Lättsamma tankar av år 1905/Vet unga män allt som är värt att veta?
| ← Är de amerikanska äkta männen målade på kyrkfönster? |
|
Hur charmerande är musik, enligt er uppfattning? → |
Vet unga män allt som är värt att veta?[redigera]
Det har sagts mig, att amerikanska professorer ”sörjer bristen på idealitet” vid Columbia University — möjligen även vid andra universitet utspridda över hela Förenta Staterna. Om det kan vara till någon tröst för dessa sörjande amerikanska professorer, kan jag försäkra dem, att de inte är ensamma i sin sorg. Jag bor inte långt från Oxford, och åtnjuter förmånen att emellanåt kunna lyssna till engelska universitetsprofessorers jeremiader. Mer än en gång har tyska professorer gjort mig den äran att använda mig som verktyg i syfte att öva upp sin engelska. De har då även uttryckt liknande sorg över bristen på idealitet i bland annat Heidelberg och Bonn. Ungdomar är sig lika över hela världen; de har sina egna ideal; dessa stämmer inte alltid överens med dem hos en universitetsprofessor. Förklaringen är tämligen enkel. Ungdomar är unga och universitetsprofessor, allmänt sett, är i medelåldern.
Jag kan hysa medkänsla med den sörjande professorn. Även jag har, i mina dagar, hyst liknande förtvivlan. Jag minns det så väl; det var på min trettonårsdag. Jag minns den oheliga glädjen, med vilken jag betänkte att i framtiden skulle mina olyckliga föräldrar tvingas betala full avgift för mig vid järnvägsresor; det utgjorde ett stort steg emot min mognad till fullvuxen man. Jag befann mig nu i tonåren. Denna eftermiddag kom en av våra släktingar på besök. Hon medförde tre små barn; en flicka på sex år; en vacker, guldlockig sak iförd spetskrage, som kallade sig själv pojke, fem år gammal; och en tredje, ännu mindre varelse, som kan ha varit av manligt eller av kvinnligt kön; jag kunde då inte avgöra saken, och kan inte heller nu ge besked om detta. Denna samling miniatyrmänniskor överantvardades nu i min vård.
”Visa nu att du är stora karlen”, sade mig min ömma moder, ”kom ihåg att du nu är en tonåring. Tag med dem på promenad och roa er; och se till att ingenting händer dem.”
Barnens mor gav dem följande instruktioner: De skulle göra som jag sade åt dem, inte förstöra sina kläder, eller komma tillbaka nedsmutsade. Dessa instruktioner föreföll mig, då, tämligen motsägelsefulla. Men jag sade inte emot. Och ut i vildmarken begav vi oss alla fyra.
Jag var enda barnet i vår familj. Min egen barndom mindes jag inte längre. För mig, vid tolv års ålder, var en sexårings tankar lika svåra att förstå, som dem hos en tjugoåring, för en fyrtioårig universitetsprofessor. Jag ville leka pirater. Runt hörnet på andra sidan av vägen fanns ett byggarbetsplats. Plankor och bjälkar fanns där till hands. Naturen hade mycket bekvämt förlagt en grund damm i närheten. Det var lördagseftermiddag. Närmaste pub fanns på en miles [1] avstånd. Sålunda var vi tillförsäkrade att inte avbrytas av brittiska byggnadsarbetare. Det föll mig in att jag skulle placera mina tre ledsna släktingar på en flotte, stjäla den äldsta flickans sex pence, försätta flotten ur manövrerbart skick och låta den driva utan roder. Detta skulle skaffa mig oskyldigt nöje under åtminstone en halvtimmes tid.
De ville inte leka pirater. Vid första anblick av dammen, började den lilla saken som påstod sig vara en pojke att gråta. Den sexåriga damen sade att hon inte tyckte om dammens lukt. Inte ens efter det att jag förklarat leken för dem, blev de mer entusiastiska inför saken.
Jag föreslog då att vi skulle leka indianer och vita. De kunde gå och lägga sig i byggnaden som var under uppförande, på en säck kalk. Jag skulle komma krypande genom gräset, tända eld på huset och dansa runt det, under det jag svängde och viftade med min tomahawk, och med grym tillfredsställelse iaktta blekansiktenas frenetiska, men lönlösa ansträngningar att undkomma sitt oblida öde.
