Vintergrönt/Edvard Bäckström
| ← Ludvig Norman |
|
Prolog → |
†
Edvard Bäckström.[1]
Ej mäktar verklig sorg, om ock den ville,
Att hålla stadigt minnestecknarns stift,
Och ej jag teckna kan ditt sångarsnille,
Ditt väsens art, vid plötsligt öppnad grift.
Men obesjungen borde ej du skrida
Till dödens dal, när grafvens klocka slår.
Jag stod i lifvet ofta vid din sida,
Och jag vill stå, o broder, vid din bår;
Den stämma, du höll kär i flydda dagar,
I brutna toner vid din kista klagar.
Att hålla stadigt minnestecknarns stift,
Och ej jag teckna kan ditt sångarsnille,
Ditt väsens art, vid plötsligt öppnad grift.
Men obesjungen borde ej du skrida
Till dödens dal, när grafvens klocka slår.
Jag stod i lifvet ofta vid din sida,
Och jag vill stå, o broder, vid din bår;
Den stämma, du höll kär i flydda dagar,
I brutna toner vid din kista klagar.
O hvilka minnen från vår ungdoms riken!
Jag minns en yngling, smärt, med lockigt hår,
Som gick i lunderna vid Vinterviken
Bland vårens björkar, själf en nyväckt vår.
Hans själs förtrogna Shakespears hjältar voro,
En eolsharpa var hans unga barm,
Bevingade hans lätta infall foro,
Stagnelii lyra hängde på hans arm,
Hans hvardagslif var dikten. Rim och meter
För honom re’n knappt egde hemligheter.
Jag minns vår ungdomstid vid Fyris’ vatten,
Jag minns studentens hem vid Islandsbron
Och månget samspråk långt på sena natten
Hvars genljud nu mig tycks en orgelton.
Ett sångförbund jag minns af andar unga,
Där ock din stämma hördes, öm och vek,
Om vemod, längtan, trånad, Eros, sjunga
I konstrik, ljuf, romantisk strängalek,
En rosengård, betäckt af silfverdimma,
Som morgonstrålar börjat genomglimma
Jag minns studentens hem vid Islandsbron
Och månget samspråk långt på sena natten
Hvars genljud nu mig tycks en orgelton.
Ett sångförbund jag minns af andar unga,
Där ock din stämma hördes, öm och vek,
Om vemod, längtan, trånad, Eros, sjunga
I konstrik, ljuf, romantisk strängalek,
En rosengård, betäckt af silfverdimma,
Som morgonstrålar börjat genomglimma
Så kom i Stockholm sångens första ära.
Den unge skalden på ett vindsrum bor:
Kanhända är han himlen där mer nära
Och, framför allt, han nära är sin mor.
Bland recensioner där och korrekturen
För Evas systrar har han tid ändå,
I riddardrägt »Herr Sten, den unge Sturen»
Vid midnattstid hos drömmarn klappar på,
Som skref en bokanmälnings sista rader,
Men skrifver nu den skönsta bland ballader.
För dig, hvars bana fick så tidigt sluta,
En ädel, sinnrik konst var poesin,
Med guld och elfenben var prydd din luta,
Och när du gaf oss sångens ädla vin,
Du räckte fram pokalen ciselerad
I rik och praktfull, fin och värdig stil,
Din sångmös trohetsring var briljanterad,
Och ornament bar sjelfva skämtets pil,
Men om ock dräkten omsorgsfullt var skuren,
Din dikt var alltid dotter af naturen.
En ädel, sinnrik konst var poesin,
Med guld och elfenben var prydd din luta,
Och när du gaf oss sångens ädla vin,
Du räckte fram pokalen ciselerad
I rik och praktfull, fin och värdig stil,
Din sångmös trohetsring var briljanterad,
Och ornament bar sjelfva skämtets pil,
Men om ock dräkten omsorgsfullt var skuren,
Din dikt var alltid dotter af naturen.
En konstnärssjäl som din skall alltid finna
Sig mindre född för jorden än för skyn,
För dig var fantasin lagstiftarinna,
Och för det sköna blott du hade syn.
Du skulle önskat skatter ha, att ösa
I gåfvor ut till hjälp åt en och hvar,
Du ville vänskapstjenst och godhet slösa,
Ty, ack, den sista outtömlig var.
Du skattat ej åt svek, om ock åt nöjen,
Din enda hämnd var epigram och löjen.
Så högsint fann jag dig ibland bete dig
Som den Antonio säkert var en gång,
Hvars bild från Shakespears »Köpman i Venedig»
Kring världen gått med mästarskaldens sång.
Ett drag af vemodsfullt, patriciskt sinne
Du egde ock, min döde sångarsvan:
Förlust och vinning ej du lagt på minne,
O min Antonio, o min venezian,
Hvars bild, förnäm som taflor af Bordone,
För mig belyses nu af dödens måne.
