| 692 | En straffpredikan. | Propheten Osea. | Cap. 13. |
2. Men nu syndade de än mycket mer, och göra beläten af sitt silfwer,* såsom de dem upptänka kunna, nemligen afgudar, de dock alltsammans smedswerk äro; likwäl predika de om dem, att den, som kalfwarna kyssa will, han skall offra menniskor. *Os. 2: 8; cap. 8: 4.
Så lärde de, att det war en gudstjenst att offra menniskor, hwarwid de sannolikt äfwen åberopade sig Abraham, som Gud hade befallt att offra Isaac. Detta war höjden af afguderiets styggelse. Och hwar och en, som tjenar någon afgud, nemligen någon slags synd, begår ett andeligt mord på sin egen och på andra menniskors själar.
3. Desamma skola hafwa morgonmoln, och den dagg, som bittida faller: ja, likasom agnar, de utaf logen bortblåsa,* och såsom röken af en skorsten. *Ps. 1: 4. Dan. 2: 35.
Grt.: Derföre skola de wara såsom morgonmoln och såsom daggen, som bittida förswinner, såsom agnar bortblåsa från tröskplatsen m. m. ”Propheten will så mycket säga: Baals och gyllene kalfwarnes prester tillsäga den falska gudstjensten stora ting, men Osea säger twärtom.” L. — Med dessa fyra liknelser, morgonmoln, dagg, agnar och rök, förkunnar Gud, att de alldeles skulle förgås. Ps. 1: 4.
4. Men jag är HERren din Gud allt ifrån Egypti land;* och du skulle ju ingen annan gud känna, utan mig; och ingen frälsare, utan mig allena.† *Os. 12: 9. †2 Sam. 22: 32. Ps. 18: 32. Es. 43: 11; cap. 45: 18.
5. Jag lät mig ju wårda om dig i öknen, i ett torrt land.* *5 Mos. 8: 15; cap. 32: 10, 11.
6. Men efter de födde äro, så att de äro mätte* wordne, och nog hafwa, upphäfwer sig deras hjerta; derföre förgäta de mig. *5 Mos. 8: 12; cap. 32: 15.
I stället för tacksamhet för Guds wälgerningar wisade sig blott öfwermod hos detta folk. Se Jer. 5: 7.
7. Så skall jag ock warda emot dem likasom ett lejon, och likasom en parder: på wägen will jag wakta efter dem.* *Klagow. 3: 9. Os. 5: 14.
8. Jag skall möta dem likasom en björn,* hwilken hans ungar borttagna äro, och skall sönderrifwa deras förstockade hjerta, och skall uppfräta dem der, såsom ett lejon; wilddjur skola rifwa dem sönder. *2 Sam. 17: 8. Ords. 17: 12. Jer. 5: 6.
Gud är långmodig och barmhertig; men då den obotfärdiges syndamått är fullt, blifwer straffdomen oundwiklig.
9. Israel, du förer dig i olycka: ty din hälsa står allena när mig.
Icke hos Gud, utan hos hedningarna, sökte Israel hjelp! — Hälsa, d. ä. hjelp, räddning, salighet. Då du icke söker din hjelp och salighet hos Gud, så störtar du dig sjelf i olycka!
10. Hwar är din konung, som dig hjelpa må uti alla dina städer? Och dina domare, der du af sade: Gif mig konung* och förstar? *1 Sam. 8: 5, 6.
Nu kan du se, att din konung och dina förstar icke kunna hjelpa dig!
11. Nu wäl, jag gaf dig en konung* i min wrede, och skall taga honom bort i min grymhet. *1 Sam. 8: 7.
”Han will säga: såsom jag gaf dig den förste konungen (Jerobeam) med wrede, så will jag ock den siste borttaga med grymhet, att du ingen mer hafwa skall.” L. — Den siste konungen war Hosea, Ela son. Han bortfördes tillika med folket af Salmanassar. 2 Kon. 17: 1–6.
12. Ephraims misshandel är sammanbunden, och hans synd är behållen:* *5 Mos. 32: 34. Job 14: 17.
13. Ty honom skall we warda såsom en barnföderska;* ty de äro oförsigtiga barn; den tid skall komma, att deras barn måste förgås. *Es. 37: 3.
Han är ett oförståndigt barn, att han så lång tid icke framkommer i födsloträngslen. Då barnet skall födas, så will det fram. Likaså borde Israel, genom dessa lidanden och olyckor, låta drifwa sig till ny födelse (till en sann omwändelse), och icke stanna i synden och i straffet. Så länge menniskan är skiljd ifrån Gud i ett obotfärdigt tillstånd, är hennes missgerning sammanbunden och hennes synd behållen, så att ingen enda synd är förlåten (v. 12). Slutligen komma straffdomarne lika säkert och oundwikligt som födslopinan öfwer den hafwande qwinnan. Den, som behåller synden, kan likaså litet undgå straffet, som den hafwande kan undfly födslosmärtan, se 1 Thess. 5: 3. Men allt straff och lidande här i nådatiden kan blifwa början till en andelig födelse, ett pådrifwande att söka det nya lifwet i Christus. Stanna icke så i födelsen, att du blir ett dödfödt barn!
14. Men jag will förlossa dem utur helwete, och hjelpa dem ifrån döden; död, jag skall wara dig ett förgift; helwete, jag skall wara dig en plåga;* dock är trösten fördold för mina ögon; *Es. 25: 8. 1 Cor. 15: 54, 55. Ebr. 2: 14.
Här förkunnar Messias sjelf, att Han will förlossa och hjelpa från syndens, dödens och djefwulens wåld! Genom syndens makt är menniskan också i helwetets wåld och kan omöjligen undgå fördömelsen, om hon icke blifwer frälst ifrån synden. Genom sin tillfyllestgörelse, sitt lidande, sin död och uppståndelse, har Christus
_696.jpg&oldid=346482){kind=link}