Det ”slog inte an” — inte ens detta. Den dyrbara saken i spetskrage började åter att gråta. Skapelsen vars kön jag inte kunde utröna gjorde sig inga besvär att argumentera, utan tog till harvärjan; den verkade ha gripits av en alldeles särskild antipati för just detta fält. Den snubblade över en uppstickande bjälke och började gråta även den. Hur bar man sig egentligen åt, för att roa människor av detta slag? Jag bad dem att själva föreslå något vi kunde göra. De ansåg att de skulle kunna tänka sig ”mamma-pappa-barn” — inte vid detta gärde, utan vid något annat.
Den äldsta flickan skulle vara mamma. De andra två skulle föreställa hennes barn. De skulle plötsligt ha blivit sjuka. ”Vattenverket”, som jag döpt honom till, skulle hålla sina händer mitt på kroppen och stöna. Hans ansikte lyste upp vid detta förslag. Den obeskrivbara skulle ha tandvärk. Den antog denna roll utan ett ögonblicks tvekan, och satte igång att gasta. Jag skulle vara läkare och titta på deras tungor.
Detta var deras uppfattning om den ”ideala” leken. Som jag sade, när jag minns tillbaka på denna eftermiddag, hyser jag medkänsla med universitetsprofessorernas sorg över ungdomens brist på idealitet. Möjligen var ”mamma-pappa-barn” min egen favoritlek vid sex års ålder. När jag nu ser tillbaka på den hög av födelsedagar som jag nu står på, förefaller det mig mycket troligt att så verkligen var fallet. Men ur en tolvårings perspektiv, blev jag sorgsen ända in i själen, vid tanken på att det fanns varelser i denna värld, som i dylika dumheter kunde finna något nöje.
Åtta år senare, eftersom hans far inte hade tid, följde jag unge herr ”Vattenverk”, nu en sund, ointressant, klumpig gosse, till en skola i Schweiz. Det var min första tripp till Kontinenten. Jag skulle ha trivts mycket bättre med den, om jag inte haft honom i mitt sällskap. Han ansåg att Paris var en ”tråkig håla”. Han delade inte min beundran för fransyskorna; han till och med tyckte, att de klädde sig fult.
”Varför har de så åtsittande kläder, de kan ju inte ens gå rakt”, var det enda intryck de efterlämnade hos honom.
Vi bytte samtalsämne; det var mycket irriterande att lyssna till honom. De vackra varelser, en Junos likar, som vi träffade senare i Tyskland, ansåg han vara för feta. Han skulle vilja se dem springa. Jag ansåg att han helt och hållet saknade själ.
Att förvänta sig att en pojke skall älska bildning och kultur, är som att förvänta sig att han skall föredra gamla fina årgångsviner framför krusbärsdricka. Kultur är för de flesta en tillägnad njutning. För egen del, håller jag fullkomligt med universitetsprofessorn. Jag anser att kunskap, sökande efter iakttagelser som leder till reflektion vara det nyttigaste bagage en resenär på livets stigar kan medföra. Jag skulle vilja, att jag besatt mer av denna vara. Att kunna njuta av en tavla är av större värde, än att ha råd att köpa den.
Allt vad universitetsprofessorn kan uppbåda, till båtnad för idealismen, är jag beredd att understödja. Men å andra sidan är jag nu — låt oss säga — trettionio år gammal. Vid fjorton var min uppriktiga åsikt den, att han talade ”smörja”. Jag betraktade denne gamle hedersman — en äldre herre, med glasögon och smalt bröst, som bodde längre upp på vår gata. Han verkade inte ha så mycket roligt, minsann. Hans liv var inte mitt ideal. Han berättade, att ett eller annat skrivits på ett språk som kallade grekiska, som jag skulle uppskatta att läsa, men jag hade ännu inte läst alla Kapten Marryatböckerna. Det fanns berättelser av Sir Walter Scott och ”Jack Harkaways skoldagar”! Jag tyckte att grekerna kunde få vänta lite. Det fanns en kuf vid namn Aristofanes, som hade skrivit komedier, satirer över de politiska institutionerna i ett land som försvunnit för tvåtusen år sedan. Jag erkänner, utan att skämmas, att pantomimen vid Drury Lane och Barnums cirkus utgjorde större lockelser på mig vid denna tid.
