Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Propheten Daniel

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Propheten Hesekiel Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar

av Peter Fjellstedt

Propheten Daniel
Propheten Osea  →


[band II, 647]

Propheten Daniel.

Emellan år 606 och 534 f. Chr. f.

Inledning.

Namnet Daniel betyder: Min domare är Gud. I Babylon fick han namnet Beltesazar, cap. 1: 7, som i den Grekiska öfwersättningen blifwit förwandladt till Balthasar. Under konung Jojakims regering fördes Daniel till Babylon, tillika med många andra af förnäma familjer. I Babylon kom han genom Guds underbara styrelse snart till ett stort anseende. Efter konung Belsazars fall blef Daniel af konung Darius af Medien upphöjd till ett högt embete, ungefär motswarande ett statsministers-embete, cap. 6: 1–3, och detta embete synes han äfwen hafwa fått behålla under konung Cyrus. Den sista tidsuppgiften, cap. 10: 1, nemligen konung Cyrus’ tredje regeringsår eller år 534 före Christi födelse, wisar, att Daniel måste hafwa uppnått en hög ålder. Daniels upphöjelse, som berättas i cap. 2, skedde icke förr än en lång tid efter det han blef bortförd i fångenskapen. Huru han tillbragte den långa mellantiden, är oss icke meddeladt.

Daniels bok är historisk-prophetisk, en förundranswärd sammansättning af werldshistorien och Guds rikes historia, ända ifrån den tiden till dess Guds rike skall blifwa utbredt öfwer all werlden. Han öfwerskådar denna werldens riken, framställda i betydelsefulla bilder eller målningar, och dessa werldsriken, fastän de hafwa många mindre riken bredwid sig, äro de fyra på hwarandra följande stora werldsmakter, som hufwudsakligen beherrskat werldens wigtigaste länder och således äfwen på åtskilliga tider och nästan oupphörligt allt sedan Daniels tid beherrskat det heliga landet, och af hwilka den sista, nemligen den fjerde, skall herrska, ända till dess Herren i segrande makt upprättar det rike, som Han lofwat hafwer, och som redan för länge sedan är börjadt. Ännu är det egentligen Rom, icke Roms spira, men Roms lagar och Roms anda, som herrska öfwer den närwarande christenhetens länder, men efter prophetian måste detta rike ändteligen krossas och Christi ord, och Christi Anda blifwa rådande, så att riket blifwer Herrans. Obad. v. 21.

Guds försyn och styrelse, Hans olika regering i werlden och i nåderiket wisas klart i denna bok. Cap. 2–4 wisa, huru Herren uppenbarade sin allwetenhet, sin allmakt och sin helighet i det första af dessa fyra werldsriken och för dess herrskare NebucadNezar. Häraf kan man ock sluta, att detta rike och följande werldsriken hade kunnat få en rätt kännedom om den sanne Guden, så framt de hade welat emottaga en sådan kunskap. Den uppenbarade sanningen war således icke undanhållen ifrån hedningarna, utan den blef dem tillbjuden. Cap. 5 innehåller en spegel af hela werldshistorien i en enda tafla. Babels rike och Babels konung hade nedsjunkit i fräckhet och sedeförderf, så att de trotsade den Allsmäktige, och plötsligt får den stolte konungen till sin förskräckelse se sin och sitt rikes dom skrifwas med en engla-hand i en skrift, som han icke kunde läsa, men dock mycket wäl förstod. Hans bäfwan bewisar, att han förstod dess mening. Så är werldens dom redan skrifwen, och alla få en gång se denna domsskrift. I det 6:te capitlet, såwäl som i det 5:te, innehålles ett märkwärdigt bewis på Guds underbara och allsmäktiga styrelse, och allt detta måste hafwa gjort djupt intryck på de hedningar, bland hwilka Daniel lefde. Han war både med sin personlighet och med sin bekännelse och sin lära ett stort sanningens wittne bland hedningarna. Det 7:de och 8:de capitlet innehålla de betydelsefulla syner, som afspegla denna werldens makter i deras förderfliga sträfwanden, i deras fiendskap mot Guds rike och i deras slutliga undergång; men derjemte uppenbaras äfwen, huru det rike är grundadt, som upprättas af den himmelske Konungen, och huru detta skall tilltago, till dess det uppfyller jorden. Det 9:de capitlet innehåller Daniels härliga förbön för sitt folk och den tröstande bönhörelsen. Tiden, då förlossningen skulle ske, blef derpå för honom uppenbarad. Det 10:de capitlet uppdagar för oss, huru denna werldens riken icke egentligen styras af menniskor eller bero på menniskomakt eller menniskoklokhet, utan bero af osynliga makter och inflytelser, icke blott af den allsmäktige Guden, utan också af goda englar och af onda andar. Det 11:te capitlet är en widtomfattande prophetia om Guds rikes fiender ifrån Daniels tid ända intill antichrist, och det 12:te capitlet meddelar Guds rikes slutliga seger öfwer dessa synliga, fiendtliga makter, samt enskilda trognas seger och härliggörelse. Här äro werldshistoria och kyrkohistoria tillsammans skrifna i Guds Andas ljus. Wi lefwa nu mer än 2000 år efter Daniels tid, och ända till denna dag hafwa Daniels prophetior gått i noggran fullbordan, så långt denna tid sträcker sig, och lika så wisst som dessa twå årtusenden bekräftat Daniels prophetior, lika wisst skall också framtiden bekräfta dem.

[band II, 648]

1. Capitel.

Daniels fängelse, fostran, wishet.

Uti tredje året af Jojakims, Juda konungs rike, kom NebucadNezar, konungen i Babel, inför Jerusalem, och belade det.* *2 Kon. 24: 1. 2 Chrön. 36: 6. Jer. 25: 1.

2. Och HERren gaf Jojakim, Juda konung honom i händer,* och en hop of käril utur Guds hus; hwilket han lät föra in uti Sinear† land, i sin guds hus, och lade de kärilen uti sin guds fatabur. *2 Chrön. 36: 7. †1 Mos. 10: 10.

Sinear är Babels land.

3. Och konungen sade till Aspenas, sin öfwerste kamererare, att han skulle utsöka honom af Israels barn, af konungslig slägt, och herrebarn,

4. Några unga drängar, som ingen wank hade, utan dägelige woro, förnuftige, wise, kloke, och förståndige; hwilka skicklige woro till att tjena i konungens gård, och till att lära Chaldeisk skrift och mål.

Dessa utsökta ynglingar skulle uppfostras till statens tjenst. Mål betyder tungomål.

5. Åt dessa beställde konungen, hwad man dem dagligen gifwa skulle af hans spis, och af det win, der han sjelf af drack; på det att, då de så i tre år uppfödde woro, skulle de sedan tjena inför konungen.

6. Så woro ibland dem Daniel, Hanania, Misael och Asaria, af Juda barn;

7. Och den öfwerste kamereraren gaf dem namn; och nämnde Daniel Beltesazar, och Hanania Sadrach, och Misael Mesach, och Asaria AbedNego.

8. Men Daniel satte sig före i sitt hjerta, att han icke wille orena sig med konungens spis, och med det win, som han sjelf drack: och bad öfwerste kamereraren, att han icke skulle orena sig.

Angående mat och dryck hade Gud i lagen gifwit många föreskrifter åt Judafolket, och mot dessa lagar wille Daniel icke bryta. Se 3 Mos. 3: 17. Han war äfwen i fara att erhålla sådant kött och win, som tillhört afgudaoffren.

9. Och Gud gaf Daniel, att öfwerste kamereraren wardt honom gunstig och god.

Se 1 Mos. 39: 21.

10. Och han sade till honom: Jag fruktar för min herre konungen, den eder spis och dryck bestyrt hafwer: om han får se, att edra ansigten äro magrare än de andra drängars, som eder jemnåldrige äro, så gören I mig brottslig till döden inför konungen.

11. Då sade Daniel till Melzar, åt hwilken öfwerste kamereraren Daniel, Hanania, Misael och Asaria befallt hade:

12. Försök dock det med dina tjenare i tio dagar, och låt gifwa oss mos till att äta, och watten till att dricka.

13. Och låt alltså komma för dig wåra och de andra drängars ansigten, som af konungens spis äta; och efter som du då ser, derefter gör med dina tjenare.

14. Och han hörde dem derutinnan, och försökte det med dem i tio dagar.

15. Och efter de tio dagar woro de dägeligare och bättre wid hull, än alla de drängar, som spisades af konungens spis.

16. Så satte Melzar bort deras spis och dryck, den dem tillskickad war, och gaf dem mos.

17. Men dessa fyras Gud gaf dem konst och förstånd uti allahanda skrift och wishet; men Daniel gaf Han förstånd i alla syner och drömmar.

18. Då tiden förlupen war, som konungen förelagt hade, att de skulle hafwas inför honom, hade öfwerste kamerararen dem inför NebucadNezar.

Tiden, nemligen de tre åren (v. 5).

19. Och konungen talade med dem: och wardt ingen ibland dem alla funnen, som Daniels, Hanania, Misaels, och Asaria like war; och de wordo konungens tjenare.* *2 Kon. 20: 18. Es. 39: 7.

20. Och konungen fann dem i alla saker, dem han dem frågade, tio sinom klokare och förståndigare än alla stjernkikare och wisa i hela sitt rike.

21. Och lefde Daniel intill konung Cores förfta år.* *Dan. 6: 28.

Daniel lefde i Babel till konung Cores första regeringsår, derefter kom han till Medien, der han war i denne konungs 3:dje regeringsår. Se cap. 10: 1.

[band II, 649]

2. Capitel.

NebucadNezars dröm. De wisas fara. Daniels tydning. Fyra riken.

Uti andra året af NebucadNezars rike såg NebucadNezar en dröm, af hwilken han wardt förskräckt, så att han waknade upp.

2. Då lät hon tillhopa komma alla stjernkikare och wisa, och trollkarlar, och Chaldeer, att de skulle säga konungen sin dröm; de kommo och trädde fram för konungen.

Chaldeer kallades en särskild klass af lärda, som idkade den tidens hemliga wetenskaper samt spådomskonst. Både drömmens innehåll och dess betydelse fordrade konungen, att de skulle säga honom.

3. Och konungen sade till dem: Jag hafwer haft en dröm, som mig förskräckt hafwer; och jag will gerna weta, hwad det för en dröm warit hafwer.

4. Då sade de Chaldeer till konungen på Syriskt mål: Herre konung, Gud låte dig länge lefwa;* säg dina tjenare drömmen, så wilja wi uttyda honom. *Dan. 3: 9; cap. 5: 10; cap. 6: 6.

Der talades Chaldeiska eller Arameiska, derföre har Daniel skrifwit sin bok härifrån till slutet af 7:de capitlet på Chaldeiska.

5. Konungen swarade och sade till de Chaldeer: Det är fallet mig utur minnet; om I icke låten mig få weta drömmen, och uttyden honom, så skolen I platt förgöras, och edra hus skämligen förstörde warda.* *Dan. 3: 29.

'Förgöras, grt.: sönderhuggas. Skämligen förstörd warda, grt.: göras till en smutshög.

6. Om I ock låten mig få drömmen weta, och uttyden honom, så skolen I få skänker, gåfwor och stor ära af mig: derföre säger mig nu drömmen, och hans uttydning.

7. De swarade åter, och sade: Konungen säge sina tjenare drömmen, så wilje wi uttyda honom.

8. Konungen swarade, och sade: Sannerligen, jag förmärker, att I fördröjen tiden, efter I sen dock, att det är fallet mig utur minnet.

9. Men om I icke sägen mig drömmen, så skall rätten gå öfwer eder, likasom öfwer de der taga sig före att tala lögn och drafwel för mig, så länge tiden skall förlöpa; derföre säger mig nu drömmen, så kan jag märka, att I ock wäl finnen uppå uttydningen.

Rätten, nemligen domen.

10. Då swarade de Chaldeer för konungen, och sade till honom: Ingen menniska är på jorden, den det konungen begär säga kan; och är ej heller någon konung, ehuru stor eller mäktig han är, som sådant af någon stjernkikare, wis eller Chaldeer äskar.

11. Ty det konungen uppå äskar, är för högt. och är ej heller någon, som detta för konungen säga kan, undantagna gudarna, hwilka icke bo när menniskorna.

Ehuru dessa wisa föregåfwo, att de hade gemenskap med sina gudar, måste de dock nu förneka det. Se Es. 41: 22; cap. 43: 9; cap. 44: 9, 25; cap. 47: 12–15; cap. 48: 5, 6, eller måste de bekänna, att deras gudar icke woro allwetande, och just genom denna bekännelse af sin okunnighet i denna sak måste det så mycket tydligare wisa sig för konungen, att den sanne Guden allena är allwetande, i det Han för sin tjenare Daniel uppenbarade både konungens dröm och dess tydning (v. 27—45).

12. Då wardt konungen ganska wred, och böd förgöra alla de wisa i Babel.

13. Och domen gick ut, att man skulle dräpa de wisa; wardt också Daniel med sina stallbröder sökt, att man dem dräpa skulle.

14. Då förnam Daniel sådan dom och befallning af Arioch, konungens öfwerste domare, hwilken utfor till att döda de wisa i Babel.

15. Och han hof upp, och sade till konungens befallningsman Arioch: Hwarföre är denna stränga domen utgången från konungen? Och Arioch lät Daniel det förstå.

16. Så gick Daniel upp, och bad konungen, att han skulle gifwa honom tid till att han måtte säga konungen uttydningen.

Då konungen bewiljade detta, så nämnde säkert Daniel någon kort tid, och Herren styrde så, att den uppbragte konungen icke afslog det, såsom han förut wisat misstanke mot Chaldeerna.

17. Sedan gick Daniel hem, och gaf det sina stallbröder Hanania, Misael och Asaria tillkänna:

18. Att de skulle bedja Gud af himmelen om nåd till denna hemlighet; att Daniel, och hans medbröder, samt med de andra wisa i Babel, icke förgöras skulle.

[band II, 650]”Bönen är wår rätta tröst och låter oss icke komma på skam.” L.

19. Då wardt denna hemliga ting Daniel genom en syn om natten uppenbarad: för hwilket Daniel lofwade Gud af himmelen.

”Huru gerna och nådeligen hörer Gud de trognas bön!” L.

20. Och Daniel tog till att tala och säga: Lofwadt ware Guds namn ifrån ewighet till ewighet;* ty Hans är både wishet och starkhet. *Ps. 113: 2.

Efter bönhörelsen glömmer icke Daniel att prisa Gud med tack och lof.

21. Han förwandlar tider och stunder; Han sätter konungar af, och sätter konungar upp; Han gifwer de wisa deras wishet, och de förståndiga deras förstånd.* *Job 32: 8.

”Han sätter tid före, huru länge hwart och ett rike stå skall, ja, huru länge hwar och en menniska lefwa och hwart och ett ting wara skall.” L.

22. Han uppenbarar det djupt och hemligt är; Han wet, hwad i mörkret ligger; ty när Honom är alltsammans ljus.

Herren öfwerskådar och genomskådar allting i det allraklaraste ljus.

23. Jag tackar och lofwar dig, mina fäders Gud, att du hafwer förlänt mig wishet och starkhet; och hafwer nu det uppenbarat, der wi dig ombedt hafwa, det är, konungens ärende hafwer du oss uppenbarat.

24. Så gick Daniel upp till Arioch, den af konungen befallning hade till att dräpa de wisa i Babel, och sade till honom alltså: Du skall icke förgöra de wisa i Babel; utan haf mig upp till konungen, jag will säga konungen uttydelsen.

25. Arioch hade Daniel med hast upp för konungen, och sade till honom alltså: En är funnen ibland Juda fångar, som konungen uttydningen säga kan.

26. Konungen swarade och sade till Daniel, den de Beltesazar kallade: Är du densamma, som mig kan säga den dröm, som jag sett hafwer, och hans uttydning?

Konungen och hans folk kallade Daniel med hans nya namn.

27. Daniel swarade inför konungen, och sade: Den hemlighet, som konungen äskar af de wisa, lärda, stjernkikare, och spåmän, står icke i deras makt att säga konungen;

28. Utan Gud af himmelen, Han kan uppenbara hemliga ting; Han hafwer tedt konung NebucadNezar hwad i tillkommande tider ske skall.* Din dröm och din syn, då du sof, war denna: *1 Mos. 49: 1.

29. Du konung tänkte i din säng, huru det måtte tillgå i framtiden: och den, som hemliga ting uppenbarar, Han tedde dig, huru det gå skulle.

30. Så är mig denna hemlighet uppenbarade, icke igenom min wishet, likasom hon större wore än allas de som lefwa: utan derföre att uttydningen måtte konungen underwist warda, och du ditt hjertas tankar weta få.

31. Du konung såg, och si, ett ganska stort och högt beläte stod för dig, det war grufligt uppå se.

Detta beläte hade menniskogestalt, men war mycket stort och af ett grufligt utseende. Se cap. 7: 7.

32. Dess belätes hufwud war af klart guld, dess bröst och armar woro af silfwer, buken och länderna woro af koppar;

33. Dess ben woro af jern, dess fötter woro somt af jern, och somt af ler.

34. Sådant såg du, till dess en sten nederrifwen wardt utan händer, han slog belätet uppå dess fötter, som af jern och ler woro, och förkrossade dem.

Då NebucadNezar såg belätet, såsom stående i dalen (v. 45), så syntes det honom i drömmen, såsom om en sten blef lösryckt utan menniskohänder från en bergshöjd, som han i drömmen såg wid dalen.

35. Då wordo alla tillhopa förkrossade, jernet, leret, kopparen, silfret och guldet, och wordo såsom agnar på en sommarloge, och wädret bortförde det, så att man kunde icke mer finna det: men stenen, som slog belätet, wardt till ett stort berg, så att det uppfyllde hela werlden.

