Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Inträdestal i KVHAA

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Svar af Svenska Akademiens Direktör på Herr Stenhammars Inträdes-Tal Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Sjette Bandet
av Carl Gustaf af Leopold

Inträdes-Tal i Kongl. Vitterhets-, Historie- och AntiqvitetsAkademien
Tal om Filosofien vid nedläggandet af Presidium i Kongl. VetenskapsAkademien  →


[ 67 ]

INTRÄDES-TAL
i
Kongl. Vitterhets- Historie- och Antiqvitets-Akademien

den 11 Januari 1803.

Mine Herrar!

Denna Akademi är för min inbillning Lovisas Tempel. Mitt första inträde i denna helgedom bör vara en knäböjning inför Skaparinnan i Sverige af smak och vitterhet; vettenskapernas, konsternas, idoghetens fordom belönande Skyddarinna. Min andra rörelse är den tacksamma vördnadens. Icke utan lifliga känslor deraf intager jag, mine Herrar, i dag ett rum, som Edra förtjenster gjort aktningsvärdt, och som redan derigenom medför till ett visst mått delaktigheten i Edert beröm. Om äfven de, som kunna hoppas att genom nya tillägg öka detta beröm, eller åtminstone underhålla det, böra finna sig utmärkt smickrade af att tillhöra Eder, huru mycket djupare bör ej den känna sin förbindelse, som emottager af Eder en lika heder, utan förtröstan att kunna genom en lika förtjenst svara deremot?

[ 68 ]Någon afhandling i den vittra lärdomen, värdig detta rum och sådana åhörare, vore nu det offer, som erkänslan borde hafva i beredskap att nedlägga. Men ett sådant arbete, om ock förmågan hos mig svarade mot pligten dertill, skulle åtminstone föranlåta mig att ännu länge uppskjuta åtlydnaden af Eder smickrande kallelse. Tillåten mig hellre, mine Herrar, att underställa Eder upplysande pröfning sjelfva det första svaga utkastet till ett sådant försök, och att göra mig, redan från detta ögonblick, en vinst af den ära jag åtnjutit.

Såsom ämne derföre erbjuder sig främst af allt sjelfva detta fornstudium, hufvudsakliga föremålet för Eder inrättning och Edra mödor. Vettenskaperna, i likhet med nästan allt annat, hafva haft hvardera sin tid af mer eller mindre allmänt deltagande, och hafva mött efter tidernas olikhet ömsevis förtjusning eller liknöjdhet. Den antiqvariska lärdomen har delat detta gemensamma öde, och har blifvit, som en mängd andra ämnen, ett föremål för olika omdömen.

När man betraktar vidden af den antiqvariska vettenskapen, eller sägom rättare, af alla dessa sammanlagda vettenskaper, häpnar man för omfattningen. Det är jordens Arkeologi och fortsatta skiften; det är folkslagens ursprung, händelser, [ 69 ]spridningar; språkens födelse, utbildning, slägtskaper; nationernas moraliska och politiska omvexlingar; deras råhet eller odling, välde eller vanmakt; deras religion, seder och lagar, upplysta genom urkunder, minnesmärken, beräkningar af epoker och tidelopp, genealogiska, numismatiska, heraldiska undersökningar; det är ändteligen vettenskapernas, vitterhetens, konsternas öden och framsteg, ifrån Nilstrandens första mätningar, eller de Kaldeiska herdarnes första synmärken på himlahvalfvet, intill Newtons teorier och Herschels teleskopiska upptäckter; ifrån den första rå stenmassan, som upprestes för efterverlden, intill det sista romerska underverket i byggnadskonsten; ifrån de första egyptiska bildtecken eller feniciska skrifdrag, intill de sista diplomatiska bokstafsskiften; ifrån huggjernets, penselns, grafstickelns första ofullkomliga försök, intill de sista prisade mästerstycken af konsternas förflutna tidehvarf.

Äfven den, som lik mig skådar detta vidtfamnande system af otaliga kunskapsdelar endast i en ytlig sammanhållning, på lika sätt, som man från långt afstånd omfattar med ögat hela sträckan af en stor stad, utan att deraf klart urskilja mera än de större byggnadsmassorna — äfven den, säger jag, skall ej underlåta att beundra detta bålverk [ 70 ]af hoplagda mödor, och tusentals menniskolif förtärda i dessa undersökningar: nu sådana, som för deras storhet synas öfvergå förmågan af menniskosnillet; nu åter sådana, som för den förundransvärda litenheten af deras föremål synas knappt äga ett värde, utan genom sammanläggningen med det hela, som deraf uppkommer.

Emellertid har af detta dubbla sätt att se äfven alstrats ett dubbelt och stridigt omdöme öfver det antiqvariska studium. Betraktar man det hoplagdt och utgörande en rörlig och lefvande tafla af flydda tidehvarf, af verldsdelar och folkslag med alla deras mångfaldiga form- och färgskiften af kultur, språk, lefnadssätt, samhällsskick, konstminnen, händelseminnen o. s. v. — då är i sanning ingenting sublimare. När man åter, utan förmåga eller vilja till denna vidsträckta omfattning, blott fäster ögat på vissa smärre delar deraf, eller endast förberedande mödor dertill; när man ser lärda mäns lif till hundradetals förspildt i bestämmandet af årtal och namnlängder, i hopsamlande och jemförande af handskrifter och läsarter, i tydningar af mörka ställen, ofta utan stort värde, i grammatiska finheter eller lexikografiska dagsmödor, i stridiga förklaringar af uråldriga inskrifter, i gissningar öfver gamla fynd eller mynt, i sammansläpade högar af beläsenhet vid hvarje [ 71 ]rad hos en gammal poet eller historikus, i ändlösa fornspaningar öfver de obetydligaste delar af de äldre folkslagens bruk och hvardagslefnad, — då är det sant, att det antiqvariska studium visar sig under en annan synpunkt, och att ett annat omdöme derom tyckes likasom påtränga sig betraktaren. Man finner sig flyttad ifrån det sublima skådespelet af hela öfversigten till den ofta löjliga ringheten af dess tusende smådelar, man frågar sig huru någon kunnat skänka åt vissa deribland en större eller mindre del af sin lefnadsmöda, huru någon kunnat finna derigenom sin arbetstid betald, eller sin ärelystnad tillfredsställd, och man är frestad att för ett ögonblick anse såsom ringa och fåfängligt ett studium, utom hvilket menniskotanken likväl skulle finna sig nästan inskränkt till den närvarande punkten af tid och rum, och alla framfarna tidehvarf bjuda åt hennes öga föga annat, än en omätlig rymd-sträcka af natt och tomhet.

Utan tvifvel härleder sig från denna olikhet af synpunkter den benägenhet till förringande omdömen öfver dessa lärda mödor, vare sig i språklära eller andra fornämnen, som på olika tider låtit röja sig hos verldsmän, allmänheter, och tilläggom, äfven hos en del af de så kallade vackra snillen. Antiquarios sprevit, säger Suetonius om [ 72 ]Augustus, ehuru detta ord torde egentligen böra tagas i en blott grammatisk bemärkelse. Juvenalis gäckar tydligare:

Ut legat (säger han) historias, auctores noverit omnes,
— — — — — — — — — dicat Nutricem Anchisae, nomen patriamque novercae Anchemoli; dicat, quot Acestes vixerit annos, Quot Siculus Phrygibus vini donaverit urnas.
&c.

Erasmus yttrar sig ej mildare. Jam adde (säger han) et hoc voluptatis genus, quoties istorum aliquis Anchisae matrem, aut voculam vulgo incognitam, in putri quapiam charta deprehenderit, aut si quis vetusti saxi fragmentum, mutilis notatum literis, alicubi effoderit, o Jupiter! quæ tum exsultatio, qui triumphi, quæ encomia, perinde quasi vel Africam devicerint, vel Babylonas ceperint. Popes hela Scriblerus, likasom Dalins Arngrim Berserk, äro ej annat, än fullständigare satirer af lika föremål. Man kunde tillägga en mängd berömde författare.