Men eftersom jag ville ge den gamle mannen en chans, gav jag mig på översättningarna. Vissa av dessa gamla typer var inte så dåliga som jag hade föreställt mig dem. En man vid namn Homeros hade skrivit en del verkligt intressanta saker. Här och var, var han kanske en smula långrandig, men, när man såg till helheten, fanns det en del ”fart” i hans berättelser. Det fanns en annan — Ovidius hette han. Han kunde verkligen berätta historier, han. Han hade fantasi. Han var nästan lika bra som ”Robinson Crusoe”. Jag trodde att det skulle vara trevligt för min professor, om jag berättade för honom, att jag läste dessa, hans favoritförfattare.
”Läser du dem”, utropade han, ”men du behärskar ju varken grekiska eller latin?”
”Men jag talar engelska”, svarade jag; ”de har alla blivit översatta till engelska. Det berättade ni aldrig för mig!”
Det föreföll nu inte vara samma sak. Det fanns små nyanser ifråga om språket, som med nödvändighet försvann i till och med den bästa översättning. Dessa små nyanser kunde jag endast tillgodogöra mig genom att ägna de följande sju eller åtta åren av mitt liv åt att studera grekiska och latin. Det kommer att göra universitetsprofessorn ont att höra det, men tillgodogörandet av dessa små nyanserna ifråga om språket föreföll mig inte — var vänliga och kom ihåg att jag endast var fjorton år vid detta tillfälle — vara värda vare sig denna tid eller allt besvär.
Pojkar är materiellt lagda — vilket den sörjande amerikanska professorn har upptäckt. Jag ville inte bli en idealist som bodde på en bakgata. Jag ville bo i det största huset vid den bästa gatan i hela staden. Jag ville rida på hästar, bära pälsrockar, och ha tillgång till så mycket mat och dryck jag någonsin kunde önska mig. Jag ville gifta mig med den skönaste kvinnan i hela världen, se mitt namn i tidningarna, och veta att envar avundades mig.
Sörj över denna sak, min käre herr professor, om ni så önskar — men det är detta som är meningen med mänsklig ungdom; och så länge den mänskliga naturen förblir sådan den nu en gång är, kommer detta att fortsätta. Det är ett materialistiskt ideal — ett smutsigt ideal. Kanske är det som det är med nödvändighet. Kanske skulle utvecklingen i världen aldrig gå framåt, om de unga männen började tänka efter alltför tidigt. De vill bli rika, så därför kastar de sig frenetiskt ut i kampen. De bygger upp städer, bygger järnvägarna, hugger ner skogarna, gräver fram malmen ur gruvorna. En dag kommer, när det går upp för dem, att jakten efter rikedom är en tråkig sysselsättning — att det endast finns en sak som är mer tröttsam än att vara miljonär, och det är att försöka bli miljonär. Men, under tiden, har världen fått en hel del arbete uträttat.
Den amerikanske professorn fruktar, att utvecklingen inom konstens område i Amerika lämnar mycket i övrigt att önska. Jag fruktar, att utvecklingen inom konstens område i de flesta länder lämnar mycket i övrigt att önska. Varför förlade annars redan de gamla atenarna sina dramaföreställningar emellan brottnings- och boxningsmatcher? Sofokles och Euripides pjäser var ”utfyllnad”. Huvudnumren på programmet var tävlingar och kapplöpningar. Dessutom är Amerika fortfarande en ung nation. Den är upptagen med att ”slå sig fram här i världen”. Ändå finns det tecken på, att det unga Amerika börjar närma sig sin trettionioårsålder. Det börjar finna lite tid och lite pengar att avvara för konsten. Man kan nästan höra Herr Amerika — inte fullt så ung som han en gång var — säga till Fru Europa, när han träder in genom butiksdörren:
”Tjaha frun, här är jag nu, och kanske blir ni glad över att höra, att jag har lite pengar att spendera. Javisst, frun, jag har fixat till ett och annat på andra sidan vattnet; vi kommer inte att svälta. Så nu, damen, kan ni och jag ha ett litet samtal om all den däringa konsten som jag hört så mycket talas om. Låt oss ta en titt på den, frun, plocka fram den bara, och var inte rädd att säga vad den kostar.”