36. Detta är drömmen: nu wilja wi säga uttydningen för konungen:

Det ordet nu wisar Daniels ödmjukhet och att han icke will taga någon ära för sig sjelf: hans wänner hade förenat sig med honom i bönen om denna uppenbarelse, v. 17, 18, 23 och woro nu sannolikt med honom inför konungen, v. 49. Hwad ett utmärkt Herrans redskap gör i församlingen, deruti deltaga alla, som bedja för honom, de äro hans medarbetare, hans medtjenare och få samma nådelön som han.

[band II, 651]37. Du konung är en konung öfwer alla konungar;* den Gud af himmelen rike, makt, starkhet och ära gifwit hafwer. *Hes. 26: 7.

Här blifwer denne mäktige herrskare påmint, att han är konung med Guds nåde och har sin makt från den allsmäktige Konungen.

38. Och allt det, der menniskor bo, och djuren på marken, och fåglarna under himmelen, hafwer Han gifwit i dina händer, och förlänt dig makt öfwer detta allt: du är det gyllene hufwudet.

Så många länder, både odladt land och wildmark, har den högste Guden gifwit i dina händer. Genom det gyllene hufwudet af belätet antyddes det Babyloniska riket och äfwen NebucadNezar, sam war dess egentliga grundare och den herskare, från hwilken anden i detta rike utgick.

39. Efter dig skall ett annat konungarike uppkomma, sämre än ditt: derefter det tredje konungarike, som af koppar är, hwilket öfwer alla land regera skall.

Sedan du och dina twå efterträdare, Jer. 27: 7, herrskat öfwer detta rike, skall uppkomma ett annat rike, som icke skall blifwa så mäktigt, nemligen det Mediskt Persiska, som föreställdes och förebildades genom belätets bröst och armar, v. 32. Efter detta andra werldsrike skall uppkomma det tredje, eller den Grekiska monarkien, som afbildades genom belätets buk och länder, v. 32.

40. Det fjerde skall wara hårdt såsom jern: ty lika wisst som jern sönderslår och sönderkrossar allting; ja, likasom jern sönderslår allting, så skall ock detta sönderkrossa och sönderslå alltsamman.

Efter den Grekiska monarkien skulle komma den Romerska, hwilken afbildades genom belätets ben och fötter, v. 33.

41. Men att du såg fötterna och tårna, somt af ler och somt af jern: det skall wara ett söndradt konungarike; dock skall af jerns planta blifwa deruti, såsom du såg jern beblandadt med ler.

De twå benen syfta på det Romerska rikets delning i östra och westra kejsaredömet, och tårna på fötterna syftade på den widare delningen i flera mindre riken. Wid denna fördelning inkom i det gamla Romerska riket mycket, som war främmande; stort förderf och förslappning hade uppstått och många folk blefwo i detta rike liksom inplanterade och blefwo delaktige af dess anda, seder, bruk och tänkesätt, lagar och inrättningar, men behöllo till en del sina egna. Härgenom uppstod en blandning, som här jemföres med en blandning af jern och ler, starkt och swagt. Jernet är den hårda herrskande, ihärdiga Romerka andan, som ännu råder i alla de länder, som tillhört det Romerska riket eller stått under dess inflytelse. I alla Christna länder i Europa herrska ännu det hedniska Roms anda, mycket mer än Christendomens anda, i uppfostran och bildning, i lagar och inrättningar. Wår kyrkas fleste lärare känna också Roms författare bättre än de känna Bibelns. Jernet är ännu qwar; men det är blandadt med andra beståndsdelar, så att det Romerska riket, fastän dess anda ännu är qwar, dock icke utgör någon sammanhängande werldsmakt. Det mesta af jernets planta är ännu qwar i påfweläran och Påfwewäldet.

42. Och att tårna på dess fötter somt af jern, och somt af ler woro, det skall wara endels ett starkt, och endels ett swagt rike.

43. Och att du såg jern beblandadt med ler, skola de wäl beblanda sig efter menniskors blod tillsammans: men de skola likwäl icke hänga tillhopa; likasom jern icke kan bemängas med ler.

De folk, som blefwo införlifwade med det Romerska riket, kunde dock aldrig med detta rike rätt sammansmälta.

44. Men uti detta konungarikes tid skall Gud af himmelen upprätta ett konungarike, det aldrig skall förlagdt warda: och Hans rike skall icke komma till något annat folk; det skall förkrossa och förstöra alla dessa riken; men det skall blifwa i ewig tid.* *Dan. 7: 1427. Mich. 4: 7. Luc. 1: 33. 1 Tim. 1: 17.

Under den Romerska monarkien skall Messias, alla konungars Konung, komma, Luc. 2: 1–11, och Christi rike skall då blifwa grundadt och utbreda sig, Ap.G. 1: 8. Det Romerska riket blef på wisst sätt öfwerwunnet af Christi rike, då det Romerska rikets folk öfwergingo till Christendomen och då slutligen kejsaren sjelf blef Christen, så att hedendomen utträngdes och Christendomen kom i stället. Men den fulla segren är ännu icke wunnen. Om den fulla segren berättas i cap. 7, 8, och 11, och denna sten (v. 45), som betyder Christi makt och Christi rike, skall omintetgöra hedendomens allmänna makt på jorden.

45. Såsom du såg en sten nederrifwen af ett berg utan händer, hwilken sönderslog jernet, kopparen, leret, silfret och guldet: alltså hafwer nu den store Gud tett konungen hwad som framdeles ske skall: och detta är wisserligen drömmen, och uttydningen är rätt.

Då en sten liksom lösryckes utan menniskohänder från ett berg, så kunna menniskor hwarken förutse eller hindra det. Så har Christi rike kommit owäntadt för alla, som icke haft upplysning af Guds ord, der är kommet ifrån höjden, det kommer bland menniskorna och utbreder sig öfwer jorden med oemotståndlig segerkraft.

[band II, 652]46. Då föll konungen NebucadNezar uppå sitt ansigte, och tillbad inför Daniel; och befallde, att man skulle göra honom spisoffer och rökoffer.

47. Och konungen swarade Daniel och sade: Det är intet twifwel, eder Gud är en Gud öfwer alla gudar, och en Herre öfwer alla konungar,* den hemliga ting uppenbara kan; efter du dessa hemliga ting hafwer kunnat uppenbara. *1 Tim. 6: 15.

Efter österländsk sed nedföll NebucadNezar på sitt ansigte, men det war icke meningen att tillbedja Daniel utan Daniels Gud; eljest hade Daniel talat deremot, se Es. 45: 14. Att konungens mening war att uttrycka sin wördnad för den sanne Guden kan man se af hans bekännelse i v. 47. Det är ett tecken till att syndafräckheten war mindre i det hedniska Babylon, än den sedan blifwit, att konungen erkände detta underwerk och förödmjukade sig inför den sanne Guden. Det är också ett märkwärdigt och betydelsefullt tecken till det stigande förderfwet i hedendomen och den tilltagande sedliga försämringen, att belätets hufwud war af guld, bröstet af silfwer, länderna af koppar och benen af jern: tilltagande oädel beskaffenhet, tilltagande hårdhet och motstånd mot Guds rike kan man anse wara betecknade genom dessa olika metaller.

48. Och konungen upphöjde Daniel, och gaf honom stora myckna skänker; och gjorde honom till en förste öfwer hela landet Babel, och satte honom till en öfwerste öfwer alla de wisa i Babel.

”Wishet regerar öfwer makt.” L.

49. Och Daniel bad konungen, att han måtte sätta Sadrach, Mesach och AbedNego öfwer de landskap i Babel;* men Daniel sjelf blef när konungen i hans gård. *Dan. 3: 12.

Daniel war Jude, och denne konung war en hedning; men Daniel war trogen och lydig både såsom undersåte och i sin konungs tjenst; han kunde mera gagna sitt konung i Babel, derigenom att hans wänner blefwo satte öfwer landskapen, ty på deras trohet kunde han lita. Han bewisade således på en gång kärlek, fromhet, wishet, undersåtlig trohet och ödmjukhet: älsker bröderna, frukter Gud, ärer konungen! 1 Pet. 2: 17.

3. Capitel.

Belätet stort. Ugnen het. Männerna frälste. Konungen omwänd.

Konung NebucadNezar lät göra ett gyllene beläte, sextio alnar högt, och sex alnar bredt; och lät sätta det i Babels land på en skön plan.

Att NebucadNezar lät göra ett afgudabeläte, sedan han hade fått en sådan uppenbarelse om den sanne Guden, som war innehållen i hans dröm och i Daniels uttydning och sedan han äfwen tillbedjande böjt sig för den sanne Guden, cap. 2: 47, bewisar, att han icke wille öfwergifwa Bel. Måhända tänkte han, att i stället för det beläte, som han hade sett i sin dröm och som blott hade hufwudet af guld, upprätta ett beläte helt och hållet af guld till Bels ära. Efter en så märkwärdig uppenbarelse, som NebucadNezar hade erfarit, kunde han icke förblifwa i stillestånd; han måste antingen börja söka den sanne Guden eller måste han sjunka djupare ned i afguderi. Det sednare skedde.

Höjden af detta beläte innefattar äfwen den höga ställning, hwarpå den stora bilden war uppsatt. Sådana beläten brukas ännu bland hedningarna, fastän icke så stora, de äro ihåliga och bestå blott af en tunn glänsande yta. Äfwen detta är ett tecken till afguderiets tomhet.

2. Och konung NebucadNezar sände efter förstar, herrar, landshöfdingar, domare, fogdar, rådsherrar, embetsmän, och alla wäldiga i landet, att de skulle komma tillsammans, och wiga det belätet, som konungen NebucadNezar hade uppsätta låtit.

Sådana högtider till inwigning af stora afgudar brukas ännu i hedniska länder.

3. Då kommo förstarna, herrarna, landshöfdingarna, domarena, fogdarna, rådsherrarna, embetsmännerna, och alla wäldige i landet tillsamman, till att wiga belätet, som konung NebucadNezar hade uppsätta låtit; och de måste gå fram för belätet, som NebucadNezar hade uppsätta låtit.

4. Och härolden ropade öfwerljudt; Det låter eder sagdt wara, I all folk, slägter och tungomål:

5. Att när I hören basuner, trumpeter, harpor, gigor, psaltare, tutor och allahanda strängaspel, så skolen I nederfalla och tillbedja det gyllene belätet, som konung NebucadNezar hafwer uppsätta låtit.

Härolden är den ämbetsman, som i en stor folksamling utropar konungens wilja.

6. Men den som då icke nederfaller och tillbeder, han skall på samma stund kastas uti en brinnande ugn.

7. Då de nu hörde ljudet af basuner, trumpeter, harpor, gigor, psaltare, och allahanda strängaspel, föllo neder all folk, slägter och tungomål, och tillbådo det gyllene belätet som konungen NebucadNezar hade uppsätta låtit.

Till det Babyloniska riket hörde många folk, som talade olika tungomål.

[band II, 653]8. Straxt på samma stund gingo några Chaldeiska män fram, och anklagade Judarna;* *Dan. 1: 4.

9. Begynte, och sade till konungen NebucadNezar: HERre konung, Gud unne dig länge lefwa.* *Dan. 5: 10; cap. 6: 21.

10. Du hafwer, o konung, låtit utgå ett bud, att alla menniskor, då de hörde ljudet af basuner, trumpeter, harpor, gigor, psaltare, lutor och allahanda strängaspel, skulle de nederfalla och tillbedja det gyllene belätet:

11. Och den som icke nederfölle och tillbåde, han skulle kastas uti en brinnande ngn.

12. Nu äro här några Judiske män, hwilka du öfwer de embeten i Babels land satt hafwer,* Sadrach, Mesach och AbedNego: desamme förakta ditt bud, o konung,* och wörda icke dina gudar, och tillbedja icke det gyllene belätet, som du hafwer uppsätta låtit *Dan. 2: 49.

Det synes, att denna anklagelse emot Judarne genast framfördes till konungen (v. 8).

13. Då befallde NebucadNezar med grymhet och wrede, att man skulle hafwa fram för honom Sadrach, Mesach och AbedNego: och männerna wordo framhafde för konungen.

14. Då talade NebucadNezar till dem, och sade: Huru är det? Wiljen I, Sadrach, Mesach och AbedNego, icke wörda min gud, och icke tillbedja det gyllene belätet, som jag hafwer uppsätta låtit?

15. Nu wäl, reder eder till, så snart I hörer ljudet af basuner, trumpeter, harpor, gigor, psaltare, lutor och allahanda strängaspel, så faller neder, och tillbeder belätet, som jag hafwer uppsätta låtit: om I icke tillbedjen det, så skolen I på samma stund warda kastade uti en brinnande ugn: låt se, hwilken den Guden är, som eder utur mina händer tager.

Ehuru NebucadNezar hade lärt känna den sanne Guden såsom allwetande Gud, cap. 2: 47, så trodde han dock icke på Honom såsom allsmäktig Gud, han trodde icke, att denne Guden kunde skydda dessa fromma Judar ifrån den starka, men ändå swaga konungahanden.

16. Då swarade Sadrach, Mesach och AbedNego, och sade till konung NebucadNezar: det är icke af nöden att wi sware dig deruppå:

17. Si, wår Gud, den wi dyrke, kan wäl hjelpa oss utur den brinnande ugnen, och frälsa oss utur din hand, o konung.

18. Och om Han än icke det göra will, så skall du ändå weta, o konung, att wi dina gudar icke wörde, ej heller det gyllene beläte, som du hafwer uppsätta låtit, tillbedja wilja.

Dessa fromma män inlåta sig icke i någon framställning eller förklaring rörande afguderiets orimlighet, ty det wisste de skulle wara förgäfwes (v. 15); de förwara sig blott deremot och uttala sin förtröstan på Gud allsmäktig.

19. Då wardt NebucadNezar full med grymhet, så att hans ansigte förwandlade sig öfwer Sadrach, Mesach och AbedNego; och befallde, att man skulle göra ugnen sju resor hetare, än han eljest plägade wara:

20. Och böd de bästa krigsmän, som uti hans här woro, att de skulle binda Sadrach, Mesach och AbedNego, och kasta dem uti den brinnande ugnen.

21. Alltså wordo desse männerna uti deras mantlar, skor, hattar och andra kläder bundne, och kastade uti den brinnande ugnen.

22. Ty konungens befallning måste man med hast fullgöra: och elden wardt så stark i ugnen, att de män, som Sadrach, Mesach och AbedNego uppbränna skulle, blefwo döde af eldslågan.

23. Men de tre männerna, Sadrach, Mesach och AbedNego, föllo neder uti den brinnande ugnen, så bundna som de woro.

24. Då förskräckte sig konung NebucadNezar, och gick hastigt upp, och sade till sitt råd: Hafwe wi icke låtit kasta tre män i elden bundna? De swarade, och sade till konungen: Ja, herre konung.

25. Han swarade, och sade: Ser jag dock fyra män lösa gå i elden, och dem skadar intet; och den fjerde är likasom han wore en Guda son.

Häraf synes tydligt, att denna ugn war ett stort stenrum med en öppning på sidan, som wäl också hade en öppning ofwantill, genom hwilken de tre männerna blefwo nederkastade, v. 23. Genom öppningen på sidan kunde NebucadNezar se in i ugnen och såg der 4 män gående lösa och oskadade. Ordet gudason yttrade [band II, 654]NebucadNezar i hednisk mening, men detta ord hade en wida högre mening, än han tänkte. Förbundets Engel, den ende sanne Gudasonen, uppenbarade sig för hans ögon och beskyddade sina tjenare både emot eldens och mot konungens makt, och NebucadNezar fick se, att det fanns en Gud, som kunde rädda dem utur hans hand (v. 15).

26. Och NebucadNezar gick fram för gapet på den brinnande ugnen, och sade: Sadrach, Mesach och AbedNego, högsta Guds tjenare, går här ut, och kommer hit. Så gingo Sadrach, Mesach och AbedNego utur elden.

27. Och förstarna, herrarna, fogdarna, och konungens råd kommo tillsamman, och sågo uppå, huru elden ingen makt uppå dessa männernas kroppar bewisat hade; och deras hufwudhår icke ens afswedt war, och deras kläder intet skadade; ja, man kunde icke känna någon eldslukt uppå dem.* *Es. 43: 2. Ebr. 11: 34.

28. Då hof NebucadNezar sin röst upp, och sade: Lofwad ware Sadrachs, Mesachs och AbedNegos Gud, den sin Engel utsändt hafwer, och halp sina tjenare, som uppå Honom trodde, och icke gjorde efter konungens bud, utan utgåfwo deras lekamen, att de ingen gud ära eller tillbedja wille, utan allena sin Gud.

29. Så är nu detta mitt bud: Att ho som helst ibland all folk, slägter och tungomål försmädar Sadrachs, Mesachs och AbedNegos Gud, han skall förgöras, och hans hus skamligen förstördt warda:* ty det är ingen annan gud, som så hjelpa kan, som denne. *Dan. 2: 5.

Förut hade NebucadNezar fått uppenbarelse om Gud och Hans allwetenhet. cap. 2, nu har han fått en annan uppenbarelse om Gud och Hans allmakt. Om denna makt aflägger han denna bekännelse: Det är ingen annan gud, som så hjelpa kan, som denne, och han förbjuder att försmäda denne Guden, men han will ändå icke öfwergifwa afguden Bel.

30. Och konungen gaf Sadrach, Mesach och AbedNego stort wälde i Babels land.

Dessa tre fromma Judar blefwo nu åter upphöjda till ära och wärdighet, och deras anklagare kommo på skam. Härmed slutar denna berättelse. De tre följande verser af detta capitel utgöra början af den konungsliga kungörelse, som konung NebucadNezar utgaf efter sin märkwärdiga förnedring och återupphöjelse, och höra till nästa capitel.

31. Konung NebucadNezar, till alla land, folk och tungomål: Gud gifwe eder mycken frid.

32. Mig synes godt wara, att jag förkunnar de tecken och under, som Gud den högste med mig gjort hafwer.

33. Ty Hans tecken äro stora, och Hans under äro mäktiga, och Hans rike är ett ewigt rike, och Hans wälde warar ifrån slägte till slägte.* *Ps. 93: 1. Dan. 6: 27.