Satiren, säger man, har sällan orätt i allt. Likväl görom ej afseende derpå. Men den tid har varit, då hela det lärda Europa hade ögonen vända på dessa undersökningar; och då dem förutan nästan ingen lager fans i lärdomen. Det är långt ifrån att samma anda, som upplifvade de förflutna [ 73 ]seklernas fornsökare, synes råda i detta närvarande. Äfven hos oss torde någon finna den allmänna ifvern för fornhäfdernas upplysning icke mer den samma, som då för 140 år sedan en Tungel och en Sparfvenfeldt skickades att ifrån Brabant ända till Italien, Spanien, Afrika uppsamla fornskrifter till våra häfder, och då 40,000 R:dr bestämdes till att återköpa från Danmark handlingar, hörande till vår historia. Förfallet af den äldre strängare lärdomen, vår tids otålighet vid mödosammare tankeämnen, ändteligen äfven ombytta föremål för nygirigheten eller kunskapsbegäret, må hafva bidragit härtill; men skulle jag fela, om jag räknade bland orsakerna äfven den småningom utspridda meningen om en viss fåfänglighet af dessa vidlyftiga undersökningar; en fördom, härledd från deras påstådda natur af dels omöjliga eller ovissa, dels med öfverdrift yrkade och merendels i sig sjelfva likgilltiga eller åtminstone föga vigtiga kunskaper.

Visserligen är detta omdöme till en del orättvist; men för att möta obilligheten, begynnom med att erkänna anledningen. Hörom alltså först vederparterna. Måhända skall jag här, såsom tolk af deras inkast, synas till någon del intagen af just den mening jag borde vederlägga. Mitt hopp är att följden skall frikänna mig.

[ 74 ]När man öfverser dessa ofantliga massor af antiqvarisk lärdom, som mer än half-fylla Europas, skall jag säga, bokslott eller boksalar, förvånas man dervid, och borde tro, att i dessa ämnen ingenting vidare finnes, som ej blifvit i grunden utforskadt, ingen tänkelig fråga om menniskoslägtets forn-öden, som ej blifvit fullkomligen besvarad. Men det är kanhända långt ifrån, att dessa omätliga förråd verkligen innehålla och gifva allt, hvad de vid första åsigten antyda och lofva. Man söker sanningar, bevista kunskaper, med ett ord verkligheter: och hvad finner man? Rätt ofta — endast meningar.

Är frågan om jordens äldsta naturöden? Talrika band finnas derom, men ingen kunskap. Ifrån Hinduernas dikter till Grekernas, ifrån Sanchoniathon till Epicurus, och ifrån denna till Sack och Buffon, huru mycken afgjord sanning? Elden, vattnet, kometerna intaga och uppfylla ömsevis denna skådeban. Än har jorden varit en glasmassa, och än ett vattenhaf. Ansenligt är talet af Geogonier eller jorddaningssystemer, alla grundade uppå uppgifna naturminnen och deras påstådda undersökning. Äfven sednare undersökare, en Pallas, Saussure, Soulavie, torde föga hafva bidragit att gifva seger åt någondera meningen.

Önskar man ljus om verldens och folkslagens [ 75 ]ålder, begär man åtminstone någon ledning i den äldre tideräkningen? Egyptier, Kineser, Hinduer hade hvardera sin egen, skiljaktig från vår. Kaldeerna räknade, man har ofta upprepat detta, 470,000 års astronomiska anteckningar. Fenicierne vid Alexanders tid öfver trettiotusende års ålder. Somliga kronologer förstå med år, dagar; somliga, månader. Några uträkna vårt eget lands ålder efter vattenminskningen, andra efter svartmyllans tillväxt och julhelgen i Olof Skötkonungs tid. Att dömma efter naturloppet och de äldre folkslagens tidiga storhet, synes tidelängden omätlig: fordrar man åter bevisande minnen, då är all tideräkning ung.

Olympiaderna begynna knappt 800 år före den af oss brukliga, och sjelfva den Kinesiska uppstiger då ej deröfver mer, än något öfver tvåtusende år, nemligen till deras Kejsare Yao. Hvilket antal af särskilta kronologiska systemer? Hornius, Vossius och flere hafva tvistat om sjelfva den bibliska tidräkningen, efter olika texter, och skiljaktigheten är betydlig.

Newton, som bygger sin tidräkningslära på generationernas nogare afmätning och konstellationernas ombytta förhållande till eqvinoxerna, gifver åt verlden 500 års yngre början än vanligt [ 76 ]antages. Freret, Souciet och andra påstå att vederlägga honom.

Vill någon känna förloppet af verldens befolkning, nationernas ursprung, spridningar, och ländernas första inbyggare? Ännu en gång sagdt, vi hafva derom, påstår man, böcker — icke kunskaper. Talom ej om den helt nya verldsdelen Amerika, om hvars äldsta befolkning man kan läsa Grotii, Læti, Whistons, Du Haldes och många andras olika meningar. Talom blott om de tre öfriga, från så lång tid ämne för dessa undersökningar. Vet någon deras första rätta inbyggare? tiden, ordningen af dessas utspridning och fördelningar? Bochart, Cumberland, Schuckford, Pezron, underrätta de oss derom med pålitlighet? Det är ej nog, att alla folk härstamma ytterst bort ifrån den enda Noak. Frågan är, huru jordrymden blifvit befolkad och af hvilka? Den utlottning af våra tre kända verldsdelar åt Noaks 19 söner och sonsöner, som hos den ena häfdatecknarn afskrifves ur den andra, äger den historisk bevislighet? Känner man med visshet, att sonsonen Elam gifvit sitt namn åt Persien eller Elimais; sonsonen Arfaxad åt Kaldéen, eller Arrapachitis; sonsonen Lud åt Lydien? o. s. v. Man har skickat en viss Jaketan eller Jocetan att med sina 13 söner utbreda sig ända till Indien, och att blifva [ 77 ]stamfäder för Arabiens inbyggare, med alla öfriga asiatiska folk. Josephus, Plinius, och efter dem Schuckford, Lange, m. fl. nyare, af hvilka historiska vittnesbörd veta de allt detta med oförneklighet? Men äfven detta vore ej nog att veta. Man frågar, hvilka nyare folk i hvart land utträngt de äldre och utplånat deras minnen: på hvilka tider detta skett, hvarifrån de kommit, hvilken gång de hållit, huru långt de utspridt sig, och med hvilka andra de efter hand förblandats? Allt detta berättas tvifvelsutan, men ur hvilka källor? Man förvånas, när man jemför mängden och vidden af arbeten, som afhandla dessa ämnen, med den oändliga ringheten af kunskaper, som möjligen kunna ägas derom. Gomerier och Magogiter, Celter, Schyter, Celto-Schyter, Sarmater, alla dessa öfverallt upprepade källor till den asiatiska och europeiska befolkningen, äro de annat än tomma namn, utan bestämd betydelse hvarken af länder eller folkslag? Namn, hvilka i grunden undervisa oss om ingen ting annat, än de gamlas kosmografiska okunnighet? Celter och Schyter dela Asien sinsemellan, deras ursprungliga fosterjord. Celter och Schyter utbreda sig öfver Europa, och taga denna verldsdel i besittning. Emellertid, hvem har kunnat afgöra, hvarken hvilka länder de innehaft i Asien, hvilka folkslag de der utgjort, hvilka språk [ 78 ]de talat, eller på hvilka tider de genomströfvat Europa, hvilka olika vägar de tagit, hvilka särskilta delar af den europeiska jorden hvardera af dem befolkat? — Nu är Gallien Celternas egentliga europeiska hemvist; nu sträcka de icke blott sin folkspridning, men sitt namn till alla Europas länder, äfven de nordiska; nu åter är det Schyterna, som ifrån Thracien ända till Thules fjällar öfversvämmat Europa, utan att man ens vet, hvilket land Thule varit. Det är Skottland, det är Orkaderna, det är Norrige och Sverige ömsevis.

Man har skrifvit mångfaldiga böcker öfver Nordens äldsta folkslag och öden. Man bestämmer de trakter i Asien från hvilka uttågen skett; man utsätter tiden då de första asiater inryckt igenom Ukraine, Polen, Ryssland, Finland och Sverige; man nämner folkhorderna hvarifrån de utgått. Emellertid försäkra andra lärda män, att det äldsta Schytien varit i Europa, icke i Asien, och bevisa detta historiska påstående med Orphei vittnesbörd, hvilken redan 1400 år före Kristi födelse, på sin resa genom Östersjön, Uleå träsk, Riphella socken, och Kasinge flod upp till Kronhafvet, nu Hvita Hafvet, berättar sig hafva funnit rundtomkring den stora sjön (Östersjön) män med bågar och spjut, Martis trogna tjenare, följakteligen Schyter. Vi hafva en karta af Hornius [ 79 ]öfver denna resa. Men åter andra lärda män antaga ej denna mening. Man utsätter tvenne inflyttningar i Sverige. Den ena till lands genom Volgatrakten, Muscovien, Finland, rakt på Upland; den sednare till sjös genom Svarta Hafvet, Donauströmmen, Tyskland uppföre. — Någre tillägga ännu en tredje inflyttning, nemligen den af Finnar och Lappar ifrån deras första stamsäten, Nova Zembla och trakterna vid Ishafvet.

