Kalevala/Sång 9
< Kalevala
| ← Sång 8. |
|
Sång 10. → |
NIONDE SÅNGEN.
Nu den gamle Väinämöinen
Höjde sig utur sin släde;
Uppsteg utan att han lyftes,
Reste sig förutan bistånd,
Steg därefter in i stugan,
Trädde under takets resning.
Här ett silverstop man bringar,
Hämtar fram en gyllne kanna:
Ej det ringaste den rymmer,
10. Drager icke minsta delen
Utav blodet från den gamle,
Höge hjälten Väinämöinen.
Gubben ropar då från ugnen,
Ryter ur det gråa skägget:
»Vem bland männer kan du vara,
Vilken ur de hjältars skara?
Blod, som båtar sju kan fylla,
Hela åtta stora såar
Flutit från ditt knä, du arme,
20. Runnit ner på golvet redan.
Andra ord jag väl kan minnas,
Men jag känner icke början,
Minns ej varav järnet föddes,
Ej den usla slaggens upphov.»
Nu den gamle Väinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
»Järnets ursprung själv jag känner,
Tror mig veta stålets upphov.
Järnets ursprung.
v. 29-266.
»Äldst är luften ibland mödrar,
30. Vattnet är den äldste brodern,
Yngst bland bröderna är järnet,
Mellerst ibland dem är elden.
»Ukko, skaparen i höjden,
Jumala i luftens rymder,
Skilde vattnet ifrån luften,
Jordens fasta land från vattnet,
Men ännu var järnet ofött,
Var ej alstrat, växte icke.
»Ukko, luftens gud och herre,
40. Gnider sina tvenne händer,
Gnuggar dem emot varandra
På det vänstra knäets ända;
Därav föddes trenne jungfrur,
Tre naturens sköna döttrar:
Dessa blevo rostens mödrar,
Järnets, med den blåa munnen.
»Jungfrurna framgingo smidigt,
Trädde ut uppå en molnkant,
Stego fram med bröst som svällde,
50. Med bröstvårtor, vilka värkte;
Ner till jord sin mjölk de göto,
Tömde ut de fyllda brösten,
Göto mjölk på kärr och marker
Och uppå de våta böljor.
»Svart flöt mjölken från den första,
Från den äldsta av de trenne;
Vit den flöt ifrån den andra,
Från den mellersta av mörna;
Röd rann mjölken från den tredje,
60. Från den yngsta bland dem alla.
»Av den svarta jungfrumjölken
Alstrades det mjuka järnet;
Av den vita mjölk som utgöts,
Därav har man stålet bildat;
Av den röda mjölk som avgick,
Därav ficks det spröda järnet.
»När en liten tid förlidit,
Önskar järnet sammanträffa
Med sin äldre broder elden,
70. Lära känna eldens låga.
Då blir elden övermodig,
Växer till och blir förfärlig,
Söker att förbränna järnet,
Vill sin yngste bror förtära.
»Järnet lyckas då sig dölja,
Finner en förborgad tillflykt
Undan eldens vilda händer,
Svalget av den ilskna lägan.
»Järnet nu sig undandolde,
80. Höll sig gömt och låg förborgat
I den sanka mossens källsprång,
I en gungflys vattenåder
Uppå kärrets längsta sträcka,
På det vilda fjällets hjässa,
Varest svanor ägg ses lägga,
Vildgäss kläcka sina ungar.
»Järnet låg försänkt i kärret,
Vräkte sig i våta mossen,
Dolde sig ett år och tvenne,
90. Låg fördolt ännu ett tredje,
Mitt emellan tvenne stubbar,
Under trenne björkars rötter;
Kunde likväl ej sig rädda
Undan vilda eldens händer,
Nödgades för andra gången
Att till eldens stuga komma,
Att förfärdigas till vapen,
Att till skarpa klingor smidas.
»Vargen springer över kärret,
100. Björnen över mon sig skyndar:
Kärret sjönk för vargens fotsteg,
Mon inunder björnens ramar;
Rostigt järnet här sig höjde,
Tenar utav stålet stego
Ur de fjät som vargen trampat,
Spåren utav björnens hälar.
»Född var smeden Ilmarinen,
Född han var och upp han växte;
På ett berg av kol han föddes,
110. Växte upp på sotets moar,
Med en hammare av koppar
Och med tänger små i handen.
»Ilmarinen föds om natten,
Gör en smedja andra dagen.
För sin smedja plats han söker,
Rum att breda ut sin blåsbälg,
Ser ett kärr med sund och tuvor,
Ser en någorlunda sank mark;
Går att platsen undersöka,
120. Stället närmare beskåda;
Här han sänker ner sin blåsbälg,
Här han reder sig sin ässja.
»Fram till vargens fjät han kommer,
Spåren utav björnens hälar,
Ser den brodd som järnet skjutit,
Skådar klumparna av stålet
Uti vargens stora fotspår,
Fjäten utav björnens ramar.
»Yttrar dessa ord och säger:
130. »Ve dig järn, du olycksfulla,
På en usel plats du råkat,
I en låg och ömklig boning,
Uti vargens fjät i kärret,
Ända uti björnens fotspår!»
»Eftertänker, överlägger:
Vad månn’ därav kunde bliva
Om jag bragte det i elden,
I min ässja det försatte?
»Skräck betog det arma järnet,
140. Skräck betog det och förfäran
Då det hörde elden nämnas,
Hårda ord förnam om elden.
