Vid Lateranen

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Spelklubben
Sånger och bilder
av Carl David af Wirsén

Vid Lateranen
Sol och storm  →


[ 55 ]

Vid Lateranen.


För den, som känt, ej något hvardagsqval,
Men någon sorg som helgar eller krossar,
Som ej kan lättas genom glam och tal
Och hvilkens börda tidsfördrif ej lossar,
För honom är det stränga, sorgsna Rom
En vallfartsort, en älskad helgedom.

Der fins en punkt, dit dagens larm ej når,
Men dit han gerna länkar pilgrimsbanen
Och helst när dagen ned till hvila går,
Det platsen är vid stilla Lateranen
Som blickar med en jättestor fasad
På jätteöknen kring en jättestad.

[ 56 ]

Till Scala Santa ej han styr sitt tåg,
Der missledd andakt fromt för aflat kryper,
Campagnans allvar lockar mer hans håg,
En minnesskrift med halfförbrustna typer.
På tempeltrappan slår han tyst sig ned
Och ser kring öknen ut i qvällens fred.

Dess aqvedukter ha ej vatten mer,
Dess forna rika växtlighet förtvinat,
Så har hans egen glädje vissnat ner,
Så ha hans egna tårekällor sinat,
Allt har förhärjats under ödets fjät,
Blott ett är öfrigt, smärtans majestät.

Men här, men här i häfdens perspektiv
Ett enskildt hjertas gömda qval förtonar,
Han smälter samman med det flyddas lif,
En sträng, men skön musik hans bröst försonar:
O hör de underbara toners gång.
En andekör, Campagnans sorgesång!

[ 57 ]

Och dagen domnar. Aftonrodnans färg
Betäcker slätten, vesperringning ljudar,
Och fjerran vinkande Sabinerberg
Ur aftondimman höja blåa skrudar:
Så ser hans själ i vemods aftonfärg
Ur fjerran vinka hoppets blåa berg.

När plötsligt dunkel nu på hvalfvet står
Och klockors dallring än i rymden flyter,
Han till Volkonskys öde villa går,
En ros han der ur blomsterhäcken bryter
Som vänlig underpant att mången gång
Ur sorg och tystnad spirar upp en sång.