| Prophetia om Evangelium. | Propheten Esaia. | Cap. 41. | 399 |
isynnerhet det gamla Romerska riket och Europas länder. Dessa länders innewånare uppmanas här att antingen tiga inför den allsmäktige Konungen och ödmjuka sig inför Honom, eller att sträcka sig, att uppbjuda all sin kraft och wisa, hwad de förmå, se cap. 40: 26. I det gamla Romerksa riket fann christenheten det största motstånd, och nu uppenbarar sig mot christendomen, midt i christenheten, ett mycket större hat än i något hedniskt land.
2. Ho hafwer uppwäckt den rättfärdige östan efter? Ho kallade honom, att han gå skulle?* Ho gaf hedningarna och konungarna för honom, att han dem öfwermätig wardt,† och gaf dem för hans swärd såsom stoft, och för hans båge såsom förströdda agnar? *1 Mos. 12: 1; cap. 14: 15.
Från Ur i Chaldeen kallade Gud Abraham, som trodde Gud och det wardt honom räknadt till rättfärdighet. Åt honom gaf Gud det löfte, att i hans säd skulle alla slägter på jorden wälsignade warda. Åt honom gaf Han seger öfwer 5 konungar; han war en hjelte från öster. Men det war egentligen Messias sjelf, som war den rättfärdige och som wann segren; ty det war i tron på Honom Abraham war rättfärdig och segrade. Nu utlofwade Herren här genom propheten en annan hjelte från öster, och han kallas rättfärdig, derföre att han skull wara ett redskap i den rättfärdige Gudens hand att straffa Babylon och befria Israels folk och sålunda utöfwa ett stort rättfärdighetswerk å Herrans wägnar. Såsom Gud kallade Abraham, wille Han nu kalla en segerhjelte att befria sitt folk.
3. Och han jagade efter dem, och gick det igenom med frid, och wardt icke trött af wägen.
Med frid betyder, med trygghet, så att ingen kunde stå honom emot.
4. Ho werkar det, och gör det, och kallar alla menniskor, den ena efter den andra, allt ifrån begynnelsen? Jag HERren är både den förste och den siste.* *Es. 43: 10, 11; cap. 44: 6, 8; cap. 48: 12. Uppb. 1: 17; cap. 22: 13.
Att Gud är den förste och den siste, att Han är utan begynnelse och ända, är en grundlära i Hans uppenbarade ord, ch igenom denna enda sanning måste alla afgudar warda till skam och de mäktigaste bland folken erkänna sin wanmakt, sitt intet, v. 1, se Uppb. 1: 17; cap. 22: 13.
5. Då öarne sågo det, fruktade de sig; och jordens ändar förskräckte sig; de nalkades och kommo fram.
Då öarnes hednnigar sågo denna hjelten, blefwo de förkräckte o. s. w. I prophetian beskrifwes Cyrus och han seger och folkens förkräckelse, såsom om detta redan skett, ehuru Cyrus kom en lång tid efter Esaia. Förut hade Gud likaså underbart befriat sitt folk utur Egypten, och då blefwo folken förskräckte för Hans makt, men de öfwergåfwo dock icke sina afgudar.
6. Den ene halp den andra, och sade till sin nästa: War tröst.
7. Timmermannen tog guldsmeden till sig, och gjorde bleckskifworna släta med hamamren på städet, och sade: Det will wäl stå: och de fäste det med naglar, att det icke skulle stå ostadigt.
Och sade: det will wäl stå, grt.: sägande om sammafogningen: den är god.
Ehwad under och bewis af Guds makt och nåd hedningarne få se, så wilja de obotfärdige dock icke omwända sig, utan samråda med hwarandra, huru de skola mostå Guds rike, se Ps. 2: 1. Här beskrifwes detta motstånd under bilden af förenade hedningars bemödanden att uppsätta ett fast afgudabeläte. Detta arbete uppnår sin höjd, då prophetian, Uppb. 13, går i fullbordan.
8. Men du, Israel, min tjenare Jacob, den jag utwalt hafwer, du Abrahams min wäns säd.* *5 Mos. 10: 15; cap. 14: 2. 2 Chrön. 20: 7. Ps. 135: 4. Luc. 1: 54. Jac. 2: 23.
9. Den jag styrkt hafwer allt ifrån werldens ända, och hafwer kallat dig ifrån hennes wäldiga, och sade till dig: Du skall wara min tjenare; ty jag utkorar dig,* och bortkastar dig icke. *Es. 43: 1; cap. 44: 1, 2.
10. Frukta dig intet, jag är med dig;* wik icke af, ty jag är Din Gud; jag styrker dig, jag hjelper dig ock, jag håller dig wid makt genom min rättfärdighets högra hand. *Es. 43: 5.
De trogna i Israel eller hela det andeliga Israel tilltalas här såsom en person, v. 8, som kallas Herrans tjenare. Och åt denne tjenaren gifwas här de härligaste löften. Förut har propheten förkunnat, att en qwarlefwa skulle återwända utur den långa fångenskapen. Denna återwändande qwarlefwa kallades Sear Jasub och afbildaades i prophetens egen son, cap. 7: 3. I detta folk är en oöfwerwinnerlig och oförstörbar lifskraft, som kommer ifrån ImmanuEl sjelf. Den telning, som skulle komma af Davids rot och slägte, cap. 11: 1, han är Guds rättfärdighets högra hand, genom hwilken Gud wille hjelpa sin tjenare Jacob. Och i djupaste grunden är det Messias sjelf, som är denne Herrans tjenare i församlingen, det är Han som utgör det andeliga Israels lifsgrund, Han är stamfadren, han är hufwudet för kroppen, som är församlingen. Då Herren ser på församlingen, så ser Han den såsom en person, såsom sin Son, i hwilken församlingen är upptagen och innesluten, se cap. 9: 6, 7; cap. 11: 1; cap. 12.
11. Si, alle de, som dig hätske äro, skola till spott och skam warda, och blifwa såsom intet; och de män, som med dig träta, skola förgås;* *2 Mos. 23: 22.
_403.jpg&oldid=345694){kind=link}