Denna bekännelse aflade NebucadNezar, sedan han återfått sitt förnuft och på nytt kom i besittning af sin konungamakt. Cap. 4: 31, 33.

4. Capitel.

NebucadNezars träd, högmod, straff, bot, bekännelse.

Jag NebucadNezar, då jag god ro hade i mitt hus, och allt wäl tillstod i mitt palats:

2. Såg en dröm, och wardt förskräckt; och de tankar, som jag i min säng hade, öfwer synen, som jag sett hade, bedröfwade mig.

3. Och jag befallde, att alla de wisa i Babel skulle komma upp för mig, att de måtte säga mig, hwad drömmen betydde.

4. Då hade man fram de stjernkikare, wisa, Chaldeer och spåmän; och jag förtäljde drömmen för dem: men de kunde icke säga mig, hwad han betydde:

5. Intill dess Daniel på det sista kom för mig, hwilken Beltesazar kallas, efter min guds namn,* den de helga gudars anda hafwer: och jag förtäljde för honom drömmen: *Dan. 1: 7.

6. Beltesazar, du öfwerste ibland de stjernkikare, jag wet att du hafwer de helga gudars anda, och dig är intet fördoldt; säg mig min dröms syn, den jag sett hafwer, och hwad han betyder.

Ännu en gång behagade det Gud att benåda NebucadNezar med en hög och wigtig uppenbarelse, som tillika åtföljdes af ett stort bewis på Guds allmakt och alla menniskors wanmakt. Men märkwärdigt är, att NebucadNezar ännu kallar Bel sin gud, då han säger i v. 5: Beltesazar kallas efter min guds namn, och att han talar om flera gudar. Han erkände således blott att Israels Gud hade ett ewigt rike och öfwerwälde öfwer andra gudar. Cap. 3: 33.

7. Så är detta synen, som jag såg [band II, 655]i min säng: Si, ett träd* stod midt i landet, det war ganska högt, *Hes. 31: 3.

8. Stort och tjockt; dess höjd räckte upp i himmelen, och utwidgade sig allt intill landets ända;

9. Dess qwistar woro dägelige, och buro mycken frukt, der alla af äta kunde; alla djur i marken funno skugga under det, och fåglarna under himmelen satte sig på dess qwistar, och allt kött hade sin föda deraf.

10. Och jag såg en syn i min säng, och si, en helig wäktare kom neder af himmelen;

11. Han ropade öfwerljudt, och sade alltså: Hugger trädet omkull, och hugger bort qwistarna, och rifwer bort löfwet, och förströr dess frukt, så att djuren, som derunder ligga, löpa sin wäg, och fåglarna flyga bort af dess qwistar:

12. Dock låter stubben blifwa i jorden med rötterna: men han skall gå i jern och kopparkedjor i gräset på marken, han skall ligga under himmelens dagg, och warda wåt, och skall föda sig ibland djuren af gräset på jorden.

13. Och det menskliga hjertat skall warda ifrån honom taget, och ett wilddjurs hjerta gifwas honom igen, till dess att sju tider framgångna äro öfwer honom.

Äfwen hos propheten Hesekiel hafwa konungar och riken blifwit liknade wid träd, se Hes. cap. 17, och så liknas här NebucadNezar i sin konungamakt wid ett stort träd. ”Wäktare (v. 10) kallar han englarne, derföre att de waka och bewara utan återwändo för djefwulen, Ps. 91: 11, och är det ett ganska tröstrikt ord för alla menniskor, isynnerhet för de fångna Judar i Babel.” L. — ”När en herre skall falla, så måste först wisheten wara honom ifråntagen, på det man må se, huru wishet allena och icke makt regerar.” L. — (V. 13) Sju tider betyder sju år.

14. Detta är beslutet i wäktarenas råd, och i de heligas tal rådslaget: på det de, som lefwa, måga känna, att den Högste hafwer makt öfwer menniskors riken, och gifwer dem hwem Han will, och upphöjer de förnedrade dertill.* *Luc. 1: 52.

Så talade den himmelske wäktaren (v. 10–14). Englarne, som kallas wäktare, besluta blott på grund af den Allsmäktiges befallning.

15. Sådan dröm hafwer jag konung NebucadNezar sett; men du Beltesazar, säg hwad han betyder: ty alla de wisa, som i mitt rike äro, kunna icke säga mig, hwad han betyder; men du kan det wäl, ty de helga gudars ande är i dig.

16. Då wardt Daniel, den ock Beltesazar hette, häpen deröfwer wid en timma långt, och hans tankar bedröfwade honom; men konungen sade: Beltesazar, låt icke drömmen och hans uttydning bedröfwa dig. Då hof Beltesazar upp, och sade: Ack, min herre, att denna drömmen gällde dina fiender uppå, och hans uttydning dina owänner.

Daniel bedröfwades, ty han wisste drömmens betydelse, och han war sin konung uppriktigt tillgifwen, så att det gjorde honom ondt, att nödgas tyda drömmen på konungen sjelf.

17. Trädet, som du såg, att det war stort och tjockt, och dess höjd räckte upp till himmelen, och utwidgade sig öfwer hela landet;

18. Och dess qwistar dägelige, och dess frukt mycken war, der alla sin föda af hade, och djuren på marken bodde derunder, och himmelens fåglar på dess qwistar sutto;

19. Det är du, konung, som så stor och mäktig är: ty din makt är stor, och räcker upp till himmelen, och ditt wälde sträcker sig intill werldens ända.

20. Men det, att konungen såg en helig wäktare komma neder af himmelen, och säga: Hugger trädet omkull, och förgörer det; dock, låter stubben med sina rötter blifwa i jorden: men han skall gå i jern och kopparkedjor i gräset på marken, och ligga under himmelens dagg, och warda wåt, och föda sig ibland djuren på marken, till dess sju tider öfwer honom framlidne äro;

21. Detta är uttydningen, herre konung, och sådant den Högstes råd går öfwer min herre konungen:

22. Man skall drifwa dig bort ifrån folk, och du måste blifwa med wilddjur på marken, och man skall dig låta äta gräs såsom oxar, och skall ligga under himmelens dagg, och warda wåt, tid dess sju tider öfwer dig framlidne äro: på det du skall besinna, att den Högste hafwer wåld öfwer menniskors riken, och gifwer dem hwem Han will.* *Dan. 5: 21.

[band II, 656]NebucadNezar hade en så stor makt, att den öfwersteg all annan makt på jorden, v. 19; ja, han hade äfwen trotsat den Allsmäktige, cap. 3: 15. Es. 14: 13, 14. Till sin förödmjukelse skulle nu denne mäktige konung förnedras till likhet med djuren på marken. Hans förnedring bestod uti ett slags wansinnighet, i hwilken han också inbillade sig, att han war ett djur.

23. Men det som sagdt är, att man ändå skall låta blifwa stubben af trädet med sina rötter qwar: ditt rike skall blifwa dig, då du känt hafwer makten i himmelen.

24. Derföre, herre konung, låt mitt råd täckas dig, och gör dig lös ifrån bina synder, genom rättfärdighet; och ledig ifrån dina missgerningar, genom wälgerningar emot de fattiga; så hafwer Han tålamod med dina synder.

Daniel förmanade honom till bättring, på det, om möjligt, denna dröms fullbordan måtte uteblifwa. Detta war också Herrans afsigt, ty NebucadNezar fick ett helt år till bättringstid, innan drömmen gick i fullbordan. Men året förflöt, och han wille icke omwända sig till den Gud, som nu på flera sätt hade så underbart uppenbarat sig för honom. Hade NebucadNezar welat lyda förmaningen och slitit sig lös ifrån sina synder och bewisat wälgerningar emot de fattiga, så hade han fått nåd att rätt lära känna salighetswägen. Se Es. 1: 16–18.

25. Allt detta wederfors konung NebucadNezar.

26. Ty efter tolf månader, då konungen gick på konungsborgen i Babel,

27. Hof han upp, och sade: Detta är den stora Babel, som jag uppbyggt hafwer till ett konungshus, genom min stora makt, min härlighet till ära.

Så glömde nu NebucadNezar, af hwilken han hade undfått denna makt. Cap. 2: 37.

28. Förr än konungen dessa orden uttalat hade, kom en röst af himmelen: Dig konung NebucadNezar ware sagdt: Ditt rike skall dig aftaget warda;

NebucadNezars ord (v. 27) uttryckte, att hans stolthet nu war stigen till sin högsta höjd. I stället för att låta warna sig genom drömmen och dess tydning hade han mognat i synden, och nu war hans hemsökelsestund kommen.

29. Och man skall drifwa dig bort ifrån folk, och du skall blifwa med wilddjur, som på marken gå; gräs skall man dig äta låta såsom oxar, till dess sju tider öfwer dig framlidne äro: på det du skall förnimma, att den Högste hafwer wåld öfwer menniskors riken, och gifwer dem hwem Han will.

Så talade rösten från himmelen, och detta hade NebucadNezar ännu i lifligt minne, då han efter sin sjukdomstid återfick sitt förnufts bruk. Men så snart nu denna röst slutade att tala, började hos NebucadNezar en sådan förwirring, att han blef oskicklig till regeringen, och att man måste göra med honom såsom med en wild menniska, nemligen binda honom; men ändå lemna honom på fria marken, emedan han der syntes wara lugnast.

30. I samma stund wardt ordet fullkomnadt öfwer NebucadNezar; så att han wardt bortdrifwen ifrån folk, och han åt gräs såsom oxar, och hans lekamen låg under himmelens dagg, och wardt wåt, till dess hans hår wäxte såsom örnafjädrar, och hans naglar wordo såsom fåglaklor.

31. Efter den tiden hof jag NebucadNezar upp mina ögon till himmelen, och kom åter till sinne igen, och lofwade den Högste; jag prisade och ärade Honom, som lefwer ewinnerligen, hwilkens wälde är ewigt, och Hans rike warar slägte ifrån slägte.* *Dan. 7: 14.

Nemligen efter de sju åren (v. 13, 22, 29).

32. Emot hwilken alla de, som på jorden bo, för intet räknas: Han gör allt såsom Han will, både med krafterna* i himmelen, och med dem, som bo på jorden; och ingen kan stå Hans hand emot, eller säga till Honom: Hwad gör du? *Luc. 21: 26.

33. På samma tid kom jag till sinne igen, och till mitt konungsliga ära, till min härlighet, och till min skapnad; och mitt råd och wäldige sökte mig; och jag wardt åter satt uti mitt rike igen, och fick ännu större härlighet.

34. Derföre lofwar jag, NebucadNezar, och ärar och prisar Konungen i himmelen: ty alla Hans gerningar äro sanning, och Hans wägar äro rätta, och den, som stolt är, kan Han ödmjuka.

Allt detta, ända ifrån cap. 3: 31, är NebucabNezars egen berättelse om den märkwärdiga hemsökelse, som öfwergått honom, och hans bekännelse om den allsmäktige Guden, som han genom denna hemsökelse hade lärt känna. Men här står dock icke skrifwet, att han omwände sig till den sanne Guden. NebucadNezar är således blott en förebild af den förödmjukelse, hwaruti alla, äfwen Guds rikes motståndare, skola i Jesu namn böja sina knän, deras som i himmelen, på jorden och under jorden äro; och alla tungor skola bekänna, att Jesus Christus är Herren, Gud Fader till ära. Phil. 2: 10, 11.

[band II, 657]

5. Capitel.

Belsazars gästabud, synd, död.

Konung Belsazar gjorde ett härligt gästabud till sina wäldiga och höfwitsmän, och drack sig drucken med dem.

Denne Belsazar war son af Evil Merodach, 2 Kon. 25: 27, och sonson af NebucadNezar, Jer. 27: 7, fastän han efter Österländskt språkbruk kallas NebucadNezars son, v. 22, och NebucadNezar hans fader, v. 2, 11, 13, 18. Han förekommer i historien under namnet Nabonidus eller Nabonadius.

2. Och då han drucken war, bjöd han bära fram de gyllene och silfwerkäril, som hans fader NebucadNezar utur templet i Jerusalem borttagit hade,* att konungen med sina wäldiga, med sina hustrur, och med sina frillor skulle dricka deraf. *2 Kon. 25: 15. 2 Chrön. 36: 18. Dan. 1: 2.

Se Os. 4: 11. Ords. 31: 4, 5. Eph. 5: 18.

3. Alltså wordo framburna de gyllene käril, som utur templet utur Guds hus i Jerusalem tagne woro; och konungen,* hans wäldige, hans hustrur och frillor drucko deraf. *Jer. 25: 26.

4. Och då de så drucko, lofwade de de gyllene, silfwer, koppar, jern, träd och stengudar.

”De lofwade sina gudar till den Gudens hån och spott i Jerusalem, hwilken de hade dessa kärilen ifråntagit, likasom ifrån en sjuk och wanmäktig gud.” L. — Dryckenskap och hädelse följas ofta åt.

5. På samma stund syntes finger, såsom en menniskas hand, de skrefwo twärs öfwer ifrån ljusastaken på den hwitmenade wäggen i konungssalen; och konungen wardt warse handen som skref.

Grt.: En del of handen, som skref. Just i den stunden, då dessa rusiga menniskor ärade sina afgudar och bespottade den sanne Guden, behagade den Allsmäktige att uppenbara sig såsom deras domare.

6. Då förwandlades konungens ansigte, och hans tankar förskräckte honom, så att hans länder bäfwade, och hans ben darrade.

Grt.: Hans knän slogo tillsammans med hwarandra. Så hastigt kan Gud göra ett slut på de menniskors syndiga glädje och förwandla den i förskräckelse.

7. Och konungen ropade öfwerljudt, der man skalle låta komma wisa, Chaldeer, och spåmän; och lät säga till de wisa i Babel: Den menniska, som denna skriften läser, och kan säga hwad hon betyder, han skall warda klädd i purpur, och bära en gyllene kedja om halsen, och wara den tredje herren i mitt rike.

8. Så wordo alla konungens wise upphafde: men de kunde hwarken läsa skriften, eller underwisa konungen uttydningen.

9. Deraf förfärades konungen Belsazar ännu fastare, och tappade platt sin hy; och hans wäldige wordo illa till frids,

Då alla Babels wisa stodo blottade i sin okunnighet, så ökades förskräckelsen ännu mer.

10. Då gick drottningen, för sådant konungens och hans wäldigas ärendes skull, upp i salen, och sade*: Herre konung, Gud unne dig länge lefwa;* låt dina tankar icke så förskräcka dig, och omskifta icke så din hy. *Dan. 2: 4; cap. 3: 9; cap. 6: 621.

”Det kan tilläfwentyrs hafwa warit konungens moder, den gamla drottningen och enkan.” L. — Sannolikt war det konungens farmor, en enkedrottning af NebucadNezar, wid namn Nitocris, hwilken berömmes såsom en mycket wis qwinna. Hon war icke med i laget, men kom för att gifwa råd i den stora förskräckelsen.

11. Det är en man i ditt rike, som hafwer de helga gudars anda:* ty uti din faders tid wardt i honom funnen upplysning, klokhet och wishet, sådan som de gudars wishet är; och din fader, konung NebucadNezar, Satte honom öfwer de stjernkikare, wisa, Chaldeer och spåmän;† *Dan. 4: 5; †cap. 2: 48; cap. 4: 6.

12. Derföre att en hög ande wardt funnen i honom; dertill förstånd och klokhet till att uttyda drömmar, råda uppå mörkt tal, och uppenbara hemliga ting, nemligen Daniel, den konungen lät Beltesazar kalla:* så låt nu kalla Daniel, han warder wäl sägande uttydningen. *Dan. 1: 7.

Oaktadt all sin wisdom war Daniel glömd eller tillbakasatt wid det lättsinniga hofwet, emedan han war en from man, ehuru högt hans anseende förut hade warit.

13. Då hade man Daniel upp för konungen; och konungen sade till Daniel: Är du Daniel, en af de fångar* utaf Juda, hwilka konungen min fader utur Juda fört hafwer? *Dan. 1: 6.

[band II, 658]”Daniel är få slätt förgäten när denne konungen, att man nu måste söka efter honom och kalla honom: alltså går det ock alla trogna tjenare i werlden.” L.

14. Jag hafwer hört sägas om dig, att du hafwer de helga gudars anda, och att upplysning, förstånd och hög wishet i dig funnen är.

15. Nu hafwer jag låtit komma för mig kloka och wisa, att de skulle läsa mig denna skriften, och underwisa mig hwad han betyder; och de kunna icke säga mig hwad sådant betyder:

16. Men om dig hörer jag, att du kan gifwa uttydning, och uppenbara det hemligt är; kan du nu läsa denna skriften, och underwisa mig hwad hon betyder, så skall du med purpur klädd warda, och bära en gyllene kedja om din hals, och wara den tredje herren i mitt rike.

17. Då swarade Daniel, och sade inför konungen: Behåll dina gåfwor sjelf, och gif din skänk åt en annan; jag will dock wäl läsa för konungen skriften, och underwisa hwad han betyder.

Det måste hafwa förwånat denne konung, att nu se framför sig en man, som icke frågade efter de gåfwor och den ära, han hade att bjuda.

18. Herre konung, Gud den högste gaf din fader NebucadNezar rike, makt, ära och härlighet.* *Dan. 2: 37.

19. Och för sådan makts skull, som honom gifwen war, fruktade och räddes för honom alla land, och folk, och tungomål: hon drap hwem han wille, han slog hwem han wille, han upphöjde hwem han wille, han nedertryckte hwem han wille.

20. Men då hans hjerta upphof sig, att han wardt stolt och högmodig,* wardt han kastad ifrån sin konungsliga stol, och miste sin härlighet; *Dan. 4: 27.

21. Och wardt drifwen ifrån menniskor; och hans hjerta wardt likt wid wilddjur, och han måste löpa ibland wildåsnor; och åt gräs såsom oxar, och hans kropp låg under himmelens dagg, och wardt wåt, till dess han lärde weta, att den Högsta hafwer wåld öfwer menniskors riken, och gifwer dem hwem Han will.