Man har försökt att genom språkens slägtskaper upplysa folkslagens. Men har man varit lyckligare deri? Ifrån Herodots saga om det egyptiska barnet, som uppföddes utan gemenskap med menniskor, och som ropade bekos, bekos, hvaraf slutades, att Frygiskan vore bland alla språk det äldsta och första, hvad ljus har man vunnit genom alla gissningar om ett ursprungligt naturspråk, och alla andra undersökningar af likheten eller olikheten emellan äldre och nyare? Man har gjort Schytiskan till stamspråket för en mängd, deribland Grekiskan, Latinen, Engelskan, Svenskan, Tyskan till och med Persiskan. Men när man säger om ett språk, att det kommer antingen ifrån Celtiskan eller Schytiskan, är det annat, än om man sade, att det kommer ifrån Europeiskan eller Asiatiskan? Hvad är Celtiskan? Månne det gamla Vaskiska språket, det gamla Kymriska, det Gaeliska, det [ 80 ]Holländska eller Svenska språket, som hvardera i sin ordning gällt för att vara det?

Någre lärda hafva i sanning sökt djupare. En Leibnitz, Witsen, Bayer, Ihre hafva gjort deras namn odödligt hedrade bland de språklärda. Man har upptäckt likheter emellan Samojediskan och Finskan, Finskan och Ungerskan, Ungerskan och Hebräiskan: språkledningar hafva blifvit gjorda ifrån Tyskan tillbaka till den gamla Thraciskan, ifrån Thraciskan till Frygiskan, ifrån Frygiskan till Armeniskan och Persiskan. Busbecks bekanta ordlista säges visa likheten emellan Svenskan och Tartariskan. Men hvilka upplysande resultat har man från allt detta kunnat härleda? Några på en gång säkra och vigtiga torde blifva svårt att uppgifva.

Talom ej om tiden af de äldsta väldens bestånd och deras omvexlingar. Herodot ger 500 år åt det assyriska riket; Diodorus Siculus 1400. Ej om dynastier och konungalängder: man strider om de 30 egyptiska dynastierna, om de 38 Konungarna i Thebe: nästan om allt. Våra egna äldsta konungalängder hafva de mycket större visshet eller öfverensstämmelse? Talom ej heller om de äldsta folkslagens berömda vise och hjeltar. Sesostris, Zoroaster, sjelfva vår Oden — känner [ 81 ]man dem med all visshet? vet man ens huru många man kanhända i en person sammanblandat? Uppehållom oss lika så litet vid deras urgamla mythologiska fester och mysterier. Dessa, grunda de sig på historiska fakta, eller äro de allegorier af ett slags natur-filosofi? Hvilken har kunnat upplysa detta? När man härom läst Histoire du Cièl, l'Antiquité devoilée och hvilka helst andra skrifter, hvad vet man? Gissningar.

Lemnom nu ett ögonkast åt de ursprungliga historiska källor, hvarur man påstått att härleda alla dessa äldsta ålderdomsminnen; och man skall vid fåtaligheten deraf förundra sig öfver otaligheten af allt hvad om den forna verlden, dess länder, folkslag och händelse-skiften blifvit sedermera skrifvet och med otrolig lärdom utlagdt och smyckadt. Mosis böcker med deras bibliska fortsättning, några fragmenter af den feniciska Sanchoniathon, den kaldeiska Berosus och den egyptiska Manethon, förvarade hos Josephus och Eusebius, och ändå underkastade misstankar, tvifvelsmål och sednare förfalskningar, se der, jemte Homers och Hesiods sånger, nästan allt hvad vi äga såsom historiska grundkällor intill den ömsevis prisade och lastade Herodot, det vill säga, intill något mer än 400 år före vår nuvarande tideräkning. Efter [ 82 ]Herodot följer ett temligt antal grekiska och romerska historieskrifvare, som sträcker sig ända ner i medelåldern; men hvad äfven de äldre deribland kunnat veta om hela fornverlden, må dömmas af deras kunskaper om deras egen dåvarande. Man kan göra sig en gissning derom af Somnium Scipionis hos Cicero. Men det är här något mer, än blott gissning. Det synes vara öfvertygligen bevisadt, att man ur hela den Mosaiska perioden, ifrån Noach ända till Herodot, känner af hela Europa och det nordliga Asien, under en tid af omkring 1900 år, blott fjorton särskilta folk till deras namn, och intet enda till sin historia. Kännedomen af länder och folkslag utvidgades väl något deröfver hos sednare Greker och Romare, men deras folkhistoria kunde ej vara vidsträcktare än deras verldskunskap, och denna inneslöts till det mesta inom Rhen, Donau, Don och Tigris. Hvilka verldar af folk och länder, bortom Ural, säger en berömd historisk kritikus,[1] hvarom aldrig drömdes af någon grekisk, romersk eller byzantinsk häfdetecknare! Urkunderna till de första seklerna af sjelfva den romerska historien gingo förlorade i den galliska branden. Genom framgången af Cæsars vapen visste väl Romarne redan på hans tid något om Gallien, Spanien, [ 83 ]Britannien, men om hela det öfriga Europa lefde de i nästan fullkomlig okunnighet, och osäkra rykten eller sällsamma sagor utgjorde nästan deras enda kunskaper. Emellertid är det ur deras skrifter, som vi till en begynnelse måste söka upplysning i sjelfva våra äldsta nordiska häfder: hvarifrån skulle vi eljest hämta den? Månne hos Grekerna? Men hvilka har man då samlat, vare sig hos de äldre, Herodotus och Plato, eller hos de sednare, Diodorus Siculus, Strabo och Ptolomæus? Våra öfriga historiska källor, inhemska eller främmande, äro ej ymnigare. Med afdrag af hvad den historiska kritiken förkastar eller misstänker hos en Jornandes, Warnefridus, Rimbertus, Theodoricus och Saxo, huru mycket återstår af deras skrifter till en pålitlig grund för vår äldre historia? Hos oss uppbrände Oden (påstår Torfæus) redan vid sin ankomst alla dokumenter, som han fann för sig. Arkivet var förmodligen ej stort. Andra bortfördes, till Island i 9:de och 13:de seklerna, enligt Messenius, Verelius och flera lärda män, eller förstördes då man vid Kristendomens början afskaffade runorna. Likväl fordras till sanningen häraf, att andra lärda män icke behålla segren, som påstå att inga runor då ännu voro gängse, utan att de blifvit först införda omkring denna tid.

[ 84 ]Våra återstående och verkligt för handen varande äldsta historiska källor, hvilka blifva de alltså? Fundin Noregur, samt bland Heims Kringlas Sagor, YnglingaSagan, Olof Tryggwasons, Olof den Heliges och Magnus den Godes Sagor (tilläggom ännu, om så fordras, HerwaraSagan, Göthriks och Rolfs, Herauds och Boses), eller i långt sednare tider, Rimkrönikorna, Ericus Olai, några Konungalängder och Kloster-anteckningar; se der hela vårt grundförråd. Men alla dessa, främmande eller egna tillgångar tillhopalagda, utgöra de verkligt goda och tillräckliga urkunder för en historia af den ålder och fullständighet, som man hos oss sökt att bygga derpå? Sjelfva YnglingaSagan, den vigtigaste deribland, kunna vi ens fullkomligt trygga oss dertill? åtminstone synes sjelfva vår berömda Ihre vara af annan tanka derom. Emellertid och all denna brist oaktadt, hafva vi ej underlåtit att gifva Sverige inbyggare rakt ifrån Ararat, och våra konungalängder uppstiga hos några ända till Abrahams tid.