»Sade smeden Ilmarinen:
»Var häröver ej bekymrad!
Elden ej sin frände bränner,
Gör sin släkting ingen skada!
När du nalkas eldens stugor,
Kommer in i lågans boning,
Växer du och bliver vacker,
150. Skjuter upp och blir förträfflig,
Görs till goda svärd åt männer,
Och, för kvinnoband, till tofsar.
»Men alltsedan denna dagen
Järnet vaskades ur kärret,
Sköljdes upp utur det våta,
Hämtades till smedens ässja.
»Smeden bringar det i elden,
Driver det uti sin ässja;
Pustar en gång, pustar tvenne,
160. Pustar även tredje gången.
Järnet flyter som en välling,
Pöser upp, likt slagg, i blåsor,
Likt en vetedeg det rinner,
Likt en blandning utav rågmjöl,
Uti smedens stora låga,
Uti eldens starka hetta.
»Nu det arma järnet ropar:
»O du smed, o Ilmarinen,
Ryck mig utur detta läge,
170. Ur den röda eldens pina!»
»Sade smeden Ilmarinen:
»Om jag dig ur elden rycker,
Växer du och blir förfärlig,
Börjar alltför vilt att rasa,
Hugger väl ännu din broder,
Spjälkar sonen av din moder!»
»Därpå svor det arma järnet,
Svor sin svåra ed omsider
Uti ässjan, uppå städet,
180. Under hammarn, under släggan,
Tog till orda nu och talte,
Yttrade och sade detta:
»Träd ju finns för mig att bita,
Stenens hjärta att förtära;
Ej min egen bror jag hugger,
Vill min moders son ej spjälka;
Bättre är det mig att vara,
Lyckligare är att leva
Som kamrat åt vägakarlen,
190. Som ett handredskap för vandrarn,
Än förtära egna fränder,
Göra själva släkten skada.»
»Därpå smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Ryckte järnet utur elden,
Lade det på smedjestädet,
Mjukt han gjorde det och böjligt,
Smidde därav vassa verktyg,
Smidde spjut och smidde yxor,
200. Smidde allehanda redskap.
»Än behöves något litet,
Ännu något saknar järnet:
Järnets tunga fräser icke,
Stålets mun sig icke bildar,
Järnet bliver icke härdigt
Utan att i vattnet vätas.
»Därpå smeden lIlmarinen
Börjar att begrunda saken;
Något litet aska strör han,
210. Någon droppe lut han gjuter
Till beredningssaft för stålet,
Och till järnets härdningsvatten.
»Prövar vätskan med sin tunga,
Smakar den med mycket nöje,
Yttrar dessa ord och säger:
»Tjänligt är ej detta vatten
Till beredningssaft för stålet,
Järnets bearbetningsvätska.»
»Upp ett bi från marken flyger,
220. Blåbevingat, från en tuva,
Flyger långsamt fram och åter
Runt kring Ilmarinens smedja.
»Smeden yttrar då och säger:
»Mehiläinen, flinke gosse,
Hämta honing i din vinge,
Ljuvlig saft uppå din tunga,
Tag den från sex blomstertoppar,
Från sju gröna grässtråns spetsar
Till det stål som här beredes,
230. Till det järn som nu skall smidas.»
»Herhiläinen, Hiisis fågel,
Ser uppå och lyssnar noga,
Blickar ner från takets framkant,
Stirrar fram i skygd av nävret,
Medan järnet här beredes,
Stål tillverkas uti smedjan.
»Fram med sus och gny han flyger,
Utströr Hiisis alla fasor,
Frambär ormens skarpa etter,
240. Hämtar maskens svarta vätskor,
Myrans bittert sura safter,
Paddans dolda gift därjämte,
Till beredningssaft för stålet
Och till järnets härdningsvatten.
Själve smeden Ilmarinen,
Den beständigt trägne hamrarn,
Han förmodar nu och menar
Att tillbaka biet kommit,
Att det honing med sig hämtat,
250. Burit fram den söta saften,
Yttrar då ett ord och säger:
»Se det här är gott och tjänligt
Till beredningssaft för stålet,
Järnets bearbetningsvätska.»
»Nu däri han stålet sänker,
Väter därmed arma järnet,
Sedan han det ryckt ur elden,
Tagit det utur sin ässja.
»Härav härrör stålets ondska,
260. Härav järnets vilda vanvett;
Uselt har sin ed det brutit,
Ätit, som en hund, sin heder,
Huggit i sin egen broder,
Bitit sina anförvanter,
Bragt det röda blod att flyta,
Att i strida strömmar frusta.»
Höjde sig utur sin släde;
Uppsteg utan att han lyftes,
Reste sig förutan bistånd,
Steg därefter in i stugan,
Trädde under takets resning.
Här ett silverstop man bringar,
Hämtar fram en gyllne kanna:
Ej det ringaste den rymmer,
10. Drager icke minsta delen
Utav blodet från den gamle,
Höge hjälten Väinämöinen.
Gubben ropar då från ugnen,
Ryter ur det gråa skägget:
»Vem bland männer kan du vara,
Vilken ur de hjältars skara?
Blod, som båtar sju kan fylla,
Hela åtta stora såar
Flutit från ditt knä, du arme,
20. Runnit ner på golvet redan.
Andra ord jag väl kan minnas,
Men jag känner icke början,
Minns ej varav järnet föddes,
Ej den usla slaggens upphov.»
Nu den gamle Väinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
»Järnets ursprung själv jag känner,
Tror mig veta stålets upphov.
