Waverley/Kap 34
| ← 33. En förtrogen |
|
35. En frivillig för sextio år sedan → |
TRETTIOFJERDE KAPITLET.
Sakerna få ett litet bättre utseende.
Närmare mot middagen återkom mr Morton och medförde en inbjudning från major Melville, att mr Waverley måtte hedra honom med sitt sällskap till middagen, oaktadt de obehagliga omständigheter, som qvarhöllo honom på Cairnvreckan, och från hvilka det hjertligt skulle fägna honom att se mr Waverley fullkomligt befriad. Sanna förhållandet var, att mr Mortons gynnsamma berättelse något rubbat den gamle krigarens förutfattade åsigter rörande Edwards förmenta delaktighet i myteriet vid regementet, och under landets nuvarande beklagliga tillstånd kunde blotta misstanken om obelåtenhet med regeringen eller en böjelse att förena sig med de upproriske jakobiterna väl betraktas såsom brottslighet, men alldeles icke som vanheder. Dessutom hade en person, till hvilken majoren satte förtroende, lemnat honom en underrättelse, som motsade föregående aftonens oroande nyheter. Enligt denna nya berättelse hade högländarne dragit sig ifrån låglandsgränsen i afsigt att följa arméen på dess marsch till Inverness. Majoren hade väl svårt att förena denna underrättelse med flere af de i den högländska hären befintliga anförarnes kända skicklighet; men han ihogkom, att samma politik qvarhållit dem i norra delen af landet år 1715, och han förutsåg derför ett lika slut på uppresningen, som vid nämnda tillfälle. Dessa nyheter försatte honom i så godt lynne, att han beredvilligt samtyckte till mr Mortons förslag att visa hans olycklige gäst en förekommande uppmärksamhet och sjelfmant tillade, att han hoppades, att hela saken skulle bevisa sig vara en ungdomlig escapade, som lätt kunde försonas genom ett kort fängelse.
Den välvillige medlaren hade temligen stort besvär att förmå sin unge vän att mottaga bjudningen. Han vågade ej yppa för honom sitt egentliga skäl, hvilket var en godsint önskan att försäkra sig om en fördelaktig rapport om Waverleys sak från major Melville till general Blakeney. Af vår hjeltes häftigt uppblossande sinne märkte han, att vidrörandet af detta ämne säkert skulle tillintetgöra hans afsigt. Han förestälde honom derför, att bjudningen bevisade majorens misstro till de delar af anklagelsen, som rörde Waverleys heder som officer och en man af ära, och att ett afslag på denna artighet kunde tydas som ett medvetande af, att den var oförtjent. Med ett ord, han öfvertygade så till vida Edward, att det manligaste och bästa uppförande, han kunde iakttaga, vore att antaga majorens bjudning, att Waverley undertryckte sin starka motvilja att ånyo utsätta sig för dennes kalla och formliga höflighet och samtyckte till att låta öfvertala sig af sin nye vän.
Mötet var i början temligen stelt och formligt; men som Edward mottagit bjudningen och verkligen kände sitt sinne mildradt och lättadt genom mr Mortons godhet, ansåg han sig förbunden att iakttaga ett otvunget uppförande, fast han ej kunde låtsa hjertlighet. Majoren var något af en bon-vivant, och hans vin var förträffligt. Han berättade anekdoter från sina fälttåg och visade mycken verlds- och menniskokännedom. Mr Morton hade ett förråd af lugn och stilla glädtighet, som sällan förfelade att upplifva hvarje litet sällskap, hvari han kände sig hemmastadd. Edward, hvars lif var en dröm, öfverlemnade sig åt ögonblickets intryck och blef snart den muntraste af dem alla. Han hade alltid en ovanlig konversationsförmåga, ehuru den lätt tystades af bristande uppmuntran. Vid närvarande tillfälle satte han en ära uti att ingifva sina bordskamrater en fördelaktig tanke om sig, såsom den der under så bekymmersamma förhållanden kunde bära sina missöden med otvungen glädtighet. Ehuru eftergifvet, var hans lynne i hög grad spänstigt och understödde snart hans bemödanden. Trion var inbegripen i ett högst lifligt samtal, de voro synbart belåtna med hvarandra, och den välvillige värden hade redan uppslagit sin tredje butelj Burgunder, då ljudet af en trumma hördes på afstånd. Majoren, som under en gammal krigares glädtighet glömt magistratspersonens pligter, svor mellan tänderna en soldated öfver det afbrott, som återkallade honom till hans embetsåligganden. Han steg upp från bordet och gick, åtföljd af sina gäster, till ett fönster, hvarifrån man hade utsigt öfver den närbelägna landsvägen.
Trumman kom närmare, men den slog ej någon afmätt krigsmarsch, utan ett slags larm, ungefär liknande det, hvarmed eldtrumman uppjagar invånarne i en skotsk stad ur deras sömn. Det är denna historias ändamål att göra rättvisa åt hela verlden, hvarför jag till trumslagarens rättfärdigande måste omnämna, att han bedyrade sig kunna slå hvarje känd marsch i hela brittiska arméen; men då han började med »Dumbartons trummarsch», tystades han af truppens anförare, »den begåfvade» Gilfillan, som vägrade att låta sina följeslagare tåga efter denna oheliga melodi och befalde honom att slå den 119:de psalmen. Som detta likväl öfversteg trumslagarens förmåga, nödgades han taga sin tillflykt till detta oförargliga rong-dong-dong, som en oskyldig ersättning för den heliga musik, hvilken hans instrument eller hans talang voro ur stånd att åstadkomma. Detta kan anses som en obetydlig anekdot; men ifrågavarande trumslagare var hvarken mer eller mindre än stadstrumslagare i Anderton. Jag erinrar mig hans efterträdare i embetet som en medlem af det upplysta samfundet, det brittiska konventet: låt oss derför behandla hans minne med tillbörlig vördnad.