| Jesu bergspredikan. | Mattei Evangelium. | Kap. 6. | 33 |
dagliga syndaförlåtelsen här bedes, om förlåtelse för hwad wi, såsom Guds barn, dagligen och i mångahanda måtto synda af swaghet. Detta utmärkes ock dermed, att denna bön genom ordet och sammanbindes med den föregående. Såsom wi nu wänta förlåtelse af Gud för wåra skulder, så skola ock wi förlåta dem, som emot oss bryta. Att wi förlåta dem, är således icke en grund till wår förlåtelse af Gud, utan dels twärtom en följd af den förlåtelse, Gud skänker oss, dels ett nödwändigt wilkor, hwarunder wi allena kunna wända till Gud med wår bön. Denna bön innesluter tillika förbönen för alla öfwerträdare, att de ock må få nåd till bättring och syndaförlåtelse.
13 och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss från ondo; ty riket ar ditt och magten och härligheten i ewighet. Amen.
Genom ordet och förbindes äfwen denna bön med den föregående. Med bönen om daglig syndaförlåtelse förbindes alltså bönen om nåd att icke komma i frestelser till nya synder och syndafall: således om nåd att genast wid en frestelses början göra den ett segrande motstånd. Denna bön innesluter tillika förbönen för alla de Guds barn, som lida andeliga anfäktningar. — Den fulla frälsningen eller förlossningen ifrån ondo winnes genom en salig död. Denna är slutmålet för alla en sann Kristens böner. Denna slutbön manar ock till särskild förbön för alla döende Kristna, att de måtte få nåd att i tron somna hädan. — Slutorden, som äro satta efter bönen Fader wår, utgöra en lofsägelse: ty riket är ditt m. m. Den innehåller på en gång den wissa grunden för bönhörelsen, och den glada tacksägelsen, som följer på en hörd bön. Ordet amen betyder ock ”wisshet”: ”det är wisserligen sant”, att så ske skall, som wi i tron bedit. Således den, som wid bönens början kunnat i sanning säga ordet Fader, kan ock wid dess slut säga amen; ty bönens Ande beseglar det ena ordet så wäl som det andra.
14 Ty om I förlåten menniskorna deras öfwerträdelser, så skall ock eder himmelske Fader förlåta eder; Matt. 5: 23. Mark. 11: 25. Kol. 3: 13.
Ordet ty wisar tillbaka på femte bönens tillägg: ”såsom ock wi förlåta.” En sådan wigt har detta wilkor, att det här återupptages och särskildt inskärpes.
15 men om I icke förlåten menniskorna deras öfwerträdelser, så skall eder Fader icke heller förlåta edra öfwerträdelser. Matt. 18: 35. Jak. 2: 13.
16 Och när I fasten, så sen icke bedröfwade ut, såsom skrymtarne; ty de wanställa sina ansigten, att de må synas för menniskorna med sin fasta. Sannerligen säger jag eder: De hafwa fått ut sin lön.
Fasta betyder i allmänhet sjelfförsakelse. Särskildt innebär den afhållsamhet för en wiss tid från det, som eljest hörer till kroppens nödtorft, så widt som den kan wara ett wilkor för att befordra själens behof. I så måtto kan således fastandet innebära en pligt mot oss sjelfwa, som det hos oss befrämjar allwaret att tjena Gud. Men här är faran för skrymteriet nära till hands, och behofwet stort att wakta sig för sin egen ande. De skrymtare, hwilka Kristus här närmast bestraffar, förwandlade sitt fastande från sjelfförsakelse till sjelfafguderi. Det skedde förnämligast på de twenne enskilda fastedagarne i weckan, hwilka de iakttogo utöfwer de i lagen anordnade offentliga fastetiderna. Men äfwen det, som borde ske enskildt, sökte skrymtarne att göra så uppenbart som möjligt, för att winna menniskopris. Att de woro bedröfwade heter egentligen surmulna, att de antogo ett dystert och sorgbundet utseende. Detta wans derigenom att de underläto den wanliga twagningen och smörjelsen. På sådant sätt wanstälde de sitt ansigte. Egentligen heter det: de göra sina ansigten osynliga, att de skola synas med sitt fastande.
17 Men du, när du fastar, smörj ditt hufwud och twå ditt ansigte,
18 på det att du icke må synas för menniskorna med din fasta, utan för din Fader, som är i det fördolda; och din Fader, som ser i det fördolda, skall wedergälla dig.
Att smörja hufwudet med olja, war och är ännu brukligt i österlandet. Det är ett tecken till glädje; hwadan den Hel. Ande kallas glädjens olja (Ebr. 1: 9). Wid sorgliga tillfällen uraktläts derföre smörjelsen och twagningen. Alltså: hellre än att gifwa dig ett uttryck af sorg, som kunde wända menniskors uppmärksamhet på ditt fastande, såsom wore det dels företaget af twång, dels såsom en förtjenst, så iakttag en glad uppsyn, så att menniskor icke märka, hwad som föregår mellan dig och Gud.
19 Samlen eder icke skatter på jorden, der mal och rost förstöra, och der tjufwar bryta sig in och stjäla, Ords. 23: 4.
Det är icke samlandet och förwarandet af jordiska egodelar, i och för sig sjelf betraktadt, som Jesus här förbjuder, så framt de anwändas efter Herrens wilja. Se kap. 14: 20. 2 Kor. 12: 14. Men Jesus warnar för det samlandet af skatter på jorden, som sker, likasom menniskan wore här för deras skull. Orätt och en Kristen owärdigt är samlandet, så snart hjertat det ringaste fäster sig wid de jordiska egodelarne. De skola genom ett rätt anwändande för egen och andras räkning blott wara ett medel för befrämjandet af de skatter, som samlas i himmelen.
20 utan samlen eder skatter i himmelen, der hwarken mal eller rost förstöra, och der tjufwar icke bryta sig in ej heller stjäla; Matt. 19: 21. Luk. 12: 33 f. Ap. G. 2: 45. 1 Tim. 6: 9, 17 f.
De förnämsta skatterna, som samlades hos
_037.jpg&oldid=347247){kind=link}