Vallfart och vandringsår/Ensamhetens tankar
| ← Ett stenat land |
|
I den röda staden → |
Ensamhetens tankar.
I.
Där innerst i min ande bor en gnista;
att lyfta den i dagen blev mitt mål,
min levnads liv, mitt första och mitt sista.
Hon gled mig undan, tärde och förbrände.
Den lilla gnistan är min rikedom;
den lilla gnistan gör mitt livs elände.
II.
I enslighet försvinna mina år.
Jag rör min eld och pjollrar med min hund.
Jag saknar ej den dag, som gick i går,
men denna långt försvunna stund,
då samme tjänare, som krökt och grå
bär in min kvällsvard, gosse var
och jag ej född, och mor och far
i gräset lekte än som små.
III.
När genom rummet fönsterkorsets skugga ligger
som skuggan av
det stränga korset på en grav,
det är ej bättre dar jag tigger;
jag minns de gåvor, som jag fick som liten pilt,
— de många goda gåvor livet gav
och jag förspillt.
IV.
Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar var jag går
— men ej till människor! Jag längtar marken,
jag längtar stenarna där barn jag lekt.
V.
Var kväll jag jordar mitt gamla jag
och vaknar upp med ett annat.
Väl hundra tankar begynna min dag.
När jag somnar har ingen stannat.
Bland nöjen och sorger vandrar jag kring
och synes mig själv en gåta.
Men lycklig den som för ingenting
kan skratta som jag eller gråta!
VI.
För några dagar gav mig slumpen lov
att vakna upp ur sömn, att leva, att förnimma.
Och när var livets bästa timma?
När jag sov!
VII.
Jag kom ibland, hur mina år försvunno,
till ett fullkomligt tomt och utdött hus,
vars hundra fönster brunno
i solnedgångens ljus.
Jag öppnade beklämd och stängde
en rad av rum, där ingen klocka svängde
sin blanka pendel, ingen möbel fanns.
Först i det sista rummet hängde
på väggen i en vissnad krans
ett mörknat, halvt förstört porträtt:
en liten vacker svartklädd gumma
med mössan stärkt på gammalmodigt sätt.
Och denna kvinna på den stumma
och svarta duken har som barn jag sett
och hon har bett för mina dagars väl.
Och hennes bild var ensamt skonad än
där allt förskingrats, ensamt den!
Det tomma huset var min själ!
VIII.
Du söker ryktbarhet; för mig jag tror
ett större väl så helt att glömmas
att ingen hör mitt namn, ej ens min mor.
IX.
Nu ringer aftonsången.
Jag rider efter ro
över heden i solnedgången.
Sträck ut, mitt svarta sto!
Hur nöjd jag ville med människor bo,
om lyda ej bleve vårt A och O.
Om jorden hade en enda mun
så stor, så svart, så rund som en brunn,
och ropade: »Lyd, eller smidas
skall du, min son, i järn och stock!»
Jag skulle knappast idas
att lyfta mitt ögonlock.
Om världens herre kvällskyn red
och åskade: »Lyd!» jag svarade: »Bed!
Välj saktmodets språk och dämpa ditt ljud,
och kanske jag hör dina böner, Gud!»
Du, travare min,
jag längtar ej in
till kvava hemmets kakelugn.
Håll ut en timme, håll ut i tu!
och du köper mig, du,
två korta timmars lugn.
X.
Och hade jag en vän, en enda vän,
och denna enda slog ett värnlöst djur
och gav sin hand, som nyss med värmen ur
min själ jag tryckt och velat trycka än,
jag toge aldrig denna hand igen!
Och låg han sjuk, den vän, som nänts att slå
ett värnlöst djur, och låg han törstig då,
när vid hans säng jag satt den sista natten,
jag skulle råga glaset fullt med vatten
och dricka det i botten själv och gå.
XI.
Jag satt en kväll i min port, då kom
en benrangelsman med en klocka
och bar en gulnad påse jord
på skaftet av sin spade.
Han ringde och sjöng. Han ringde och sjöng.
Min granne kom ut i ett lakan.
De gingo arm i arm, men jag
smög bakom och brände med pipan
ett hål i säcken, så jord rann ut.
Jag tänkte: blir endast dager,
då följer jag strimman av jord och får klart
min stackars grannes öde.
Och dager vart. Jag gick i sång
till mina gamla sysslor;
men allt vad om natten jag sett och tänkt
låg redan djupt i glömska.
XII.
Jag snärjer i en snara,
var viss, du får mig kär!
Men just när du skall svara
dig själv en dag så här:
»Jag får väl ge den styggen
mitt hjärta som han tiggt»;
då vänder jag dig ryggen
och gör en munter dikt.
XIII.
Varför till ro så brått,
du som jag vill allt gott?
Följ mig en månskenstimma!
Kyrktorn och fönster glimma.
Fullmånen lyser klart.
Natten är snart förbi.
Stanna, min flicka! Snart
finnas ej heller vi.
XIV.
I Rom, i Rom, dit ung jag kom,
står i marmor i helgedom
en flicka, som evigt jag drömmer om
och som fordom levat i forna Rom.
Jag dröjde mot piedestalen stödd.
Det vart mina läppar förment
att möta hennes, jag som blev född
väl tjugu hundrade år försent.
XV.