Jag har ej nämt Eddorna, efter de egentligen ej blifva räknade till historiska urkunder. Såsom minneslemningar från en långt aflägsen tid och af dess odlingsgrad eller trosläror, skulle de åter visserligen äga sin dyrbarhet, om man blott visste [ 85 ]med full säkerhet rätta tiden, till hvilken dessa läror egentligen höra; huruvida de utgjort någon gammal verklig folktro eller blott sednare poetiska skapelser, och hvem som gjort den äldsta samlingen deraf: i synnerhet om vid första upptäckten af dessa fornlemningar spåren till lärdt svek icke redan visat sig. Af begge Eddorna är Sturlesons den yngsta och mest bekanta. Allt är der dikt och gåta, understundom med någon brist på sammanhang. Nu är det Allsmäktige Gud, som skapar himmel och jord; nu åter Bores söner, som slå ihjel jetten Ymer och skapa af honom allt: af hjernan himmeln, af blodet hafven, af kroppen och benen, jorden, bergen. Så i det öfriga. Man har prisat Eddan, såsom åtminstone ett förträffligt vedermäle af de gamlas vishet och skaldekonst. Jag skall ej våga ett omdöme häröfver; jag skall blott upprepa den bekante Torfæi: Cum verborum corticem, ferrea duritie obvolutum, säger han, desperando pæne labore fregeris, nucleumque gustaveris, quid sapiant, ne tum quidem assequeris.

Efter historiska skribenter följa, såsom källor för ålderdomshäfder, kronologiska anteckningar och monumenter. De märkligaste kronologiska minnen utgöra, såsom de vanligen utsättas, hufvudsakligen tre: de astronomiska observationer [ 86 ]för en tid af 1900 år, som af Kallisthenes, Alexanders följeslagare, sändes till Aristoteles, och som gå, enligt Velleii Paterculi anmärkning, 50 år högre i ålder än sjelfva Ninus; den centrala solförmörkelsen, kalkulerad i Kina 2500 år före vår allmänna tideräkning, och de så kallade Marmora Arundeliana eller Oxoniensia, som ej uppstiga öfver denna allmänna tideräkning mer, än nära 1600 år. Alla dessa intyga några folkslags tidiga odling, tjena genom jemförelser till jemkning af den vanliga tideräkningen, eller uppgifva några särskilta historiska fakta, som bestämma epokerna; men upplysa för öfrigt föga om verldens händelser i sitt sammanhang. De äldsta monumenter, sådana som de egyptiska templen och Pyramiderna, ruinerna af Persepolis och de mycket yngre Palmyriska ruinerna, lemna oss ännu mera i brist af bestämd kunskap, då inskrifterna derpå dels medfört den största svårighet att uttyda, dels på några af dessa minnesmärken varit så litet läsbara, att de blifvit hållna för icke teckning af menniskohand, utan för ett spel af tiden och naturverkningar. Herodot berättar, att redan på hans tid, för 2200 år tillbaka, sjelfva de egyptiska presterna icke kunnat uppstiga med sina undersökningar till ursprunget af dessa ofantliga stenmassor. Emellertid utsättes vanligen af våra [ 87 ]historiske författare, icke blott tiden då de blifvit uppförda, men äfven namnen på dem, från hvilka de leda sin upprinnelse och deras ändamål dermed. Allt beskrifves med omständlighet.

Hvad i allmänhet angår monumentala inskrifter från långt aflägsna åldrar, anser man deras vitsord i tvenne fall mycket förminskas till sin trovärdighet. Det första fallet inträffar, när af sådana minnesmärken alldeles ingenting mera finnes öfrigt, än blott någon historieskrifvares berättelse derom, hvaruppå såsom exempel pläga nämnas Darii inskriptioner anförda af Herodot, eller Sardanapals inskription hos Arrianus, eller den som Procopius berättar sig hafva funnit på tvenne stoder i Tigis, en stad i Cæsariska Mauretanien, innehållande vittnesbördet om Feniciernas utdrifvande ur Palestina af Josua. Det andra fallet synes vara för handen, när monumenter af detta slag, ehuru i verkligheten tillstädes, likväl ej understödjas af samtidiga eller strax påföljande skribenter, hvilka nemligen icke varit sagskrifvare, som nästan alla de, hvilka vi hos oss äga att tillgå rörande den högre fornåldern. Lemnom alltså derhän hvad värde må böra sättas på dessa samlingar af åldriga runstenar, som finnas beskrifna och afritade hos Verelius, Buræus och Peringsköld, betraktade nemligen såsom historiska [ 88 ]monumenter. De slutsatser, som dragits från några af dessa, hafva åtminstone ej alltid varit de säkraste. Om med namnet Uggi, funnet på en gammal runsten fem mil ifrån Upsala, förstås Magog, säger en lärd man, så härstamma vi utan all tvifvel från Jafet; men om Gothi kommer ifrån Geter, som Loccenius af andra minnen intygar, så är Sem vår stamfader. Men utom slutsatsernas ovisshet möta ännu större svårigheter. Ingenting är nemligen här lättare, än misstag i tydningen, eller sjelfva monumenternas verkliga förfalskning. Schlözer har gifvit ett och annat märkligt exempel af illa förstådd runskrift hos våra äldre häfdetecknare. I sjelfva denna Akademis egna handlingar uppdagas på lika sätt flera misstag af detta slag. Allt intygar verkligheten deraf, likasom af förfalskningar. Dels har sjelfva tidens åverkan gjort en mängd inskrifter oläsliga, dels ofta menniskohand förändrat den gamla inskriften, hvaraf kunde anföras bevis, så väl här i Norden, som från sjelfva Italien, i fall tillfället medgåfve denna omständlighet.

Hvad som blifvit sagdt om inskrifter från de äldsta tiderna, gäller äfven om mynt, ett annat slag af åldriga minnesmärken. Först och främst förutsätter ingenting en djupare ålderdomskunskap, en skarpare urskillning, än den rätta förklaringen [ 89 ]deraf. Huru ofta har man ej läst på ett gammalt mynt, mindre hvad der stått, än hvad man velat eller trott finna der? Såsom exempel häraf anföras hos lärdomens beskrifvare Baudelot de Dairvals och Pater Panels myntförklaringar, i synnerhet Hardouins, som gjorde någon gång hvar bokstaf af legenden till initialen af ett nytt ord, hvaraf en helt besynnerlig mening nödvändigt skulle uppkomma. Dernäst fordra dessa ålderdomsminnen, lika så mycket som alla andra och kanske mera, att styrkas af samtidiga författares medvittnande. Huru många medaljer hafva ej, åtminstone i sednare tider, blifvit slagne öfver ganska oafgjorda bataljer, som man kallat segrar, och öfver felslagna företag, hvilka endast blifvit fullbordade i legenden? Antalet af äldre mynt, erkända för falska, är ej ringa, hvaribland må nämnas såsom ett enda inhemskt exempel en bracteat af silfver, omtalad antingen hos Dalin eller Lagerbring, på hvilken fans namnet Urban och årtalet efter Kristi börd 267: oaktadt hvarken någon Konung af det namnet funnits, eller siffror då brukades, eller årtalen förr än i 6:te seklet räknades ifrån Kristi börd. Såsom exempel nästan från våra egna dagar må ännu tilläggas den medalj, som slogs 1740 under kriget mellan England och Spanien, och som intygade Carthagenas intagande, just [ 90 ]på samma tid, då den fiendtliga Amiralen Vernon upphäfde belägringen för denna stad.

Ännu återstå flera slag af åldriga minnesmärken, hvari man dels sökt styrka för de äldre häfderna, dels grund för nya historiska satser eller gissningar. Sådana äro stoder, fester och lemningar från gamla tider, fundna i jorden eller annorlunda. En minnesstod, upprest för efterverlden, en fest, inrättad att bevara åtankan af någon för ett helt folkslag märklig händelse, synas väl utgöra ganska goda historiska vittnesbörd. Emellertid blanda sig här, som i allt annat, falskhet och sanning. Man har emot en enda historisk minnesstod, sådan som Duilii Columna rostralis, tjugu som tillhöra dikten. Auguren Nævii, Laocoons m. fl. vittna ej om sanningen af dessa äfventyr. Utan tvifvel kunna några deribland anses såsom historiska minnen. Sådan var, säger man, den stora Eleutheriska festen hos Grekerna till hågkomst af Mardonii nederlag. Men huru många kunna ej deremot nämnas, med hvilka förhållandet synes vara helt olika, och som väl svårligen lära böra gälla som vittnesbörd om någon verklig händelse? De Eleusinska högtidligheterna t. ex., som firades i Attika, Hyacinthfesten hos Spartanerna, den Osiriska festen hos Egyptierna, Cybeles fest hos Romarne, månne de bevisa, hvarken Proserpinas [ 91 ]bortförande af Pluto; eller Zephyri svartsjuka mord på Hyacinthus; eller att Osiris blifvit inlockad i en koffert och kastad i hafvet; eller att Cybeles stod talade på berget Ida och begärde att föras till Rom? Till huru många sådana allmänna högtidligheter hos folkslagen vet man lika så litet det historiska ursprunget, som till Kinesernas stora Lanternefest?

