Waverley/Kap 45
| ← 44. Afmarschen |
|
46. Aftonen före slaget → |
FYRTIOFEMTE KAPITLET.
En tilldragelse ger anledning till gagnlösa betraktelser.
Då Waverley uppnådde den del af kolonnen, som upptogs af clanen Mac-Ivor, gjorde denna halt, uppstälde sig och mottog honom med en triumferande säckpipsfanfar och ett högljudt hurrarop, ty de fleste af manskapet kände honom personligen och voro förtjusta öfver att se honom i deras lands och stams drägt. »Ni hurra», sade en högländare af en angränsande clan till Evan Dhu, »liksom om höfdingen nyss trädt i spetsen för er.»
»Mar e Bran is e a brathair — är det inte Bran, så är det Brans broder», var Maccombiechs i ordspråksform affattade svar.
»Ack, då är det den vackre sassenach duinhé-wassel, som skall gifta sig med lady Flora?»
»Det kan både hända och inte hända och är en sak, som hvarken angår er eller mig, Gregor.»
Fergus gick fram för att omfamna sin volontär och gifva honom ett varmt och hjertligt välkommen, hvarvid han tillika fann nödigt att göra en ursäkt för det förminskade antalet af sin bataljon — som ej öfversteg tre hundra man — genom att anmärka, att han utsändt en hel mängd på ströftåg. Verkliga förhållandet var, att Donald Bean Leans affall beröfvat honom åtminstone trettio raska karlar, på hvilka han med säkerhet räknat, och flere af hans tillfälliga anhängare hade at sina särskilda höfdingar blifvit återkallade till de fanor, hvilka de egentligen voro skyldiga att följa. Den medtäflande höfdingen af den stora nordliga grenen af hans egen clan hade äfven mönstrat sitt folk, ehuru han ännu ej förklarat sig hvarken för styrelsen eller prinsen, och hade genom sina intriger till någon del minskat den styrka, hvarmed Fergus ryckte i fält. Som en ersättning för dessa missräkningar medgafs det allmänt, att Vich Ian Vohrs följeslagare, hvad utseende, utrustning, vapen och färdighet att begagna dem beträffade, voro fullt jemngoda med de utvaldaste trupper, som följde Carl Edwards fana. Gamle Ballenkeiroch tjenstgjorde som Fergus' major och mottog, jemte de andra officerarne, som kände Waverley, sedan han var på Glennaquoich, hjertligt vår hjelte, såsom deltagaren i deras stundande faror och väntade lagrar.
Sedan den högländska hären lemnat byn Duddington, följde den för en stund stora landsvägen mellan Edinburgh och Haddington, tills den vid Musselburgh gick öfver Esk, hvarefter den, i stället för att framrycka på den lågländtare marken åt hafvet till, drog sig mera inåt landet ock intog spetsen af den höjd, som kallas Carberry Hill, hvilket ställe redan var bekant i skotska historien såsom den plats, der den älskvärda Maria Stuart öfverlemnade sig åt sina upproriska undersåtar. Denna riktning hade blifvit vald, emedan chevalieren fått underrättelse, att regeringens armé föregående natten varit lägrad vester om Haddington, i afsigt att närma sig hafssidan och på den lägre kustvägen tåga mot Edinburgh. Genom att hålla sig på den höjd, som på flere ställen beherskade nämnda väg, hoppades man, att högländarne skulle finna något tillfälle att med fördel anfalla fienden. Armén gjorde derför halt på spetsen af Carberry Hill, både för att låta soldaterna förfriska sig, samt emedan kullen var en centralpunkt, hvarifrån de kunde rikta sin marsch åt hvilken punkt som helst, som de, med anledning af fiendens rörelser, kunde finna fördelaktigast. Medan de förblefvo i denna ställning, kom ett ilbud med befallning till Mac-Ivor att infinna sig hos prinsen och tillade, att deras förposter haft en skärmytsling med en afdelning af det fiendtliga kavalleriet, och att baronen af Bradwardine insändt några fångar.
Waverley gick fram ur linien för att tillfredsställa sin nyfikenhet och varseblef snart fem eller sex ryttare, som, öfverhöljda af dam, hade ridit tillbaka för att för- kunna, att fienden var i full marsch vesterut utmed kusten. Då han kom litet längre fram, väcktes hans uppmärksamhet af ett jemmerrop, som förnams från en koja. Han närmade sig stället och hörde en röst, som, ehuru ofta afbruten af plågorna, på hans hembygds provinsdialekt försökte uppläsa Fader Vår. Lidandets stämma fann alltid ett beredvilligt gensvar 1 vår hjeltes bröst. Han inträdde i kojan, hvilken tycktes ämnad till hvad man i Skottlands betestrakter kallar en fäbod-stuga. I den der inne rådande skymningen kunde Edward först blott urskilja ett slagt rödt bylte; ty de, som beröfvat den sårade hans vapen och en del af hans kläder, hade lemnat honom dragonkappan, hvari han nu var insvept.
»För Guds skull», sade den sårade mannen, då han hörde Waverleys steg, »ge mig en enda droppe vatten!»
»Ni skall få det», svarade Waverley, i det han upplyfte honom i sina armar och bar honom till dörren af kojan, der han gaf honom att dricka ur sin fältflaska.
»Jag tycker mig känna igen denna röst», svarade mannen, men tillade, då han kastat en förvirrad blick på Waverleys drägt — »men nej, detta är inte unge herrn.»
Detta var den benämning, hvarmed Edward vanligen utmärktes bland tjenstfolket och de underhafvande på Waverley-Honour, och ljudet jemte de tusen hogkomster, som de välkända tonerna från hans fosterbygd redan bidragit att uppväcka, trängde nu till hans hjerta. »Houghton!» sade han, i det han noga betraktade de likbleka ansigtsdragen, hvilka döden redan höll på att vanställa; »kan det vara ni?»