Järnets ursprung.
v. 29-266.
»Äldst är luften ibland mödrar,
30. Vattnet är den äldste brodern,
Yngst bland bröderna är järnet,
Mellerst ibland dem är elden.
»Ukko, skaparen i höjden,
Jumala i luftens rymder,
Skilde vattnet ifrån luften,
Jordens fasta land från vattnet,
Men ännu var järnet ofött,
Var ej alstrat, växte icke.
»Ukko, luftens gud och herre,
40. Gnider sina tvenne händer,
Gnuggar dem emot varandra
På det vänstra knäets ända;
Därav föddes trenne jungfrur,
Tre naturens sköna döttrar:
Dessa blevo rostens mödrar,
Järnets, med den blåa munnen.
»Jungfrurna framgingo smidigt,
Trädde ut uppå en molnkant,
Stego fram med bröst som svällde,
50. Med bröstvårtor, vilka värkte;
Ner till jord sin mjölk de göto,
Tömde ut de fyllda brösten,
Göto mjölk på kärr och marker
Och uppå de våta böljor.
»Svart flöt mjölken från den första,
Från den äldsta av de trenne;
Vit den flöt ifrån den andra,
Från den mellersta av mörna;
Röd rann mjölken från den tredje,
60. Från den yngsta bland dem alla.
»Av den svarta jungfrumjölken
Alstrades det mjuka järnet;
Av den vita mjölk som utgöts,
Därav har man stålet bildat;
Av den röda mjölk som avgick,
Därav ficks det spröda järnet.
»När en liten tid förlidit,
Önskar järnet sammanträffa
Med sin äldre broder elden,
70. Lära känna eldens låga.
Då blir elden övermodig,
Växer till och blir förfärlig,
Söker att förbränna järnet,
Vill sin yngste bror förtära.
»Järnet lyckas då sig dölja,
Finner en förborgad tillflykt
Undan eldens vilda händer,
Svalget av den ilskna lägan.
»Järnet nu sig undandolde,
80. Höll sig gömt och låg förborgat
I den sanka mossens källsprång,
I en gungflys vattenåder
Uppå kärrets längsta sträcka,
På det vilda fjällets hjässa,
Varest svanor ägg ses lägga,
Vildgäss kläcka sina ungar.
»Järnet låg försänkt i kärret,
Vräkte sig i våta mossen,
Dolde sig ett år och tvenne,
90. Låg fördolt ännu ett tredje,
Mitt emellan tvenne stubbar,
Under trenne björkars rötter;
Kunde likväl ej sig rädda
Undan vilda eldens händer,
Nödgades för andra gången
Att till eldens stuga komma,
Att förfärdigas till vapen,
Att till skarpa klingor smidas.
»Vargen springer över kärret,
100. Björnen över mon sig skyndar:
Kärret sjönk för vargens fotsteg,
Mon inunder björnens ramar;
Rostigt järnet här sig höjde,
Tenar utav stålet stego
Ur de fjät som vargen trampat,
Spåren utav björnens hälar.
»Född var smeden Ilmarinen,
Född han var och upp han växte;
På ett berg av kol han föddes,
110. Växte upp på sotets moar,
Med en hammare av koppar
Och med tänger små i handen.
»Ilmarinen föds om natten,
Gör en smedja andra dagen.
För sin smedja plats han söker,
Rum att breda ut sin blåsbälg,
Ser ett kärr med sund och tuvor,
Ser en någorlunda sank mark;
Går att platsen undersöka,
120. Stället närmare beskåda;
Här han sänker ner sin blåsbälg,
Här han reder sig sin ässja.
»Fram till vargens fjät han kommer,
Spåren utav björnens hälar,
Ser den brodd som järnet skjutit,
Skådar klumparna av stålet
Uti vargens stora fotspår,
Fjäten utav björnens ramar.
»Yttrar dessa ord och säger:
130. »Ve dig järn, du olycksfulla,
På en usel plats du råkat,
I en låg och ömklig boning,
Uti vargens fjät i kärret,
Ända uti björnens fotspår!»
»Eftertänker, överlägger:
Vad månn’ därav kunde bliva
Om jag bragte det i elden,
I min ässja det försatte?
»Skräck betog det arma järnet,
140. Skräck betog det och förfäran
Då det hörde elden nämnas,
Hårda ord förnam om elden.
»Sade smeden Ilmarinen:
»Var häröver ej bekymrad!
Elden ej sin frände bränner,
Gör sin släkting ingen skada!
När du nalkas eldens stugor,
Kommer in i lågans boning,
Växer du och bliver vacker,
150. Skjuter upp och blir förträfflig,
Görs till goda svärd åt männer,
Och, för kvinnoband, till tofsar.
»Men alltsedan denna dagen
Järnet vaskades ur kärret,
Sköljdes upp utur det våta,
Hämtades till smedens ässja.
»Smeden bringar det i elden,
Driver det uti sin ässja;
Pustar en gång, pustar tvenne,
160. Pustar även tredje gången.
Järnet flyter som en välling,
Pöser upp, likt slagg, i blåsor,
Likt en vetedeg det rinner,
Likt en blandning utav rågmjöl,
Uti smedens stora låga,
Uti eldens starka hetta.
»Nu det arma järnet ropar:
»O du smed, o Ilmarinen,
Ryck mig utur detta läge,
170. Ur den röda eldens pina!»
»Sade smeden Ilmarinen:
»Om jag dig ur elden rycker,
Växer du och blir förfärlig,
Börjar alltför vilt att rasa,
Hugger väl ännu din broder,
Spjälkar sonen av din moder!»