Allt detta måste för denne konung hafwa warit wälbekant, ehuru han icke wille weta deraf.

22. Och du Belsazar, hans son, hafwer icke ödmjukat ditt hjerta, ändock du allt sådant wet:

23. Utan hafwer upphäfwit dig emot himmelens Herre, och man hafwer måst bära Hans hus käril fram för dig; och. du, dina wäldige, dina hustrur, och dina frillor hafwen druckit win deraf: dertill lofwat de silfwer-, gyllene-, koppar-, jern-, träd- och stengudar, hwilka hwarken se, eller höra, eller känna:* men den Guden, som hafwer din anda och alla dina wägar i sin hand, hafwer du icke ärat: *Ps. 115: 5, 6.

24. Derföre är denna handen sänd ifrån Honom, och den skrift, som der upptecknad står.

Så måste den bäfwande konungen icke blott höra förklaringen på skriften, utan tillika ett kraftigt wittnesbörd om den sanne Guden, som han hade hädat, så att den skrifna domen för honom blef tydliggjord såsom rättfärdig och wälförtjent.

25. Och detta är skriften, som der upptecknad är: Mene, Mene, Thekel Upharsin.

Dessa ord kunna så öfwersättas: Räknad, räknad, uppwägen och de bryta (eller dela nemligen riket).

26. Och hon betyder detta: Mene, det är: Gud hafwer räknat ditt rike, och ändat det.

Gud hafwer räknat ditt rike, nemligen din regeringstid, och ändat den. Hans tid war nu förbi. Ordet Mene upprepas twå gånger för större eftertrycks skull.

27. Thekel, det är: Man hafwer wägit dig på en wåg, och funnit dig allt för lätt.

Du är wägd och funnen för lätt. Då något wäges, så göres icke afseende på en glänsande yta. Då ett mynt eller en ädelsten wäges, så är det hela innehållet som pröfwas. Så pröfwar Gud menniskans hela wäsende, och de, som äro för lätta, blifwa förkastade, sedan Gud förgäfwes tillbjudit dem den lösepenning, som allena gäller i wågskålen. Belsazar befanns på wågen bestå af slagg i stället för guld.

28. Peres, det är: Ditt rike är åtskildt, och gifwet de Meder och Perser.

När propheten uppläste denna skrift, sade han Upharsin (och de bryta eller dela) såsom om flera, som skulle dela, nemligen Mederna och Perserna, men nu säger propheten: Peres, han hafwer brutit eller delat, så att han uttyder det om Gud, som gaf detta rike åt Perserna.

29. Då befallde Belsazar, att man skulle kläda Daniel uti purpurkläde, och gifwa honom ett gyllene kedja om [band II, 659]hans hals: och lät förkunna om honom, att han war den tredje herren i riket.

Denna befallning blef af konungen gifwen genast och werkställdes i hans gästers närwaro, ehuru det offentliga werkställandet, som skulle ske följande dag, blef förhindradt genom konungens död och rikets undergång.

30. I densamma natten wardt de Chaldeers konung Belsazar ihjälslagen.

Somliga uttolkare förklara detta så, att konungen blef slagen af twå sina egna drabanter, Gobryas och Gadatas, hwarefter Darius af Medien, Astyagis son, hwilken också kallas Cyaxares den andre, intog detta rike, som sedan, efter ett uppror, blef åter intaget af Cyrus.

31. Och Darios utaf Meden tog riket in, då han tu och sextio år gammal war.

6. Capitel.

Darios konung. Daniel i kulan.

Och Darios syntes godt wara, att han skulle sätta öfwer hela riket tjugu och hundrade landshöfdingar.

2. Öfwer dessa satte han tre förstar; den ene war Daniel, för hwilken de landshöfdingar skulle räkenskap göra, att konungen dess mindre bekymmer hafwa skulle.

3. Men Daniel gick alla de förstar och landshöfdingar widt öfwer: ty en hög ande war i honom; derföre tänkte konungen att sätta honom öfwer hela riket.

En hög ande, se 4 Mos. 14: 24, en ande, som war upplyst af Herrans Ande.

4. Fördenskull foro de förstar och landshöfdingar derefter, huru de kunde finna en sak med Daniel, den emot riket wore; men de kunde ingen sak eller missgerning finna: ty han war trogen, så att man ingen skuld eller ogerning med honom finna kunde.

5. Då sade männerna: Wi finna ingen sak med Daniel, utan om hans gudstjenst.

6. Då kommo de förstar och landshöfdingar tillhopa inför konungen, och sade till honom alltså: Herre konung Darios, Gud unne dig länge lefwa.* *Dan. 2: 4; cap. 3: 9.

7. De förstar i riket, herrarna, landshöfdingarna, rådet och embetsmännerna hafwa alla betänkt, att man skall låta utgå en konungslig befallning, och ett strängt påbud, att ho som helst i trettio dagar någonting will bedja af någon gud eller menniska, utan af dig konung allena, han skall warda kastad för lejon uti gropen.

Daniels fiender märkte konungens afsigt att gifwa åt Daniel en sådan makt, derföre skynda de att förhindra det genom en förrädisk stämpling. De wisa sig härwid på en gång såsom skrymtare och förrädare, de taga på sig ett sken, såsom om de mycket högt ärade sin konung, och i grunden är deras företag ett förrädiskt motstånd mot konungens wilja och ett mordanslag mot en oskyldig man. Se Ords. 11: 9. Ap.G. 12, 22, 23.

8. Derföre, o konung, måste du detta budet stadfästa, och underskrifwa dig; på det att det icke skall omwändt warda, efter de Meders och Persers rätt, det ingen öfwerträda djerfwes.* *Esth. 1: 19; cap. 8: 8.

9. Alltså underskref sig konungen Darios.

10. Som nu Daniel förnam, att sådant bud underskrifwet war, gick han upp i sitt hus; och han hade i sitt sommarhus öppna fönster emot Jerusalem:* der föll han tre resor† om dagen uppå sina knän, bad, lofwade och tackade sin Gud, såsom han tillförene plägade göra. *1 Kon. 8: 4448. †Ps. 55: 18.

Icke för att synas för menniskor förrättade Daniel sin bön sålunda, utan på det han icke af straffbar menniskofruktan skulle synas blygas öfwer sin gudstjenst. Se Ap.G. 4: 19. Matth. 10: 32, 33. Marc. 8: 38. I det Daniel wände sitt ansigte mot Jerusalem, uttryckte sig en längtan till den fordna helgedomen och tro på Herrans löften om dess återställelse; han wände sitt ansigte till Israels Gud. Se 1 Kon. 8: 48.

11. Då kommo dessa männerna hoptals, och funno Daniel bedjande och åkallande inför sin Gud.

12. Så gingo de fram, och talade med konungen om det konungsliga budet: Herre konung, hafwer du icke underskrifwit ett bud, att ho som helst i trettio dagar något både af någon Gud, eller af någon menniska, utan af dig konungen allena, han skulle kastas för lejon i gropen? Konungen swarade, och sade: Det är sannt, och de Meders och Persers rätt skall ingen öfwerträda.

13. De swarade, och sade för konungen: Daniel, en af Juda fångar,* aktar hwarken dig, o konung, efter ditt bud, som du underskrifwit hafwer: ty han beder tre resor om dagen. *Dan. 1: 6; cap. 5: 15.

Grt.: Ty han beder sin bön tre gånger [band II, 660]om dagen. Icke för att trotsa konungens lag fortfar Daniel att bedja såsom förut, men han förblef ståndaktig i sin fromhet, ty man måste mer lyda Gud än menniskor.

14. Då konungen detta hörde, wardt han fast bedröfwad, och winnlade sig storligen, att han måtte fria Daniel; och arbetade derom intill solen nedergick, att han måtte hjelpa honom.

Det wisar sig härwid, att konungens makt war inskränkt. Härtill kom en gammal sed, att ett konungsligt påbud skulle icke en gång af konungen sjelf kunna ändras, om det än wore aldrig så orimligt.

15. Men männerna kommo samman till konungen, och sade till honom: Du wet, herre konung, att de Meders och Persers rätt är, att alla bud och befallningar, som konungen beslutit hafwer, skola oförwandlade blifwa.

16. Då befallde konungen, att man skulle hafwa Daniel fram, och de kastade honom för lejonen i gropen; men konungen sade till Daniel: Din Gud, den du utan återwändo tjenar, Han hjelpe dig.

Emot sitt samwete samtyckte konungen af menniskofruktan till de ogudaktigas begäran.

17. Och de buro en sten fram, den lade de på locket af gropen; honom förseglade konungen med sin egen ring, och med sina wäldigas ring, på det att ingen skulle eljest något bruka på Daniel.

Lejongropen förseglades, på det ingen skulle kunna företaga något till Daniels räddning, likasom Christi graf blef förseglad. Matth. 27: 66.

18. Och konungen gick sin wäg på sin borg, och åt intet, och lät ingen mat för sig bära, och kunde ej heller sofwa.

19. Om morgonen bittida, då det dagades, stod konungen upp, och gick med hast till gropen, der lejonen uti woro.

20. Och som han kom till gropen, ropade han till Daniel med sorgelig röst; och konungen sade till Daniel: Daniel, du lefwande Guds tjenare, hafwer ock din Gud, den du utan återwändo tjenar, förmått frälsa dig för lejonen?* *1 Macc. 2: 60.

21. Då talade Daniel med konungen: Herre konung, Gud unne dig länge lefwa;* *Dan. 5: 10.

22. Min Gud hafwer sändt sin engel, hwilken lejonens mun tillhållit hafwer, att de hafwa ingen skada gjort mig: ty för honom är jag oskyldig funnen; så hafwer jag ej heller något gjort emot dig, herre konung.

23. Då wardt konungen ganska glad, och lät taga Daniel utur gropen: och de togo Daniel utur gropen, och man fann platt ingen skada gjord wara uppå honom; ty han hade trott sin Gud.

Så hade Daniels tro räddat honom ur lejonens mun. Se Ps. 91: 13. Ebr. 11: 33.

24. Då lät konungen komma fram de män, som Daniel beklagat hade, och kasta dem in för lejonen i gropen, samt med deras barn och hustrur: och förr än de kommo ned till bottnen, fingo lejonen dem fatt, förkrossade ock alla deras ben.

Då nu Daniels lif hade blifwit räddadt genom ett sådant under, hwaruti låg ett mäktigt bewis på hans fromhet, så lät konungen ett strängt straff gå öfwer dessa förrädare. Detta war också efter landets lag, att den, som anklagat en oskyldig, skulle sjelf lida det straff, som han welat draga öfwer den oskyldige. En gång blifwa alla förrädare dömde med sin egen dom. Se Ps. 7: 16, 17.

25. Sedan lät konungen Darios skrifwa till alla land, och folk, och tungomål: Gud gifwe eder mycken frid.* *Dan. 3: 31.

26. Detta är min befallning, att uti allt mitt rikes herradöme skall man frukta och rädas Daniels Gud: ty Han är den lefwande Gud, som blifwer ewinnerligen, och Hans rike är oförgängligt, och Hans herradöme hafwer ingen ända.* *Dan. 2: 44; cap. 3: 33.

27. Han är en frälsare och nödhjelpare, och Han gör tecken och under, både i himmelen och på jorden: Han hafwer frälst Daniel ifrån lejonen.

Sålunda blef Herrans makt och härlighet bekant och förkunnad både i det Babyloniska riket genom NebucadNezar och genom domen öfwer Belsazar, och sedan både i det Babyloniska och Persisk-Mediska riket genom Darius. Gud har således icke lemnat hedningarna utan wittnesbörd om sig sjelf; Han har gifwit dem tillfälle att lära känna Hans namn och Hans makt, och de fingo weta, hwar de skulle söka sanningen, om de wille finna den. Dessa stora folk hade genom Daniel och genom Judarna kunnat lära känna Guds uppenbarade ord, och detta ord hade från dessa riken kunnat komma till alla hedningar i werlden.

28. Och Daniel war wäldig i Darios rike, och desslikes i Cores, den Persens rike.* *Dan. 1: 21.

Cores eller Cyrus war systerson och swärson af denne Darius och efterträdde honom i regeringen.

[band II, 661]

7. Capitel.

Fyra djur, fyra riken.

Uti första året Belsazars, konungens i Babel, hade Daniel en dröm och syn på sin säng: och han skref densamma drömmen, och författade honom alltså:

2. Jag Daniel såg en syn om natten, och si, de fyra wäder under himmelen stormade emot hwartannat på stora hafwet.

Hafwet betyder werldens folk. Uppb. 13: 1. Stormarna betyda krig och oroligheter. De syner, som innehållas i detta och följande capitel, såg Daniel förr än de ting skedde, som innehållas i cap. 5 och 6. Se cap. 5: 30. Men Daniel hade fördelat sin bok i twå afdelningar, af hwilka den första är af historiskt och den andra af prophetiskt innehåll, och till den sednare höra cap. 7 och 8.

3. Och fyra stora djur stego upp utur hafwet, ju det ena annorlunda än det andra.

4. Det första såsom ett lejon, och hade wingar såsom en örn:* jag såg till, intilldess att wingarna wordo det afryckte, och det wardt taget bort af jorden, och det stod på sina fötter såsom en menniska; och det wardt ett menskligt hjerta gifwet. *Jer. 48: 40. Hes. 17: 37. Hab. 1: 8.

Såsom ett lejon beskrifwes Babylons konung och hans rike, Jer. 4: 7, och för hans hastiga eröfringars skull kallas han en örn. Hes. 17: 37. Det wardt taget bort af jorden, grt.: det hade upplyftat sig från jorden, det djuriska blef borttaget och han fick ett menskligt hjerta; han kunde upplyfta själ och sinne mot himmelen. Under sin krankhet war NebucadNezar mera djur än menniska, men då han kom till sina sinnen, gaf Gud honom ett menskligt hjerta, och han lärde känna den sanne Guden mer, än andra hedningar. Det Babyloniska riket blef af Gud benådadt med rika wittnesbörd om sanningen, och utan twifwel buro dessa wittnesbörd af propheterne Hesekiel och Daniel och af alla de fromma i Israels folk ganska många frukter.

5. Och si, det andra djuret dernäst war likt en björn, och stod på den ena sidan, och hade i sin mun ibland sina tänder tre stora långa tänder; och man sade till det: Statt upp, och ät mycket kött.

Under bilden af detta djur föreställes det Medisk-Persiska riket cap. 2: 39, som eröfrade Babylon. Tre stora långa tänder, grt.: refben af ett sönderriwet rof). Dessa tre refben afbilda Medien, Persien och Babylonien, som utgjorde detta rikes hufwudsakliga delar.

6. Efter detta såg jag, och si, ett annat djur likt en parde, det hade fyra wingar såsom en fågel på sin rygg: och detsamma djuret hade fyra hufwud; och det wardt makt gifwen.

Under bilden af en pard föreställes det Macedoniska riket. Parden är utmärkt för sitt mod och sin snabbhet, och dessa egenskaper funnos i hög grad hos detta rikes grundare, Alexander den Store. Efter Alexanders död delades detta rike, efter mycket buller och många krig, i 4 delar mellan 4 af hans fältherrar. Antipater erhöll Macedonien, Ptolomaeus Egypten, Seleucus Syrien jemte det öfriga Österlandet, och Antigonus erhöll Mindre Asien.

7. Efter detta såg jag i denna synen om natten; och si, det fjerde djuret war grufligt och förskräckligt, och mäkta starkt; och hade stora jerntänder: åt omkring sig, och förkrossade, och hwad qwar war, trampade det med sina fötter: det war ock mycket annorlunda än de förra, och hade tio horn.

Under bilden af detta fjerde djur föreställes det Romerska riket. De stora jerntänderna syfta på de många och stora eröfringar, hwarmed detta rike härjat och intagit så många länder. De tio hornen beteckna tio särskilda riken, som till slut af detta ena rike skulle uppstå. Se Uppb. 17: 12.

8. Då jag nu skådade hornen, si, då gick der ut ibland dem ett annat litet horn, för hwilket de tre främsta hornen afstötte wordo; och si, det samma hornet hade ögon såsom menniskoögon, och en mun, den stora ting talade.

Ett horn, som i början war ganska litet, uppkom mellan de öfriga och blef större än alla. Horn är en bild af makt. Att detta horn hade ögon såsom menniskoögon betyder, att det hade mycket stort förstånd och stor insigt. Med detta horn menas både herrskaren och hans rike. De stora ting han talar betyder, att han sjelf will wara Gud, cap. 11: 36, och upphäfwer sig öfwer allt hwad Gud eller gudstjenst kallas. 2 Thess. 2: 4.

9. Sådant såg jag, till dess stolar framsatte wordo, och den Gamle satte sig, hwilkens kläde war snöhwitt, och håret på Hans hufwud såsom ren ull; Hans stol war alltsammans eldslåge, och Hans hjul brunno af eld.

Då detta horn kommit till höjden af sin makt, framställas stolar för dem, som sitta till doms, men här omtalas endast den högste Domaren, den Gamle af dagarna. Men stolarne antyda, att Han låter sina utwalda sitta med till doms. Matth. 19: 28. Den gamle betyder den Ewige. Hans år hafwa ingen ända, Ps. 90: 2. Hans hwita kläder och glänsande hår beteckna Hans rättfärdighet och Hans strålande härlighet. Se [band II, 662]2 Mos. 33. Om elden och hjulen, se Hes. 1: 1315 och Uppb. 4: 2–9.

10. Och af Honom utgick en lång eldstrimma: tusende sinom tusen tjente Honom, och tio sinom hundratusen stodo för Honom:* domen wardt hållen, och böckerna wordo upplåtna.† *Uppb. 5: 11; †cap. 20: 12.

Den långa eldstrimman eller eldstrålen betyder den domseld, som Han har i beredskap för sina motståndare, det tweeggade swärdet, som utgår af Hans mun, Uppb. 19: 15. De tusende sinom tusende, som tjena Honom, och de tio sinom hundratusende, som stå framför Honom, äro de otaliga englaskaror, som omgifwa Hans härlighets thron. Juda v. 14. Uppb. 5: 11. Stolarne och böckerne, samt den öfriga beskrifningen, höra till bilden af en jordisk domstol, der protokoller och lagböcker äro uppslagna, Uppb. 20: 12; men därmed wisas att, genom Guds allwetenhet. menniskornas samweten och otaliga wittnesbörd, ja allt skall blifwa fullkomligt uppenbart.