Fynd i jorden från urminnes tider gifva ofta ej större upplysning: hvar och en tyder dem på sitt vis och använder dem till befästande af sina gissningar. Om man finner elefantlemningar hos Ostiakerna i Siberien, eller vid Oronoko i Amerika, så sluta Whiston, Sack och andra deraf, att jorden varit fordom öfversvämmad af vatten; Buffon deremot, att hon varit fordom glödande af hetta och först svalnat vid Polkretsarna. Benmassan af en hvalfisk funnen vid Skara i Westergöthland, musslor och snäckor fundna i kalk- eller stenbergen på Gottland, Öland och annorstädes, må intyga, att Sverige fordom stått under vatten; men alla jetteben, på lika sätt fundna i jorden, och hvaraf lemningar här och der ännu förvaras, slutar man också af dem med lika visshet, att jettar fordom bebott Norden eller vissa trakter deraf? Dessa slags minnesmärken, så ofta bland oss omtalta och uppvisade, gifva de tillräcklig styrka åt [ 92 ]Messenii berättelse om en hel jetteslägt i Norrige, småningom utrotad, och hvaraf den sista, som ihjelslogs 1338, befanns äga 8 alnars längd? Gifva de tillräcklig styrka åt Verelii anmärkningar vid Hervara Saga, angående den historiska troligheten af dessa ofantliga fjällboar? Montfaucon i sitt Diarium Italicum må stadfästa, med beviset af en mycket prisad grönergad kopparklinga, Homers och Hesiods berättelser om kopparvapens uråldriga bruk. Denna slutsats har ingen ting öfverdrifvet; men 24 begrafna kroppar, fundna 1685 vid Evreux i Normandie, med fötterna vända åt söder, armarne sträckte längs efter sidorna, hufvudskålarne hårdare än vanligt och omgifne med yxor af orientalisk sten eller pilar af elfenben — hvarom fullständig beskrifning läses hos Lenglet du Fresnoy under Artikeln: Antiquités Gauloises — bevisa de ovedersägligen, att detta varit en allmän fenicisk grafplats och Fenicierne således Galliens första befolkare?

Icke blott mörkret af de äldsta häfderna, bristen af fornminnen, opålitligheten deraf eller tydningens svårigheter, hafva kunnat genom sjelfva sakens natur bidraga att minska förtroendet till undersökningar af denna beskaffenhet. Man måste äfven tillstå, att missbruket af antiqvarisk lärdom varit på alla ställen ganska stort, dels till [ 93 ]befästande af obevisliga gissningar och satser, dels till utspridande af de skamlösaste dikter och förfalskningar. Talom ej om allt hvad man smidt tillhopa med stor beläsenhet och ofta ringa urskillning för att upphöja folkslagens äldsta ursprung eller personers; ej om hvad man drömt dåraktigt till gudalärans bekräftande, såsom profetior om Kristus, upptäckta i Sibyllernas verser och Virgilii, eller Frälsarens ansigte, funnet i Run-alfabetet. Ej om diktade historiska fornhäfder, såsom Annii Berosus och Manethon, flera grekiska och latinska auktorer, eller hos oss Hjalmars Saga, funnen af Lucas Halpap hos en bonde i Upland, och strax derpå efter Peringskölds träskurna upplaga inryckt i en af Europas lärda historiska Thesaurer; ej om alla falska religions-dokumenter, hvaraf man finner hos Freret en ansenlig förteckning; ej om falska verldsliga dokumenter, sådana som Constantini donation, Dekretalerna för 400 års tid, och oräkneliga diplomatiska svek, berättade hos flere berömda författare i denna vettenskap; ändteligen ej heller om alla olyckliga historiska försök att utreda jordens häfder och äldsta öden ur mythologiska dikter, eller om de icke mindre vanskliga försöken att leda alla dessa dikter ifrån en gemensam källa, hvaraf den bekanta Huetius torde kunna såsom ett exempel anföras. [ 94 ]Man kan ej ens nämna, än mindre utföra allt detta utan en tröttande vidlyftighet.

Men hvad i synnerhet öfverflödar i detta yrke af djup lärdom, och hvad mig likväl ej är tillåtet att obemärkt förbigå, det äro dessa mångfaldiga vedermälen af alldeles åsidosatt omdöme, dessa märkliga prof af antiqvarisk lättro, förenade med skrytet af historisk allvetenhet, och sträckta — vågar jag säga det? — icke sällan ända till löjlighet. Nu är det Epiphanii flerfaldigt upprepade beskrifning, huru Noach, såsom enda besittaren af hela jorden och alla dess länder, samlat sina söner och sonsöner i Rhinocorura eller Rhinocolura, en stad belägen emellan Palestina och Egypten, och mellan dem utlottat hela verlden till arf och ägo. Nu, bröderna Johannes och Olaus Magnus, som försäkra det lärda Europa, att Sverige, långt förr än Rom och Grekland, långt förr än Trojas förstöring, med ett ord, antingen före syndafloden eller omedelbarligen derefter haft bokstäfver och skrifkonst, hvaraf ännu stå qvar såsom minnesmärken, säga de, ofantliga häfdestenar, uppresta af Jettarna. — Nu åter en Rudbeck, som i deras fotspår går att upphöja sitt lands fordna ära, genom tvåhundrade bevis, att detta land varit Platos försunkna Alland, berömdt i fornverlden för sina präktiga tempel, sin fruktbarhet, sina [ 95 ]seder och vettenskaper; att sjelfva Grekerna fått ifrån oss sina Gudar, sina bokstäfver, sin skrifkonst med nästan alla andra konster; och att hela Europa har att tacka Sverige, så för sin upplysning, som äfven för sina inbyggare. Man måste erkänna, att oaktadt hela den beundrade lärdomen af detta ryktbara verk, och all den heder som oss derigenom tillflyter, dessa tvåhundrade skäl beklagligen icke utgöra ett halft bevis tillhopalagda.

Prisom åtminstone dessa berömda mäns forskningar och patriotiska nit, äfven fast någon af dem sträcker detta nit ända till att sätta sjelfva Paradiset i Westergöthland vid sjön Wenern. Andra hade redan tillförene satt det i Spanien, Italien, till och med i Edinburgh. Men hvad skall man säga om en Bång, Biskop i Wiborg, som låter Adam sjelf göra på sin ålderdom besök hos sina barn i Sverige och bo i Tjelkestad? Om en Peringsköld, som framlägger teckningen och inskriften af en runsten, upprättad efter utgången ur Arken till deras åminnelse, som deri befunnit sig? Om en Lambecius, som ger oss i beskrifningen af Wienska bibliotheket ritningen på en oxeltand, som tillhört Og, de Amoreers konung, med utsatt vigt af fem goda skålpund? Ändteligen om en Göransson, som härleder Konung Adolf Fredriks och Drottning Lovisa Ulrikas börd på fädernet ifrån den [ 96 ]grekiska Bore, hvarifrån Oden redan på sin tid i 40:de led härstammade? Förgätom ej härvid, att enligt Eddan, på hvilken detta slägtregister grundas, Bore sjelf härstammade från en saltsten, som slickades af kon Audumla, ur hvars spenar runno, sages det, fyra mjölk-åar.

Vända vi nu för ett ögonblick vår uppmärksamhet ifrån de egentligen historiska antiqviteterne till det slags fornforskning, som blott angår de lärda språken, de äldre författare, värdet, tydningen, lemningarne af deras skrifter, hvilket nytt fält för betraktelser af lika slag! Den enda Homers utläggare skulle förse mig med ämne till en vidlyftig afhandling. Man intages af en fortsatt förundran, då man genomlöper alla de fornlärdas förklaringar, ifrån dem, som funnit i hans verser fröet till all mensklig kunskap, intill Joseph Scaliger, som betitlar honom rätt och slätt för en sladdrande landstrykare. Den ena med största tillförsigt afmäter på jordkartan efter hans minsta anvisning folkens fördelningar, ländernes och vattnens gränsor, eller utforskar med fullt historiskt allvar alla de särskilta personers ursprung och öden, som af honom flygtigt nämnas; den andra bevisar med all antiqvarisk vettenskaplighet, att hela hans Iliad icke är annat, än en allegorisk [ 97 ]dikt. Sådan var åtminstone den grundlärda Bianchinis mening, som försäkrar oss, att striden emellan Greker och Trojaner ingalunda angått någon Helena, utan hvad i sanning var vigtigare, sjöfarten på Egeiska hafvet och Pontus Euxinus, och att detta krig icke slutades med Trojas förstöring, utan med en handelstraktat. Jupiter är hos honom konungen öfver det östra Ethiopien; Juno Syrien; Minerva Egypten, moderlandet för vettenskaperna; Mars, hvarken en person eller ett land, utan en defensiv förbundshandling mellan Armenien, Kolchis, Thracien och Thessalien.

