»Statsekonomisk Statistik öfver Sverige.»
| ← Opinionens makt |
|
Andersson, N. J. → |
Sveriges tillgångar äro stora, emedan Svenskarne mera
slösat med sitt blod, än anlitat de rikedomar, som ligga
förvarade i deras berg, — äro utbredda i deras fruktbara
dalar, ännu väntande på odlarens plog — eller tillväxa
i deras skogar, ännu ej indelta till stående och
oföränderligt räntegifvande kapitaler. Den från äfventyren
återkomne ynglingen ser nu först — och med hänförelse —
hvilket rikt fält naturen anvisat honom till verksamhet.
Han känner att njutningens tid är förbi, att arbetets är
kommen — arbetets, ledd af vetenskapen, som är
bestämd att förädla och förandliga det.
— — — — — — — — — — — —
Europa står på en vulkan, och det bäfvar redan under dess fötter.
Hvarje krig emellan de stora makterne, blir tillika ett Europeiskt krig. De skola indraga deruti de öfriga mindre; de skola söka tvinga dessa dertill, såsom förut Napoleon; och sedan de gjort det, skola de vid den följande stora fredskongressen införlifva dem med sina stater, och skicka dem ett protokollsutdrag derpå.
Äfven Sverige skall måhända indragas i denna Europeiska jättekamp. Äfven Sverige skall man måhända efter dess slut våga skicka ett protokollsutdrag.
Men Sverige skall ej emottaga det. Det skall sönderhugga det med sitt svärd — om armen ännu har den fordna styrkan, hjertat det fordna friska modet, känslan för sitt ärorika land den fordna friskheten, och framför allt, om Svenska folket förut insett faran, och i tid — i tid — beredt sig derpå.
Ingen fiende skall, — och hela vårt folks historia bevittnar det, — besegra vårt land i den öppna striden. Och Sverige skall ej sakna hjeltar, så länge det har konungar; ty själavandringen är ännu qvar i Svenska konungarnes rad.
Vi äro förvissade att det Svenska folket skall vakna ur den söderländska veklighet, hvaruti det allt mer fördjupar sig; ur den kosmopolitism, som intränger sig på så många sätt i vårt land. Det skall göra det, åtminstone när faran kommer eller synes, och förr än, såsom på det vekliga Italien, den påsmidda och blodiga bojan trycker.
Men det finnes en annan strid än den öppna; vapen af andra metaller än jern. Flera stater hafva fallit genom förräderiet, guldet, splitet, tröttheten att strida, uttömningen af krafter, än genom nederlaget.
Huru föll Polen, huru föll Finland under det tappraste försvar? och huru skall det modiga Turkiet falla? Två mäktiga riken, tre ridderliga folk, trogna sitt fädernesland i döden.
Sverige måste vara väpnadt i rummet, och i tiden. Det måste ej falla för det, att ett Sveaborg faller. Det måste, såsom Spanien, göra hvarje pass i sitt land till ett Sveaborg. Sverige måste förblifva Sverige, om än såsom Fredrik den andres armé, såsom Carl XII i Bender, det ej har qvar mera land än den plats, hvarpå dess sista armé står slagfärdig. Detta är hvad vi mena med försvaret i rummet.
Fienden, — hvarifrån den helst må komma, — skall, äfven om detta sker, söka att besegra Sverige genom tiden. Den skall ej slåss med det, den skall försöka att utsvälta det. Den skall ej sticka sitt svärd — studsande mot refbenet — i Sveriges bröst; den skall ej lemna det någon hvila, under det den hvilar sjelf; den skall öppna dess ådror, för att se det långsamt förblöda till dess den uttröttade hjelten faller.
Det är mot detta, som endast en sann statsekonomi kan försvara vårt folk. Ty, såsom vi sökt visa, dennas uppgift är att reproducera fosterlandets krafter, att göra dem sjelftillräckliga och outtömliga. Svenska folket måste uppfatta hela sin statshushållning i denna mening.
Har Svenska folket ej gjort det; har det ej insett, tror det ej på Nordens bestämmelse i verldsutvecklingen, — Asagudarnes framträdande efter Ragnarök; har det, — i stället troende såsom Elihu Burrit på den eviga freden; — ej befästat sitt land på alla punkter; har det ej förberedt medlen till sitt försvar inom sitt eget sköte, — utan att behöfva tillita andra nationer om dessa medel; då skall detta försvar vara förgäfves.
(Ur »Statsekonomisk Statistik öfver Sverige.»)
