Visioner
| ← Gengångaren |
|
Rustningar till Ragnarok → |
Visioner.
(1821.)
Ut vidi, ut perii, ut me malus abstulit error!
Virg.
Jag såg ett tempel, bygdt på lösa sanden,
Grant, som de hus af kort dem barnen bygga.
Af färgadt glas det templets fönster voro.
Mån-ungen Phosphoros, uti sitt nedan,
På fönstren lekte, uti sällsam glans,
Så rosenröd, som han uti förtviflan
Höll på att gråta blod. Af spegelglas
Hvar mur var gjord i templets helga hallar,
Att Presterne, hvarthelst sin blick de vända,
Må se sin Gud, den älskansvärda Ego.
Uti det allra helgaste af templet
Rann, rik på vatten, deras Aganippe:
Odödlighet tros finnas på dess botten.
Hvar Prest, af ärans helga törst förbränd,
Sin lilla strålkaik håller fram att fyllas,
I hopp, att när de vattnet riktigt tömt,
De källans sköna botten måtte finna.
De hemta stundom vattnet upp med pipor,
Och blåsa ut det uti granna bubblor.
En Allmänhet med händer utaf mjölk
Står utanför; men hyllande förtjensten,
Hon klappar dem i hast helt rosenröda.
På post vid tempelporten såg jag stå
En af naturens underbara Andar
Uti röd mössa, skyllrande med halmstrå.
Han Fride het och var en Tomtegubbe.
Och när den lilla såg en öfvermäktig
Till templets helgedom fiendtligt nalkas,
Då gaf han upp ett Fridsrop.
Jag såg också ”den verkligt starka Nordbo”
Furst Amadis uppå sin thron, den höga.
Som thronen vacklade, man anbragt stöd
Af bråkad rö uppå dess alla sidor.
Fastän han insvept var i moln af rökverk,
Min blick dock trängde fram till segerförsten.
Han hade ett obändigt folk att styra.
Vanmäktig satt han nu; han bad en annan,
Att spänna de Studenters unga bågar
Och äfven sin, som slaknat i bataljen.
Men underskön, från bädden, der hon drömt,
Nu uppstod hans Huldinna, Drottning Edda.
Mot henne drotten ”med de gula lockar”
Helt kärligt log, utropande betagen:
Hvad vill hon mig? Då svarade Gudinnan:
Jag vill dig ingen ting.
Jag såg små barn helt nära Lethes brädd
Uti sin oskuld gå, och högt jag ropte:
Barn! Barn! Gån fjerran bort från denna flod,
Att ej dess falska Necke eder griper:
Det vore skada på så vackra plantor.
Men jag med otack löntes för min omsorg.
Jag såg dem, än en stund bortåt på stranden,
Addera rim, fast facit blef orimligt.
Liksom halshuggna tuppar kring de sprungo
Att söka kransar uti lagerskogen.
Men hvad skall den med krans, som ej har hufvud
Att sätta honom på? De tåligt drogo
Det kors Minerva lagt på deras skuldror.
När kors de satte under sina sånger,
Betydde det dock äfven andlig död.
Men Rättare för dem var Callovai,
Han på sin karfstock skref hvart ökdagsverke,
Som de, i sin anletes svett, på Pinden,
Hos den ogena Fru Minerva utgjort.
Jag såg också min gamla Tyska Farbror,
Vitalis nämnd, den förste af det namnet.
Han okänd var uti sitt eget hus,
I Tyskland nemligen. Fast stapplande,
Han lumrade framåt bland Pindens törnen.
Jag tror det är en arfsynd i vår slägt
Att råka i disharmoni och grubbel,
Ty samtiden är eljest mycket frisk.
Bäst mannen gick och uppå Pindens törnen
Ref sönder sina byxor, föll hans tanke
På gåtan af tillvarelsen, och fann den
Helt outgrundlig. Svart blef för hans ögon.
Hvarföre är jag till? Han sorgsen ropte.
Så vis fanns dock i himlen och på jorden
Ej någon, att han derpå svara kunde.
Då greps hans själ af en oändlig längtan,
Att kasta sig uti det mörka djupet,
Och göra en visit hos Lethes Necke,
Helst ock han sjelf en vattenande var.
Men en barmhertig Samarit från Sverige
Gick samma vägen fram och frälste honom.
Liksom en fisk ovilligt lemnar vattnet,
Och sprattlar, dragen upp i dagens ljus,
Anfäktar sig ännu på strand den gamle.
O! du mitt bättre jag, min gamle Farbror!
Lef länge än till ära för vår slägt!
Men om det icke mer står i din makt,
Som icke heller jag otroligt håller,
Elia, gif mig då i arf din mantel!
Jag kan behöfva den till djeknekappa,
Se’n en Skolgosse, utaf nya Skolan,
I dessa dagar mig till djekne gjort.
Gif mig också, i dubbelt mått, din anda
Att nåd jag hos mitt publicum må vinna.
Men jag ej endast såg: jag äfven hörde.
”Det mäktigt brusade ur Gauthiods ekar.”
Sitt pappersbo en svärm af getingar
Rätt trefligt bygt uti de murkna stammar.
Jag såg också, fast det var mycket mulet
En vacker pilt, som vandrat öfver villgräs,
Vitalis nämnd, den andre af det namnet.
Han med sin lilla käpp i örlog drog
Mot de inhyseshjon i Gauthiods ekar.
Men stridens utgång Eder må förtälja
Hans Biograf, den ädle Callovai.