Jag är böjd att tro att Fru Europa inte blyges att sätta ett tillräckligt högt pris på den konst hon sålt till Uncle Sam. Jag är rädd att Fru Europa har, ibland, ”skörtat upp” Uncle Sam. Jag talade med en viss konsthandlare en eftermiddag, det är nu flera år sedan, på ”the Uwantit Club” [2].
”Vad är nästa stora artikel?” frågade jag honom under vår konversation.
”Några thmåthaker av Hoppner, helt thäkert”, svarade han mig i förtroende.
”Hoppner”, mumlade jag, ”jag tror nog att jag har hört talas om honom.”
”Javiththt; han kommer thnart i ropet, under de närmathe arton månaderna eller thå. The bara till, att ni inte tröttnar på honom, det är allt”, skrattade han. ”Men”, fortsatte han tankfullt, ”Reynolth är överthpelad. Inte mycket att göra åt Gainthborough, heller. Att thpekulera i dem numera, är som att driva ett pothtkontor. Men Hoppner är på uppgång.”
”Ni kanske har köpt upp Hoppners arbeten billigt”, antydde jag.
”Othth två emellan”, svarade han, ”javiththt, jag tror att jag äger allihop. Kanthke finnth det en och annan, men jag tror inte att jag har miththat thå många av dem.”
”Ni kommer att kunna sälja dem för mer än ni gav för dem”, föreslog jag.
”Ni är en thmart man”, svarade han och betraktade mig med beundran. ”Det är inte mycket thom undgår er, inte.”
”Hur bär ni er åt?” frågade jag honom. Vid vissa tidpunkter på dagen var han mycket hemlighetsfull. ”Här har vi alltså nu denne Hoppner. Jag antar att ni köpt hans tavlor för i genomsnitt hundra pund per styck, och att de flesta ägare var tämligen nöjda med att få så mycket. Mycket få människor utanför konstskolorna har någonsin hört talas om honom. Jag slår vad om att just nu finns det inte en enda konstkritiker som ens kan stava till hans namn, utan att slå upp det i ett lexikon. Om arton månader kommer ni att sälja hans tavlor för allt från ett tusen till tio tusen pund. Hur går det till?”
”På thamma thätt thom allt annat som thkötth på rätt thätt”, blev hans svar. ”Genom hederligt arbete.” Han drog sin stol närmare min egen. ”Jag får tag på en tjomme — en tjomme av er egen thort — han thkriver en artikel om Hoppner. Jag får tag på en annan, som skriver en replik. Innan jag är klar, kommer det att ha thkrivitth hundratals artiklar om Hoppner — hanth liv, hans kamp under ungdomthåren, anekdoter ur hanth liv. Därefter kommer tavla av Hoppner att thäljath på offentliga auktioner för tuthen guineath.”
”Men, hur kan ni vara säker på att den kommer att säljas för tusen guineas?” avbröt jag honom.
”Efterthom jag känner mannen thom kommer att köpa den.” Han blinkade åt mig, och jag förstod vad han menade.
”En fjorton dagar thenare, kommer ett halvduththin att erbjudath till förthäljning, och under mellantiden kommer pritherna att ha thigit.”
”Och efter det?” sade jag.
”Efter det”, svarade han och reste sig, ”kommer den amerikanthka miljonären! Han kommer att thtå och vänta på gallerietth tröskel på att vi thka öppna dörrarna.”
”Om jag nu, av en händelse, skulle komma över en Hoppner?” sade jag och skrattade, under det att jag förberedde mig på att gå därifrån.
”Behåll den då inte alltför länge, det är hela thaken”, var hans råd till mig.
Fotnoter[redigera]