Men jag hör, mine Herrar, icke missbruka Edert tålamod. Lemnom Homerus och hans lärda uttolkare, likasom alla andra exempel af samma beskaffenhet. Inskränkom vår uppmärksamhet slutligen till ett enda vida märkvärdigare fenomen af detta slag: betraktom den antiqvariska lärdomen vänd emot sig sjelf, och om så måsägas, sin egen förstörare.

Det var Pater Hardouin förbehållet att gifva åt den lärda verlden denna nya och oförmodade skådesyn. Man har knappast någonsin användt en större beläsenhet i de gamla auktorerna för att intill gudomlighet upphöja deras anseende, än denna jesuit använde för att göra till intet hela [ 98 ]deras värde. Men hvad tillika bör sägas: kanhända har man aldrig heller blandat med en större massa af antiqvarisk erudition ett ringare mått af urskillning och sundt omdöme.

Det var denna lärde fornkännares besynnerliga föremål, att omstörta grunderna för all historia, likasom andra före honom hade användt en otrolig möda att sammanhöga likt och olikt, för att derpå bygga sina historiska hypoteser. I sin Prolusio de Nummis Herodiadum, hvarur jag lånar hans egna ord, påstår han, coetum certorum hominum, ante sæcula nescio quot (sæculo scil. decimotertio) exstitisse, qui historiæ veteris concinnandæ partes suscepissent, qualem nunc habemus, cum nulla tunc exstaret. Såsom verkliga ålderdomslemningar erkänner han inga andra romerska författare, än Cicero, Plinius, Virgilii Georgica samt Horatii Satirer och Bref, oaktadt de öfrigas äkta ålderdom bestyrkes af mångfaldiga medaljer och minnesmärken, samtidiga skribenters vittnesbörd, och af citationer ur dessa gamla auktorer hos en mängd författare i sjelfva detta trettonde sekulum, då de skulle vara tillskapade.

Det är ej här stället att anföra hans grunder, hvarom La Croze lemnar i sin vederläggning deraf behöflig underrättelse. Men det var ej nog för honom att förstöra eller söka förstöra all historisk [ 99 ]auktoritet. Han sträcker förhärjelsen ända till de gamlas poetiska mästerstycken, ända till deras grammatiska och kritiska författare. Den falska Virgilius är skrifven för att ge styrka åt den falska Augustinus, af hvilken han citeras, och hvars sats om predestinationen han var ämnad att understödja. Virgilio, säger han, numquam venit in mentem Æneïdem scribere. Mirari subit, tillägger han, inter tot Æneïdos laudatores neminem adhuc unum exstitisse, qui verum hujus poëmatis scopum attigerit. Eo vates impius spectavit unice, ut doceret, fato evenire omnia, tam bona, quam mala. Att gemensamt stödja den falska Virgilius och den falska Augustinus skrefs den falska Ovidius, den falska Juvenalis, den falska Propertius, Statius, Silius Italicus, Martialis, Quinctilianus, Asconius Pedianus, Tacitus och en stor del af kyrkoskribenterna. Allt fabriceradt i trettonde sekulum.

Det är i synnerhet vid pröfningen af Horatii Oder, som man har tillfälle att skönja Hardouins kritiska omdömeskraft; hvarefter man upphör att mera förundra sig hos honom öfver någon menings orimlighet. Allt är i dessa Oder allusion på tiden, eller på den kristna religionen. Odet till Republiken, hvari den liknas vid ett skepp i stormen, innehåller ej mer någon allegori, utan är [ 100 ]ett politiskt poem, stäldt till det skeppet, som år 1234 förde Comte de Brienne till Konstantinopel.

Jactes et genus et nomen inutile,

säger poeten. Scilicet, säger uttolkaren, cum diceretur navis Græca, navis regia, navis Imperatoris Romaniæ. Odet till Fuscus, som slutar sålunda:

Pone sub curru nimium propinqui
Solis, in terra domibus negata:
Dulce ridentem Lalagen amabo,
Dulce loquentem.

innehåller, enligt Pater Hardouins mening, ingen ting annat, än ett loftal öfver Kristendomen. Hans ord äro: Pone me, Christe, inquit vates (hoc enim est, Fusce); Pone me sub alterutra Zona,frigida, torridave: ubique meam cantabo Lalagen, hoc est, Pietatem amabo cum hilaritate conjunctam.

Men den märkligaste af alla denna lärda mans förklaringar, är den af det berömda Odet till Mæcenas, hvari Horatius temligen oblygsamt skillrar sig sjelf i flygten till odödligheten, och lofvar sig alla folkslags framdeles beundran:

Non usitata, non tenui ferar
Penna biformis per liquidum aethera
Vates:
&c. — Prosopopoeïa hæc est,

säger Hardouin, Christi triumphantis, et Judæos alloquentis statim ac resurrexit — hvarefter han vidare utlägger skaldens ord på följande sätt: Vere biformis; [ 101 ]quia simul in forma Dei, et in forma servi — Vere idem vates, qui fuit vir propheta — non ego, pauperum sanguis parentum; Christus fabri filius, ut ferebatur — quem vocas dilecte, Mæcenas; hunc Judæus in Canticis appellat: Dilecte mi — Nec Stygia cohibebor unda; quia resurrexit et in coelum ascendit. Det öfriga af detta Ode är ej annat, tillägger han, än en klar målning af Fratres prædicatores Sancti Dominici alumnos. Nascunturque leves per digitos humerosque plumæ, betyder intet annat, än deras ludna handskar och skinnfodrade kappor, som de bära i de kalla länderne. Likaså: residunt cruribus asperæ pelles, intet annat, än deras stöflor af tjockt läder, som de brukade att rida med på sina nordiska predikotåg. Sådan är Pater Hardouin. Man begriper ej huru allt detta kunnat vara annat, än blott skämt, och det är dock hos honom fullkomligt allvar.

Jag har nu, mine Herrar, med så hastiga steg jag kunnat genomlupit en lång uppställning af ovissheter och svårigheter, af historisk lättro eller oredlighet, af lärdt skryt eller lärd orimlighet, med ett ord af de förebråelser man så ofta gjort den antiqvariska lärdomen. Det är nu tid att lemna denna sidan af mitt ämne och att betrakta den motsatta. Hvad följer således af alltsammans? Att detta studium har, som alla andra, [ 102 ]sitt mörker, sina ovissheter, och varit som alla andra idkadt af några med charlatanisk öfverdrift; men är det derföre utan värde och undervisning? Hela den stora samlingen af dikter och deras pröfning, som en sundare kritik tillvägabragt, är det allt ingen ting? Är man ännu i det tillstånd, som man skulle vara, om inga hypoteser vore gjorda, inga fåfänga försök vågade, inga undersökningar företagna, inga skäl mot och med framställda? Är det af intet värde, att redan veta temligen hvad som är ren dikt, hvad som är blott gissning, hvad man kan med någon trygghet antaga, hvad man bör tvifla om och ur hvilka skäl man bör tvifla? Af intet värde, att genom seklers mödor vara bevarad för den falska lärdomens eller bedrägeriets förvillelser? Om detta är något — och det är visserligen mycket — så hafva vi att derföre tacka detta fornstudium, hvarförutan vi skulle ännu lefva i de första seklernas lättrogna okunnighet.

Filosofien, säger man, har i sednare dagar gifvit ljus åt den historiska kritiken. Må vara. Men så långt jag kunnat se, är det den historiska kritiken, som upplyst sjelfva filosofien.

Man kan satirisera öfver den historiska kunskapsbristen likasom öfver den filosofiska, likasom öfver den medicinska, likasom öfver hela det menskliga lifvets missöden och fåfängligheter. Allt [ 103 ]har sin mörka sida, som kan göras ännu mörkare, men mycket har också sitt sanna värde och sina stora fördelar. Det moderna Europa har ännu ej hunnit mycket öfver trenne sekler, ifrån den första dagningen till kunskaper: de första undersökningar i detta djupa kaos af antik verldskunskap skulle nödvändigt vara blandade med en mängd äldre eller yngre förvillelser och gissningar. Men är det sant, att ur detta mörker slutligen intet ljus uppkommit?