11. Jag såg till, för de stora ords skull, som det hornet talade: jag såg till, intill dess djuret dräpet wardt, och dess kropp förgicks, och i eld kastad wardt;

12. Och de andra djurs wälde också ute war: ty dem war en tid och stund bestämd, huru länge hwartdera wara skulle.

Om de stora ord, som detta horn talade, se 2 Thess. 2.

13. Jag såg i denna syn om natten; och si, en som i himmelens sky, såsom en menniskas son,* allt in till den Gamle, och Han wardt framhafd för Honom. *Uppb. 1: 13; cap. 14: 14.

14. Honom gaf Han wåld, ära och rike, att alla land, och folk, och tungomål skulle tjena Honom: Hans wälde är ewigt, det icke förgås, och Hans rike hafwer ingen ända.* *Dan. 2: 44; cap. 4: 31. Mich. 4: 7. Luc. 1: 33.

Guds enfödde Son, Messias, den förklarade Medlaren, som är insatt till Konung enligt prophetiornas löften, Ps. 2. Ps. 110. Es. 53, uppenbaras här för propheten såsom undfående konungariket af sin Fader. Detta rike skall sträcka sig öfwer allo land och folk. och det hafwer ingen ända. Af ewighet war Guds Son när Fadren, Joh. 1: 1, men i anseende till den menskliga naturen blef Han upphöjd genom sin uppståndelse och himmelsfärd, Matth. 28: 18. Ap.G. 1: 9, och skall återkomma och såsom allsmäktig Herre och Konung uppenbara sig i sin härlighet. 1 Cor. 15: 24, 25.

15. Jag Daniel försträckte mig derföre, och sådan syn förfärade mig.

16. Och jag gick till en af dem, som der stodo, och bad honom, att han skulle gifwa mig en wiss underwisning om allt detta: och han talade med mig, och tedde mig, hwad det betydde:

17. Dessa fyra stora djur äro fyra riken, som på jorden komma skola:

18. Men den Högstes helige skola intaga riket, och skola besitta det i ewig tid.

Den Högstes helige äro de, som äro rättfärdiggjorde och helgade genom Messias. Dem hörer himmelriket till i alla tider, allt ifrån begynnelsen. Men detta löfte innebär ännu mera: de skola med sin Herre och Konung undfå riket och regera med Honom i makt och härlighet. 2 Petr. 1: 11.

19. Sedan hade jag gerna wetat en wiss underwisning om det fjerde djuret, hwilket platt annorlunda war, än alla de andra, ganska grufligt; det jerntänder och kopparklor hade, det omkring sig åt och förkrossade, och det qwar war med sina fötter trampade:

20. Och om de tio horn på dess hufwud: och om det andra, som uppwäxte, för hwilka tre afföllo: och om det samma hornet, som ögon hade, och en mun, som stora ting talade, och större war, än de der bredwid woro.

21. Och jag såg det samma hornet strida emot de heliga,* och det behöll segren emot dem; Uppb. 13: 7.

22. Till dess den Gamle kom, och höll dom för den Högstes heliga; och tiden kom, att de heliga intogo riket.

Detta horn, den mäktige herrskaren i detta rike, som här beskrifwes, kan till en tid besegra Herrans trogna; det skall på den tiden så synas, som om Christi kyrka wore öfwerwunnen och christendomen nära att utrotas, men detta är tecknet till, att Herrans tid och stund till att hjelpa är ganska nära, och Han skall då sjelf upprätta sitt rike med makt, Han sjelf allena. Es. 63.

23. Han sade alltså: Det fjerde djuret skull wara det fjerde riket på jorden, hwilket mäktigare skall wara än alla riken; det skall uppäta, förtrampa och förkrossa alla land.

24. De tio horn betyda tio konungar, som i de riken uppkomma skola: efter dem skall en annan uppkomma, han skall wara mäktigare än någon af de förra, och skall undertrycka tre konungar.

25. Han skall försmäda den Högste,* och förstöra den Högstas heliga; och skall taga sig före att förwandla tider och lag; men de skola warda gifne uti hans [band II, 663]hand i en tid, och några tider, och en half tid. *Dan. 11: 36.

Detta fullbordades till någon del på Judafolket genom Antiochus Epiphanes, som war en förebild af antichrist; men den egentliga fullbordan är ännu att wänta, såsom man ser af de tre följande verserne, samt af cap. 8 och cap. 11: 36-45 och 2 Thess. 2. Denne konung skall äfwen söka att utrota all gudomlig ordning i afseende på sedlighetens lagar och tidens indelning, så att mycket förklaras för lofligt, som efter Herrans lag är olofligt: att sabbathen afskaffas och de christna högtiderna upphöra och andra högtider sättas i stället o. s. w. De orden tid, tider och en half tid äro af en hemlighetsfull betydelse och hafwa blifwit tolkade på olika sätt, men sannolikast är, att det ordet en tid betyder ett år, ty så brukas detta ord på några andra ställen. Cap. 4: 13, 20, 22. Tider betyda 2 år. Ordet några står ej i grt. En half tid betyder ett halft år. Då utgör det hela tillsammans halftfjerde år eller 42 månader, och dessa räknade till 30 dagar utgöra 1260 dagar, Cap. 12: 7. Uppb. 11: 2, 3; cap. 12: 6, 14. Denna tid är på detta sätt indelad i anseende till särskilt wigtiga händelser i prophetians fullbordan. Huruwida härmed menas wanliga eller prophetiska dagar, kan endast afgöras, då prophetian är fullbordad, men sannolikast är betydelsen bokstaflig. Se Uppb. 19: 20, 21.

26. Derefter skall domen hållen warda, så skall då hans wälde borttaget warda, så att han skall i grund förderfwad och förgjord warda.

Detta syftar på den dom, som omtalas v. 9, 10 och 11. Uppb. 19: 221.

27. Men riket, makten och wåldet under hela himmelen skall warda gifwet den Högstes heliga folk, hwilkens rike ewigt är; och allt wälde skall tjena Honom och lyda Honom.

Allt wälde skall tjena Honom och lyda Honom, äfwen de mäktigaste; Han skall hafwa de starka till rof. Es. 52: 15; cap. 53: 12; cap. 60: 10—12. Och samliga måste mot sin wilja och med förskräckelse erkänna Hans makt. Phil. 2: 10. Uppb. 6: 15.

28. Det war änden på talet. Men jag Daniel wardt swårligen bedröfwad i mina tankar, och mitt ansigte förwandlade sig uppå mig; dock behöll jag talet i mitt hjerta.

Öfwer de djupa lidanden, som Daniel såg skulle öfwergå Herrans heliga folk, war han mycket förskräckt, och den höga uppenbarelsen medförde ett öfwerwäldigande intryck, som hans lekamliga natur knappt kunde uthärda. Synen om Herrans härliga sabbathsrike werkade dock säkert en stor wederqwickelse, och denna prophetia har werkat och skall, till dess den i sin hela betydelse fullbordas, werka uppmuntran och tröst i trogna hjertan i alla swåra pröfwotider.

8. Capitel.

Vädurens och bockens strid.

Uti tredje året af konung Belsazars rike syntes mig Daniel en syn, efter den som mig i förstone synts hade.* *Dan. 7: 1.

2. Men jag war, då jag denna syn såg, i Susan, hufwudstaden i Elams land, wid den elfwen Ulai.

Det syntes Daniel i denna syn, såsom om han war i Susan i westra delen af Persien, wid floden Ulai, som nu kallos Kerrah. Denna prophetiska syn har ingen widare gemenskap med det Babyloniska riket, men deremot belysas de föregående prophetiorna om de tre öfriga rikena fullständigare.

3. Och jag hof upp mina ögon och såg: och si, en wädur stod för elfwen, och han hade tu höga horn; dock det ena högre än det andra, och det högsta wäxte sist.

Här föreställes det Medisk-Persiska riket under en annan bild; de twå hornen betyda dessa båda riken, det större hornet betyder det Persiska riket, som under Cyrus blef det största och mest glänsande.

4. Jag såg, att wäduren stötte med hornen wester ut, norr ut, och söder ut; och intet djur kunde bestå för honom, eller fria sig ifrån hans hand; utan han gjorde hwad han wille, och wardt stor.

Konung Cyrus och hans efterträdare intogo många länder, så att detta rike på sin tid innehade det högsta jordiska herrawälde.

5. Och wid jag gaf der akt uppå, så kom en getabock westan efter, öfwer hela jorden, så att han icke kom wid jorden; och den bocken hade ett skönt horn emellan sina ögon.

Under denna bild föreställes det Macedoniska riket, och i första rummet dess konung Alexander, som med ett mäktigt och ilande segertåg öfwerwäldigade Persien och de länder, som dertill hörde, och framträngde ända till Indien.

6. Och Han kom allt intill den wäduren, som tu horn hade, den jag såg stå för elfwen, och han lopp i sin wrede wäldeligen intill honom.

7. Och jag såg, att han kom hardt intill wäduren, och förgrymmade sig öfwer honom, och stötte till wäduren, och sönderslog hans tu horn; och wäduren hade ingen makt till att stå honom emot, utan han stötte honom till marken, och trampade uppå honom; och ingen förmådde hjelpa wäduren urur hans hand.

[band II, 664]8. Och den getabocken wardt ganska stor; och då han som starkast worden war, gick det stora hornet sönder, och i dess stad wäxte fyra sköna, emot fyra himmelens wäder.

Då Alexander den Store på sitt återtåg från Indien hunnit till Babylon, dog han i blomman af sin ålder och i den högsta glansen af sina segrar; då sönderbröts detta horn, hans rike delades i fyra mindre riken. Wäduren och getabocken woro bilder, som den tidens folk lätt kunde förstå i dessa riken, ty Persien hade en wädur och Macedonien hade en getaback i rikswapnet, hwilket man finner på gamla Persiska och Macedoniska mynt.

9. Och af ettdera wäxte ett litet horn; det wardt ganska stort, söder ut, öster ut, och in mot det lustiga landet.* *Dan. 11: 16.

Utaf ett af dessa 4 riken, nemligen det Syriska, uppkom den konung, som här menas, nemligen Antiochus med tillnamnet Epiphanes, som wid sitt anträde till regeringen war ringa och föraktlig. Han framstår såsom en förebild af Christi kyrkas häftigaste och argaste motståndare i det Nya Testamentets sista tid. Se 2 Thess. 2. Han bemäktigade sig Egypten, intog det lustiga eller wärda landet, nemligen Judalandet, och förde krig mot Persien i öster. Prophetian i cap. 7: 8 gick till en början i fullbordan i Antiochus Epiphanes, men den, såwäl som prophetian i detta cap., sträcker sig wida längre än till denna förebild af den mäktige fiende, som kallas syndens menniska, 2 Thess. 2: 3.

10. Och det wäxte allt in till himmelens här, och kastade somliga neder dädan, och af stjernorna till jorden, och trampade uppå dem.

11. Ja, det wäxte allt in till försten för hären; och tog bort ifrån honom det dagliga offret, och förödde hans helgedoms boning.

Himmelens här betyder i andelig mening Herrans helige, hwilka liknas wid stjernor, v. 24, cap. 12: 3. Antiochus plågade Judafolket ganska mycket, han afskaffade den sanna gudstjensten, han lät förorena templet och der uppsätta en afgud, och han dödade många trogna Herrans wittnen.

12. Och sådan makt wardt honom gifwen emot det dagliga offret, för syndernas skull, så att han skulle slå neder sanningen, och hwad han gjorde, skulle framgång hafwa.

Grt.: Och hären samt det dagliga offret öfwergåfwos honom o. s. w. Här förklaras orsaken, hwarföre denne fiende fick så stor framgång; det war för syndernas skull. Då Guds ord blifwer länge föraktadt, så tillåter Herren, att någon mäktig fiende kommer och slår sanningen neder, till dess åter en rätt hunger uppstår efter salighetens ord och den rena gudstjenstens återställelse.

13. Men jag hörde en helig tala; och densamme helige sade till en som talade: Huru länge skall dock denna synen om det dagliga offret wara, och om synderna, för hwilkas skull denna förödning sker, så att både helgedomen och hären förtrampad warder?

En helig, nemligen en engel, som talade till den andre, hwilken för Daniel förklarade dessa syner. Genom frågan skall Daniels och alla trognas särskilda uppmärksamhet fästas wid det, som härpå swaras: det är en tidsbestämmelse af stor wigt.

14. Och han swarade mig: Det är tutusende och trehundrade dagar, efter afton och morgon räknandes; så skall helgedomen åter wigd warda.

Då wi tyda dessa 2,300 dagar, som räknas efter afton och morgon, efter räknesättet allt ifrån skapelsen, 1 Mos. 1: 58 o. s. w., och för det dagliga afton- och morgonoffrets skull, så uppkommer sex år, tre månader och tjugo dagar, hwilket temmeligen noga, efter allt hwad man derom wet, öfwerensstämmer med tiden, som förflöt ifrån det Antiochus intog och förorenade Jerusalems tempel och till dess templet blef åter renadt och den rätta gudstjensten åter införd. Möjligt är dock, att dessa dagar äfwen hafwa en prophetisk betydelse rörande den tid, då antichrist skall uppträda mot Christi kyrka; och om det får antagas, att en dag skulle beteckna ett år, och åren räknas från de 62 weckornas början (cap. 9: 25), så föres man till 60- eller 70-talet af det 19:de århundradet efter Christi födelse. Antichrists ande har i wår tid tydligare uppenbarat sig, än i något föregående tidehwarf. De, som bereda wägen för den mäktige fienden, hafwa öppet förklarat med hundratusentals tungor och i oräkneliga skrifter, att ingen Gud är till och att christendomen är blott ett menniskowerk o. s. w.

15. Och då jag Daniel såg den synen, och hade gerna förstått henne, si, då stod för mig såsom en man.

16. Och jag hörde emellan Ulai en menniskas röst, som ropade och sade: Gabriel,* uttyd för denne synen, så att han förstår henne. *Dan. 9: 21.

17. Och han kom hardt intill mig; och jag wardt förskräckt, då han kom, och föll neder uppå mitt ansigte; och han sade till mig: Gif akt häruppå, du menniskobarn, ty denna synen lyder uppå ändans tid.

Af dessa sista ord synes tydligt, att denna prophetia icke fullkomligt fullbordades i Antiochus Epiphanes, utan att den syftar på en dylik fiendtlighet och förstörelse i Christi kyrka, ty med ändans tid menas det Nya Testamentet. Uttrycket i grundtexten betyder egentligen: Då synen hafwer en ända, d. ä.: då den tid nalkas sitt [band II, 665]slut, på hwilken dessa prophetior syfta. ”Häraf synes, att icke Epiphanes allena warder ment med denna syn, utan ock antichristus.” L.

18. Och då han talade med mig, dignade jag af wanmäktighet neder på mitt ansigte till jorden; men han tog uppå mig, och rätade mig upp, så att jag blef ståndande.

Se cap. 7: 28.

19. Och han sade: Si, jag will wisa dig, huru det gå skall på yttersta wredens tid; ty änden hafwer sin bestämda tid.

20. Wäduren med de tu horn, som du såg, äro de konungar i Meden och Persien;

21. Men getabocken är konungen i Grekland; det stora hornet emellan hans ögon är den förste konungen.

22. Men att fyra stodo i dess stad, då det sönderslaget wardt, betyder, att fyra riken skola uppkomma af det folket; men icke så mäktiga som han war.

23. Efter dessa riken, när öfwerträdelsen stor worden är, skall uppkomma en arg och listig konung.

När öfwerträdelsen stor worden är, nemligen bland Judafolket. Innan otron och synden stigit till en wiss höjd, tillåter icke Herren sådana förödelser. Antiochus war arg och listig, men arghet och list skall blifwa ännu större hos hans motbild, 2 Thess. 2: 4–12, hwilken kommer, då öfwerträdelsen blifwit stor i Christi kyrka.

24. Han skall warda mäktig, dock icke genom sin kraft; han skall underligen föröda,* och skall hafwa framgång, att han det uträttar; han skall förstöra de starka och det heliga folket. *1 Macc. 2: 23.

Icke genom sin kraft, utan genom list och förräderi skall han blifwa mäktig och genom satans makt. Uppb. 13: 2. Antiochus förstörde det heliga folket ibland Judarna, han dödade dem, som icke wille öfwergifwa den sanne Guden och offra åt afgudarna. En tid kommer, då de, som icke wilja tillbedja wilddjurets beläte, skola dödas. Uppb. 13: 15.

25. Och genom hans klokhet skall hans bedrägeri framgå, och han skall upphäfwa sig i sitt hjerta, och genom framgång skall han många förderfwa, och skall uppsätta sig emot alla förstars Förste; men han skall utan hand förlagd warda.

Alla förstars Förste är Gud sjelf och den som han hafwer insatt till Konung i sitt rike. Ps. 2: 6–10. Mot Honom upphof sig Antiochus, mot Honom upphäfwer sig antichrist. Antiochus stupade i ett krig mot Persien, antichrist omkommer icke genom mensklig hand, utan genom ett Herrans under. Uppb. 19: 20.

26. Denna synen om afton och morgon, som dig sagd är, hon är sann; men du skall hålla synen hemlig; ty det är ännu en lång tid dit.

”Åter wisar han, att han menar något mer än Antiochus, ty Antiochus är icke öfwer halffjerde hundra år efter denna synen kommen.”