»Därpå svor det arma järnet,
Svor sin svåra ed omsider
Uti ässjan, uppå städet,
180. Under hammarn, under släggan,
Tog till orda nu och talte,
Yttrade och sade detta:
»Träd ju finns för mig att bita,
Stenens hjärta att förtära;
Ej min egen bror jag hugger,
Vill min moders son ej spjälka;
Bättre är det mig att vara,
Lyckligare är att leva
Som kamrat åt vägakarlen,
190. Som ett handredskap för vandrarn,
Än förtära egna fränder,
Göra själva släkten skada.»
»Därpå smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Ryckte järnet utur elden,
Lade det på smedjestädet,
Mjukt han gjorde det och böjligt,
Smidde därav vassa verktyg,
Smidde spjut och smidde yxor,
200. Smidde allehanda redskap.
»Än behöves något litet,
Ännu något saknar järnet:
Järnets tunga fräser icke,
Stålets mun sig icke bildar,
Järnet bliver icke härdigt
Utan att i vattnet vätas.
»Därpå smeden lIlmarinen
Börjar att begrunda saken;
Något litet aska strör han,
210. Någon droppe lut han gjuter
Till beredningssaft för stålet,
Och till järnets härdningsvatten.
»Prövar vätskan med sin tunga,
Smakar den med mycket nöje,
Yttrar dessa ord och säger:
»Tjänligt är ej detta vatten
Till beredningssaft för stålet,
Järnets bearbetningsvätska.»
»Upp ett bi från marken flyger,
220. Blåbevingat, från en tuva,
Flyger långsamt fram och åter
Runt kring Ilmarinens smedja.
»Smeden yttrar då och säger:
»Mehiläinen, flinke gosse,
Hämta honing i din vinge,
Ljuvlig saft uppå din tunga,
Tag den från sex blomstertoppar,
Från sju gröna grässtråns spetsar
Till det stål som här beredes,
230. Till det järn som nu skall smidas.»
»Herhiläinen, Hiisis fågel,
Ser uppå och lyssnar noga,
Blickar ner från takets framkant,
Stirrar fram i skygd av nävret,
Medan järnet här beredes,
Stål tillverkas uti smedjan.
»Fram med sus och gny han flyger,
Utströr Hiisis alla fasor,
Frambär ormens skarpa etter,
240. Hämtar maskens svarta vätskor,
Myrans bittert sura safter,
Paddans dolda gift därjämte,
Till beredningssaft för stålet
Och till järnets härdningsvatten.
Själve smeden Ilmarinen,
Den beständigt trägne hamrarn,
Han förmodar nu och menar
Att tillbaka biet kommit,
Att det honing med sig hämtat,
250. Burit fram den söta saften,
Yttrar då ett ord och säger:
»Se det här är gott och tjänligt
Till beredningssaft för stålet,
Järnets bearbetningsvätska.»
»Nu däri han stålet sänker,
Väter därmed arma järnet,
Sedan han det ryckt ur elden,
Tagit det utur sin ässja.
»Härav härrör stålets ondska,
260. Härav järnets vilda vanvett;
Uselt har sin ed det brutit,
Ätit, som en hund, sin heder,
Huggit i sin egen broder,
Bitit sina anförvanter,
Bragt det röda blod att flyta,
Att i strida strömmar frusta.»
Nu från ugnen gubben ryter,
Skägget sjunger, huvu’t skakar:
»Nu jag känner järnets ursprung,
270. Fattar stålets onda vanor.
Smädeorden
mot järnet.
v. 271—342.
»Ve dig järn, beklagansvärda,
Arma järn, du usla smidslagg,
Stål, som drabbats av förtrollning!
Är det därav, som du alstrats,
Som du blivit så förfärlig,
Vuxit upp så stor och väldig?»
»Stor du icke var den tiden,
Icke stor och icke liten,
Icke heller alltför vacker,
280. Icke alltför tvär och vresig,
När du såsom mjölk låg stilla,
När ännu du flöt som ungmjölk
I de unga jungfrubrösten,
När i tärnans barm du växte,
Vid det långa molnets framkant,
Under himlens jämna fäste.
»Icke var du stor då heller,
Icke stor och icke liten,
När ännu du låg som vätska,
290. När du stod så klar som vattnet
Uppå kärrets längsta sträcka,
På det vilda fjällets hjässa,
Där till grus du vart förvandlad,
Blev förbytt till rostig myrmalm.
»Icke var du stor då heller,
Ej för stor och ej för liten,
När i flyn dig älgar nötte,
När du slets på mon av renar,
Trampades av vargens tassar,
300. Rördes om av björnens ramar.
»Icke var du stor då heller,
Icke stor och icke liten,
Då du vaskades ur kärret,
Grävdes upp ur markens gyttja,
Fördes uti smedens smedja,
Under Ilmarinens ässja.
»Stor du icke var då heller,
Icke stor och icke liten,
När som smedjeslagg du fräste,
310. När du sjöd som kokhett vatten
I den vilda eldens bostad,
När du svor den svära eden,
Uti ässjan, uppå städet,
Under hammarn, under släggan,
Uppå smedens arbetsplatser,
Vid hans eget smedjeställe.
»Har du vuxit nu till större,
Retats upp och blivit vresig,
Brutit eden som du svurit,
320. Ätit, likt en hund, din heder,
Då du här din ätt har gnagat,
Och din släkt med munnen fattat?