Låtom de äldst bekanta likasom de sednast upptäckta folkslagen smickra sin fåfänga med en förvånande ålderdom. Då likväl öfver hela jorden alla genom verkliga minnesmärken bestyrkta tideräkniningar knappast öfverstiga 4000 år, men sammanträffa nästan alla i ungefär samma höjd af fornålder; skulle man ej tro, att detta vore epoken af någon stor naturhvälfning, som den historiska kunskapen fåfängt söker öfverstiga? Inom dessa gränsor af tid sakna vi ej en viss grundledning, hvarken i anseende till folkslag eller tidelopp. Sjelfva Newtons kronologiska lära må hafva sina missräkningar. Freret, Bedford, Shuckford och Qvirini må framlägga sina anmärkningar deremot; men man skall finna vid undersökningen, att alla likväl öfverensstämma i erkännandet af vissa obetviflade grunder; och denna [ 104 ]enstämmighet ger redan ett sken öfver häfderna. Hundrade särskilta föremål af nationer och händelser må förblifva ovissa för kunskapslystnaden, men de stora hvarannan påföljande välden, åtminstone i det vestra Asien, de först odlade kusterna af Afrika, äfvensom de vackrare länderna af det södra Europa, hafva från ålder deras trovärdiga minnen, deras, fastän blott i stort, åtskiljande drag; oaktadt Grekernas fabler och deras vanställning af alla namn, hvaröfver man klagar. Egypten talar genom sina lemningar. Asien och Grekland bjuda oss mer eller mindre samma slags undervisningar. Grekernas egen historia, mera omständlig sedan Olympiaderne, begynner temligen högt upp i ålderdomen, så mycket nemligen, som angår de större händelser, de enda, hvilka på ett så långt afstånd böra och kunna blifva våra syn-ämnen. På lika sätt med Romarne, hvilka genom utbredandet af deras välde, likasom förut Fenicierna genom deras sjöfart och handel, sprida strimmor af ljus öfver det öfriga af den tidens verld, visserligen ej nog för att urskilja allt med klarhet, men för att fatta åtminstone vissa upplysande begrepp, och för att bestämma de stora rådande dragen af fornverldens öden och förhållande.

Lärdomens undersökningar äro ännu i fortskridande. Allt kan ej redan vara gjordt. [ 105 ]Teleskopers uppfinning, kompassens uppfinning och möjligheten af större sjöresor, som deraf blifvit en följd, hafva gifvit jordbeskrifningen en förbättring, som inflyter äfven på kännedomen af den äldre verlden. Klimaterna äro ej mera sju. Delphos är ej mera midten af jorden. Nilen flyter ej mera ur Okeanos för att kasta sig i Egypten o. s. v.

Fortsatta forskningar af monumenter och fornspråken lofva ännu nya upptäckter, eller rättelser af gamla misstag. Fransmännens i våra dagar ryktbara expedition till Egypten har ej kunnat vara utan verkan dertill. Äfven denna Akademi hedras af Ledamöter, som visat prof huru man ur åldrarnas natt framsöker nya byten af kunskaper. Endast fruktan att synas smickra närvarande förtjenster hindrar mig att härom närmare yttra mig.

En ljusare tid för fornkunskapen begynner redan med Greklands och Roms verkligen historiska ålder. Det är litet, säger man, emot hela den öfriga rymden af tider och länder. Jag svarar: det grekiska och äfven romerska väldet må vara till omfattningen ringa emot en hel sednare verldsdel; emot allt det inre af Afrika; emot en mängd namnlösa folkslag ifrån Ural ända till Kamschatka-sundet; emot hela det öfriga Europa, på deras tider antingen alldeles okändt, eller knappt kändt annorlunda än genom falska gissningar; men [ 106 ]dessa begge ryktbara folkens häfder utgöra säkert af deras tiders verldshistoria den för oss vigtigaste och nyttigaste delen. Det kan förmodas med någon trolighet, att de folkslag, som bevarat sin egen historia och andras, hafva också ensamt nog stort värde att förtjena en långt sednare efterverlds närmare undersökningar. Brist på fornminnen och anteckningar vittna om ett af tre: antingen om förstörande naturhändelser, som borttagit all möjlighet af kännedom — eller om en aflägsenhet af tid, som nödvändigt utplånat mycket — eller ändteligen om en råhet af länder och tidehvarf, föga värdig den oändliga mödan af en noggrann undersökning. Så med all aflägsenhet, all ursprunglighet, vare sig de äldsta verldsåldrarnas, eller det moderna Europas, ifrån det romerska väldets sönderfallande, intill de första något ljusare seklerna af våra nuvarande europeiska stater. De minnen, som i hvart särskilt land för dessa mörkare tider kunnat samlas, eller kunna ännu upptäckas, må hafva deras värde för fosterlandsnitet, för fornsamlaren, för den diplomatiska sökarn, äfven för filosofen och häfdemålarn; någon gång händer, att en enda sådan upptäckt slår omkring sig strimmor af ljus, som ge dager åt en mängd ämnen; men i allmänhet äga väl ej kunskaper från dessa tidehvarf samma värde, som från [ 107 ]upplysningens, lagstiftningens, vettenskapernas, konsternas hos Greker och Romare. Lyckligtvis är det också här, som vi minst sakna fullständiga underrättelser: pris vare derföre dessa arbetsamma outtröttliga lärde, som förtärt sitt lif i forskningen af deras språk, deras häfder, deras minnesmärken och konstlemningar. Förgäfves gäckar man den påstådda pedantiska öfverdriften hos grammatici, kritici, genealogiska grubblare, sökare af mynt och inskrifter, beskrifvare af byggnader, fester, bruk, drägter o. s. v. Vi skulle utan de fleste af dessa, hvarken känna tillräckligen de gamlas språk eller deras häfder, hvarken kunnat bygga på grundläggningen af deras kunskaper, eller erhållit den daning vi antagit af deras konster och vitterhet.

Ofantliga mödor har det kostat att sprida ett någorlunda fullkomligt ljus öfver denna oss närmare del af den historiska skådebanan, och att upptäcka åtminstone vissa ledande synpunkter af den aflägsnare. Men så snart frågan inskränkes till endast dessa begge möjliga ändamål, hvem skall säga med rättvisa, att någon möda, någon forskning, någon upptäckt, stor eller liten, varit onyttig eller löjlig? Det egentligen antiqvariska studium, dessa vidlyftiga kronologiska, kritiska, numismatiska, diplomatiska undersökningar, må [ 108 ]synas för lättsinnigheten en öfvefdrift af lärd kunskapslystnad och ett djup utan botten och gränsor. Endast den numismatiska delen deraf framställer en ofantlig vidd af stundom högst små och nästan alltid pinsamma forskningar. Emellertid hvar finner man en rikare källa för all slags historisk upplysning? Hvilka oräkneliga nyttor hafva ej derur blifvit hämtade, ifrån de första Petrarchiska, Mediceiska, Colonniska myntsamlingarna, intill dem som nu öfverallt uppfylla Europas kabinetter eller vettenskapssalar. Allmän tideräkning, religionsbruk, konsularhäfder, målare- och bildhuggarekonst, grekiska och romerska slägtstämmor, Jus Romanum, kyrkohistoria, sjelfva den egyptiska och syriska historien: allt har lånat derifrån visshet eller uttydning. Icke annorlunda förhåller det sig med den lika mödosamma hopsökningen af åldriga inskrifter och deras förklaringar. Hundrade lärde hafva härigenom burit hvardera sitt större eller mindre ljus till den historiska kunskapen, ifrån Onuphrius Panvinius, som i 16:de århundradet sammanletade icke mindre än 3000 latinska inskrifter, intill Gruteri större samling, eller Reinesii och Fabrettis Corpora inscriptionum; att ej nämna Muratori, Maffei, Bianchini och andra nyare. Nu är det Duilii Columna rostrata förklarad af Ciacconius, nu inskrifterna på Trajani [ 109 ]bro af Resendius, nu åter Robortellus, som bevisar Livii historiska trovärdighet genom hans enlighet med Fasti Capitolini. Förgätom ej har ett af de för historien vigtigaste fynd; ett fynd, hvarigenom den grekiska tideräkningen blifvit till vår kunskap återställd, jag menar de redan förut omtalta Marmora Oxoniensia eller Arundeliana, på Peiresii bekostnad uppsökte och samlade i Orienten, tagne vid hemfarten af Turkarne, inlöste af Grefven af Arundel, förökade af Selden och utgifne af Prideaux. Förgäfves invänder man vid allt detta möjligheten af förfalskningar eller orätta tydningar. Dessa inkast gälla visserligen för långt aflägsna tider, för ännu föga kända folk, språkarter, länder; eller för sådana fynd af mynt och inskrifter, som ej understödjas af flera andra minnen; men de försvinna här för den sammanstämmande mängden af samlingar och undersökare.