27. Och jag Daniel wardt swag, och låg i några dagar krank; sedan stod jag upp, och beställde konungens ärende, och förundrade mig uppå synen; och ingen war, som kunde reda mig henne ut

Se cap. 7: 28. Ehuru Daniel benådades med så höga uppenbarelser, blef han dock bewarad från högmodssynden och förblef med ödmjukhet och trohet i sin konungs tjenst, fastän denne konung war en hedning och Daniel deremot en af den himmelske konungens högst benådade tjenare på jorden. Häraf skala alla, som tro på Guds ord, lära ödmjukhet, trohet och lydnad. Daniel förstod icke hela innehållet af denna syn widare, än den blef för honom förklarad af Engelen. Den war icke blott till hans och hans folks underwisning och tröst, utan den war ämnad att blifwa en skatt för Christi kyrka intill tidens slut. Den lyser nu som en klar stjerna och kastar ljus på tidsurets timwisare i wår mörka tid, som kallas upplysningens tid. Det är en natt full af irrbloss.

9. Capitel.

Daniels bön. 70 års weckor.

Uti första åren Darios, Ahasveros sons, utaf de Meders slägte, hwilken öfwer de Chaldeers rike konung wardt;

2. Uti desamma första åren af hans rike förmärkte jag Daniel i böckerna, uppå det årtalet, der HERren omtalat hade till propheten Jeremia, att Jerusalem skalle öde ligga i sjuttio år.* *Jer. 25: 11, 12; cap. 29: 10.

3. Och jag wände mig till HERran Gud, till att bedja och åkalla med fasta, uti säck och aska.* *Matth. 11: 21.

Nemligen i det första året, då denne Darius blef konung öfwen öfwer det Babyloniska riket Daniel forskade beständigt i de heliga böckerna och kom nu genom Guds nåd att särskilt gifwa akt på den tidrymd, som Herren hade uppenbarat genom Jeremia, att fångenskapen skulle räcka i 70 år. Jer. 25: 11, 12. Så skall betraktelse af Herrans ord beständigt lända oss till underwisning, uppmuntran och tröst. De uppenbarelser, som propheterne undfingo, slöto sig alltid till någon föregående uppenbarelse, hwarpå de hwilade, såsom grundwal. Säck och aska woro uttryck af syndasorg, syndabekännelse och innerlig förödmjukelse inför Gud.

[band II, 666]4. Och jag bad till HERran min Gud, bekände, och sade: Ack, HERre! du store och förskräcklige Gud, du som håller förbund och nåd* dem, som dig älska och hålla dina bud; *5 Mos. 7: 8.

5. Wi hafwa syndat, gjort orätt, hafwa warit ogudaktige, och wordit affällige; wi hafwa wikit ifrån dina bud och rätter.* *Ps. 106: 6. Es. 64: 5, 6.

6. Wi lydde icke dina tjenare propheterna, som predikade i ditt namn för wåra konungar, förstar, fäder och alla folk i landen.

7. Du, HERre, är rättfärdig; men wi måste skämma oss,* såsom det ock nu går dem af Juda, och dem af Jerusalem, och hela Israel, både dem, som när, och dem, som fjerran äro i all land, dit du dem utkastat hafwer, för deras missgerningars skull, som de emot dig bedrifwit hafwa. *Esra 9: 6.

Härmed wisar propheten, att Judarne befunno sig såsom fångar förströdda i många landskap, somliga längre bort ifrån Jerusalem än andra.

8. Ja, HERre, wi, wåra konungar, wåra förstar och wåra fäder måste skämma oss, att wi hafwa syndat emot dig;

9. Men din, HERre wår Gud, är barmhertighet och förlåtelse;* ty wi äro affällige wordne; *Ps. 130: 37. Klagow. 3: 22.

10. Och lydde icke HERrans wår Guds röst, att wi hade mått wandrat i Hans lag, som Han oss genom sina tjenare propheterna förelade:* *2 Chrön. 36: 15, 16.

11. Utan hela Israel öfwerträdde din lag, och weko af, så att de icke lydde din röst; derföre hafwer ock den förbannelse och ed kommit öfwer oss, som i Mose Guds tjenares lag skrifwen står;* ty wi hafwa syndat emot honom. *3 Mos. 26: 14. 5 Mos. 27: 15; cap. 28: 15. cap. 29: 20; cap. 30: 17, [et]c.

I allt detta ligger en syndabekännelse, som propheten uttalar i sitt folks namn, och hwaruti han erkänner, att Herrans straffdomar woro rättfärdiga och heliga. Ty, v. 9, d. ä.: Ehuru eller fastän wi hafwa så syndat. Fångenskapen war ett mycket lindrigare straff, än detta folk med sina synder hade förtjent.

12. Och Han hafwer hållit sina ord,* som Han talat hafwer emot oss och wåra domare, som oss döma skulle: så att Han hafwer låtit gå så stor olycka öfwer oss, att sådant är icke skedt under hela himmelen, såsom öfwer Jerusalem skedt är.† *Klagow. 2: 17; †cap. 1: 12.

13. Såsom det skrifwet är i Mose lag, så är allt detta stora onda öfwer oss gånget; icke bådo wi heller inför HERran wår Gud, att wi måtte wändt oss ifrån wåra synder, och tänkt uppå din sanning.

Redan genom Mose hade sådana straffdomar blifwit förkunnade. 5 Mos. 27: 15; cap. 32.

14. Derföre hafwer icke heller HERren försummat sig* med denna olyckan, utan hafwer låtit henne gå oss utöfwer; ty HERren wår Gud år rättfärdig† i alla sina gerningar, som Han gör; ty wi lydde icke Hans röst. *Jer. 1: 12; cap. 44: 27. †Ps. 119: 137.

Att Guds rättfärdighet i straffdomen erkännes är ett tecken till sann syndaånger och ödmjukhet; att menniskan gifwer Gud rätt och sig sjelf orätt är ett nödwändigt kännemärke på en rätt syndasorg.

15. Och nu, HERre wår Gud, du som ditt folk utur Egypti land med stark hand förde,* och gjorde dig ett namn, såsom det nu är; wi hafwa ju syndat, och hafwa (ty wärr) warit ogudaktige. *2 Mos. 6: 6; cap. 12: 41.

16. Ack HERre! för all din rättfärdighets skull, håll upp af din wrede och grymhet öfwer din stad Jerusalem, och öfwer ditt heliga berg; ty för wåra synders skull, och för wara fäders missgerningars skull, lider Jerusalem och ditt folk försmädelse när alla dem, som här omkring äro.

För all din rättfärdighets skull, d. ä.: för den rättfärdighets skull, med hwilken du håller hwad du lofwar, låt nu nåd gå för rätt! Häruti ligger också en djupare syftning på Guds rättfärdighet såsom grunden till wåra synders förlåtelse, ty försoningen genom Christum, på hwilken äfwen det Gamla Testamentet hwilar, är så fullständig, att Gud icke blott för sin barmhertighets skull, utan för sin rättfärdighets skull förlåter dem deras synder, som i bättring och tro omfatta Hans löften. 1 Joh. 1: 9.

17. Och nu, wår Gud, hör din tjenares bön och hans begäran, och war miskundsam öfwer din helgedom, som förlagd är, för HERrans skull.

War miskundsam, grt: upplys ditt ansigte, låt ditt ansigte skina i barmhertighetens glans öfwer ditt fångna folk och ditt förstörda tempel 4 Mos. 6: 25, 26. För Herrans skull, d. ä.: för Messias skull, för Hans skull, åt hwilken du, o Gud! har gifwit riket. Cap. 7: 14. Häraf kunna wi se, att äfwen de trogna i Gamla Testamentet bådo i Guds Sons namn, i Jesu [band II, 667]namn, och detta war grunden till deras bönhörelse.

18. Böj neder dina öron, min Gud, och hör; låt upp dina ögon och skåda, huru wi förstörde äro, och staden, som efter ditt namn nämnd är; ty wi ligga inför dig med wåra böner, icke uppå wår rättfärdighet, utan på din stora barmhertighet.

Långt ifrån att Daniel wille öfwerskyla sina egna och sitt folks synder, bekänner han dem och åberopar sig ingalunda någon egen rättfärdighet, utan stödjer sin bön på Guds blotta barmhertighet. Det ordet wi bewisar, att han bad i gemenskap med andra trogna och kände sig wara ett med sitt folk.

19. Ack, HERre! hör; Ack, HERre! war miskundsam; Ack, HERre! akta uppå, och gör det; fördröj icke, för din egen skuII, min Gud; ty din stad och ditt folk är nämndt efter ditt namn.

Här se wi åter, att det är på Herrans namn allena bönen grundas. Märk wäl de orden: för din egen skull, min Gud! — Jerusalem kallades Herrans stad och Judafolket Herrans folk.

20. Som jag ännu så talade och bad, och mina och mitt folks Israels synder bekände, och låg med min bön inför HERran min Gud, för min Guds heliga bergs skull:

21. Rätt då jag så talade i min bön, flög den mannen Gabriel* fram, den jag tillförene i synen sett hade, och tog uppå mig i aftonoffrens tid. *Dan. 8: 16.

För min Guds heliga bergs skull (v. 20) betyder, att Daniel bad om återställelsen af Guds tempel, som låg på ett berg. 2 Chrön. 3: 1. Namnet Gabriel betyder: Gud är min kraft. Engelen Gabriel hade förut uppenbarat sig för Daniel i en mans gestalt. Cap. 8: 16.

22. Och han underwiste mig, och talade till mig och sade: Daniel, nu är jag utsänd till att underwisa dig.

23. Ty då du begynte att bedja, gick denna befallningen ut; och jag kommer fördenskull till att underwisa dig; ty du är behaglig och täck; så märk nu till, att du må förstå synen.

Redan då Daniel började sin bön, war han bönhörd och ifrån den högste Konungens thron utgick denna befallning till engelen Gabriel, att han skulle utgå nemligen ifrån Guds ansigte, Matth. 8: 10, för att underwisa Daniel och gifwa honom swar på hans bön. De orden: du är behaglig och täck, äro wittnesbördet, att Daniel genom trons rättfärdighet war täck inför Gud. Rom. 8: 15, 16. Eph. 1: 5–7.

24. Sjuttio weckor äro bestämda öfwer ditt folk, och öfwer din heliga stad; så skall öfwerträdelsen blifwa förtagen, och synden betäckt, och missgerningen försonad, och den ewiga rättfärdigheten framhafd, och synen och prophetian beseglad, och den Allraheligaste smord warda.

”Förstås sådana weckor, som talas om 1 Mos. 29: 27, der hwar wecka håller 7 år, och så göra dessa 70 weckor 490 år.” L. Grt.: Sjuttio sjuor äro bestämda öfwer ditt folk. Dessa sjuttio sjuor eller sjuttio sjutal af år äro fördelade i tre afdelningar. Dessa sjutal af år skulle börjas från Artasasthas befallning att återuppbygga Jerusalem. Cyrus gaf blott befallning att återuppbygga templet. Werldshistorien wisar, att ifrån den tid Artasastha eller Artaxerxes Longimanus, omkring år 557—4 f. Chr. f., gaf befallning att återuppbygga Jerusalem, Neh. 2: 5–8, till Christi dödsår förflöto sju och sextiotwå, d. ä. 69 Weckor af år eller 483 år. De sju weckor räknas särskilt, såsom wigtiga i Israels historia under denna tid. Den 70:de weckan är förbehållen för en annan tidpunkt. I 70 år hade fångenskapen warat och sjuttio sjutal af år efter fångenskapen bestämmas har ytterligare, såsom tiden för Guds löftens fullbordan öfwer Israel. — Så skall öfwerträdelsen blifwa förtagen, d. ä. så skall affallet upphöra, nemligen Judafolkets otro. Synden betäckt eller förseglad betyder syndaskuldens borttagande. Missgerningen försonad syftar också derpå, att Israels synder skola förlåtas för försoningens skull. Den ewiga rättfärdigheten blef framhafd genom Christi försoningsdöd; då blef ock affallet hämmadt, synden betäckt och missgerningen försonad, då blef också synen och prophetian beseglad och den Allraheligaste, som war smord med den Helige Ande utan mått, Joh. 3: 34, blef genom sin död och uppståndelse fulländad Öfwersteprest och Konung; Ebr. 2: 10; cap. 5: 9. Men här syftas icke blott på Christi försoningsdöd, utan äfwen på försoningens tillämpning på Israels folk samt smörjelsen eller inwigningen af det allraheligaste i den helgedom, om hwilken Hesekiel hade propheterat. I grundtexten står här icke den Allraheligaste, utan det allraheligaste, hwilket är det beständiga namnet på den innersta afdelningen i Herrans helgedom. Det allraheligaste betydde himmelen och det betydde äfwen himmelriket på jorden i sin fulländning genom Christendomen, och denna fulländning skall framstå i sin fullhet, då Israel blifwer omwändt och saligt i tron på Messias.

25. Så wet nu och märk till, ifrån den tiden då befallningen utgår, att Jerusalem skall igen uppbyggd warda, intill den Försten Christum äro sju weckor; och twå och förtio weckor, så skola gatorna och murarna åter uppbyggde warda,* ändock i bullersam tid. *Hagg. 1: 2.

[band II, 668]26. Och efter de twå och sextio weckor skall Christus dödad warda, och de skola icke wilja Honom; och ett Förstens folk skall komma, och förstöra staden och helgedomen, så att det skall blifwa ändadt, såsom igenom en flod, och efter striden skall det öde blifwa.

Befallningen af Cyrus att uppbygga templet blef gifwen, snart efter det detta löfte hade blifwit gifwet åt Daniel och Judarne fingo lof att återwända. Men tiderna förblefwo ganska swåra och bekymmersamma, och de trogna, som återwände till Judalandet och bosatte sig der, behöfde fortfarande tröst och ledning, och det war för hela Israel, i dess wäntan på Messias, af stor wigt att hafwa en fast och klar prophetia angående tiden, då Messias skulle komma. En sådan prophetia blef nu gifwen genom Daniel. Så snart befallningen sedan utgick om stadens uppbyggande, som skedde omkring 80 år efter Daniels tid, så wisste Judarne temligen noga den tid, då denna prophetia skulle fullbordas, nemligen 7 weckor och twå och sextio weckor eller 483 år efter denna befallning skulle Christus dödad warda. Och de skola icke wilja Honom. Grt.: men icke för sig. Icke för sin skull, utan för wår skull, är Christus dödad. Derefter (men icke straxt derefter) skulle staden och helgedomen förstöras genom ett Förstens folk. Så kallas här det Romerska folket; ty det hade af Försten sjelf (nemligen af Christus) det uppdrag att werkställa denna förstöring. Försten (eller Konungen) sände sina härar, som förgjorde de dråpare och brände upp deras stad. Matth. 22: 7. Såsom en flod öfwerswämmade dessa härar både landet och staden, bortswämmade folket och ännu, snart 1,800 år efter striden, warar förödelsen. Grt.: Och intill ändan är förödelsens krig bestämdt, eller: intill ändan är krig beslutadt öfwer ruinerna. Werkningarne af detta förödande krig skulle såsom förödelfe fortfara intill ändan. De fortfara ännu.

Under de 7 första weckorna eller 49 åren blef staden åter uppbyggd, och derifrån räknas widare 62 sjutal af år, under hwilka Jerusalem ömsom blef intaget och härjadt af fiender och åter uppbygdt flera gånger under bullersamma tider.

27. Men Han skall med många stadfästa förbundet i en wecka långt; och midt i weckan skall offret och spisoffret återwända, och förödningens styggelse* stå bredwid wingarna, och är beslutet, att det skall öde blifwa allt intill ändan. *Dan. 11: 31. Matth. 24: 15.

Grt.: Och Han skall med många stadfästa förbundet i en wecka långt, och midt i weckan skall han låta offret och spisoffret återwända, och wid en winge (skall stå) förödarens styggelse, men till utrotande och dom skall det drypa (nemligen straffet) öfwer förödaren. Denna sista wecka af de 70 har icke förut blifwit närmare bestämd. Somliga uttolkare hafwa antagit, att härmed måste förstås de första 7 åren efter Christi död; andra hafwa antagit, att denna wecka började halffjerde år före Christi död, så att Hans korsfästelse inträffade midt i weckan, hwarigenom hela offerlagen fullbordades och det Gamla Testamentets offer och spisoffer gjordes öfwerflödiga. Andra hafwa förlagt dessa 7 åren till den tid, då Jerusalem och templet förstördes. Förbundets stadfästande har blifwit tillämpadt på Christi kyrkas grundande. Men den andra tolkningen har den swårigheten, att denna 70:de årswecka börjar några år, innan de föregående 62 weckorna äro tilländalupna. Den första tolkningen har det emot sig, att de orden: midt i weckan skall offret och spisoffret återwända, omöjligen dertill passa, ty förstå wi dessa ordens betydelse wara, att offren gjordes öfwerflödiga genom Christi försoningsoffer, så skedde detta icke midt i denna wecka, utan i weckans början enligt denna uppfattning, att weckan började wid Christi död. Tillämpa wi deremot dessa ord på templets och offergudstjenstens förstörelse genom Romarne, så hafwa wi tre och ett halft år före och halffjerde år efter denna händelse, hwilka utan någon företrädeswis högre betydelse än andra år i kyrkans apostoliska tid. De, som följa denna tydning, hafwa tillämpat förödelsens styggelse på de Romerska krigshärarne. Den andra tolkningen synes sannolikast, men dertill passa icke heller orden om förödelsens styggelse. Andra skrifttolkare tyda derföre denna wecka på Israels återställelse, förödelsens styggelse på upprättandet af det antichristiska belätet. Uppb. 13: 15. Det hebreiska ordet: Förödelsens styggelse betyder öfwer allt, hwar det finnes: af gudabeläten. Offrens och spisoffrens upphörande midt i weckan, nemligen gudstjenstens upphörande, och afskaffandet äfwen af all Christlig gudstjenst (såsom i Frankrike för 70 år tillbaka), förklaras då af Uppb. 13: 6, 14, 15. I den första hälften af weckan ske stora ting med Israels folk och med många stadfästes förbundet; midt i weckan får antichrist öfwerhanden och införer sin falska gudstjenst och sitt beläte, och den andra hälften af weckan utgör de 42 månader eller 1,260 dagar, under hwilka hans öfwerwälde skall räcka, och derpå dryper eller utgjutes öfwer honom straffet efter prophetians ord. Hes. 38: 22. Om den sina tidens stora händelsen säger Gud: Jag Herren will detta i sinom tid snarligen eller hasteligen uträtta. Es. 60: 22. Således går det fort, när tiden en gång är inne. Måtte derföre Herrans folk waka och nyktre wara och besinnas trogne skaffare, då hemsökelsestunden kommer! Dessa prophetior äro dunkla, emedan de syfta på det, som ännu tillkommande är, men det är nödwändigt, att wi akta derpå, såsom på ett ljus, som skiner i ett mörkt rum. 2 Pet. 1: 19.