»Vem har dig till dådet drivit,
Manat dig till usla bragden?
Månn’ din fader eller moder,
Eller ock din äldste broder?
Månn’ din allra yngsta syster,
Eller andra höga fränder?
Ej din fader, ej din moder,
330. Ej din äldste broder heller,
Ej din allra yngsta syster,
Icke andra höga fränder:
Själv du gjort det onda dådet,
Kalma-bragden själv förövat!
»Kom nu att ditt dåd beskåda,
Att ditt onda verk förbättra,
Förrn jag åt din mor det säger,
Hos den gamla mig beklagar:
Mera får en mor att göra,
340. Större blir den gamlas möda,
När en son begår vad ont är,
När ett barn sig illa skickar.
Ord att stilla blodet.
v. 342—416.
»Stanna blod, hör upp att flyta,
Att i strida strömmar välla,
Att emot mitt huvud stänka,
Att på mig mot bröstet brusa;
Stanna lik en vägg orörlig,
Stå likt gärdesgården stilla,
Såsom svärdet står i havet,
350. Såsom starrgräs uti mossan,
Som en häll på åkerrenen,
Klippan i den vilda forsen.
»Men om sinnet vill dig bjuda
Att med hastighet dig röra,
Må du röra dig i köttet
Samt igenomströmma benen;
Bättre är det dig därinne,
Skönare för dig att löpa
Under hullet genom ådror
360. Och att benen genomströmma,
Än att ner på marken rinna,
Ner i stoftet droppvis stänka.
»Skynda ej, o mjölk, på marken,
Ej, skuldlösa blod, på lindan,
Männers prydnad, ej på gräset,
Hjältars guld, ej hit på kullen:
Uti hjärtat är din boning,
Och din källare i lungan,
Drag dig skyndsamt dit tillbaka,
370. Ila dit med största snabbhet,
Ej du är en älv som flyter,
Ej en sjö som ut sig breder,
En källåder ej som porlar,
Ej en glesnad båt som läcker.
»Upphör, dyra, då att drypa,
Låt, o röda blod, dig hämma,
Eller ock må själv du stanna!
Själva Tyrjäs fors ju dämdes,
Tuonis älv ju lät sig hämma,
380. Torrt blev havet, torr blev himlen
Då den stora hettan rådde,
Det okuvliga eldåret.
»Om ej detta du vill akta,
Minnes jag väl även annat,
Finner nog på nya medel:
Kallar fram en Hiisis gryta,
Varuti man blodet kokar,
Hettar upp den röda vätskan,
Att ej mer en droppe spilles,
390. Ej det röda flödet rinner,
Ej på marken blodet flyter,
Ej i strömmar längre väller.
»Skulle man i mig ej finna,
Ej i Ukkos son en hjälte
Till att hejda detta flöde,
Till att åderforsen dämma:
Finnes fadern uti himlen,
Jumala där ovan molnen,
Som väl duger ibland männer,
400. Som bland hjältar väl är vuxen
Att på blodet sluta munnen,
Att dess strida flöde hämma.
»Höge skapare, o Ukko!
Jumala, som bor i himlen!
Kom hit ner, där du behöves,
Närma dig, då hit du kallas,
Foga handen, stor och fyllig,
Tryck din egen tjocka tumme
Till en damm för svåra såret,
410. Till den onda portens stängsel;
Bred däröver älskogsbladet,
Påtryck snabbt ett gyllne näckblad,
Till en bom på blodets bana,
Till ett stängsel, där det framgår,
Att ej på mitt skägg det stänker,
Gjuts på mina usla kläder!»
Blodets mun han härmed tillslöt,
Stängde vägen för dess flöde.
Sände sen sin son i smedjan,
420. För att smörjelse bereda
Utav hylsor ifrån gräsen,
Utav tusen blomsterknoppar,
Som till marken honing fälla,
Drypa ner sin ljuva blomsaft.
Gossen sig begav i smedjan,
Gick att smörjelse bereda;
I hans väg en ek då träder,
Genast han av eken frågar:
»Finns i dina grenar honing,
430. Finnes lake under barken?»
Eken honom fyndigt svarar:
»Under loppet av gårdagen
Honing dröp på mina kvistar,
Nedföll på min topp med prassel,
Stänkte ner från himlens skyar,
Ifrån strömoln som sig löste.»
Spånor tager han från eken,
Splittror från det spröda trädet,
Goda gräs han även samlar,
440. Mångahanda skilda örter,
Som ej ses i dessa nejder,
Ej på alla ställen växa,
Grytan ställer han på elden,
Bringar blandningen att koka,
Sammansatt av ekbarksstycken,
Örter, sköna till att skåda.
Högljutt höres grytan koka,
Fräser hela trenne nätter,
Hela trenne sommardagar;
450. Smörjelsen han då beskådar,
Ser om salvan ren är säker,
Läkemedlet tillförlitligt.
Än är salvan icke säker,
Smörjelsen ej tillförlitlig;
Gräs han lägger till i grytan,
Ännu flera skilda örter,
Som från andra nejder hämtats,
Bortom hundra vägalängder,
Utav åtta visa trollmän,
460. Siare, till antal nio.
Trenne nätter än han kokar
Och med ens i nio nätter,
Lyfter grytan då från elden,
Undersöker nu sin salva,
Ser om smörjelsen är säker,
Läkemedlet tillförlitligt.
