Vallfart och vandringsår/I Rom
| ← Höststämning |
|
I Rom.
Den morgon på min resa…
Gud hjälpe nu min penna!
Gud hjälpe dem, som läsa
en sådan dikt som denna!
Den dag vid hanegället
jag kom till Tiberdalen,
då mötte mig på stället,
ett sorl av karnavalen.
Det ljöd tambours de basquer
från närmsta osteria.
En grupp av glada masker
tog ringdans i det fria.
Och gladast bland de glade
jag steg i dansens ringar.
Som svensk poet så hade
jag annars demonsvingar.
För vassa och för höga
ibland vid table d'hôten
de stucko grannens öga;
så gav jag dem på båten.
Jag tog en pappersnäsa.
Jag kände kinden bränna.
Gud hjälpe dem, som läsa
en sådan dikt som denna!
Ja, vill du veta var blommor slösas
i blomsterkrig tills din korg är tom
och karameller från fönstren ösas,
kom med en karnavalsdag till Rom!
Blott föga skyddar dig mot attacken
din hatt med brättenas smala hägn.
Den ruggas, krossas, den slås i backen;
och den ser ut som en katt i regn.
Violer falla. Och hästar kappas
i lössläppt vildhet, i hetsat sken.
Och folket jublar, och händer klappas,
och hovar gnistra mot gatans sten.
Där nere på Corson man kastade krita,
och svartaste rockar, de menades vita.
Men självaste glädjen kan stundom förstämma.
Då lämnar man bullret och grubblar där hemma.
Min studio hade ej valts så illa,
helt enkelt, fast byggd på Luculli Villa.
Ur öppnade dörren sken vårsolens glitter
vid plask från fontanan och fågelkvitter.
Jag mindes dagarnas skiftande vävnad
och hur på ruiner jag byggt min levnad.
Då kom på tröskeln i vårsolens gull
en mjölad pulcinella.
Han lyfte mot mig en kopparkastrull,
som ända till brädden av mjöl var full.
Så började han att hälla.
Jag fick från ugnen med raska tag
en skyffel sot och aska.
Och sotad blev han och mjölad jag.
Så satte vi oss guds långa dag
vid tårtor och en flaska.
När sist sitt farväl han drack med en sving
ur Montefiasconen
och stod i dörren, bar han omkring
sin vita kapott som en helgonring
den stora vintermånen.
Nu hunno vi alla mot natten till slut
Augusti Mausoleum,
där karnavalen dansades ut
och pulcinellorna gåvo stut.
Jocus peccatum meum!
I mausoleet, teater bevars,
var trängsel och dans och sånger
bland fallna änglar i sidensars
och papperspansrade gudar Mars.
Tids nog kom fasta och ånger!
I kejsargravarnas helgedom,
där gick den stormande balen.
Och sen blev timman och salen tom.
När dagen vaknade upp kring Rom,
då somnade karnavalen.
Men jag, som ej under bordet stack
med klappar åt vackra kinder,
och jag, som var med där man åt och drack,
fick stora hål i min bästa frack
och miste en ny cylinder.