| Förmaningar. | Till Romarne. | Kap. 12. | 413 |
I frambären edra kroppar till ett offer, som är lefwande, heligt och Gud behagligt, eder förnuftiga gudstjenst. Rom. 6: 13, 16. 1 Petr. 2: 5.
I de föregående kapitlen har aposteln framstält hufwudinnehållet af salighetsläran. Nu följa enskilda förmaningar att låta dem wisa sin frukt i lefwernet. Rättfärdiggjord blir den troende menniskan af idel nåd, utan afseende på gerningar, men nåden frambringar goda gerningar. Så förmanar jag nu eder, mina bröder, wid eller i kraft af den Guds innerliga barmhertighet, som I uti tron erfarit och hwarom uti det föregående blifwit utförligen skrifwet, att, likasom offerdjuren frambäras till altaret, I också frambären edra kroppar till ett offer åt Gud; att således, likasom edra själar äro genom tron inwigda till Guds tjenst, I också frambären edra kroppar till ett offer, som har de egenskaper, hwilka hwarje sant offer måste hafwa, att det är lefwande, heligt och Gud behagligt; lefwande så att, då I weten, att blott lefwande offerdjur kunde i gamla testamentet offras åt Gud, I ej låten edert offer åt Gud bestå i en död yttre werktjenst, utan offren åt honom alla själs- och kroppskrafter, ja sjelfwa kroppens lif, att den just såsom lefwande och lifwad af edert lif i Kristus fortfar att wara ett offer åt Gud; heligt, i det edra kroppar, hwilka blifwit genom den Helige Andes inneboende heliga, afsöndras från allt oheligt och inwigas till Guds tjenst och bruk, och alltså Gud behagligt, emedan derigenom hela Guds wälbehag sker, likasom det om offren i gamla testamentet så ofta heter, att be blefwo Gud till en söt lukt. Detta allt måste ske, på det I mågen bewisa eder förnuftiga gudstjenst, så helt olika hedningarnes gudstjenst, som är i högsta måtto oförnuftig, då de icke allenast offra åt döda afgudar, utan äfwen offra sina kroppar åt snöda lustar (kap. 1: 24 [et]c.).
2 Och skicken eter icke efter denna werlden, utan förwandlen eder genom edert sinnes förnyelse, på det att I mån kunna pröfwa hwad som är Guds goda, behagliga och fullkomliga wilja. Ef. 4: 23. 5: 10, 17.
Och skicken eder icke efter, ställen eder icke lika denna werlden eller tidsanden, i hwilken synden herskar, utan förwandlen eder genom edert sinnes dagliga förnyelse, på det att I, wid alla detta lifwets omständigheter, der det så ofta blir fråga om hwad som är rätt eller orätt, mån kunna pröfwa och således förfara hwad som är Guds goda, behagliga och fullkomliga wilja, så att I ej blott weten, utan ock efterföljen den, och I sålunda i samma mån I blifwen olika denna werlden, kommen att likna ben tittkommande werlden, det Guds wilja regerar.
3 Ty genom den nåd, som har blifwit mig gifwen, tillsäger jag hwar och en som är bland eder att icke tänka högre om sig, än han bör tänka, utan tänka hofsamt, allt efter som Gud har tilldelat hwar och en trons mått.
Ingen må tänka högre om sig än han bör, utan tänka så att han tänker hofsamt om sig sjelf, således hwarken mer (v. 5) eller mindre (v. 6), än efter som Gud har tilldelat hwar och en trons mått, då tron är källan och rättesnöret för alla helgelses och werksamhetsgåfwor. De trogna hafwa olika trosmått. Derefter bör ock hwar och en af dem afmäta sina tankar och sin werksamhet — icke i falsk ödmjukhet förneka det mått af nåd och kraft han fått, men icke heller förmätet sträcka sin werksamhet utöfwer detta mått, utan ödmjukt och med trohet intaga den plats, Gud sjelf honom anwisat. Detta är den rätta måttan. — ”Att tron är framstäld såsom bestämningsgrund och icke de större eller mindre gåfworna, har sin grund deri, att för Guds rike ingen naturgåfwa kan något werka, som icke genom tron blifwit helgad till en nådegåfwa.”
4 Ty såsom wi i en enda kropp hafwa många lemmar, men alla lemmarna icke hafwa samma förrättning, 2 Kor. 12: 12, 27. Ef. 4: 16. 1: 23. Kol. 1: 24.
5 så äro wi, de många, en enda kropp i Kristus, men hwar för sig äro wi hwarandras lemmar
6 och hafwa olika gåfwor efter den nåd, som blifwit oss gifwen. Har någon profetia, så ware hon i öfwerensstämmelse med tron; 2 Kor. 12: 4 f. 1 Petr. 4: 10.
Och sålunda hafwa wi olika nådegåfwor efter den ena och gemensamma nåd, som blifwit oss gifwen. Men alla skola de anwändas till samwerkan för det gemensamma bästa. Bland de olika nådegåfworna är profetian en af de förnämsta, den hwarigenom en kristen ej blott har insigt i den uppenbarade sanningen, utan ock kan utlägga densamma. Har någon profetia, så ware hon i öfwerensstämmelse med tron, så att den af alla i församlingen bekända, gemensamma kristliga tron är rättesnöret för profetians utöfwande. ”De, som hafwa nåd att utlägga skriften, böra tillse, att de så utlägga densamma, att det rimmar sig med tron och icke lärer emot eller annorlunda än tron stadgar.” L.
7 har någon en tjenst, akte han på tjensten; är någon en lärare, akte han på lärandet; 2 Kor. 12: 28. Ef. 4: 11. 1 Petr. 4: 11.
Har någon ett tjenst, hwarmed enligt grt. i synnerhet menas den yttre tjensten (diakonien) i församlingen, hwartill särskildt hörde bestyret med fattigwården (Ap.G. 6: 1) så akte han på, d. ä. så lägge han sig winn om tjensten, att den utföres både ödmjukt och oförtrutet.
8 förmanar någon, akte han på förmanandet; gifwer någon, gifwe han i enfald; styr någon, göre han det med
_417.jpg&oldid=348035){kind=link}