Waverley/Kap 01
| ← Företal till tredje upplagan (1814) |
|
2. Waverley Honour. ― En återblick → |
FÖRSTA KAPITLET.
Inledning.
Titeln på detta arbete har ej blifvit vald utan den mogna och djupa öfverläggning, som en klok man egnar hvarje vigtig sak. Äfven dess första eller allmänna benämning var resultatet af en ej vanlig undersökning, ehuru jag, enligt flere af mina företrädares exempel, blott behöft tillgripa det mest klingande och välljudande tillnamn, som den engelska historien eller topografien erbjuder, och utvälja det både till titel på mitt arbete och namn på min hjelte. Men, ack! hvad kunde väl mina läsare hafva väntat sig af de ridderliga namnen Howard, Mordaunt, Mortimer eller Stanley, eller af de mildare ljuden Belmour, Belville, Belfield och Belgrave, annat än innehållsfattiga sidor, lika dem, som för ett halft århundrade tillbaka kristnades med dessa namn? Jag måste blygsamt tillstå, att jag hyser allt för mycket misstroende till min egen förtjenst att ställa den i onödig opposition emot förutfattade idéförbindelser. Jag har derför kallat min hjelte, liksom en nydubbad riddare, utan valspråk på sin sköld, Waverley, ett obefläckadt namn, som i och för sig innebär föga godt eller ondt, utom hvad läsaren framdeles skall finna sig föranlåten att fästa dervid. Men min andra, eller fyllnadstitel, var en sak, hvars utväljande var förknippadt med ännu större svårigheter, emedan denna titel, ehuru kort, kan anses såsom förbindande författaren till något visst sätt att behandla sitt ämne, teckna sina karaktärer och leda sina äfventyr. Om jag, till exempel, satt på mitt titelblad: »Waverley, en berättelse om forna dagar», skulle ej då hvarje romanläsare väntat sig ett slott, föga mindre än Udolphos, hvars östra flygel länge varit obebodd, och hvars nycklar antingen bortkommit eller anförtrotts åt vården af någon gammal hofmästare eller hushållerska, hvilkens darrande steg voro dömda att, i midten af andra delen, ledsaga vår hjelte eller hjeltinna till den förfallna byggnaden? Skulle ej sjelfva titelbladet gifvit en försmak af ugglans skrikande och syrsans pip? Och skulle det väl varit mig möjligt, med det ringaste afseende fäst på det passande, att skildra något glädtigare uppträde, än som kunnat åstadkommas genom en tölpig men trogen betjents lustighet eller genom hjeltinnans kammarjungfrus pladdrande berättelse om de blodiga och gräsliga historier, hon hört i betjentrummet? Om åter min titel lydt: »Waverley, en roman från Tyskland», hvem är väl så dum att ej genast föreställa sig en utsväfvande abbot, en tyrannisk hertig och en hemlig orden af Rosencreutzare och Illuminater, med allt deras tillbehör af svarta kåpor, underjordiska hålor, dolkar, elektricitetsmaschiner, falluckor och blindlyktor? Eller om jag tyckt mera om att kalla mitt arbete en »rörande berättelse», skulle det ej varit en tillräcklig förutsägelse om en hjeltinna med ett rikt, kastaniebrunt hår och en harpa, hennes ensliga stunders ljufva tröst, hvilken hon lyckligtvis alltid finner tillfälle att medföra från gård till gård, ehuru hon sjelf ibland nödgas hoppa ut genom ett fönster i andra våningen och mer än en gång råkar vilse under sina ensamma vandringar, hvarvid hon endast åtföljes af en rödbrusig bondjänta, hvars rotvälska hon knapt förstår? Eller vidare — om min Waverley blifvit benämnd en »berättelse från våra dagar», skulle du ej, benägne läsare, fordrat af mig en svassande skildring af den förnäma verlden; några tunt beslöjade skandalösa anekdoter, om litet sliskigt målade, så mycket bättre; en hjeltinna från Grosvenor Square och en hjelte från Baroucheklubben eller Fyrspannssällskapet, jemte en hop underordnade personligheter bland sprättarne vid Queen Anne Street eller bland de lysande hjeltarne vid Bow Street Office? Jag skulle kunna fortfara att bevisa vigten af ett titelblad och på samma gång ådagalägga min egen noggranna kännedom om de särskilda beståndsdelar, som fordras för olika slags romaner och noveller; men detta är nog, och jag försmår att längre tyrannisera tålamodet hos min läsare, som säkert redan är orolig att få höra det val, som en i de olika grenarne af sin konst så hemmastadd författare gjort.