Fanns en asp, ovanligt grenig,
Som på åkerrenen växte;
Väldet avbröt denna trädstam,
470. Skilde den i tvenne stycken;
Den bestryker han med salvan,
Smörjer den med trolldomsmedlet,
Yttrar dessa ord och säger:
»Om i denna salva finnes
Det som för ett sår sig ägnar,
Som på skador kunde strykas,
Så må aspen åter helna,
Bliva starkare än nånsin!»
Aspen genast åter helnar,
480. Bliver starkare än nånsin,
Växer upptill rik och vacker,
Och vid roten sund fullkomligt.
Därpå smörjelsen han prövar,
Trolldomssalvan han försöker,
Prövar den på stenars rämnor,
Uppå sönderbrustna hällar:
Sten vid sten sig sammanhäftar,
Häll mot häll sig åter sluter.
Sonen kommer då ur smedjan,
490. Där sin smörjelse han tillrett,
Läkemedlet sammanblandat,
Bringar det i gubbens händer:
»Detta är en säker salva,
Tillförlitligt trolldomsmedel;
Om ock berg därmed beströkes,
Häll vid häll sig sammanslöte!»
Gubben smakade med tungan,
Prövade i munnen salvan:
Gott befann han läkemedlet,
500. Salvan säker, tillförlitlig.
Smorde sedan Väinämöinen,
Helade den illa farne,
Smorde nedan, smorde ovan,
Stundom gned han ock på mitten,
Höjde då sin röst och sade,
Talade med dessa orden:
»Ej jag rörs med egna muskler,
Med min skapares jag rör mig;
Ej med egen kraft jag framgår,
510. Av hans allmakts kraft jag drives;
Ej med egen mun jag talar,
Med den högstes mun jag talar;
Om ock ljuvlig röst jag ägde,
Ljuvare är dock den högstes;
Om ock härlig hand jag hade,
Härligare dock är skaparns.»
Nu när smörjelsen var pålagd,
Säkra läkemedlet insmort,
Svimmar nästan Väinämöinen,
520. Sammandrages utav smärta;
Av och an sig Väinö vrider,
Finner ingen ro för plågan.
Gubben då förvisar värken,
Driver bort de svåra smärtor,
Bort till Kipumäkis kulle,
Toppen utav sjukdomsberget,
För att stenar smärta bringa,
Klipporna med värk besvära.
Griper nu en bunt av siden,
530. Skär den uti flere remsor,
River därav skilda stycken
Och förfärdigar ett förband;
Med sitt siden han förbinder,
Lindar in med sköna tyget
Knäet på den arme mannen,
Tårna uppå Väinämöinen.
Höjer nu sin röst och säger,
Yttrar dessa ord och talar:
»Förband blive skaparns siden,
540. Skaparns mantelflik betäckning
Över denna goda knäled,
Dessa tår som äro fasta!
Sköne Jumala i himlen,
Starke skapare, förhindra,
Att vi här av lyten drabbas
Och till pris åt smärtor givas!»
Nu den gamle Väinämöinen
Verklig hjälp härav försporde,
Botad innan kort sig kände;
550. Köttet växte och blev vackert,
Blev fullkomligt helnat nertill,
Mittuppå från smärta friat,
Blev på alla sidor felfritt,
Upptill utan ärr och märken,
Mera oskatt än tillförne,
Bättre än förut det varit;
Ren han kan på foten stiga,
Knä’t sig böjer obehindrat,
Utan smärta ens till namnet,
560. Utan skäl till minsta klagan.
Därpå gamle Väinämöinen
Lyfter ögat upp mot höjden
Och en tacksam blick han sänder
Upp emot den höga himlen;
Höjande sin röst han säger
Och med dessa ord han talar:
»Dädan utgår nåden städse,
Dädan kommer kända stödet:
Uppifrån den höga himlen,
570. Från den makt, som allting skapat!
»Dig, o Jumala, jag prisar,
Dig, o skapare, allena,
Att ditt bistånd mig du givit,
Mig ditt kända stöd förlänat
Uti dessa svåra plågor,
Bragta av det vassa järnet!»
Därpå gamle Väinämöinen
Yttrade ännu och sade:
»Icke må det framtidssläkte,
580. Som uppväxer hädanefter,
Uppå trots en farkost timra,
Uppå skryt ej ens ett vränge!
Gud utmäter vädjoloppet,
Skaparen bestämmer slutet,
Mannens kunskap gör det icke,
Ej den starke ens förmår det!»
Skägget sjunger, huvu’t skakar:
»Nu jag känner järnets ursprung,
270. Fattar stålets onda vanor.
Smädeorden
mot järnet.
v. 271—342.
»Ve dig järn, beklagansvärda,
Arma järn, du usla smidslagg,
Stål, som drabbats av förtrollning!
Är det därav, som du alstrats,
Som du blivit så förfärlig,
Vuxit upp så stor och väldig?»
»Stor du icke var den tiden,
Icke stor och icke liten,
Icke heller alltför vacker,
280. Icke alltför tvär och vresig,
När du såsom mjölk låg stilla,
När ännu du flöt som ungmjölk
I de unga jungfrubrösten,
När i tärnans barm du växte,
Vid det långa molnets framkant,
Under himlens jämna fäste.
»Icke var du stor då heller,
Icke stor och icke liten,
När ännu du låg som vätska,
290. När du stod så klar som vattnet
Uppå kärrets längsta sträcka,
På det vilda fjällets hjässa,
Där till grus du vart förvandlad,
Blev förbytt till rostig myrmalm.