Som den Antonio säkert var en gång,
Hvars bild från Shakespears »Köpman i Venedig»
Kring världen gått med mästarskaldens sång.
Ett drag af vemodsfullt, patriciskt sinne
Du egde ock, min döde sångarsvan:
Förlust och vinning ej du lagt på minne,
O min Antonio, o min venezian,
Hvars bild, förnäm som taflor af Bordone,
För mig belyses nu af dödens måne.
En sådan själ i denna värld har faror,
Men man den älskar, när man sett, som jag,
Hur andra sinnen gillra jämt med snaror
Och egennyttan ha till enda lag,
Sett parvenyers jakt om äreställen,
De kalla Yankee-lynnens segerlopp,
Som sparka hatfullt undan innan qvällen
Den, som dem lyft i morgontimmen opp,
Ej hjälpa någon, som ej dem kan hjälpa,
Och ha till fröjd att andras lycka stjälpa.
Då, o min vän, din väg jag föredrager,
Fast den ibland af törnen varit full,
Som först i dödens timme bytts till lager,
Hvars sena grönska hägnar nu din mull.
Jag föredrar att, såsom du, få styra
En vingad häst, som genom rymden far,
Till tröst och glädje ha en strängad lyra
Och några silfverpilar till försvar,
Och dagen heldre, som den kommer, taga
Än öfverlista, lysa och bedraga.
Fast den ibland af törnen varit full,
Som först i dödens timme bytts till lager,
Hvars sena grönska hägnar nu din mull.
Jag föredrar att, såsom du, få styra
En vingad häst, som genom rymden far,
Till tröst och glädje ha en strängad lyra
Och några silfverpilar till försvar,
Och dagen heldre, som den kommer, taga
Än öfverlista, lysa och bedraga.
Sof ljuft i kullen! Där ej plågan hvässer
Sitt vapen mer, ej hatets orm sin tand,
Den bästa sömn ger sus af grafcypresser,
En svepduk är det yppersta förband.
Sof ljuft! Din eld, som plötsligt blef förkolnad,
Än värmer dock min håg på enslig stig,
Mitt sällskap vare ofta nu din vålnad,
Jag räds den ej, den gästa må hos mig!
Du var välkommen förr i alla öden,
Du är ännu välkommen efter döden.
Men o mitt hjärta, stilla! Jag ej ensam
Och jag ej främst din mistning sörjer här,
Den stora, djupa sorgen är gemensam,
Den är de dinas och den Sveriges är.
En moders själ af namnlös smärta bäfvar,
En åttiårig far du afsked bjöd,
Och genom Sveriges bygder klagan sväfvar:
En af de skalder, vi satt högt, är död!
Jag träder därför med min sorg tillbaka
Att vid ditt stoft i andra ledet vaka.
Och jag ej främst din mistning sörjer här,
Den stora, djupa sorgen är gemensam,
Den är de dinas och den Sveriges är.
En moders själ af namnlös smärta bäfvar,
En åttiårig far du afsked bjöd,
Och genom Sveriges bygder klagan sväfvar:
En af de skalder, vi satt högt, är död!
Jag träder därför med min sorg tillbaka
Att vid ditt stoft i andra ledet vaka.
Ridån gått upp för dig till högre scener,
Vi stanna utanför vid grafvens dörr,
På tröskeln lägger jag en qvist syrener
Af ringa doft — du dock dem älskat förr!
Må Han, hvars kärlek evigt sig förbarmar,
Ta mot den själ, som lemnat jordens strand, '
Och bära hem på trogna herdearmar
Ett dödssjukt lam, som lösts ur qvalens band!
Må skaldens sång få där för Honom tona,
Som ensam kan ransaka och försona!
Farväl och tack! — Om, där du är, ditt öra
Kan lyssna än till våra toners gång,
Så skall från svenska hem du stundom höra,
Än läst, än sjungen, klinga fram din sång.
Harmoniskt ljuda dina elegier
Från någon ynglings eller flickas mund,
Och klädda huldt i Lindblads melodier,
Gå dina visor än till hjärtats grund;
En hviskning hörs bland gamla och bland unga:
»Så blott en verklig, äkta skald kan sjunga!»
Kan lyssna än till våra toners gång,
Så skall från svenska hem du stundom höra,
Än läst, än sjungen, klinga fram din sång.
Harmoniskt ljuda dina elegier
Från någon ynglings eller flickas mund,
Och klädda huldt i Lindblads melodier,
Gå dina visor än till hjärtats grund;
En hviskning hörs bland gamla och bland unga:
»Så blott en verklig, äkta skald kan sjunga!»
- ↑ † 1886.