Äktenskapets Komedi (1898)/11
| ← X. |
|
XII. → |
XI.
När en man lämnar ett muntert lag före supén och kommer hem tidigt, endast och allenast för att hans hustru skall slippa att ha tråkigt i ensamheten, då har han anspråk på att blifva mottagen med en smula värme, och blir han icke det, kommer han i den sinnesstämningen, att han ångrar sin vackra handling och högt och i sitt hjärta öfverdrifver sitt ädelmod. Ty ingenting är riskablare än att bli utsatt för en vänlighet, som man icke begärt. En annan sak är, om man själf både framkallat och mött godhet och sedan icke håller hvad man mottagit i ära. Längre ned kan svårligen en kvinna komma. Det är nästan det fulaste, en människa kan begå, och sådant framkallar öppet hån och förakt, hvilket är synd att odla i bättre människosjälar.
Detta och mycket annat af samma slag flög, ehuru i mindre ordnad form, genom Bobs hjärna, när han denna afton kom in och hälsade på sin hustru. Glad och upprymd kom han, han hade mött Gösta på vägen och fått veta, att hans hustru icke varit ensam. Detta hade lyft en sten från Bobs hjärta. Ty han var viss, att han icke misstagit sig på hennes ton, när hon svarade honom i telefon, och han hoppades nu, att hennes misstämning skulle vara öfvervunnen.
Bob kom in med en hel värld af belåtenhet i sin själ. Det var en hel massa roligt, som han längtade att få berätta henne. Han hade på förhand gått och njutit af att få höra hennes skratt. Anna mottog honom vänligt, men Bob hade väntat sig entusiasm öfver, att han kommit så tidigt. Därför blef han hastigt afkyld, och när Bob blef afkyld, var han icke långt ifrån att bli ond.
»Är jag inte välkommen?» sade han med ett försök att skämta, som dock måtte ha varit misslyckadt. Ty det försonande leende han väntat kom icke på hans hustrus läppar. Hon svarade ett lamt: »Jo, visst är du välkommen», men då Bob hade hoppats att vara efterlängtad, syntes honom detta svar långt ifrån tillfredsställande.
Han antydde också detta, och denna gång var hans ton icke längre skämtsam, utan nedslagen och förebrående. Just emedan hon förut känt sig så lätt och glad till sinnes, gjorde detta fru Anna otålig, och hon sade därför med en röst, hvilken skulle vara lugn, men därför icke var det:
»Jag hade aldrig trott, att du skulle komma hem. Du kunde mycket gärna ha stannat, om du tyckte bättre om det.»
Detta blef Bob dock väl starkt, och han kunde ej undertrycka en anmärkning, hvilken gick ut på att visa, att han kommit hem för hennes skull, och att en sådan handling fordrade erkännande.
Bob förstod icke, att fru Anna skulle tyckt bättre om, ifall han sagt henne, att han kommit för sin egen, och därför blef han ganska förargad, när hans hustru helt kallblodigt svarade:
»Det har jag aldrig bedt dig om.»
Bob tyckte detta var så hjärtlöst sagdt, att han i ögonblickets hetta icke ens kunde finna ett ord till sitt försvar. Han var sårad i den grad, att han icke ens kunde försvara sig, och fann därför icke något annat medel än att blindt slå igen.
»Har du varit lika angenäm emot Gösta», svarade han, »så gratulerar jag honom inte.»
Fru Anna blef purpurröd både af förbittring och till följd af den anspelning, som låg i ordet.
»Har jag inte rätt att se mina vänner, när du har rätt att söka dina?» sade hon.
»Det har jag inte sagt», svarade Bob lugnare.
»Nej, men du menade det. Det hördes på din ton. Har jag rätt till det eller inte?»
Båda makarna kände, att de hade gått för långt, och just detta ökade deras häftighet. Dessa ord voro blott början till en scen, där de mest underliga beskyllningar aflöste hvarandra, och där den ena parten endast afvaktade den andras andhämtning för att få tillfälle att säga allt det, som långsamt formades till ord inom honom själf.
Detta utbrott följdes af en lång och pinsam tystnad, under hvilken båda kände, att deras lif inträdt i ett alldeles nytt skede. De sutto tätt intill hvarandra, upphettade, flämtande och på samma gång bleka af raseri. Hvar och en af dem betraktade med förvåning den andre, och båda tyckte sig se ett ansikte, som föreföll dem alldeles nytt, och som de först nu hade upptäckt.
Fru Anna brast i gråt, upprätt som hon satt, och hon höjde ej en hand för att aftorka sina tårar. Men Bobs hjärta var denna gång hårdt. Han njöt af att höra hennes gråt, och han rörde sig icke.
Då reste sig fru Anna för att gå in till sig. Men innan hon gick, såg hon på Bob och sade:
»Du tror, att jag mycket väl kan glömma dig för en annan. Det har du sagt. Och det glömmer jag aldrig.»
Därmed lämnade hon honom. Och Bob satt förkrossad vid tanken på, att hans glada dag hade slutat så sorgligt.