»Icke var du stor då heller,
Ej för stor och ej för liten,
När i flyn dig älgar nötte,
När du slets på mon av renar,
Trampades av vargens tassar,
300. Rördes om av björnens ramar.
»Icke var du stor då heller,
Icke stor och icke liten,
Då du vaskades ur kärret,
Grävdes upp ur markens gyttja,
Fördes uti smedens smedja,
Under Ilmarinens ässja.
»Stor du icke var då heller,
Icke stor och icke liten,
När som smedjeslagg du fräste,
310. När du sjöd som kokhett vatten
I den vilda eldens bostad,
När du svor den svära eden,
Uti ässjan, uppå städet,
Under hammarn, under släggan,
Uppå smedens arbetsplatser,
Vid hans eget smedjeställe.
»Har du vuxit nu till större,
Retats upp och blivit vresig,
Brutit eden som du svurit,
320. Ätit, likt en hund, din heder,
Då du här din ätt har gnagat,
Och din släkt med munnen fattat?
»Vem har dig till dådet drivit,
Manat dig till usla bragden?
Månn’ din fader eller moder,
Eller ock din äldste broder?
Månn’ din allra yngsta syster,
Eller andra höga fränder?
Ej din fader, ej din moder,
330. Ej din äldste broder heller,
Ej din allra yngsta syster,
Icke andra höga fränder:
Själv du gjort det onda dådet,
Kalma-bragden själv förövat!
»Kom nu att ditt dåd beskåda,
Att ditt onda verk förbättra,
Förrn jag åt din mor det säger,
Hos den gamla mig beklagar:
Mera får en mor att göra,
340. Större blir den gamlas möda,
När en son begår vad ont är,
När ett barn sig illa skickar.
Ord att stilla blodet.
v. 342—416.
»Stanna blod, hör upp att flyta,
Att i strida strömmar välla,
Att emot mitt huvud stänka,
Att på mig mot bröstet brusa;
Stanna lik en vägg orörlig,
Stå likt gärdesgården stilla,
Såsom svärdet står i havet,
350. Såsom starrgräs uti mossan,
Som en häll på åkerrenen,
Klippan i den vilda forsen.
»Men om sinnet vill dig bjuda
Att med hastighet dig röra,
Må du röra dig i köttet
Samt igenomströmma benen;
Bättre är det dig därinne,
Skönare för dig att löpa
Under hullet genom ådror
360. Och att benen genomströmma,
Än att ner på marken rinna,
Ner i stoftet droppvis stänka.
»Skynda ej, o mjölk, på marken,
Ej, skuldlösa blod, på lindan,
Männers prydnad, ej på gräset,
Hjältars guld, ej hit på kullen:
Uti hjärtat är din boning,
Och din källare i lungan,
Drag dig skyndsamt dit tillbaka,
370. Ila dit med största snabbhet,
Ej du är en älv som flyter,
Ej en sjö som ut sig breder,
En källåder ej som porlar,
Ej en glesnad båt som läcker.
»Upphör, dyra, då att drypa,
Låt, o röda blod, dig hämma,
Eller ock må själv du stanna!
Själva Tyrjäs fors ju dämdes,
Tuonis älv ju lät sig hämma,
380. Torrt blev havet, torr blev himlen
Då den stora hettan rådde,
Det okuvliga eldåret.
»Om ej detta du vill akta,
Minnes jag väl även annat,
Finner nog på nya medel:
Kallar fram en Hiisis gryta,
Varuti man blodet kokar,
Hettar upp den röda vätskan,
Att ej mer en droppe spilles,
390. Ej det röda flödet rinner,
Ej på marken blodet flyter,
Ej i strömmar längre väller.
»Skulle man i mig ej finna,
Ej i Ukkos son en hjälte
Till att hejda detta flöde,
Till att åderforsen dämma:
Finnes fadern uti himlen,
Jumala där ovan molnen,
Som väl duger ibland männer,
400. Som bland hjältar väl är vuxen
Att på blodet sluta munnen,
Att dess strida flöde hämma.
»Höge skapare, o Ukko!
Jumala, som bor i himlen!
Kom hit ner, där du behöves,
Närma dig, då hit du kallas,
Foga handen, stor och fyllig,
Tryck din egen tjocka tumme
Till en damm för svåra såret,
410. Till den onda portens stängsel;
Bred däröver älskogsbladet,
Påtryck snabbt ett gyllne näckblad,
Till en bom på blodets bana,
Till ett stängsel, där det framgår,
Att ej på mitt skägg det stänker,
Gjuts på mina usla kläder!»
Blodets mun han härmed tillslöt,
Stängde vägen för dess flöde.
Sände sen sin son i smedjan,
420. För att smörjelse bereda
Utav hylsor ifrån gräsen,
Utav tusen blomsterknoppar,
Som till marken honing fälla,
Drypa ner sin ljuva blomsaft.
Gossen sig begav i smedjan,
Gick att smörjelse bereda;
I hans väg en ek då träder,
Genast han av eken frågar:
»Finns i dina grenar honing,
430. Finnes lake under barken?»
Eken honom fyndigt svarar:
»Under loppet av gårdagen
Honing dröp på mina kvistar,
Nedföll på min topp med prassel,
Stänkte ner från himlens skyar,
Ifrån strömoln som sig löste.»