Då jag således förligger tidpunkten för min berättelse sextio år före den innevarande 1:a november 1805, vill jag på förhand underrätta mina läsare, att de i efterföljande sidor hvarken skola finna en riddarroman eller någon berättelse om vår tids seder; att min hjelte hvarken kommer att, liksom fordomdags, hafva jern på sina axlar eller på klackarna, såsom det numera är modernt vid Bond Street; och att mina fruntimmer hvarken skola blifva klädda i purpurmantel, såsom lady Alice i en gammal ballad, eller bragta till den ursprungliga nakenheten hos en af vår tids moderna damer på en bal. Af detta mitt val af tidpunkt kan den insigtsfulle granskaren vidare förutsäga, att afsigten med min berättelse snarare är en skildring af menniskor än af seder. För att en berättelse om seder och bruk skall blifva underhållande, måste den antingen handla om en så länge sedan förfluten forntid, att denna blifvit vördnadsvärd, eller också vara en lefvande återspegling af de uppträden, hvilka dagligen tilldraga sig inför våra ögon och som äro underhållande genom sjelfva sin nyhet. Sålunda, ehuru af helt olika skäl, kunna våra förfäders pansarskjorta och den nu lefvande sprättens pelsfodrade rock vara en lika passande drägt åt en diktad personlighet; men skulle väl någon författare, som önskar att hans hjeltes kostym skall göra något intryck, ikläda honom hofdrägten under Georg II:s regering, med dess vida ärmar och lågt sittande fickhål? Det samma torde med lika fog kunna påstås om den götiska salen, som med sina dunkla och färgade fönsterrutor, sitt höga och mörka tak, och sitt väldiga ekbord, betäckt med vildsvinshufvud och rosmarin, fasaner och påfoglar, tranor och svanor, gör en förträfflig effekt i en diktad berättelse. Mycket kan äfven åstadkommas genom en lefvande skildring af en modern fest, sådan vi dagligen se den omtalad i den delen af en tidning, som benämnes »modets spegel», om vi ställa den i motsats till den prunkande högtidligheten vid ett gästabud för sextio år sedan; och sålunda inses lätt, huru stor fördel skildraren af forntida eller nyare seder och bruk har framför den, som tecknar den senaste generationens.
I betraktande af de olägenheter, som äro oskiljaktiga från denna del af mitt ämne, har jag beslutat att undvika dem så mycket som möjligt genom att i min berättelse förnämligast skildra de handlande personernas karaktärer och passioner, som äro gemensamma för menniskor i alla lefnadsförhållanden och som på lika sätt upprört menniskohjertat, antingen det klappat under femtonde århundradets stålharnesk, det adertondes broderade rockar eller vår tids blå frack och hvita pikéväst. Det är visserligen sant, att lagarnas och sedernas tillstånd ger en nödig kolorit åt dessa passioner; men, för att låna ett heraldiskt uttryck, hjertvapnet förblifver ändå det samma, om också färgläggningen skulle vara ej blott olika, utan äfven fullkomligt motsatt. Sålunda målades, till exempel, våra förfäders vrede röd, emedan den bröt lös i handlingar af öppet, blodigt våld emot föremålen för deras raseri; medan våra hatfulla känslor, som måste söka sin tillfredsställelse genom längre omsvep och undergräfva de hinder, de ej kunna undanrödja med öppet våld, snarare skulle kunna sägas vara färgade svarta. Men den på djupet verkande inre driften är den samma i båda fallen, och den stolta ädlingen, som numera endast kan störta sin granne på laglig väg genom utdragna rättegångar, är en äkta ättling af samma baron, som insvepte sin medtäflares slott i lågor och nedhögg honom, då han sökte undkomma branden. Det är utur naturens stora bok, som är den samma genom tusen upplagor, den må vara skrifven med munkstil eller nyss kommen ur tryckpressen, jag dristigt försökt uppläsa ett kapitel för allmänheten. Jag har haft ett och annat gynnsamt tillfälle att framhålla kontrasterna med samhällstillståndet i norra delen af ön vid tidpunkten för min berättelse, hvilka kontraster tillika torde tjena till att gifva omvexling och behag åt de moraliska lärdomar, jag gerna skulle vilja anse som den vigtigaste delen af mitt företag, ehuru jag inser, huru gagnlösa dessa skola blifva. om jag befinnes vara ur stånd att uppblanda dem med något roande — ett göromål, som i detta krigiska tidehvarf ej är alldeles så lätt som för sextio år sedan.