»Jag tänkte mig aldrig mer få höra ett engelskt ord», sade den sårade. »De lemnade mig här att lefva eller dö, bäst jag kunde, då de funno, att jag ej kunde säga något om regementets styrka. Men ack, herre! hur kunde ni vara så länge ifrån oss och låta oss frestas af den afgrundsanden Ruffin? — Vi skulle ha följt er genom eld och vatten, det kan ni vara säker på.»
»Ruffin? Jag försäkrar er, Houghton, att ni blifvit skändligt bedragen.»
»Jag trodde ofta så», sade Houghton, »fastän de visade oss sjelfva ert sigill; och så blef Timms skjuten, och jag nedflyttad till simpel soldat.»
»Uttöm inte era krafter genom att tala», sade Edward; »jag skall genast skaffa hit en fältskär.»
I det samma såg han Mac-Ivor nalkas; denne återkom från högqvarteret, der han bevistat ett krigsråd, och skyndade emot honom. »Herrliga nyheter!» ropade höfdingen; »vi skola vara i handgemäng inom mindre än två timmar. Prinsen sjelf har satt sig i spetsen för hufvudkolonnen och utropade, då han drog sitt svärd: ’Mina vänner, jag har bortkastat slidan’. — Kom, Waverley, vi rycka genast framåt.»
»Håll ett ögonblick — ett enda ögonblick; denne stackars fånge är nära döden — hvar skall jag få tag i en fältskär?»
»Hvarifrån skulle ni väl få en sådan? Som ni sjelf vet, ha vi inga, utom ett par fransmän, hvilka jag tror ej äro stort bättre än apotekarlärlingar.»
»Men mannen förblöder till döds.»
»Stackars karl! Men det kommer att bli tusendes öde innan natten; kom derför härifrån.»
»Jag kan ej lemna honom; han är son till en af min farbrors landtbönder.»
»Åh, om han är en af era underhafvande, måste man dra försorg om honom; jag skall skicka Callum till er; men, för tusan, ceade millia molligheart!» fortfor den otålige höfdingen; »hvad tänkte en gammal soldat, som Bradwardine på, då han belastade oss med döende män?»
Callum kom med sin vanliga snabbhet, och Waverley snarare vann än förlorade i högländarnes ögon genom sin omsorg om den sårade mannen. De skulle ej kunnat fatta den allmänna menniskokärlek, som gjorde det nästan omöjligt för Waverley att hafva gått förbi någon person i en dylik belägenhet; men då de erforo, att den lidande var en af hans clan, erkände de enhälligt, att Waverley uppförde sig som en god och omtänksam höfding, hvilken förtjenade sitt folks tillgifvenhet. Inom en fjerdedels timme utandades stackars Houghton sin sista suck, i det han bad sin unge husbonde att, då han återkom till Waverley-Honour, blifva god mot gamle Job Houghton och dennes hustru; tillika besvor han honom att inte strida tillsammans med dessa vilda kjortelmenniskor mot gamla England.
Sedan han uppgifvit andan, befalde Waverley, som med uppriktig sorg och ej rimga samvetsförebråelser nu för första gången skådat en dödskamp, Callum att flytta kroppen in i kojan. Detta fullgjorde den unge högländaren, likväl ej utan att hafva undersökt den dödes fickor, hvilka, såsom han anmärkte, redan blifvit temligt väl länsade. Han tog likväl kappan och med samma omtänksamma försigtighet, hvarmed en rapphönshund gömmer ett ben, dolde han den bland några ginstbuskar och utmärkte sorgfälligt stället, i det han anmärkte, att, om han råkade återvända. samma väg, skulle det bli en ypperlig vinterkappa åt hans gamla moder Elspat.
Det var ej utan betydlig anträngning de återtogo sin plats i marschkolonnen, som nu snabt tågade framåt för att intaga höjderna ofvanför byn Traneut, mellan hvilken by och hafvet den fendtliga armén ärnade marschera framåt.
Det sorgliga mötet med hans forne sergeant framkallade många gagnlösa och smärtsamma betraktelser i Waverleys själ. Af mannens bekännelse var det tydligt, att öfverste G—s förfarande varit fullkomligt befogadt och till och med oundgängligt till följd af de steg, som i Edwards namn vidtagits att förleda soldaterna i hans sqvadron till myteri. Nu påminde han sig för första gången händelsen med sigillet, och att han förlorat det i röfvaren Bean Leans håla. Det var fullkomligt klart, att denne listige skurk bemäktigat sig det och begagnat det som medel att för egen räkning drifva en intrig inom regementet, och Waverley var nu nästan säker på, att i paketet, som af Donalds dotter blifvit inlagdt i hans kappsäck, finna vidare ljus öfver dessa tilldragelser. Emellertid ljöd Houghtons upprepade förebråelse: »ack, herre, hvarför lemnade ni oss!» som en dödsklocka i hans öron.
»Ja», sade han, »jag har verkligen handlat med tanklös grymhet mot er. Jag ryckte er från era föräldrahem och undan en ädel och god egendomsherres beskydd, och när jag underkastat er krigslagarnas hela stränghet, skyggade jag för att bära min egen del af bördan, gick ifrån de pligter, jag åtagit mig, samt lemnade så väl dem, hvilka det var min skyldighet att skydda, som mitt eget rykte till rof för nedriga bofstreck. Ack, sorglöshet och obeslutsamhet, om ni också i och för er sjelfva ej äro laster, till huru outsägligt mycket elände bana ni ej oftast vägen!»