Spånor tager han från eken,
Splittror från det spröda trädet,
Goda gräs han även samlar,
440. Mångahanda skilda örter,
Som ej ses i dessa nejder,
Ej på alla ställen växa,
Grytan ställer han på elden,
Bringar blandningen att koka,
Sammansatt av ekbarksstycken,
Örter, sköna till att skåda.
Högljutt höres grytan koka,
Fräser hela trenne nätter,
Hela trenne sommardagar;
450. Smörjelsen han då beskådar,
Ser om salvan ren är säker,
Läkemedlet tillförlitligt.
Än är salvan icke säker,
Smörjelsen ej tillförlitlig;
Gräs han lägger till i grytan,
Ännu flera skilda örter,
Som från andra nejder hämtats,
Bortom hundra vägalängder,
Utav åtta visa trollmän,
460. Siare, till antal nio.
Trenne nätter än han kokar
Och med ens i nio nätter,
Lyfter grytan då från elden,
Undersöker nu sin salva,
Ser om smörjelsen är säker,
Läkemedlet tillförlitligt.
Fanns en asp, ovanligt grenig,
Som på åkerrenen växte;
Väldet avbröt denna trädstam,
470. Skilde den i tvenne stycken;
Den bestryker han med salvan,
Smörjer den med trolldomsmedlet,
Yttrar dessa ord och säger:
»Om i denna salva finnes
Det som för ett sår sig ägnar,
Som på skador kunde strykas,
Så må aspen åter helna,
Bliva starkare än nånsin!»
Aspen genast åter helnar,
480. Bliver starkare än nånsin,
Växer upptill rik och vacker,
Och vid roten sund fullkomligt.
Därpå smörjelsen han prövar,
Trolldomssalvan han försöker,
Prövar den på stenars rämnor,
Uppå sönderbrustna hällar:
Sten vid sten sig sammanhäftar,
Häll mot häll sig åter sluter.
Sonen kommer då ur smedjan,
490. Där sin smörjelse han tillrett,
Läkemedlet sammanblandat,
Bringar det i gubbens händer:
»Detta är en säker salva,
Tillförlitligt trolldomsmedel;
Om ock berg därmed beströkes,
Häll vid häll sig sammanslöte!»
Gubben smakade med tungan,
Prövade i munnen salvan:
Gott befann han läkemedlet,
500. Salvan säker, tillförlitlig.
Smorde sedan Väinämöinen,
Helade den illa farne,
Smorde nedan, smorde ovan,
Stundom gned han ock på mitten,
Höjde då sin röst och sade,
Talade med dessa orden:
»Ej jag rörs med egna muskler,
Med min skapares jag rör mig;
Ej med egen kraft jag framgår,
510. Av hans allmakts kraft jag drives;
Ej med egen mun jag talar,
Med den högstes mun jag talar;
Om ock ljuvlig röst jag ägde,
Ljuvare är dock den högstes;
Om ock härlig hand jag hade,
Härligare dock är skaparns.»
Nu när smörjelsen var pålagd,
Säkra läkemedlet insmort,
Svimmar nästan Väinämöinen,
520. Sammandrages utav smärta;
Av och an sig Väinö vrider,
Finner ingen ro för plågan.
Gubben då förvisar värken,
Driver bort de svåra smärtor,
Bort till Kipumäkis kulle,
Toppen utav sjukdomsberget,
För att stenar smärta bringa,
Klipporna med värk besvära.
Griper nu en bunt av siden,
530. Skär den uti flere remsor,
River därav skilda stycken
Och förfärdigar ett förband;
Med sitt siden han förbinder,
Lindar in med sköna tyget
Knäet på den arme mannen,
Tårna uppå Väinämöinen.
Höjer nu sin röst och säger,
Yttrar dessa ord och talar:
»Förband blive skaparns siden,
540. Skaparns mantelflik betäckning
Över denna goda knäled,
Dessa tår som äro fasta!
Sköne Jumala i himlen,
Starke skapare, förhindra,
Att vi här av lyten drabbas
Och till pris åt smärtor givas!»
Nu den gamle Väinämöinen
Verklig hjälp härav försporde,
Botad innan kort sig kände;
550. Köttet växte och blev vackert,
Blev fullkomligt helnat nertill,
Mittuppå från smärta friat,
Blev på alla sidor felfritt,
Upptill utan ärr och märken,
Mera oskatt än tillförne,
Bättre än förut det varit;
Ren han kan på foten stiga,
Knä’t sig böjer obehindrat,
Utan smärta ens till namnet,
560. Utan skäl till minsta klagan.
Därpå gamle Väinämöinen
Lyfter ögat upp mot höjden
Och en tacksam blick han sänder
Upp emot den höga himlen;
Höjande sin röst han säger
Och med dessa ord han talar:
»Dädan utgår nåden städse,
Dädan kommer kända stödet:
Uppifrån den höga himlen,
570. Från den makt, som allting skapat!
»Dig, o Jumala, jag prisar,
Dig, o skapare, allena,
Att ditt bistånd mig du givit,
Mig ditt kända stöd förlänat
Uti dessa svåra plågor,
Bragta av det vassa järnet!»
Därpå gamle Väinämöinen
Yttrade ännu och sade:
»Icke må det framtidssläkte,
580. Som uppväxer hädanefter,
Uppå trots en farkost timra,
Uppå skryt ej ens ett vränge!
Gud utmäter vädjoloppet,
Skaparen bestämmer slutet,
Mannens kunskap gör det icke,
Ej den starke ens förmår det!»