Rustningar till Ragnarok
| ← Visioner |
|
Tal till Månen → |
Till strid Einheriar! Nu är det förbi att hålla dom vid Urds brunn. Muspels söner hafva ridit sönder bron Bifrost, öfver hvilken vi dagligen krallade dit. De tre färgorne, af hvilka hon var gjord, ligga i stoftet, liksom skärfvor af en gammal kruka. Skeppet Naglfare, som är gjordt af alla de författares naglar som vi försmädat, har likaledes kommit löst och en jätte sitter vid styret. Menniskohataren Vitalis har, i sin lilla provins, gjort uppror och uppretar de enfaldige, allt hvad han förmår. ”Surtur är kommen från Söder: Hans ypperliga svärd skiner klarare än solen, och honom lyda de alle.”
Men huru hafva Muspels söner kunnat så öfverraska oss? Hvi hafver icke Heimdal, med Gjallarhornet, uppbådat de Einheriar till striden?
Då de Einheriar, för några år sedan, ville upphöja sin goda vän Pehr Klockare, afsatte de Heimdal, och lemnade Gjallarhornet i Klockarns händer. Men Klockaren tyckte att det lät vackrare att ringa, än att blåsa på horn; dessutom trodde han det senare vara ett hedniskt bruk, som icke kunde anstå oss, som tillbedja Jungfru Maria och all helgon. Han lofvade derföre att ringa samman, så snart några tecken skulle visa sig till Ragnarok. Men olyckligtvis hade han glömt sätta någon kläpp i klockan och när han sedan i farans stund ville ringa, kom intet ljud fram. Deröfver funderade han först mycket och sedan tog han sig tjugufyra timmars betänkningstid. Emellertid utbredde sig Muspels söner på slätten Vigrid; hvarpå Klockaren öppnade fredsunderhandlingar.
Och fredsvilkoren?
1:o Att Öfverstarne i Svenska språket: Purpurtjusning, Andesusning, Ljusning, Berusning och Andetoning jemte en hop mindre berömde Herrar, skola, för den villervalla de åstadkommit vid sina regimenten, insättas i lifstids fängelse.
Förnedrande!
2:o Att 165 Tyska Rekryter, hvaribland Fack och Spass stå ibland de främsta, skola drifvas i landsflykt.
Afskyvärdt!
Hvilken kan höra sådant utan ”missmod?”
Nu vilja vi icke höra flera punkter. Vilja vi nu behålla namnet Einheriar, så gäller det att manneligen slåss. Bröder! Vi äfventyra icke ett ringa lif. Vi äro den rosenfingrade morgonrodnans spann. Huru skönt hon framstrålar i Öster! Likaså för Frankernas Konung fordom, i lysande Majestät, till Majförsamlingen, släpad af hvita dragare. Men om vi blifva dräpne vid våra första steg på ljusets Östanfält, måste Eos vandra till fots, och huru skall det gå, då hon icke har några fötter? Men hvilken skall anföra oss i striden, sedan vår beherrskare klenmodigt tagit till fötters?
Du och Callovai, emedan J ären de yppersta i hären. J kunnen föra befälet hvar sin dag, såsom det var brukligt bland de Romerska Konsuler.
Jag är mycket trött; jag har på en tid värpt så många vindägg. Men man måste ”försaka; man måste uppoffra sig för det stora hela,” nemligen nya Skolan.
Befälet skall ombytas hvar dag? Men huru viljen J hafva reda på dag och natt nu, sedan ulfvarne uppslukat Solen och Månen.
Detta påminner mig om de tvenne principierna i Persernes religionslära och om boken Mohabharot. — Hvad den befarade tvisten oss emellan angår, dermed är det ingen nöd. Lorenzo och jag äro ett hjerta och en själ; det den ena icke vill, vill den andre. Svårare torde det blifva att, vid Poetiska kalenderns utgifvande, i brist på Sol och Måne, kunna få ut honom, såsom hittills varit vanligt, i de rätta starbraksdagarne.
Solen har födt en dotter likaså skön som Modern. Det kommer nu an på, om hon i början går lika ackurat som den gamla.
Om Lycksalighetens ö nu vore färdig, der jag fått löfte att blifva Guvernör, hade vi dock, i händelse af nederlag, en säkerhetsort, der vi, i mandelskogen, efter beqvämlighet kunde sjunga våra serenader. Sancho Panza hade ock, af sin Riddare, ett dylikt löfte; men deraf blef ej heller någon ting. Stora män lofva mycket, men de hålla litet.