10. Capitel.

Gabriel synes, styrker, lärer Daniel.

Uti tredje året konung Cores af [band II, 669]Persien wardt Daniel, den Beltesazar hette,* något uppenbaradt, det wisst, och om dråpliga ting är; och han aktade deruppå, och förstod synen wäl. *Dan. 1: 7.

2. På samma tid war jag, Daniel, sorgsen i tre weckor långt.

3. Jag åt ingen kräselig mat; kött och win kom icke i min mun, och jag smorde mig ej heller, till dess tre weckor framlidna woro.

Tre weckor betyder här wanliga weckor, ty det står icke i en prophetia, utan Daniel berättar detta om sig sjelf. I det andra året af Cyri regering började Judarne bygga sitt tempel i Jerusalem och gudstjensten blef återställd. Men fienderna lade sig emot dem med många onda stämplingar, se Esra 4: 4, hwaröfwer Daniel djupt bedröfwades och fastade i tre weckor på detta sätt, och derigenom war han nu förberedd att emottaga den höga uppenbarelse, som här meddelas.

4. på fjerde och tjugonde dagen i första månaden war jag wid den stora elfwen Hiddekel:

5. Och upplyfte mina ögon, och såg: och si, der stod en man* i linnekläder,† och hade ett gyllene bälte omkring sig. *Uppb. 1: 13, 14. †Dan. 12: 6.

Elfwen Hiddekel är floden Tigris. 1 Mos. 2: 14. Denne man i linkläder beskrifwes i v. 6 så öfwerensstämmande med Uppb. 1: 13–16, att man måste tro, att det war Messias.

6. Hans kropp war såsom en hyacint, Hans ansigte syntes såsom en ljungeld, hans ögon såsom brinnande bloss, Hans armar och fötter såsom en glödande koppar, och hans tal war såsom ett stort dön.* *Hes. 1: 24.

Se Hes. 1: 24. Herren uppenbarade sig här i sin härlighet för Daniel något annorlunda än för Hesekiel. Daniel såg Herran sjelf utan Hans thronenglar.

7. Och jag, Daniel, såg sådan syn allena, och de män, som när mig woro, sågo henne icke;* dock föll en stor förskräckelse öfwer dem, så att de flydde bort, och gömde sig. *Ap.G. 9: 7.

8. Och jag blef allena, och såg den stora synen; men ingen makt blef uti mig och min hy wardt förwandlad på mig, och jag hade ingen makt mer.

9. Och jag hörde Hans tal; och i det jag det hörde, seg jag neder uppå mitt ansigte till jorden.* *Dan. 8: 18.

10. Och si, en hand tog uppå mig, och halp mig uppå knän, och uppå händerna:

11. Och sade till mig: Du älskelige Daniel, gif akt uppå orden, som jag med dig talar, och res dig upp; ty jag är nu sänd till dig. Och då Han sådant sade till mig, reste jag mig upp, och darrade.

Icke den glänsande handen, v. 6, utan handen af en skapad engel, utan twifwel af engelen Gabriel, widrörde propheten för att upprätta och styrka honom. Daniel kallas älskelig, såsom den af Herran högt benådade.

12. Och Han sade till mig: Frukta dig intet, Daniel; ty ifrån första dagen, då du af hjertat begärde förstå, och betwingade dig inför din Gud, äro dina ord hörda, och jag är för din skull kommen.

13. Men den försten öfwer det riket i Persien hafwer stått mig emot i en och tjugu dagar; och si, Michael,* en af de yppersta förstar, kom mig till hjelp; då behöll jag segren när konungen i Persien. *Jud. Ep. v. 9.

Michael bet. Ho är såsom Gud. Försten öfwer det riket i Persien anses af Luther och andra uttolkare hafwa warit en ond ande, som hade fått makt öfwer detta rike, efter folket icke wille lyda sanningens Gud. Hedningarnes afgudar äro liksom synliga gestalter för de onda andar, som herrska öfwer de arma menniskornas hjertan. Dessa andar hafwa en stor makt, så att de också kunna strida emot och till en tid emotstå Herrans englar, se Uppb. 12: 7. Konungen i Persien lät således den onda anden herrska och råda, till dess Michael kom den gode engelen till hjelp. Se Ebr. 1: 14. 1 Kon. 22: 19–23.

14. Men nu kommer jag till att underwisa dig, huru ditt folk härefter gå Skall; ty synen skall ske efter någon tid.

15. Och som Han detta med mig talade, slog jag mitt ansigte neder åt jorden, och teg stilla.

16. Och si, en som war lik en menniska tog uppå mina läppar: då öppnade jag min mun, och talade, och sade till honom, som för mig stod: Min Herre, mina ledamöter bäfwa mig öfwer synen, och jag hafwer ingen makt mer:

17. Och huru kan min Herras tjenare tala med min Herra, efter ingen makt är nu mer uti mig, och jag hafwer ej heller någon anda mer?

18. Då tog åter en uppå mig, [band II, 670]hwilken war såsom en menniska, och han stärkte mig;

Grt.: Och han kom åter och tog på mig o. s. w., densamme engelen som förut, v. 10.

19. Och han sade: Frukta dig intet, du älskelige man; frid ware med dig, war tröst, war tröst. Och som han med mig talade, förmannade jag mig, och sade: Tala, min Herre; ty du hafwer stärkt mig.

Såsom Guds kärlek är oändeligt stor, så wisar sig också uti detta tal, huru stor kärlek Guds englar hafwa till alla de menniskor, som älska Herran.

20. Och han sade: Wet du ock, hwarföre jag är kommen till dig? Nu will jag åter mina färde, och strida med försten i Persien: men när jag far mina färde, si, så skall försten af Grekland komma:

Då jag wunnit seger hos konungen i Persien, mot hwilken jag beskyddat Judafolket, och när jag bortgår ifrån striden, så kommer en annan fiendtlig ande under den Macedoniska monarkien och tillställer ondt emot Judafolket.

21. Dock will jag låta dig förstå, hwad skrifwet är, det wisserligen ske skall: och ingen är, den mig hjelper derutinnan, utan eder Förste Michael.

11. Capitel.

Persers, Grekers konungar. Antichristus.

Jag stod ock med honom uti första året Darios den Medens till att hjelpa och styrka honom.

Här fortsättes engelens tal, som i nästföregående capitel är börjadt. I konung Darii första regeringsår ledo de 70 åren tillända, under hwilka fångenskapen enligt prophetian skulle räcka, och då tillställde satan utan twifwel mycket ondt för att skada Judafolket. Härtill kan man också sluta af anklagelsen emot Daniel, cap. 6: 12, och af Daniels särdeles brinnande bön om hjelp och förlossning.

2. Och nu will jag underwisa dig hwad som i sanning ske skall: Si, tre konungar skola ännu blifwa i Persien; men den fjerde skall få större rikedomar än alla andra: och som han i sina rikedomar är allramäktigast, skall han uppwäcka alla emot det riket i Grekland.

Dessa tre konungar woro Cyrus, som nu regerade, cap. 10: 1, hans son Cambyses och Darius Hystaspis. Smerdes, som blott regerade 7 månader utan rättmätigt anspråk på konungariket, är här förbigången. Den fjerde är Xerxes, som med en stor här inträngde i Grekland, men blef slagen, och detta fälttåg blef, omkring halftannat århundrade derefter, anledningen till Alexander den stores fälttåg mot Persien.

3. Sedan skall en mäktig konung uppkomma, och regera med stor makt,* och skall göra ehwad han will. *Dan. 7: 6; cap. 8: 5.

Nemligen Alexander den store, som underkufwade det Persiska riket, se cap. 8: 5, 21.

4. Och som han är kommen uppå det högsta, skall hans rike brista, och dela sig i fyra* himmelens wäder; dock icke till hans afföda, ej heller med sådan makt, som hans warit hafwer: ty hans rike warder utrotadt, och skall komma främmande till lott. *Dan. 8: 822.

Då Alexander dog, delades hans rike emellan hans fältherrar. Cap. 7: 6; cap. 8: 8. Alexanders drottning, Roxana, födde en son 3 månader efter hans död, men både hon och barnet blefwo mördade, och Alexanders rike kom icke till hans afföda.

5. Och konungen i söderlanden, den en af hans förstar är, skall mäktig warda; men emot honom skall ock en mäktig warda, och regera, hwilkens wälde skall stort warda.

Konungen i söderlanden är Ptolomæus, en af Alexanders generaler, som blef konung af Egypten. Den, som blef mäktig emot honom, war Seleucus, konungen af Syrien.

6. Efter några år skola de befrynda sig tillhopa; och konungens dotter i söderlanden skall komma till konungen i nordlanden, till att göra en förening: men hon warder icke blifwande wid arms makt, ej heller hennes säd ståndande; utan hon skall warda öfwergifwen, samt med dem som henne framförde, och med barnen, och med dem som henne en tid långt wid makt hållet hade.

Den Egyptiske konungen Ptolomæus Philadelphus, en son af den förutnämnde Ptolomæus, som kallades Soter, gaf sin dotter Berenice till äkta åt Antiochus den andre, som hade tillnamnet Theos. Detta äktenskap skedde, för att stadfästa freden emellan Egypten och Syrien. Men Antiochus hade för detta giftermåls skull förskjutit sin gemål, Laodice, och genom den förskjutnas stämplingar kom det derhän, att Berenice blef dödad. Och med barnen, grt.: och med sin fader. Hennes fader och han, som gjort henne mäktig, nemligen hennes gemål, Antiochus, kunde icke beskydda henne.

7. Men en telning af hennes slägte skall uppkomma, han skall komma med härs kraft, och falla in uti konungens fäste i nordlanden, och skall blifwa wid sig, och få öfwerhanden.

[band II, 671]En telning af hennes slägt, nemligen Berenices broder, Ptolomæus Evergetes, som sedan blef konung i Egypten, öfwerwann den Syriske konungen Seleucus Calinicus, en son af Antiochus Theos och Laodice (v. 6). Fäste betyder här konungariket, som war wäl befästadt.

8. Och han skall bortföra deras gudar och beläten, samt med de kosteliga klenodier både af silfwer och guld in uti Egypten; och skall blifwa wäl ståndande för konungen i nordlanden i några år.

Denne konung af Egypten förde från Syrien röfwade afgudar och skatter till sitt land och wardt segerrik i några år.

9. Och då han hafwer dragit igenom det riket, skall han draga hem i sitt land igen.

Grt.: Och den (den Syriske konungen Seleucus Calinicus) skall komma mot konungens rike af söderlanden, men han skall draga hem i sitt land igen. Han skall icke kunna besegra Egypten.

10. Men hans söner skola warda wrede, och samla tillhopa många härar: och den ene skall komma, och fara framåt såsom en flod och åter reta den andra till wrede inför hans fäste.

Antiochus den store och Seleucus Kerannus (eller dundraren), twå söner af Seleucus Calinicus, samlade Syriens krigshärar mot Egypten. Keraunus omkom och Antiochus den store, en Napoleon på sin tid, förde hären mot Egypten.

11. Då skall konungen i söderlanden warda wred, draga ut och strida med konungen i nordlanden; och skall hemta tillhopa en så stor hop, att den andra hopen skall warda gifwen honom i hans hand:

12. Och han skall föra samma hop bort; och skall hans hjerta förhäfwa sig deraf, att han så många tusen nederlagt hafwer: men dermed får han icke öfwerhanden med honom.

Egyptens konung Philopator samlade en stor här och öfwerwann Antiochus den store i en slagtning wid Raphia, och Ptolomæus Philopator blef stolt öfwer denna seger, men hade ingen stor nytta deraf.

13. Ty konungen af nordlanden skall åter samla en större hop tillsammans, än den förra war; och efter några år skall han draga dit med stor härs kraft, med stora rikedomar.

Syriens konung, Antiochus den store, tågade nu mot Egyptens nye konung, Ptolomæus Epiphanes, med en stor här.

14. Och på samma tid skola många sätta sig upp emot konungen af söderlanden: skola ock desslikes några affällige af ditt folk upphäfwa sig, och uppfylla prophetian, och falla.

Med Antiochus den store förbundo sig många, och ett antal affällige Judar förbundo sig äfwen med honom. Dessa gjorde således uppror emot Egypten, emedan Judalandet på den tid tillhörde Egypten. Detta berömmes af historieskrifwaren Josephus, men här kallas dessa menniskor affälliga, och de föllo i striden och fingo sin förtjenta lön. Också i wåra tider blifwa upproriska tänkesätt och företag berömda af många, men Guds ord warnar med stränga hotelser mot alla upproriska stämplingar.

15. Alltså skall konungen af nordlanden draga ut, och bålwerk göra, och winna fasta städer; och söderlandens armar skola icke hinna förtaga det, och hans bästa folk skola icke kunna stå emot:

16. Utan han skall, när han kommer till honom, skaffa sin wilja, och ingen skall kunna stå honom emot: han skall ock komma in uti det lustiga landet, och skall förderfwa det genom dess hand.

Söderlandens armar, v. 15, nemligen söderlandens härar. Utan han, nemligen Antiochus den store, gjorde med konungen af Egypten efter sin egen wilja, och ingen kunde stå honom emot. Han öfwerwann den Egyptiska fältherren Scopas i en slagtning wid Paneas. Antiochus blef med wälwilja emottagen af Judarna, han smickrade dem, emedan de bistodo honom emot Egypten, men detta blef deras förderf, ty aldrig hafwa Judarne lidit så stor nöd, som under Syriens konungar.

17. Och han skall ställa der sitt ansigte efter, att han må komma med all sitt rikes makt; men han skall förlika sig med honom, och skall gifwa honom sin dotter till hustru, på det han skall förderfwa honom: dock skall det icke lyckas honom, och der warder intet af.

Antiochus förlikte sig skenbart med Ptolomæus och gaf honom sin dotter Cleopatra till äkta, lofwande honom en del af Syrien såsom brudskatt. Det war fadrens afsigt att genom denna dotter förderfwa eller förgifta Ptolomæus, men hon höll med sin gemål emot sin fader, som hade till afsigt att förderfwa både henne och hennes man.

18. Derefter skall han wända sig emot öarna, och winna många af dem; men en förste skall twinga honom, så att han måste wända igen med skam; på det honom icke skall wederfaras mer skam.

Öarna betyder här det Romerska rikets länder. Men en förste, en Romersk fältherre (Lucius Scipio), öfwerwann Antiochus den store i en förstörande slagtning wid Magnesia, så att han icke mer kunde wända ifrån sig sin skam eller återwinna sitt beröm såsom segerhjelte. Romarne borttogo mindre Asien ifrån Antiochus.

[band II, 672]19. Alltså skall han wända tillbaka till sitt lands fäste; och skall stöta sig, och falla, så att man icke skall finna honom mer.

Antiochus den store wände sig då mot öster och blef slagen och dödad wid Elymais i Persien.

20. Och i hans stad skall en uppkomma, hwilken sitta skall uti konungslig ära, som en öfwerträdare och tyrann; men efter få dagar skall han förgås, dock hwarken genom wrede eller strid.

Efter Antiochus den store kom hans son Seleucus Philopator på thronen. Han sände sin skattmästare Heliodorus, för att plundra templet i Jerusalem, men Heliodorus träffades af någon underbar förskräckelse. Af denne Heliodorus blef Seleucus mördad.

21. Uti hans stad skall uppkomma en föraktlig man, åt hwilken rikets ära icke betänkt war: han skall komma och få sin wilja, och intaga riket med söta ord.

Här menas Antiochus Epiphanes, en gemen smickrare, som genom list och ränker kom på thronen. Han kallades öfwen Epimanes, som betyder den galne. Han fick äfwen af sina smickrare tillnamnet Theos eller gud, och detta är en betydelsefull omständighet, emedan han är en bild af antichrist, som gör sig sjelf till gud. Han war i Rom, då Seleucus blef mördad, och förstod att så smickra Eumenes, att han fick riket efter sin broder, som icke war honom tilltänkt; ty Seleucus Philopators son Demetrius war den rätte thronarfwingen.

22. Och de armar, hwilka såsom en flod komma, skola för honom såsom med en flod öfwerfalla och sönderbrutna warda; dertill ock den försten, som förbundet med gjordt war.

Ordet förbund brukas eljest blott om Guds förbund med Israel i Daniels bok, och derföre antaga uttolkare här, att med förbundets förste (med hwilken förbundet gjordt war) måste förstås öfwerstepresten, men sannolikare betyder det Ptolomæus Philometor, med hwilken Antiochus gjorde förbund, då Ptolomæus kröntes. Antiochus bröt hastigt detta förbund och tågade emot Egypten.

23. Ty sedan han med honom befryndad är, skall han listeligen handla med honom; och skall draga upp, och warda honom öfwemäktig med föga folk.

24. Och det skall lyckas honom, så att han skall komma in uti bästa städerna i landet, och skall beskaffa, det hans fäder eller föräldrar icke göra kunde, med rof, skinneri och byte; och skall fara efter de fasta städer, och det en tid långt.

Så inföll Antiochus uti Egypten, intog många städer och gjorde stort krigsbyte.

25. Och han skall uppwäcka sin makt, och sitt hjerta emot konungen i söderlanden, med stor härs kraft: då skall konungen af söderlanden uppretad warda till strid med en stor mäktig härs kraft; men han blifwer icke beståndande; ty förräderi skall warda gjordt emot honom.