Vände vi oss nu derifrån till kunskapen om de gamlas seder och deras borgerliga lefnad, så möta vi öfverallt samma mödor och samma framgång. Inom de gränsor af tid, som den grekiska eller romerska historien medgifver en klarare öfversigt, torde knappt finnas något märkligt drag af dessa folks allmänna eller enskilta lefnad, som icke blifvit uppsökt, iakttaget, skillradt med nöjaktig sanning och fullständighet. Gudar och [ 110 ]deras bilder, prester och tempel, böner och religionslöften, orakel, besvärjningar, offerhögtider, politiska författningar, statsförsamlingar, land- och sjökrig, fester och lustbarheter, embeten och handteringar, mått och vigt, handel och sjöfart, lagar, domstolar, uppfostran, undervisning, städer, byggnader, husgeråd, klädedrägt, prydnader, gästebud och gästfrihetsrätt, intill helsningar och enskilta ärebevisningar, allt har funnit en mängd noggranna forskare och likaså omständliga beskrifvare. Icke nog: konsthistorien har gått i bredd med den borgerliga. Bildformare- och bildhuggarekonst, målning, arkitektur, stenskärning, hvar och en har blifvit undersökt och beskrifven efter sina olika verk-ämnen, sina åldrar af till- eller aftagande, sina åtskilda stilar, sina mästares skiljaktiga förträfflighet, och sina mer eller mindre dyrbara lemningar.

Så borde äfven vara. Historien utgör en stor tafla. De äldsta folkslagen visa sig blott såsom mörka massor i aflägsenheten, och låta med tydlighet svårligen urskilja sig. Man bör ej här fordra klarhet i alla dragen. Men sjelfva handlingen och hufvudfigurerna utgöras af Greker och Romare: dessa intaga framgrunden. Allt är här närmare ögat; måste derföre hafva mera ljus och fullständigare utbildning; hvart drag vara mer [ 111 ]fullbordadt; hvar sak åtskilja sig från den andra med all tydlighet af former och färgor. Detta fordrades — och om fordringen blifvit på möjligaste sätt uppfylld, är det väl ett skäl till missaktning eller förebråelse?

För att således dömma med någorlunda rättvisa om detta mörker, denna ovisshet, dessa påstådda fåfängliga forskningar, detta nästan löjliga ålderdomsnit, som man förebrått en mängd idkare af den antiqvariska lärdomen, åtskiljom slutligen i en enda kort öfversigt det verkligen sanna och falska, tillbörliga eller otillbörliga af en sådan beskyllning.

Klagan öfver mörker och ovisshet har visserligen rum, så snart frågan är om jordens aldraäldsta natur-öden och förvandlande omskiften; likasom i anseende till stora okända delar af jordklotet och dess befolkning. Samma klagan må vara rättvis äfven, då frågan angår det mera omständliga af de först kända folkens historia, hvilken tidernas aflägsenhet och brist på fornminnen icke tillåta att med minsta omständligbet utreda. Den må ändteligen äfven möta och erkännas, vid undersökningen af vår egen ursprunglighet i nyare och likväl för oss ej mindre mörka tidehvarf. Men denna klagan har icke mera rum, när vi inskränka oss, som vi förnuftigt böra, till de ledande [ 112 ]hufvuddragen af den oss bekanta fornverlden och dess äldsta tidehvarf; den har icke rum, när frågan angår sådana äldre tider, folkslag, länder, hvilka genom deras mera odlade tillstånd och deras närmare sammanhang med den yngre verlden framför alla andra förtjena att undersökas. De äldsta asiatiska och afrikanska nationer må hafva varit ypperliga folkslag och värdiga en fullständigare kännedom, i fall den kunde vinnas. Men det är föga troligt, att lagstiftning, vettenskaper, konster varit hos dem högre drifna, än hos Greker och Romare i deras hasta tidehvarf. Vi bo ej på Hinduers, Persers, Egyptiers jord, och våra flesta europeiska stater utgöra ej sönderfallna delar af deras välde, som af det romerska. I olyckan att finna ett ohjelpligt mörker i all hög ålderdom, är det åtminstone en lycka att kunna med någon klarhet genomskåda de för oss vigtigaste jordrymder och tidehvarf. Detta kunna vi verkligen.

Fåfängligheten af en del fornforskningar och någon deraf uppkommen antiqvarisk löjlighet må vara en i vissa afseenden förtjent förebråelse. Den må träffa med rättvisa historiska systemer öfver uråldriga verlds- och folköden, när de uppbyggas på den lösa massan af en illa utredd beläsenhet, [ 113 ]och understödjas af inga andra fornminnen, än antingen rent af sjelfdiktade, eller högst lättroget antagna, eller falskt uttydda, och slutligen ändå med allt oändligt fattiga. Den må ändteligen hafva rum vid all ytterst sorgfällig hopskrapning och högtidlig framställning af påstådda ålderdomslemningar, som antingen skryta med ett blott gissadt värde, eller hafva intet annat än rostens och förmultningens. Men samma förebråelse har ej mera rum vid hvar och en undersökning, som framlägger, ur hvilket tidehvarf det må vara, någon verklig historisk sanning, utan att derpå eller deromkring uppföra en hel konstbyggnad af lärda gissningar. Den är i synnerhet orättvis, intill lättsinnighet, vid allt, äfven de ringaste drag, som tjenar till liflig och fullständig målning af sådana folkslag och tidehvarf, hvilka varit och skola förblifva alla de följandes beundran och efterdömen. Det är här, som fornforskningen kan sägas odla sitt rätta egentliga fält, och som hvar upptäckt, ehuru liten den må vara, får ett stort intresse genom föreningen med allt det öfriga. Ty det är det olika värdet af tider och folkslag, det är möjligheten eller omöjligheten att känna fullständigt den tid man skillrar, som synas mig till en stor del afgöra det förnuftiga eller löjliga af dessa [ 114 ]intill småhet sträckta efterforskningar. Låtom Göransson med lärd sorgfällighet jemföra Neckens olika ättelaflor efter Plato och efter Eddan. Ett visst smålöje må vara härvid tillåtligt. Men jag kan åtminstone för min del, jag erkänner det, ej finna så orimliga, som man velat anse dem, hvarken Rhamii undersökning öfver de gamla Romares handskar, eller Nicolai, om ordsätten vid deras nysningar. En kunskap, som, fastän i sig sjelf ringa, dock likväl tillägger något till fullständigheten af ett stort och förträffligt helt, må anses obetydlig; men hvarföre skulle den vara föraktlig? Gifvas dessutom ej uttryck och ställen hos ålderdomens författare, som skulle förblifvit oförstådda utan kunskaper af lika ringa slag, som dessa nyssnämda? Det är således ej alltid ämnets litenhet, som utgör pedanteriet af den lärda forskningen: det är oftare massan af en stor beläsenhet, framsläpad till grund för falska satser eller omöjliga bevisningar. Mer än ett af våra med antikvarisk lärdom utlagda fornminnen torde ej underlåta att väcka någon förundran hos den tänkande läsarn. Deremot lärer föga någon förundra sig öfver Bianchinis nästan otroliga möda vid undersökningen af detta Columbarium Libertorum Augusti et Liviæ, upptäckt på den Apenninska vägen utanför Rom, och hvaraf man likväl [ 115 ]upplyses om föga annat, än den talrika betjeningen och dess minsta fördelningar i Augusti hof och Livias: om hvem som förvarat hennes örhängen och ringar, hvem som skött och aktat hennes foglar, eller hvem som tillvägt henne ullen för hennes dagliga spånad.

Jag har gjort, mine Herrar, som vanligen bör ske, när man söker upplysning och bättre lärdom: jag har begynt med redogörelsen för mina egna rätta eller felaktiga meningar.


  1. Schlözer: Nordische Geschichte.