På Harz vid mörkaste skogens stråt
står ett grått och stort krucifix av sten.
Och vem, som kommer förbi allen,
han stannar och brister i gråt.
Hur hinna att gissla det lumpna, säg,
då så mycket stort blev att glädjas åt?
Vad båtar mitt hat, då jag brister i gråt
för ett lutande kors vid min väg?
XVI.
Min stamfar hade en stor pokal,
en jättepokal av tenn.
Mitt hjärta blir varmt, när jag bräddar den
och höjer den i min sal.
Då susar ur ölet en minnessång,
vars strofer flamma som bloss.
Gud hjälpe att våra barn en gång
må höra den sången om oss!
XVII.
Till detta har jag ofta märke lagt,
att jag är sämst av alla, som jag känner.
Jag är ej endast sämst bland mina vänner,
men sämst bland alla, som jag skänkt förakt.
När kommer dagen, då jag ung och stark
får hänryckt stiga fram och varmt försvara
det lilla stora jag förmått bevara
och offra livet för en helig sak?
XVIII.
Kring halva jorden jag letat har
en punkt, som jag vackrast fick kalla.
Så vackra voro de alla,
att ingen vackrare var.
Tag allt som är mitt och mitt kan bli,
men lämna min yppersta gåva
att kunna njuta och lova
där en annan går kallt förbi!
XIX.
Små barn, som leken klädda i vitt,
nu måste ni lämna lek och spratt.
Ja, stilla, små barn! Nu går var till sitt,
ty på sjön säger solv godnatt.
Små barn, vår framtid står med ett spring
snart mitt i er krets bland klara skratt.
Ja, sjungen, små barn, ja, sjungen i ring!
Min försvunna dag, godnatt!
XX.
Från lägerbålet i öknen
står röken i vindlös natt.
Den binder som sköraste spindeltråd
vår mörka jord vid en stjärna.
Var stilla! Ett buller, ett ord, ett rop,
och spindeltråden brister i hop.
Vår hemliga kärlek binder
mitt öde vid ditt med en tråd.
Var tyst, ty tråden brister i sär
vid bullret av människors röster.
Förtig de kyssar vi hemligt kysst!
Var tyst, tills du somnar från livet tyst!
XXI.
Du hade mig kär. Jag skulle nyss
lagt allt jag ägt för din fot.
Jag skulle offrat all världen mot
ditt hjärta, din famn, din kyss.
Men lycklig vår kärlek, som doldes än,
som ej band oss i ve och väl,
tills den tvinade bort, tills vi dödade den
med varandras brister och fel!
Vad glömmas kan under åren, glöm!
Lyft mig ut som en död ur ditt sinne!
I dag är vår kärlek en dyster dröm
i morgon ett ungdomsminne.
XXII.
Det finns en stämning, en syn bland många,
som endast dunkelt mitt ord kan fånga.
Bland cedrar lyser med bländvit tinne
ett tempel, helgat åt fädrens minne,
bekransat, sovande som en grift.
På gaveln flammar i jätteskrift:
»Den mark din fot under dans beträder,
vad allt du njuter, vad allt dig gläder
är köpt med offer av dina fäder.»
Kring dörren kvinnorna myrten linda.
De sjunga, medan de sammanbinda
den långa slingan med purpurgarn:
»Må denna fest våra fäder gälla!»
Då svarar kören i templets cella:
»Av deras kärlek vi äro barn.»
XXIII
Kom, vänner, låt oss sätta
oss ned på landet i lugn
och vakta vår kakelugn
och gamla sagor berätta!
Ett bättre liv efter detta
törs ingen längre tro,
och därför låt oss bo
i fröjd med våra kära.
Det stora mörkret är nära.
XXIV.
Jag är för stolt att se en annan,
en skuldlös, sona
vad jag förbröt.
Jag är för mild att se på kristuspannan
den törnekrona,
som åt mig sig knöt.
Mitt livs bekymmer må i hjärtat gömmas.
Vad jag förbröt mot människor och djur
och vad jag bröt mot dig, natur,
det falle på mitt liv, mitt minne, som skall dömas!
XXV.
Hur lycklig den, hur full av ro,
som byggt sin själ en himmelsbro
på stadiga arkader
och redan från sin ungdoms dag
förmår och vill och vågar tro
på en barmhärtig fader.
O, kunde även jag!
Hans väsen skulle synas mig
en evig stjärna på min stig,
en vit seraf, en kvinna,
en mor, en älskarinna,
i vilkens knä jag finge ömt
mitt trötta huvud böja
och evigt sorglös dröja.
Men glada minnen, som jag gömt
ifrån mitt livs ruiner,
dem skulle sist jag strö en gång
för hennes fötter som ett fång
med pärlor och rubiner.
XXVI.
Snart har mitt korta liv försvunnit.
Vem ska jag bedja till, när på mitt örongått
jag somnar hän med sorgen att jag hunnit
så mycket ont och lågt, så litet gott?
Skall bönen tröstlös tystna på min tunga?
Skall jag i stum förtvivlan sluta mina dar?
Skall till naturens döva makt jag slunga
ett rop, som hemskt förklingar utan svar?
Nej, jag vill bedja, bedja till de mina.
Till människorna tyst men varmt jag bedja vill,
att de förlåta mina fel för sina.
Det är min samtid jag skall bedja till.