Vargen och storken

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Katten förvandlad till qvinna
Svenska Parnassen
ett urval ur Sveriges klassiska literatur. andra bandet
av Ernst Meyer

Vargen och storken
Räfven med stympad svans  →
Fabel av Gustaf Fredrik Gyllenborg. Ur Svenska parnassen, band II s. 195 av Ernst Meyer från 1889.


[ 195 ]

Vargen och storken.

 Herr Varg är glupsk, om någon är,
 Han i en dejeuner förtär
Hvad hela året om en bonde kunde föda.
Hans snålhet ofta dock gör honom nog besvär.
En gång han äfven var på vägen att sig döda
 Med det han tog för stor portion.
Hur bred hans strupe var, ej stycket kunde sväljas,
Det fastnar, andan qväfs, han börjar dödligt qväljas.
Fru Stork hans vånda ser och dömer af person
 Hvad sjukan är, som honom plågar.
 I hopp om lön hon kuren vågar,
 Som kunnat bli för henne dyr.
I vargens vida gap hon så behändigt styr
 Sin långa hals, och näbben tränger
Så djupt i strupen ner, att stycket råkas der,
 Som väg för smärre bitar stänger.
 Kanalen rensas med besvär.
Af glädje utom sig, så snart han ledig är,
Vill vargen i sin famn sin doktorinna sluta.
»Den äran», säger hon, »är jag ej mon att njuta,
 Hon äfventyrlig vara plär;
 I stället jag min lön begär,
 Hvarpå min herre ej lär pruta.»
»Din lön», är vargens svar, »var nöjd, min goda vän,
Att ur mitt öppna svalg du oskadd kommit åter.»
 De stora tjenas — lycklig den
 Man samma ynnest röna låter!