Visserligen har i en olycklig stund denna bardalek kommit oss på halsen. Huru få äro de, ibland ”det gryende tidehvarfvets kämpar,” som för ögonblicket kunna göra krigstjenst. Poeten Gumal reste till Tyskland, för att der, hos gummorna hämta Nordisk kraft, men råkade i sin tiggpåse taga mer, än han orkade bära och ligger nu, efter så svåra strapazer, i matthet försänkt, liksom Ephemeren, när han fullgjort sin äktenskapspligt. Carl har concentrerat sig i en korp. Vår Tartarkhan har blifvit en blåfågel och sitter och snyftar i de höga pinjer. Poeten med stora korsset har drunknat i ett solbestråladt haf af lugn och brusning. Hvar skola vi taga mynt? Våra mynttecken hafva förlorat förtroendet och Hoppet hafva vi redan längesedan gifvit ut. Nu vilja vi först sätta oss här bakom stenen och dricka Lejonmärg. Ack! Huru väl tarfva vi i dag att upplifva resten af vårt fordna Berserkerwuth.
Att de vidtberömde skalderne blifvit förbytte till fåglar och djur bör icke kunna frikalla dem från fälttågets mödor. I sådant skick gingo äfven fordom Olympens Gudar emot Titanerne och vunno seger. Det försigtighetsmåttet torde dock böra tagas med fåglarne, att vingarne afklippas dem, på det de icke, i farans stund, må flyga ifrån oss.
Jag är blott en tupp; jag kommer icke så högt ifrån jorden. Om jag vill fly, kunnen J ju taga mig med bara händerna. De öfrigas vingar ansvarar jag också före, utom blåfågels och den glada Lärkans, som flyger vid hans sida. — En sak rinner mig i sinnet. Skulle icke vårt svarta blod kunna sparas, i fall vi utfärdade ett patent, hvaruti vi kort och godt förklarade Muspels söner, att hvad vi säga är rätt, om det vore aldrig så rasande; och att vi dessutom äro deras lagliga öfverhet och skola behandla dem såsom rebeller, när vi åter samlas på Idavallen.
Ho vet om någon af oss kommer dit? Dessutom är detta medel redan förgäfves försökt.
Några komma visserligen dit. De skola sätta sig hos hvarandra, samtala och erinra sig fordna händelser. Då skola de finna i gräset de guldtaflor, som Asarne ägt och som äro så märkvärdiga derföre, att på dem finnas inristade några ord, som äro ren svenska.
Härhöfvidsman! Det låter sig icke göra att dricka Lejonmärgen. Jag tror att vi måste äta honom med sked.
Det är likgiltigt, blott J fån honom i er, så att J blifven ”upprymde,” tills J skolen försöka eder i vapnens ”fack.” Och sedan låtom oss tåga emot dessa ”berömda” nidingar, sådane vi äro! Laga du, o högt beskenade, att ”Filosofisk disciplin” må råda i de unga Berserkernes läger, ty det är vår krigsdisciplin. Våra fiender äga icke någon sådan. ”Skaldisk instinkt,” hvad är det för lappri? Instinkt äga också djuren. Du, o Lorenzo, högtstrålande Embetsbroder, har med ditt härliga exempel kraftigt och oemotståndligt ådagalagt, huru mycket längre man kommer i konsten med en sådan disciplin. Derföre marschera också dina tungt rustade verser fram på banan och röra sig såsom väl disciplinerade soldater, såsom maschiner.
Broder! Du har rätt. Jag är en utmärkt lysmask i den natt, som råder i Norden. Men denna gåfva hafver mig Phoibos Apollon förlänat. Derföre är jag, kanhända, något grym emot uselheten, ty jag tänker defvid alltid på min egen storhet. Dock äfven du, o Callovai, är en stor man. I din barndom älskade du Jungfru Maria på Tyska. Sedermera då vi, efter en lång tids bråkande, kommo till den kunskap, att Solen plägar uppgå i öster, vände du dina ”godmodiga” blickar emot Österlanden. Hvilken förmår dessutom, så väl som jag och du, med den kritiska filen, fila bort udden af Febi gyllene pilar?
Hvilken framgång bör icke de Einheriars sak vinna under så stora och så eniga anförare! Likväl, J Gudarnes söner, hafven anstånd med hvarandras pris! Den hotande faran fordrar hela eder uppmärksamhet. Efter stridens slut kunnen J sedan, med palmer i händer, sätta eder på Idavallen och lofsjunga hvarandra.
Välan, J Einheriar! Till strid mot Muspels söner! Alle! Alle! Både halte och blinde skola rusta sig till strid; skola ladda sina pennor med bläck. Du, o Gumal, är en siratlig Einherie. I dina händer öfverlemnar jag Phosphoristernes Riksfana. Huru präktigt hon svajar! Alla de folkslag, af hvilka vi, under våra Vikingafärder, tagit upp Julkost, hafva tillsläppt hvar sin lapp till henne; derföre är hon så brokig och så grann. Blifva händerne dig afskjutne, i slagtningens vimmel, så bit i henne med tänderna. Och nu marsch! ”Hierophanter!” slån med ”lambfötterna” på edra Theorber och Castagnetter, såsom J plägen, när J ären inspirerade, när Sångens Mara eder rider. Tappre äro försann Muspels söner, om de icke genast fly, då de få höra edra toner.
(De Einheriar aftåga, under krigsmusik på Theorber och Mandoliner, till Vigridsslätten.)