En tid efter det förra fälttåget uppsattes Ptolomæus Physcon på Egyptens thron, i stället för Ptolomæus Philometor, som Antiochus bortförde och fasthöll i fångenskap.

26. Ja, de som hans bröd äta, de skola hjelpa till att förderfwa honom,* och hans här undertrycka, så att ganska många skola slagne warda. *Ps. 41: 10.

En del af Egyptierne gynnade Antiochus, och blefwo förrädare mot sin egen konung, hwilkens bröd de åto.

27. Och båda konungarnas hjerta skall tänka till, huru de skola göra hwarannan skada, och skola dock öfwer ett bord tala falskeligen med hwarannan; men det skall fela dem: ty änden är ännu bestämd in uppå en annan tid.

Antiochus tågade åter mot Egypten, emot den konung, som det andra Egyptiska partiet hade tillsatt, och den fångne Ptolomæus Philometor insatte han åter såsom lydkonung, för att motwerka den andra brodren. Men de twå bröderna förlikte sig med hwarandra och skickade sändebud till Rom, för att bedja om beskydd. Under det Antiochus Epiphanes och Ptolomæus Philometor således woro till skenet wänner med hwarandra, sökte de hwadandras skada, men båda räknade fel, ty änden på kriget war i Guds rådslut bestämd för en annan tid.

28. Sedan skall han draga hem igen med stora rikedomar, och skall ställa sitt hjerta emot det heliga förbundet: der warder han något beskaffande; och sedan draga hem i sitt land igen.

Antiochus Epiphanes återwände emellertid från Egypten, och på detta återtåg anföll han Jerusalem och plundrade templet. Detta war hwad han der uträttade (något beskaffande).

29. Derefter skall han åter på belägen tid draga emot söderlanden; men det skall icke lyckas honom i den andra resan, såsom i den första.

30. Ty af Chittim skola skepp komma emot honom, så att han skall warda förtwiflad, och måste wända tillbaka igen: då skall han förgrymma sig emot det heliga förbundet, och skall beskaffa det, och skall se sig om, och draga dem till sig, som det heliga förbundet öfwergifwa.

Icke långt efter sedan Antiochus war hemkommen, fick han weta, att Egypten upprest sig [band II, 673]emot honom, och då återwände han på ett fjerde fälttåg, men då han war 4 mil från Alexandria, mötte honom de Romerska sändebuden, och i spetsen för dem war Popilius Lenas, med hwilken han i Rom hade warit i wänskapsförbindelse, och uträckte armarna för att omfamna honom; men den stolte Romaren emottog icke denna helsning, utan framtog en skriftlig befallning från Senaten i Rom och begärde af Antiochus swar derpå. Antiochus swarade, att han wille öfwerwäga saken med sina wänner, men Popilius drog en krets omkring honom i sanden med sin staf, sägande: jag will hafwa ditt swar, innan du går ut ur denna ring. Antiochus swarade med stammande röst: jag will lyda senaten. Derpå återförde han sin här från Egypten, men med den grufligaste wrede tågade han då mot Jerusalem, för att släcka sin harm på Judafolket. Der lockade han till sig de ogudaktiga. — Om Chittim, se 4 Mos. 24: 24.

31. Och hans armar skola der stå; de skola oskära helgedomen* i fästet, och aflägga det dagliga offret,† och uppsätta en förödnings styggelse.** *Dan. 8: 11. †4 Mos. 28: 4. **Dan. 9: 27. Matth. 24: 15.

Hans armar, nemligen hans krigshärar intogo staden och templet för andra gången. Templet war liksom en fästning, omgifwet af starka murar. Då afskaffades det dagliga offret, och en afgud uppfattes i templet. Denna afgud, en bild af Jupiter, kallas här förödnings eller förödelsens styggelse. Men att ännu en annan gång en sådan förödelsens styggelse, en afgud, skall uppsättas i Herrans helgedom, säger oss wår Frälsare. Matth. 24: 15. Den förödelsens styggelse, som Antiochus uppsatte, war för längesedan borta, då Christus talade, men dock warnar Han och tillämpar denna prophetia på en tillkommande tid, sägande: den som läser det, han gifwe akt deruppå. War Antiochus en förebild af den antichristiska fiendskapens största öfwerhufwud, så war denna förödelsens styggelse en förebild af den sista, som kallas wilddjurets beläte. Uppb. 13: 15.

32. Och han skall skrymta, och gifwa de ogudaktiga, som förbundet öfwerträda, goda ord; men det folk, som sin Gud känna, skola förmanna sig, och beskaffa det.

Bland Judarna funnos många, som i hjertat woro hedendomen tillgifna, och dessa gjorde med Antiochus gemensam sak. Men de öfriga fattade mod, styrkte sig i Herranom och wägrade att dyrka den afgud, Antiochus hade uppsatt.

33. Och de förståndige i folket skola lära många andra; derföre skola de förföljde warda med swärd, eld, fängelse och rof, en tid lång.

Öfwer dem, som satte sig emot den införda hedendomen, började Antiochus en gruflig förföljelse, och många blodwittnen beseglade då sin tro och sin bekännelse med en ödmjuk bön och frimodig död.

34. Men i densamma förföljelsen skall dem likwäl ske en liten hjelp; dock skola månge gifwa sig till dem bedrägligen.

I den stora striden, som nu började, i det många under de härförare, som kallades Maccabeer, gjorde segrande motstånd mot Antiochus och hans härar, woro också många skrymtare, som woro med, så länge Maccabeerna hade medgång, men wände sig emot dem, då medgången wacklade.

35. Och de förståndige skola somlige förföljde warda, på det de skola warda bepröfwade,* rena och klara, till dess att det får en ända: ty det är ännu en annan tid för handen. *Dan. 12: 10. 1 Pet. 1: 7.

Dessa stora bedröfwelser öfwergingo Judafolket till de redligas pröfning och luttring; lidandet lände dem till stor andelig nytta, och de, som förlorade lifwet, hade deraf en stor winning för ewigheten. Den som mister sitt lif för min skull, han skall finna det. Matth. 16: 25. Sådana pröfningar skola förekomma tid efter annan intill ändans tid, ty det är ännu en annan tid för handen. Med dessa ord gifwes här tillkänna, att det följande af denna prophetia handlar om en helt annan tid och om en annan konung, nemligen om den konungen, af hwilken Antiochus war en förebild. Det följande handlar således här om antichrist isynnerhet, ehuru beskrifningen är så ställd, att somliga drag äfwen passa på förebilden. Prophetian öfwergår här från förebilden, som war Antiochus, in på Antichrist, som nu beskrifwes.

36. Och konungen skall göra ehwad han will, och skall upphäfwa och uppkasta sig öfwer allt det Gud är,* och skall grufweligen tala† emot den, som är alla Gudars Gud, och det skall lyckas honom, intill dess wreden är ute: ty det är beslutet, huru länge det skall wara. *2 Thess. 2: 4. †Uppb. 13: 511.

”Här länkar engelen sina ord under Epiphanis person på antichristum, och begynnas här de förseglade orden, om hwilka talas wid ändan. Cap. 12: 4, 9.” L. Det är ock tydligt, att apostelen Paulus, då han beskrifwer antichrists uppträdande, 2 Thess. 2: 4, just har denna prophetia för ögonen. Apostelen Johannes säger redan på sin tid: Nu äro månge antichrister wordne. 1 Joh. 2: 18. I alla tider hafwa funnits många fiender till Christus och Hans rike, och en af de allrastörsta fiender, både i lära och i förföljelse mot sanna christna, har warit påfwen. Bredwid påfwen står Muhammed såsom antichrist i annan gestalt, liksom en twillingsbroder. På ett annat sätt har antichrists ande och lära utbildat sig i wår tid, i det fienderna icke blott förneka Christus, utan Gud sjelf, och uppresa sig mot all både gudomlig och mensklig lag, och wilja afskaffa all öfwerhet och all christlig samhällsordning. Till dess wreden är ute, will säga: till dess straffdomens tid öfwer Israel har en ända.

[band II, 674]37. Och sina fäders Gud skall han icke akta; han skall icke akta på qwinnokärlek,* eller uppå någon Gud: ty han skall uppsätta sig emot alla. *1 Tim. 4: 2, 3. 2 Tim. 3: 4.

Här uppgifwas tre bestämda kännemärken på antichrist och den antichristiska anda, som i hans tid skall råda, nemligen: de förakta och förneka Gud, de förkasta äktenskapet, de förkasta öfwerheten, och dessa tre kännemärken äro redan i wår tid ganska allmänt utbredda. Redan äro millioner menniskor med dessa kännemärken tecknade, såsom hörande till de emot Christus och Hans rike fiendtliga lederna.

38. Men sin egen gud Maussim skall han dyrka: ty en gud, der hans fäder icke af wetat hafwa, den skall han ära med guld, silfwer, ädla stenar och klenodier.

Ordet Maussim har en hemlighetsfull betydelse, som ännu icke kan tolkas. Ordet betyder bland annat äfwen fästen och krigsmakt, hwarmed också antydes, att eröfringar, tyranni och herrsklystnad blifwa rådande och att i borgerligt afseende det högsta försöket göres att uppbygga det Babels-torn, som skall räcka upp i himmelen.

39. Och han skall göra dem stor ära, som hjelpa honom stärka Maussim, med den främmande guden, som han utwalt hafwer: och skall göra dem till herrar öfwer stora rikedomar, och utskifta dem landet till lön.

Se Uppb. 13: 1217.

40. Och på ändalykten skall konungen af söderlanden stötas med honom: och konungen af nordlanden skall församla sig emot honom, med wagnar, resenärer och många skepp, och skall infalla i landen, och förderfwa, och draga derigenom:

41. Och skall infalla uti det lustiga landet, och många skola dräpna warda: men dessa skola undslippa hans hand, Edom, Moab och Ammons barns förstar.

De krig, som Antiochus Epiphanes hade med Egyptens konungar, har propheten redan förut beskrifwit. Således måste detta syfta på en helt annan tid, v. 35, nemligen på ändalykten, och blifwer tydligt, då prophetian går i fullbordan. Det lustiga landet är Judalandet, och i andelig mening Christi kyrka. Edoms, Moabs och Ammons folk äro förebilder af folk, som skola hafwa likhet med dem i den sista tiden, hedningar som skola införlifwas med Guds rike och undslippa antichrists tyranni.

42. Och han skall sända sin makt i landen, och Egypten skall icke undslippa honom:

43. Utan han skall med sitt indragande warda rådande öfwer gyllene och silfwerskatter, och öfwer alla klenodier i Egypter, Libyen och Ethiopien.

44. Men ett rykte skall förskräcka honom, af östan och af nordan; så att han skall draga ut med stor wrede, i det sinnet, att han skall många förgöra och förderfwa.

”Här begynner nu engelen wisa, huru denna tyrannen skall få sitt fall.” o. s. w.

45. Och han skall uppslå sitt palats’ tjäll emellan hafwen, omkring det lustiga heliga berget; till dess med honom warder en ände, och ingen skall hjelpa honom.

Mellan hafwen, omkring det lustiga heliga berget, bet.: mellan Medelhafwet och det Döda hafwet i närheten af tempelberget, måhända på oljoberget. Sitt palats’ tjäll, d. ä.: sitt prakttält. som är såsom ett palats. Jemför Uppb. 19: 19–21.

12. Capitel.

Uppståndelsen, domen, änden.

Samma tiden skall den store försten Michael, som för ditt folk står, uppresa sig: ty en sådan bedröfwad tid skall komma, att ingen slik warit hafwer, ifrån den tid menniskor hafwa warit till intill den tiden:* uti densamma tiden skall ditt folk frälst warda, alla de, som i boken skrifna äro. *Matth. 24: 21. Marc. 13: 19.

På samma tiden, nemligen i den förut beskrifna stora förföljelsen. Då skall Michael uppresa sig till sitt folks förlossning. Wår Frälsare syftar på denna prophetia, då Han säger, att ”då skall warda en stor wedermöda, så att hon hafwer icke warit sådan från werldens begynnelse.” Matth. 24: 21. Till en del gick detta i fullbordan wid Jerusalems förstöring, men det war icke den tid, som Christus hufwudsakligen mente. Detta kan man finna af löftet om förlossningen i denna prophetia, ty detta löfte gick ej i fullbordan på den tid, då Jerusalem förstördes, mer än det i andelig mening blifwit fullbordadt både före och efter denna förstöring.

2. Och månge de, som under jorden sofwa ligga, skola uppwakna; somlige till ewigt lif, somlige till ewig försmädelse och blygd.* *Matth. 25: 46. Joh. 5: 28, 29.

Om uppståndelsen, se Uppb. 20: 4. Es. 66: 24.

3. Men lärarena skola lysa såsom himmelens sken; och de, som många underwisa till rättfärdighet, såsom stjernor i ewighet.* *Matth. 13: 43. 1 Cor. 15: 41, 42.

En härlig nådelön utlofwas åt dem, som föra själar till Christus, att de blifwa rättfärdige genom Honom, som allena är wår rättfärdighet. Men detta, kunna äfwen många andra [band II, 675]göra, än de, som äro lärare i församlingen, och löftet angår hela det andeliga presterskapet. Apostelen Paulus liknar alla de uppståndna rättfärdigas härlighet wid glansen af himmelens stjernor: stjernorna hafwa olika klarhet, och så hafwa de uppståndna saliga, men alla äro de förklarade. 1 Cor. 15: 41, 42.

4. Och du, Daniel, fördölj dessa orden, och besegla denna skriften intill den yttersta tiden: så skola många deröfwer komma, och finna ett stort förstånd.

Att denna prophetia skulle förseglas intill den yttersta tiden, och att då många skola deruti finna ett stort förstånd, betyder att dessa prophetior skola för dem, som akta på ordet, blifwa allt klarare, ju närmare tiden för deras fullbordan nalkas och slutligen genom uppfyllelsen fullkomligt klara. De hafwa isynnerhet till ändamål att styrka och upprätthålla de heligas tålamod och tro i bedröfwelsens tider, isynnerhet i den yttersta tiden, hwarpå här syftas.

5. Och jag, Daniel, såg, och si, der stodo twå andra, en på denna stranden wid elfwen, en annan på den andra stranden.

Nemligen englar, utom den engel, som talade med Daniel.

6. Och han sade till den, som i linnekläder* ofwan uppå elfwens watten stod: När skall då änden warda med sådana under? *Dan. 10: 5.

En af dessa englar talade till den, som war klädd i linnekläder, cap. 10: 5, och frågade Honom, när dessa underbara prophetior skulle fullbordas.

7. Och jag lydde till den mannen, som i linnekläder stod ofwanuppå wattnen; och han hof upp sin högra och wenstra hand till himmelen, och swor wid Honom, som lefwer ewinnerligen,* att det skulle wara till en tid, och några tider, och en half tid: och när det heliga folkets förskingring en ända hafwer, så skall allt sådant ske. *5 Mos. 32: 40. Uppb. 10: 5, 6.

Några tider, grt. tider. Se Uppb. 10: 5, 6. Det heliga folkets förskingring hafwer ännu icke ända, men den tiden nalkas, och då gå dessa löften i fullbordan.

8. Och jag hörde det, men jag förstod det icke; och jag sade: Min Herre, hwad skall ske derefter?

Daniel war angelägen att förnimma något tydligare om sitt folks förlossning och Guds rikes upprättelse på jorden.

9. Han sade: Gack, Daniel; ty det är fördoldt och besegladt intill yttersta tiden.

Herren fann icke för godt i sin wishet, att tydligare förklara dessa tillkommande händelser, på det att det prophetiska ljuset icke måtte blifwa missbrukadt af ogudaktiga menniskor.

10. Många skola renade, luttrade och bepröfwade warda; och de ogudaktiga skola föra ett ogudaktigt wäsende: och de ogudaktiga skola icke akta det; men de förståndige skola akta det.

Genom förföljelsen och bedröfwelsen blifwa de trogna renade, luttrade och bepröfwade; de mogna allt mera för himmelen, under det de ogudaktige allt mera mogna för fördömelsen och akta icke på tidernas lopp eller tecken. Se Uppb. 22: 11.

11. Och ifrån den tiden, när det dagliga offret borttaget, och förödelsens styggelse uppsatt warder, skall wara tusende twåhundrade och nittio dagar.

Således några dagar mer än halffjerde år. Detta war också ungefärligen tiden för den swåraste förföljelsen under Antiochus Epiphanes, som war en förebild af den antichristiska nöden. Hwarpå det dagliga offret i denna sednare fullbordan syftar, får liden lära. Hesekiels tempel och dess offer utgör härwid grundåskådningen. Förödelsens styggelse betyder en afgud, som sättes i den sanne Gudens ställe. Antichrist låter dyrka sig sjelf. Det är redan ett långt kommet afguderi, att menniskan göres till gud, snillet tillbedes, snillet men icke Skaparen dyrkas af en stor del afgudadyrkare, som bära det Christna namnet. För öfrigt dyrkas nu i christenheten otaliga afgudar. 1,260 dagar är sannolikt tiden emellan upprättelsen af förödelsens styggelse och Guds dom öfwer denna fiende, och sedan förflyta 30 dagar, innan den sanna gudstjensten hinner ordnas och återställas. Se Uppb. 11: 2, 3; cap. 13: 5.

12. Wäl är honom, som då förbidar, och räcker intill tusende trehundrade och fem och trettio dagar.

Under ytterligare 45 dagar blifwer tillståndet ännu lyckligare. Utan twifwel syftar äfwen detta på någon stor och härlig händelse, som då skall ske, och troligen på den uppståndelse, som nu antydes i den sista versen.

13. Men du, Daniel, gack bort, till dess änden kommer, och hwila dig, att du må uppstå i din del, när dagarna hafwa ända.

Se Es. 26: 20. 1 Thess. 4: 16. Uppb. 20: 6. Till dess utlofwas här åt propheten och åt de rättfärdiga, som afsomna, en ljuflig ro, och att då undfå den härliga arfwedelen, som är dem beskärd. Dagarnas ända kan betyda de dagars ända, som förut genom denna prophetia äro bestämda, v. 12.

Ände på Propheten Daniel.