall han slutligen svara: »Jo, framtiden! Zion skall återuppbyggas!»
Du kan invända, att det också finns ett tredje som är heligt och kanske heligast, nämligen det närvarande. Du kan räcka honom alla mynt du har i din ficka. Utan tvivel skall han höja sin arm för att mottaga dem, men om du dröjer, om du icke genast låter dem falla i hans hand, skall han snart låta den sjunka och själv återfalla i sin trumpna tankspriddhet. Till och med penningen har bland Jerusalems judar förlorat något av sin dragningskraft. De äro alla fattiga. De äro samhällets parias.
Likafullt borde ej ensamt judarna gråta vid klagoplatsen. Om du därifrån kunde se hundrade mil öster ut in i Turan och Iran och söder ut in i Arabien ända till Jemen, skulle du se samma förstörelse, samma stenar, samma bekymrade ansikten. Mitt emot det glada färgspelet skulle där lysa något vitaktigt kallt och dött som ur en målning på porslin. Olyckliga, tillintetgjorda Österland! Hos dig har jag druckit hälsa, medan jag sett dig tvina bort. Landet, där den antika världens livsglädje fann sin sista fristad, är skövlat. Det är ett stenat land.